Lotten Inlägg

Hm, Plastfarfar säger att jag är litterääär. Well he ain’t seen nuthing yet. Jag ska nästa år ha en julkalender med bara författare från antiken! Och kanske lite ur Njals saga. Och e.e. cummings bafatt.

Men apropå saga, så var det ju en sådan idag. Och visste man, så visste man. (”Vet man så vet man” är ett lika dumt påstående som att hjälpa någon som letar efter något borttappat med orden  ”ja nånstans är den”.)

Kerstin (bravo!) inledde dagen med att minnas den sanna historien om när jag kallade någon för just cirkustält.  Självklart – alla stora författare tar saker ur verkligheten. TBFKAEM exploderade i glädjefnatt vid halvtiosnåret:  ”Jag vet, jag vet jag vet. Och den här gången VET jag verkligen.” Babbsan var lika glad hon: ”Jag får direktassociationer till en saga av en författarkonstnär”. Görel var däremot lite bekymrad: ”[—] det stämmer inte riktigt med resten av historien. Boven är med i min historia, men inte loppisen. Och var är brandkåren?” Jamen självklart, Görel, man tar inte bara saker ur verkligheten när man är en stor författare utan skippar även fantasibrandkårer och sätter dit fantasiloppisar.

Maria H hittade däremot politiker överallt och Hans Persson drog till med att Håkan och Calle måste vara förklädnader för Calvin & Hobbes (Kalle & Hobbe). Nejnej, Håkan är Håkan Alexandersson och Calle är ju Carl-Johan de Geer (inte Bergenstråhle) – grabbarna som var med om att skapa Tårtan, där ju Janos spelas av …

Jan Lööf (f. 1940), tusenkonstnär: tecknare, författare och musiker samt Janos. Ack, den som ändå var med 1972. Alltså där och då, när ”Tårtan” gjordes med mjölpruttarna och gamla luggslitna apkostymen och lösnäsan och jag vet inte allt. Vad kommer man om 30 år att tänka tillbaka på med samma nostalgisuckar? Bloggar?

(Sanning är dock att jag inte alls var ett Tårtan-fan då. Jag tyckte att de var för kladdiga helt enkelt. Nu har vi visat den för alla fem barnen och funnit att de två tjejerna tycker en sak, de tre killarna tvärtom.)

Men Jan Lööf är ju inte skådis egentligen, han är ju främst tecknare. En produktiv sådan.

Kolla, jättemånga böcker (fastän alla inte är med på bilden). Det där skräpet i vänsterkanten är fler böcker, som dock har klippts bort av en ivrig klippare.

Bild ur äppletboken – och en bild som några av mina barn tycker är jättehemsk. Boven, arga fröken och den läskiga muskelplanschen skrämmer tydligen känsliga tittare.

Jag använde mig av ”Sagan om det röda äpplet”, som ju handlar om en man i randig kostym som köper ett grönt plastäpple (mannen, inte kostymen), som sedan förväxlas med ett riktigt, rött äpple. TBFKAEM ska ha beröm eftersom hon tänkte på precis samma sak som jag: måste man ange båda färgerna när man säger att en klänning är randig eller kan en utebliven färg antas vara vit? Och inget svar kom jag på att ge mig själv på denna högintressanta fråga.

Och titta – här är muskelplanschen annorlunda! Jätteläskigt! (Klicka på bilden så syns hela.)

Ni kommentatorer var förresten väldigt kreativa i era ledtrådar och försök att skriva om löv (Lööf) utan att vara tydliga. Dieva skrev ”… singlat ned i en hög med andra böcker som barnen krattat ihop i ett hörn” medan Gittos mamma skrev ”bladet föll från lövet” och Katt rimmade så fint.

Några ledtrådar: ”Felix”, som är en annan av Lööfs figurer har ett namn som betyder ”lycklig” på latin, skrothög kan associeras till ”Skrot-Nisse” och ”Ville” är ju ett bra ord som jag stoppade in på ett ställe där det inte riktigt passade in.

Jan Lööf bor numera anonymt i det varma Grekland och har en övernattningslägenhet i Stockholm. På brevlå… nej, jag menar (måste vara korrekt ju) postlådan står det tydligen inte Jan Lööf utan något helt annat. Jag undrar vad. Och så undrar jag varför detta är nästan det enda jag kan hitta om herr Lööf. Om jag finge träffa honom, skulle jag berömma honom för Ringaren i Notre Dame som syns när mannen i den randiga kostymen går ut för att ta sig en promenad. Detaljer, detaljer.

Men vi drar väl en vinnare? Är inte riktigt van vid att det är ljust ute när lapparna ska dras. Ha, jag ser ju jättebra! Och då drar jag eeeeeeeeen som det står Dieeeeeva på! (Som ju gissade rätt!)

Och så kommer Lucka 11 strax!

Stopp och belägg! Glömde ju! Sandra säger att det finns ett stavfel i boken – men jag kan inte hitta’t! Den som vet: hojta till!

Uppdatering! Nu har vi läst boken fram- och baklänges, högt, lågt och med konstig röst, men inte hittat felet. Inte så underligt, eftersom det inte finns i min upplaga från 1988. Sandra mejlade en bild på hur boken ser ut i upplagan från 2009:

Den som väntar på någon som har gått?

Tack, Sandra! (Men veeeeem har stoppat in ett fel?)

21 kommentarer

Jag ångrar mig såååå. Varför skulle jag välja en så komplicerad Hemlisbloggare? Hur ska jag någonsin kunna sätta punkt för detta facit? (Det känner jag alltså nu – när jag bara har skrivit dessa 35 ord.)

Men nu börjar vi med era gissningar – som verkligen inte spretade. Snabbt som en ödla i en flottpanna rasslade det rätta svaret in – diskret och vackert. Översättarhelena: ”Ena syskonet har ett namn som inte avslöjar könet?” (Japp: Kaj, som även heter Åsa.) Niklas, Gittos mamma, Ullah och Anna hängde på medan några andra inte visste alls. Stackars Embryo kämpar på med sin science fiction-förslag såpass att jag snart får dåligt samvete för en i Julkalendern styvmoderligt behandlad genre. (Ber om ursäkt, Ellen och alla andra som också gissade rätt och snabbt, för att jag inte rabblar alla era namn.) Vänta nu, Plastfarfar som har klagat på att det är så svårt, fick ju rätt idag, det måste ju påpekas! Och Malinka, som var med om något mystiskt: ”Just nu står det en chefsekonom för Svenskt näringsliv i min tv och uttalar sig, och visar sig vara recepträttens systerson!”

Men var det verkligen så enkelt som det (för några) såg ut vid en första anblick? Och – som Görel skrev – ”Men kära nån, vad ska vi nu göra hela dagen?” (Tack förresten, Godiva, som gissade på Kofi Annan!)

Jodå. Det var verkligen Jan Myrdal (f. 1927) som var bitterkakan. (Att receptet istället skulle ha resulterat i en pot au feu eller gubbröra var förstås bra förslag.) Jag tyckte om att ni inte accepterade nobelprisen (med litet n) rakt av utan påpekade att pappa Gunnar faktiskt bara fick ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” 1974, medan Alva fick Nobels fredspris 1982. Men luckan var ju så lätt, så jag var tvungen att komplicera den lite.

Nu ska vi se om jag kan få lite ordning på den gode (?) Jan här. Vi tror i alla fall att han föddes in i en inte alldeles barnvänlig familj, där båda föräldrarna for runt jorden och jobbade nästan konstant och när de väl var hemma, var de … får jag säga opedagogiska? När Jan skrev en bok om detta (”Barndom” – fan att min barndom bara är fylld av blommor, blader och basket, vad ska jag skriva om?), blev Gunnar skogstokig och ville stämma sin son för förtal. Tror jag det. Citat:

– Ett steg till gubbjävel och jag slår in skallen på dig!
(17-årige Jan till sin pappa, som har jagat sonen pga. kondomstöld.)

I ”Vem är det”, där personerna i artiklarna får redigera om de vill, är Jans föräldrar inte nämnda. Han har gjort sig själv föräldralös – moderslös gjorde han sig förresten redan 1967, när han bröt all kontakt med sin mamma. För övrigt gav Alva och Gunnar ut ”Kris i befolkningsfrågan” 1934, som bl.a. förespråkar sterilisering av vissa grupper handikappade. Låter väl fredsprisigt och fint?

Nämen det ser väl trevligt ut? (På väg till New York 1938, Jan längst bak.)

Men tillbaka till den unge Jan, som hoppade av skolan och var ilsken och bitter redan som 17-åring, när han skrev och skrev och skrev och bara blev refuserad hela tiden. Försörjde sig gjorde han ändå eftersom han var anställd på Värmlands folkblad och på eget förlag kunde debutera med en pjäs 1953, vilket väl inte många gör idag.

Och så blev han ju politisk. Jättejättevänsterpolitisk. Och det är det som jag borde skriva minst fem spaltmeter om. För när alla andra håller med varandra och NE om att Pol Pot var en kambodjansk gerillaledare som är skyldig till att ha beordrat massmorden i slutet av 1970-talet, säger Jan Myrdal att Pol Pot är missförstådd och alls inte en despot. Och han ger sig inte. Vidare är han emot samkönade äktenskap och gayparader (men inte emot homosexuella om jag har förstått rätt) och tycker att den kinesiska regeringen gjorde rätt som ingrep mot demonstranterna på Himmelska Fridens torg – ”för att bevara Kinas och Östasiens politiska stabilitet”.

Säga vad man vill, men Jan Myrdal, Anna Anka, Jan Guillou och  och t.ex. Björn Ranelid ska ha respekt för att de inte är blyga, fega, PK eller kappvändare. Själv vågar jag ju knappt säga att handbollsspelare har fulare shorts än basketspelare.

Förutom att han fyllde tidningarnas spaltmeter när han fyllde 80 och strax efter sin sedan 51 år frus död gifte om sig, har han nämnts i samband med utdelningen av Leninpriset. Ständige sekreteraren Peter Englund (som då inte hade blivit ständig ännu, vilket Malinka korrekt påpekar) blev då fly förbannad och bloggade så här om detta:

”Nådd av nyheten att religionsvetaren Mattias Gardell fått Jan Myrdals nyinstiftade Leninpris vill inte jag vara sämre. Det pris som jag nu instiftat heter Pol Pot-priset. Juryn består av undertecknad samt mina två katter. Även Pol Pot-priset tilldelas Mattias Gardell! Priset består av en miljard mark (i 1923 års penningvärde) samt Anne Applebaums ’Gulag – De sovjetiska lägrens historia’ – en bok han garanterat inte har läst.

Även nästa år kommer Pol Pot-priset att tillfalla Mattias Gardell, förutsatt att det inte dyker upp någon akademiker som är än mer naiv och historielös, men det förefaller osannolikt.”

Det finns så mycket mer att berätta, men vi tar bara en sak till. Översättarhelena meddelar att Jan Myrdal tycker att toapapper är västerländskt strunt. Han spolar sig tydligen ren i en bidé och tycker att det borde vi göra allihop. Tänk nu på det nästa gång ni går på toa, alla.

Åh, jag bara måste nämna en sak till. På Youtube finns en snutt med Cornelis, som sjunger ”Till Jan Myrdal”. Där tolkas dessa rader som en beskrivning av Myrdal: ”Från en förtrollad talarstol skjuter en man med knallpulverpistol, hör hur hans skrämskott ekar, och intellektet tvekar, för denna harmlöst beväpnade narr av sanningen fattar inte ett barr." Men jag har hittat facit – Jan Guillou intervjuar Cornelis:

Guillou: Vad f-n har det här med Myrdal att göra? ”På en förtrollad teaterscen/ dansar en dam av elfenben./Damen är lätt på foten./ Damen är tom i roten. / Drillad av en demonisk person./Tala med honom så blir du som hon.
”

Cornelis: Jamen det där är såklart en Bergman-skådis.


Guillou: Och demonen är Ingmar Bergman?


Cornelis: Javisst. Det är ett vykort till Jan Myrdal, inte om honom. Jag har avfärdat alla andra som kom med den där i invändningen med att begriper dom inte poesi kan dom dra åt skogen. Det är ju inga märkvärdigheter. Om du i samma dikt går två strofer längre ner: ”Från en förtrollad talarstol/skjuter en man med knallpulverpistol.” Det hörs väl lång väg att det är Palme? Jag känner inte Myrdal och även om jag läst allt han skrivit och även om jag retat mej till vansinne p
å en del hos honom så är han ju en jävel på Kina till exempel.

Coolt va?

Visste ni förresten att myrdaling är ett annat namn för växtarterna livsblad? Och att jag valde bort den ledtråden med flit? Är det inte fantastiskt? Och att hans stora bok om Meccano nästan höll på att brinna upp hemma hos oss men numera är magasinerad med alla andra böcker (inklusive ”Kris i befolkningsfrågan”) som jag hade tänkt använda under december …?

Nä, nu slut!

Äntligen har jag sorterat om alla lapparna i plommonstopet. Några gamlingar är tillbaka, i med dem. Näh, inte den, och inte den. Men den. Såja. Nu skakar jag lite och drar uuuuupp … Dammråttan! Tjoho!

Lucka 10 kommer imorrn förmiddag!

19 kommentarer

Idag var dagen när även jag satt och kliade mig i huvudet. Vad menade Pysseliten med ”Jag undrar vilken pippi du fick ta till hjälp” (pippilottor?) och Niklas med ”Om jag har rätt är det författare som inte är och som skrivit en augmenterad dekalog”? Och Kronfrun med ”en namne till Lotten finns i flera böcker… och jag tänker även på en sjörövare från mina hemtrakter”. Och hade den bombsäkra Wickmanskan verkligen rätt när hon påstod att Hemlisbloggaren hade levt ett beigefärgat liv? Och hur kan egentligen ZKOP komma undan med att ställa så många frågor till mig?

Mikael var på hugget idag: ”Den uppmärksamme läsaren ser i gårdagens facit att Lotten hette Charlotte Stenson som ung. Det namn som delas borde alltså vara Charlotte eller Stenson. Nu drämmer jag till med en tredje radiopratare/kommentator: Göran Zachrisson. Stenson är då Henrik Stenson.” (Ni förstår att eftersom jag är släkt med alla Stenson med ett s, kommer jag att ärva alla Golf-Henriks pengar så småningom.)

Några nämnde Stig Dagerman (Gittos mamma och Goblin), vilket är intressant eftersom Hemligsbloggaren faktiskt disputerade 2002 vid Göteborgs universitet – med en avhandling om just Stig Dagerman. Gittos mamma (nämen, Hans Villius [inte Vilnius] är våger till Tore Zetterholm) som halkade in här och först knappt vågade skriva utan sin dotter, är nu flitigare i båset än just denna dotter och Leopardias mamma får luckorna upplästa i telefon. Någon som kan engagera sin pappa också?

Nu ska vi se. Jag trooor att Godiva kan ha varit först med rätt svar. (Rätta mig gärna.) Kolla hur hon övertygar:
Ardy: ”Men om jorden inte är vit, himlen inte röd och solen inte svart så är väl svaret inte akademiskt?”
Godiva: ”Jodå Ardy, men först om ett par veckor väl?”

Aku kom på initialerna LL och Mikael var sedan först med att drälla titlar omkring sig: ”Ja, det är ju några saker man undrar över: Vem är det som berättar och varifrån kommer rösten? Hur snabbt flyger duvorna in i fönstret? Vad är det för färg på jorden och på himlen? Är himlen sekvojafärgad kanske?”. Sedan kom Anna med ”Jag tror att solen är svart visst, och att himlen är röd och jorden vit, och att allting är obegripligt.”

För idag var det den högaktuella Lotta Lotass (f. 1964) som var Hemlisbloggare. Om ni inte har hört talas om henne, är det ok. Om ni heller inte har läst henne än, är det inte konstigt. Bruden är ju bara barnet men ändå invald i Svenska Akademien (inträdet sker nästa vecka) och faktiskt inte helt lätt att läsa. Trilogin heter ”Den svarta solen”, ”Den vita jorden” och ”Den röda himlen”, vilket jag antydde i sistameningen.

 
Lotta Lotass i ganska mörka glasögon.
 
På bilden som jag illustrerade texten med, står verkligen jag och min gravida mamma 1966. Detta för att Lotass håller på med ett projekt där hon skriver nätbaserade texter till gamla bilder: Redwood. Min förlaga var del 30:85 – läs gärna och jämför. (Vi är faktiskt lika gamla: det skiljer i ålder blott 26 dagar mellan mig och henne. Annars är vi rätt olika.)

Hon debuterade som 36-åring och har sedan dess överösts med litteraturpriser av allehanda slag eftersom hon … eftersom hon … eftersom hon … Äsch, jag citerar några recensenter!

Nils Schwartz, Expressen:
”Det är som om Lotass hade kommit över en bunt blyertsteckningar av en manisk mentalpatient, vilka hon sedan försöker översätta i ord, teckning för teckning. Jag vill inte med detta antyda att Lotass inte skulle vara vid sina fulla fem, hon vet som sagt vad hon gör.”

Jenny Maria Nilsson, HD:
”Detta kan tyckas vara mytologi från en annan värld men Lotass litteratur har ett svenskt temperament, något för oss som lockas av det repetitiva i väderleksprognosen, eller när vi som barn hamnade framför en mardrömslik tv-teater där tolkningen flydde men ändå sögs in.”

Ingrid Elam, DN:
”Det händer något i de där rummen, små förskjutningar i ett mönster eller ett tonfall, och det uppstår en svävning som drar mig med in i en värld där allt upprepas och ingen lär av historiens katastrofer. Tills, i allra sista stycket, jaget återkommer tillsammans med ett du som snuddar jagets ärrade kinder med sina mjuka läppar. Då är upplevelsen av plötslig värme överväldigande.”

Elise Karlsson, SvD:
”Det är som att Lotass medvetet velat skapa en totalt otillgänglig text, för att enbart i inledningen och slutet ge läsaren den där lilla belöningen, att få känna sig delaktig och välkomnad i texten. Bli ett ’du’ i möte med ett ‘jag’.”

Jaha!

  Klicka på bilden. Så här ser det ut i hela ”Den röda himlen”. (Klockan 11:40 skrev jag en kommentar i denna stil.)

Det finns många författare som experimenterar och försöker få till ett drömflöde via text. Men jag tycker att det är fusk, det här; om man ersätter semikolonen med punkter och använder versaler här och där blir det bara en ganska vanlig text. (Ser ni flottfläcken? På ordet ”avskrädeshögar” tappade jag en bit ost. Oh, the irony.)
 
Ni förstår nu hur Lotta Lotass skriver? Och så skriver hon förstås egna kulturkrönikor mellan allt annat som hon hinner med i bokstavsväg. Men spela basket kan hon nog inte i alla fall.

Nu ska vi dra den åttonde vinn… och oj, inga t-shirtar har jag skickat ut än eftersom de trycks för fullt. Men å andra sidan har jag inte fått ett enda mejl med storlek och adress av vinnarna. Å tredje sidan vet vi ju inte hur stora de är förrän jag kan prova och tala om det för er. Nä nu drar vi! Oj, måste först ta bort några. Min djefla man med sina semikolon har visst slöat idag, t.ex.. Såja åååååhej och grattis till … Åsna! (Som har en Decibel-mamma som tydligen bor granne med författarlottor.)

Morgondagens väldigt simpla, lätta, enkla och nästan banalt tillverkade lucka 9 kommer i morgon bitti!

11 kommentarer

När jag ska välja ut vilka kommentatorer som ska nämnas här i inledningen, markerar jag kommentarerna i mejlen så att jag lätt och tydligt kan klippa och klistra och bygga facitpysslet. Problemet är bara att jag just nu sitter och tittar på 31 markerade kommentarer som är antingen rim, extra smarta eller bara fantastiskt roliga.


När Smultronblomman 09:43 tackade sin syster för det rätta svaret, missade jag faktiskt att hon skrev ”Jag kan komma som gäst i verkligheten för att sedan säga hej då.” Därefter kom syster Wickmanskan med ”Sucka, allt är mitt, och allt skall tagas från mig” medan Miss Gillette var diskretare än diskret: ”Kvistigt det här, man får väl vila på sina lagrar, as per usual.”

Pär Lagerkvist (1891–1974) föddes faktiskt som Per Lagerqvist, men jag har inte lyckats hitta orsaken till han bytte till mer logisk stavning 1908. Kanske var det bara just logiken han ville åt – i sina tidiga verk stavade han alla ä-ljud med ä och alla j-ljud med j. Tillägg: Den blyga påpekar helt korrekt att detta ju var i stavningsreformens dagar (1906). (Jag föddes för övrigt som Charlotte Stenson men heter nu Lotten Bergman och det har banne mig inte hjälpt mig i min karriär ett endaste dugg.)

Familjen Lagerqvist 1895. Från vänster: Elin 13 år, Hilma 11 år, Gunnar 9 år, pappa Anders 42 år, Annie 18 år, Per 4 år, Klara (Clara) 7 år, Stina (Ida) 15 år och mamma Hanna 41 år. (Ur Nordisk filateli, 2006.)

Lille Pär (då Per) hade sju äldre syskon, vilket man måste påpeka samtidigt som man oooar och ahar över det faktum att hela familjen fick plats i två rum och kök ovanpå en järnvägsstationsrestaurang. Eftersom han hade läshuvud, fick han ta studenten, och som 25-åring debuterade han med lyriksamlingen ”Ångest”, vilket ju måste vara den bästa titeln någonsin. Hur han sedan fick Nobelpriset som en av Akademiens ledamöter 1951 vet jag inte, det är ju alldeles särdeles skickligt.

Här ser vi Pär Lagerkvist någonstans i Sydeuropa på 1920-talet. Tänk ändå att få höra Pärs son Bengt filosofera över bilden. (Ur Nordisk filateli, 2006)

Pär Lagerkvist reste och reste i hela Europa redan från unga år, men ändå var det Småland han beskrev när han skulle skriva om naturen och ändå var det mest familj och nära vänner hemma i  Gamla domprostgården i Växjö som han använde som förlagor till figurerna i böckerna. Och som han gjorde det.

Jag är mycket förtjust i Pär Lagerkvist, och allra mest i dikten som jag lät en modebloggar-typ förvanska. Eftersom jag precis som Cecilia N:s dotter inte läser sådana texter till vardags, har jag fått gå på studiebesök här och där och känner allt mer att någon måste skriva en avhandling om modebloggarspråket. Det är omväxlande barnsligt, gammaldags, högtravande och konstigt. Några exempel:

Sedan blev det en svängom på stan.
Simma lugnt.
Där bakom finner vi ett …
Idag så köpte jag tunikan jag gått och trånat efter länge
Det kommer bli alla tiders!

Så här trodde jag att det skulle se ut överallt:

”Hade lite svårt att få på mig mina jeans, haha. Jag tvättade dom på 60 grader, sen torktumlade jag dom. De är en storlek 25..ni kan ju tänka er hur det gick att få på sig dom efter det..”

Nåväl. Här kommer hela dikten till allas glädje:

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam, utan spår.

Uppdatering: Jag har hittat en enminutare där Pär läser dikten själv. 

”Tjärleken” säger han.

Vredens barn skrev: ”Det finaste med julkalendern nuförtiden är ju alla rättgissare som anstränger sig nästan lika mycket som Lotten för att lägga ut ledtrådar och hinta svaret utan att skriva ut det. Fantastiskt! På den gamla goda tiden (läs: 2005) studsade vi minsann in och brölade ut rätt svar med tillhörande triumfvrål när polletten trillade ner.”

Jag håller med!

Nu ska vi dra en vinnare. Jag rör om, drar upp en liten skrynklig en som det står … ZKOP på! Då ska vi se, vad skrev ZKOP idag? Blädder, blädder. Aha: ”Jag är den som alltid hoppat över att läsa Lotten i december.”

Nu ska jag försöka lägga ut Lucka 8 inom en timme!

18 kommentarer

Ser ni nu att man inte måste vara obildad för att svara fel eller bildad för att svara rätt och varken eller samt både och för att ha kul? Och nu vet ni att Dieva och Niklas satt i samma flygplan på väg hem från London men inte känner varandra (och hade glömt bloggtofsarna hemma), vilket de inte hade vetat att de gjorde om de inte hade gissat så tokigt och fel hela dagen!

Först en liten eloge till Vovvamomo, som har helt rätt inställning: ”Jag har ju lyckats förväxla Stefan Andhé med Vilhelm Moberg, så sämre kan det ju aldrig bli.” Och Pysselitens och PK:s  familj, som försakar onödiga ting: ”Idag har Karlsloken och jag verkligen inte varken förberett eller diskuterat julmaten.” 

Sedan ett tjog beröm till de två, som faktiskt var först med en nästanlösning. 1) Crrly kl. 15:09: ”Eller rakt över en affärsdisk? Kjell & Company?” 2) Dina kl. 18:09: ”Ikeakatalogen som bloggar? [—] Dessutom får man ju ta med sig de platta paketen hem direkt ’över disk’”.

Tyvärr fick jag kliva in och peka med hela handen och lämna extremt tydliga ledtrådar för att leda er till Insjön, som är fullt av Gnosjöanda. Leopardia knappade in följande så att jag fick ro i knopp och skäl att fortsätta tro på Hemlisbloggaridén: ”Det kanske är affärskedjan Clas Ohlsson, som bloggar. Deras kataloger och hemsida är säkert full av särskrivningar.” ZKOP höll med: ”Claes Ohlssons startade i Insjön tidigare Åhl där även Kockens kryddor startade.” 

Hurra! (Men tänk nu alla på att stava Clas Ohlson så ovanligt som möjligt, så blir det rättast. Inte Klas och inte Claes och inte Ohlsson och inte ens Olsson.) 

Clas Ohlson (1895–1979) startade tillsammans med sin bror Emil företaget (som inte fick heta Emil Ohlson) år 1918. Det är samma år som Sverige inför klädransonering, vi erkänner Finland, ersätter fattighusen med ålderdomshem och min farfar överlever Spanska sjukan. Och det är verkligen väldigt länge sedan. 

 Företaget grundades alltså i Insjön (liksom Åhlén & Holm och Kockens kryddor) och var från början ett företag som sålde tekniska handböcker. Efter ett par år utökades sortimentet med allsköns verktyg och ritningar till hela möbelgrupper, som Clas gjorde tillsammans med en lokal snickare. Den första butiken utanför Insjön öppnades i Stockholm 1989 och för ett år sedan tillkom den 90:e butiken i London. (Uppdat.: Den 90:e butiken råkade vara en i London. De andra 89 är det inte.) Duktig karl, den där som enligt alla källor ”hade näsa för vad som låg i tiden och alltid var före sin tid med sina idéer”. Själv är jag som bekant alltid sist med det senaste och dessutom rätt nöjd med det.

Jag har hittat en farlig massa kataloger, som perfekt illustrerar en svunnen tid och teknikens intåg och jag vet inte allt. Man kunde 1927 köpa en lärobok i textning och 1950 kolla på 40 förslag till öppna spisar. (Katalogen från 1927/28 ser förresten ut som en klänning som jag vill ha.) Korr- eller skrivfelen i katalogen fick mig förstås att mejla katalogredaktionen, men tyvärr har de inte svarat än. Månne är de liksom Ikearedaktionen instängda med vattentäta skott ut mot verkligheten?

 Psst förresten. Inte borde jag göra reklam för reklam för ett företag som inte sponsrar mig på något som helst annat sätt än att jag har tillåtelse att köpa produkterna det har, men i alla fall. Deras dominoeffektsreklamsnuttar (som de inte var först med) har en bloopers-avdelning. Det är kul.

Faktum är att jag redan innan texten började – med en association till Clabbe – försökte få er på rätt humör med prat om reklam och extrapriser. Men det hjalp junte.

 Nu drar vi en vinnare! Jag är hemma igen med det ursprungliga, korrekta plommonstopet med sprickor och allt. Åheeeeeeej! Nej! Va? Jag tror inte mina ögon, hallå, var är notarius publicus? Detta borde bevittnas och dokumenteras! Den som har vunnit skrev tidigare idag: ”Jag gissade på Dan Brown hela förra december och jag går fortfarande omkring med bar överkropp." Gratulerar, Pysselitens karlslok, aka PK. Vem har du mutat?

Lucka 7  kommer i morgon förmiddag. Om jag vaknar.

7 kommentarer

Ser ni nu att man inte måste vara obildad för att svara fel eller bildad för att svara rätt och varken eller samt både och för att ha kul? Och nu vet ni att Dieva och Niklas satt i samma flygplan på väg hem från London men inte känner varandra (och hade glömt bloggtofsarna hemma), vilket de inte hade vetat att de gjorde om de inte hade gissat så tokigt och fel hela dagen!

Först en liten eloge till Vovvamomo, som har helt rätt inställning: ”Jag har ju lyckats förväxla Stefan Andhé med Vilhelm Moberg, så sämre kan det ju aldrig bli.” Och Pysselitens och PK:s  familj, som försakar onödiga ting: ”Idag har Karlsloken och jag verkligen inte varken förberett eller diskuterat julmaten.” 

Sedan ett tjog beröm till de två, som faktiskt var först med en nästanlösning. 1) Crrly kl. 15:09: ”Eller rakt över en affärsdisk? Kjell & Company?” 2) Dina kl. 18:09: ”Ikeakatalogen som bloggar? [—] Dessutom får man ju ta med sig de platta paketen hem direkt ’över disk’”.

Tyvärr fick jag kliva in och peka med hela handen och lämna extremt tydliga ledtrådar för att leda er till Insjön, som är fullt av Gnosjöanda. Leopardia knappade in följande så att jag fick ro i knopp och skäl att fortsätta tro på Hemlisbloggaridén: ”Det kanske är affärskedjan Clas Ohlsson, som bloggar. Deras kataloger och hemsida är säkert full av särskrivningar.” ZKOP höll med: ”Claes Ohlssons startade i Insjön tidigare Åhl där även Kockens kryddor startade.” 

Hurra! (Men tänk nu alla på att stava Clas Ohlson så ovanligt som möjligt, så blir det rättast. Inte Klas och inte Claes och inte Ohlsson och inte ens Olsson.) 

Clas Ohlson (1895–1979) startade tillsammans med sin bror Emil företaget (som inte fick heta Emil Ohlson) år 1918. Det är samma år som Sverige inför klädransonering, vi erkänner Finland, ersätter fattighusen med ålderdomshem och min farfar överlever Spanska sjukan. Och det är verkligen väldigt länge sedan. 

 Företaget grundades alltså i Insjön (liksom Åhlén & Holm och Kockens kryddor) och var från början ett företag som sålde tekniska handböcker. Efter ett par år utökades sortimentet med allsköns verktyg och ritningar till hela möbelgrupper, som Clas gjorde tillsammans med en lokal snickare. Den första butiken utanför Insjön öppnades i Stockholm 1989 och för ett år sedan tillkom den 90:e butiken i London. Duktig karl, den där som enligt alla källor ”hade näsa för vad som låg i tiden och alltid före sin tid med sina idéer”. Själv är jag som bekant alltid sist med det senaste och dessutom rätt nöjd med det.

Jag har hittat en farlig massa kataloger, som perfekt illustrerar en svunnen tid och teknikens intåg och jag vet inte allt. Man kunde 1927 köpa en lärobok i textning och 1950 kolla på 40 förslag till öppna spisar. (Katalogen från 1927/28 ser förresten ut som en klänning som jag vill ha.) Korr- eller skrivfelen i katalogen fick mig förstås att mejla katalogredaktionen, men tyvärr har de inte svarat än. Månne är de liksom Ikearedaktionen instängda med vattentäta skott ut mot verkligheten?

 Psst förresten. Inte borde jag göra reklam för reklam för ett företag som inte sponsrar mig på något som helst annat sätt än att jag har tillåtelse att köpa produkterna det har, men i alla fall. Deras dominoeffektsreklamsnuttar (som de inte var först med) har en bloopers-avdelning. Det är kul.

Faktum är att jag redan innan texten började – med en association till Clabbe – försökte få er på rätt humör med prat om reklam och extrapriser. Men det hjalp junte.

 Nu drar vi en vinnare! Jag är hemma igen med det ursprungliga, korrekta plommonstopet med sprickor och allt. Åheeeeeeej! Nej! Va? Jag tror inte mina ögon, hallå, var är notarius publicus? Detta borde bevittnas och dokumenteras! Den som har vunnit skrev tidigare idag: ”Jag gissade på Dan Brown hela förra december och jag går fortfarande omkring med bar överkropp.” Gratulerar, Pysselitens karlslok, aka PK. Vem har du mutat?

Lucka 7  kommer i morgon förmiddag. Om jag vaknar.

Kommentarer är stängda

Jag trodde inte att så många skulle klara dagens lucka. Fel hade jag! Görel var först med att pricka en ledtråd: ”L är en nyckelbokstav. L = landet, London, Lycksele. Ena eller andra Linköping?” (Men Lycksele är ju bortitok.) Sedan kom Ökenråttan och hade korrekt svar: ”Han som skrev om Val, valen, du minns. Han nås bara via pappersbrev. Och skriver mycket om sin mormor.”

(Lång historia, detta om valen. Del 1, del 2.) 

Stackars Örjan trodde däremot på femöringens värde och utgångsdatum och googlade sig alldeles vilse trots att de kamouflerade tipsen öste in. (Ni är väldigt väluppfostrade allihop!) Men nu går vi mot lösningen – och nu rynkar jag pannan.

Ibland tar jag mig i Julkalendern friheten att fara ut mot en författare eller skribent. Jag vågar mig på att kritisera och vara ogin och ha åsikter om deras alster. Några exempel (det finns fler) är:

Läckberg 

Marklund 

Majlard

 Detta kan jag göra för att mitt yrke faktiskt är redaktör. Problemet är bara att jag ju då i min kritik samtidigt klankar på de tusen triljarder läsare som faktiskt gillar sådana där (erbarmliga) texter. Så, alla ni: förlåt. Dagens hemlisbloggare är tyvärr ingenting för mig. Men nu har vi ju en sorglig sak gemensam, han och jag.

 Stefan Andhé (f. 1944) är nämligen kåsör. Men där slutar det gemensamma. Dels är ju han fortfarande kåsör medan jag inte är det, dels är han enligt min enkla mening inte rolig. (Ok, kåserier måste inte vara roliga, ok då. Så underligt att jag plötsligt känner att jag vill kursivera massa ord.) Om vi tar kåseriet om den försvunna rovan (eller ”guldklockan” som jag skrev i texten), så handlar det om hur han letar och letar och inte hittar den. Och han hittar den verkligen inte. Det är inte så att det finns en enkel poäng som att han kommer på att han ju har den i fickan, att den har blivit pantsatt, att han faktiskt aldrig har haft den eller att rovan egentligen är en rotfrukt. Nej, kåseriet slutar så här:

”Men inte ett skrymsle återstår som jag inte redan har finkammat. 

Jag är så ledsen, tänk om farfars rova är borta för alltid. Och så skäms jag. En virrpanna och en klantskalle är jag. Hur dum får man bli?”

Jahaja. 

Vem är han då, Andhé? (Liten brasklapp: all information har jag hittat i tidningsartiklar utan möjlighet till faktakontroll.) Jo, en Linköpingsbo som bor i en etta i London sedan länge, länge. Han skriver på skrivmaskin och gillar inte datorer och inte internet och är vansinnigt nostalgiskt lagd när det gäller den gamla femöringen – den som var stor som en modern femkrona. (Så tolkar jag det i alla fall när jag läser mer än ett kåseri där femöringen har en huvudroll.) Han har gett ut en bok nästan varje år sedan mitten av 1980-talet – debuten var ”Mormor och jag” 1986. 

Här har jag hittat ett helt normalt foto från Damernas Värld.

 Ja, Lena Olin matar Stefan Andhé. Det är mars 1974 och man kan inte se sig mätt. 

Jag har förresten hittat en chatt med honom från Bokmässan 2001 (jag har tagit bort namnen på de olika personerna som ställer frågorna), där han svarar så här (mager stil):

Vem är Ethel Brown?

läs min bok får du veta

Jag har läst att du har fått stora journalistpriset. Hur kändes det och varför fick du det?

jag var överlycklig, jag vet inte varför jag fick det – det undrar jag ofta över dom kanske tyckte att jag är bra

Men du föredrar det journalistiska förhållningssättet till dina texter?

tänk jag tycker inte att jag har ett journalistiskt förhållningssätt

Hur visste du att du ville ägna ditt liv åt att skriva?

jag kan inget annat och jag är tacksam så länge orden är snälla och kommer

tack för idag det här var kul – jag har aldrig tagit i en dator förut

Måtte jag slippa bli berömd och tvingas chatta. Jag har fel fingersättning och skulle drabbas av ruelse och ånger om mina meningar utan versaler och skiljetecken lätt skulle gå att hitta åtta år efter att jag i alla hast knattrade ner dem. Men nu tar jag fram Stefens bok ”Det oändliga blå” igen och slår upp ett annat kåserislut:

”Pojkstreck, är benämningen. Det är minsann inte bara pojkar som är busfrön. Varför finns inte ordet flickstreck? Nu finns det.”

Nej, yuk, me no like. Vredens barn känner som jag: ”Idag kan jag endast gissa med insikten om att om jag skulle ge mig på att läsa hemlisbloggaren på riktigt skulle jag förmodligen få spader.” 

Men alla ni i kommentatorsbåset – me like! Igår träffade jag en av er – Saom – och jag föll henne om halsen och grät av tacksamhet för hennes fantastiska, nostalgiska blogginlägg.

– Men hur hittar du dina klipp? sa jag.

– Du vet, internet är rätt stort, sa Saom och måttade en enmeterslax mellan händerna. 

Ja. Och där i utkanterna finns även de gamla chattarna. 

Men nu drar vi oss en liten vinnare! Jag har fortfarande det ställföreträdande plommonstopet och kommer inte att dra extraprisvinnare förrän jag kan börja skicka tröjorna. Som inte har kommit från tryckeriet än. Vi taaaaaaaaaaaaaaaaaaar, nähedu, där blev det fel, min djefla man har inte gissat idag och skulle ha tagits bort … tadaaaa: Gitto Den Skaldande. Då publicerar jag gladeligen hennes senaste alster:

Nä, det ringer inga (guld)klockor alls,

trots att jag är så genomlitterär.

Efter läsning vill jag bara ge hals,

skrika: "Lotten, vad fasen är det här?

Är lösningen en hägring – en chimär?

Är det ett ämligt fantasifoster?"

Författaren verkar familjekär

med mamma, pappa, fan och hans moster.

Tycks världfrånvänd, kanske gått i kloster?

Fattar i alla fall inte "data"

och läser säkert inte bloggposter.

Sånt här är nåt jag älskar att hata:

tror jag är smart men stöter på patrull

– Lotten, o du din fyndiga djävul! 

(Tack även till alla andra som rimmar.)

Lucka 6 kommer i morgon förmiddag! (Alltså någon gång före 12.)

11 kommentarer

Näe, det är inte bra att vara tvungen att jobba i december. Här kommer ni med gissningar, lustiifikationer, sonetter och rim. Och så måste jag dels jobba, dels (stackars mig) rulla hatt ute på lokal. Men nu kommer facit!

Oavsett gissning, ska Aequinoxia har en eloge för följande: ”Jag har fastnat på ’han som satt bredvid mig gick fel’. Det är nu jag ska googla runt på alla olika akademier och herrar som kan tänkas ha avvikit från den rätta vägen, och se vad deras grannar hette hemma på mammas gata.”

Men svårt var det ju inte idag. Übergissarinnan från fordom – Översättarhelena – gissade rätt, men misstänkte att det var fel. TBFKAEM trodde inte sina ögon, först i luckan som hon var. Två av de snyggare rättgissningarna idag, var Fru Decibels: ”generalmajorens i Skövde barn” och Katts: ”hon, som övertog stolen från den tidigare frånvarande Obscura-ledamoten”. Och så bugar vi och tackar Susanna för den ypperliga sammanfattningen av ledtrådar som fladdrade lösa utan mål.

Jag måste säga att jag känner lite för Cecilia N, som är envis och flyttar vänstra delen av webbfönstret utanför skärmen så att hon inte ska råka läsa någon annans gissning innan hon skriver själv, och som när hon väl skriver är rädd att hon bryter mot etiketten när hon de facto tar bladet från munnen och nämner ett namn.

Så, nu avslutar vi mina hyllningar till er med att rekommendera ett besök i båset för att läsa hakkes och Gittos alster. (När kommer förresten boken med citat ur Julkalenderns kommentarer?)

Svaret på gåtan var idag alltså Kristina Lugn (f. 1948) debuterade som 24-åring, röker som en borstbindare, har en trivselfrisyr och skriver dikter. I alla källor nämns dikten som hon fick publicerad i Kalle Anka som sexåring, men ingenstans står själva dikten. Och jag vill läsa! (Man kan köpa hela Kalle Ankas årgång 1954 för ett par hundralappar, men nu är hon ju född i november och var sex år nästan hela 1955, så då måste man köpa den årgången också. Och jag som prioriterar att vara ute på galej hela nätterna har ju inte tid att läsa Kalle Anka.) 

”Med tanke på att hennes invigningstal i Svenska Akademien är 20 000 tecken långt, måste det ha tagit ett bra tag att läsa upp”, kan man ju skoja om man är på det humöret. Eftersom Kristina Lugn talar långsammare än andra människor.

Men si, det gör hon inte alltid, så att sådär ska man inte alls skoja. När jag var redaktör för litteraturområdet på Nationalencyklopedin, såg jag till att ringa upp alla författare som hade det minsta lilla tveksamhet när det gäller faktainnehåll. Naturligtvis ringde jag till Kristina Lugn – men hon pratade i normalfart, så jag var inte ens riktigt säker på att det var hon. (Sedan ringde jag till Kent Andersson istället och låtsades att jag skulle kolla något bara för att jag ville prata med honom.)

Stackars Kristina, fotografer ska hålla sig lugna när man säger ssssccchh. 

I gårdagens Hemlisbloggartext sprängde jag in några titlar, t.ex. genombrottet Bekantskap önskas med äldre, bildad herre och föregångare i Akademien (Gyllensten och Ragnar) samt Allan Edwall. För han gav ju henne en teater. Jag har aldrig varit där, men oj så fint alla skriver om Teater Brunnsgatan 4 – där Kristina Lugn sätter upp både egna och andras pjäser när hon inte ligger hemma och tittar på tv, vilket hon tydligen gör nästan hela tiden. Garanterad författarpeng har hon resten av livet, så försörjningen är det inga problem med (vilket ju är tur med tanke på den inte så lukrativa poesibranschen). Resten med t.ex. antalet ledamöter och att hon inte har någon karl bredvid sig, löste ni själva. Men de här två raderna var kanske svårare?

En teater kom och tog mitt 
hyreshus och sjöng den till en låt av han, Waits. 

Det var så här:

– Det började med att vi skulle göra en kabaré på Angeredsteatern, baserad på Kristina Lugns texter, minns Gerhard Hoberstorfer. Vi satte ihop hennes dikt I ett hyreshus med Tom Waits In the Neighborhood och tänkte ”det här var intressant!”

De tog alltså ”Ganska nära himlen” och sjöng till denna låt.

(Cornelis hade absolut inget med saken att göra.)

Trots allt är mitt främsta minne det av henne, Bert Karlsson och Jörn Donner, när dessa tre udda figurer tillsammans hade en rökig talk show i tv (”Oförutsett”, våren 1987). Det är ju synd, eftersom Kristina själv inte alls vill att vi ska minnas det:

– Tanken var att vi skulle intervjua författare, men hela idén föll på
att Bert Karlsson bara kände till Maria Scherer och Astrid Lindgren. Vi
blev osams och innan inspelningarna satt vi i var sin loge och vägrade
prata med varandra. Det var en ren katastrof.

Nu sitter jag i en lägenhet i Gamla Stan (jag känner fint folk, jag) endast 50 meter från Svenska Akademien på Stortorget. Och ur den vikarierande hatten (med nya lappar som tog en halv evighet att tillverka) draaaaaaaar jag … oj, en ny en: Fru R! Ni som vinner mejlar mig era kroppsstorlekar så kommer det tröjor – men inte förrän i slutet av nästa vecka eftersom inget numera sker när det bör ske. Facitpubliceringar, tex.

Lucka 5 kommer inom kort!

10 kommentarer

Det är förunderligt, detta. Fredrik I kom till lucka 3 på rätt svar redan strax före sju och var såpass diskret att endast ett fåtal hängde på. Översättarhelena sammanfattade så fint att jag trodde att hon hade kommit på rätt svar, medan Mikael nog var inne på samma spår som Fredrik I och sedan Smultronblomma. Kolla:

Fredrik I: ”För vi ska till ett grannland, tror jag. Åka över en bro. Få sig en pils kanske?”

Översättarhelena: ”Minsta gemensamma nämnaren mellan Yoko Ono, Linda Evangelista och lejonet Elsa alltså? ”

Griskindspatrik: ”Tyra, Linda, Nadja och Emma då. Lennon och lejonet Elsa står jag fast vid. Mycket frihet, död, kärlek, tvärvända. Måste hemlisen skriva böcker?”

Mikael: ”Man kanske vill ersätta grädde för att det inte är så fräscht?”

Och så Smultronblomman, som jag inte riktigt är säker på är på rätt spår eftersom jag inte har kollat var hon jobbar: ”Finns här en koppling till Linda Evangelista? Någon som har med med samma land som mitt nya jobb ligger i? Mjölkprodukter?”

Helt fel har däremot nästan alla andra, inklusive Citronen: ”Samtliga ledtrådar är nu nedtecknade på ett blädderblock i form av en "mindmap" och jag har därmed lyckats att klura ut följande:
Modellens mamma jobbar(ade?) inte långt från BG i Sanda vilket gör Lottens referens naturlig. Huskvarna är synonymt med tändstickor som görs av träd. Kalle har troligtvis ingen koppling till modellen, men hon är fin. Kollegan till modellens man har samma förnamn (50%!) som Selmas påg. Selma och Semla innehåller samma bokstäver och 1961 fick Ture Sventons upphovsman Nils Holgersson-plaketten! "Wiklundskan" bodde dessutom inte långt från A6, som är en motorväg i Tyskland där författarens pappa var soldat. En ståndaktig sådan.”

Extra guldstjärna till Gitto, som gissar i sonettform och alla som rimmar och Pysselitens karlslok (numera PK) som deklarerar vad han ska rösta på i nästa lucka. Och så önskar vi alla nyko(m)lingar välkomna!

Och vet ni: i skrivande stund står det inte kommentatorsbåset vem det är vi har klurat fram.

Men det var alltså Suzanne Brøgger (f. 1944) som hemlisbloggade. Fast egentligen har hon tre efternamn:  Preis (efter pianist/direktörpappan) Brøgger (efter adoptivpappan) Zeruneith (efter författarmaken). Själv gifte jag mig med Den djefla mannen så att jag skulle få heta som Ingmar. Men nu vill jag ta mig några fler namn och byta ut Charlotte mot Lotten även i kyrkböckerna. Lotten Stenson von Kræmer von Düben Bergman kanske?

Brøgger (se studentbild från 1964), som är journalist i botten (därav intervjustilen), måste vara rätt nöjd med sin uppväxt med tanke på omväxling, upplevelser och den skiftande karriären. Tänk vad man kan skriva mycket om mögel och konstiga toaletter om man ideligen flyttar och far mellan Danmark, Colombo, Sri Lanka, Thailand, Indien, Afghanistan och Algeriet med en suicidal, vänstrande mamma, en icke närvarande, omogen biologisk pappa och man dessutom har en gift, fransk diplomat som älskare. När hon så småningom – efter att ha provat på skådespeleri och modellande – blev journalist, reste hon på 60-talsvis till Laos, Vietnam, Sovjet, Uzbekistan, Israel och Libanon. Och skrev och skrev.

Som 29-åring debuterade hon med en bok om hur äktenskap och
barnalstrande fjättrar kvinnan och hur kärnfamiljen med alla till buds
stående medel bör undvikas. (Fräls oss ifrån kärleken.) Sedan
fick hon en dotter när hon var 42, gifte hon sig när hon var 47 och …
och så ändrade hon sin åsikt. (Har det hänt förr, har det hänt förr?)
Som ung propagerade hon för fritt och experimentellt sex – sedan
ändrade hon sig och skriver nu om hur kärlek och död i dessa tider går
hand i hand och hur man bör vara återhållsam med sina drifter. (Har det
hänt förr, har det hänt förr?) Obegripligt nog upplever många att hon
när hon ändrar åsikt sviker dem och sina egna ideal. Det
begriper jag inte alls – om man aldrig är beredd att ifrågasätta sina
tidigare val och göranden, är man väl bara stelbent och jättetrist?
(Fast min mamma hade en kusin som var en hyvens karl tills han på
ålderns höst sadlade om och blev en elak, synnerligen aktiv nazist. Det
hade varit bättre om han hade varit stelbent och jättetrist.)

Den där klänningen vill jag ha när den har torkat.

SvD intervjuade henne förra året, och hon fick då frågan om hur hon har förändrats av att bli mamma:

”Först efter en lång, lång betänketid säger hon att dottern lärt henne att hon är mer märklig än hon själv trodde. Efter en ny, lång tystnad fyller hon i – med rinnande tårar:

– Det är en djup kärlek.[—]

Hon själv har blivit jazzsångerska, vid sidan av författarskapet.
– Jag orkar inte läsa högt ur mina böcker längre. Jag orkar inte resa runt och hålla föredrag. Vad ska jag då komma med? Att sjunga är mycket roligare, särskilt som jag skrivit texterna själv.”

Stackare. Ojoj. Hon orkar inte. Måste sjunga istället. Hur står hon ut? (Så här elak blir jag av avund.)

Ni som blir nyfikna och vill läsa vidare, ska inte börja med denna artikel i 00-tal, där Jan Henrik Swahn (Jan-Öjvinds brorson) får till det så här djupt i sin intervju med Brøgger:

Swahn:
– Hur är det egentligen med könsskillnaden i själva [sex]akten, vem är långsam och vem är snabb, går det att säga något generellt om det?
Brøgger:
– Det är ju lite svårt att tala utifrån alla sovrums synvinkel. Det går inte att generalisera.

Ledtrådarna i min hemlisbloggartext var dessa:

1. NN är två N, som man kan tolka som NamnNamn, men ett N är det kemiska tecknet för kväve, och Brøggers bok hette just det: Kväve. (Långsökt, ja.)
2. När John Lennon på Yoko Onos utställning hade klättrat upp på den vita stegen och med ett förstoringsglas läst ordet YES, blev han kär. Brøggers bok heter Ja.
3. Man kan ersätta grädde med crème fraîche, som är ett helsickesord när man är noggrann men inte så bra på fnuttar och hakar. På danska skriver man bara cremefraiche, så är det bra med det. Vilket är en titel på en Brøggerbok: Creme fraiche (med mellanslag ibland, ibland inte).
4. Lejonet hette Elsa och Brøggers bok hette Lejonspår.
5. I George Michaels ”Too Funky” är både Emma Sjöberg (som är gift med Hans Wiklund och inte Nils-Petter) och Linda Evangelista med. Brøggers bok hette Linda Evangelista Olsen.
6. Njutningen och paradoxen handlar om hedonism, som Brøgger förknippas starkt med.

Förvirringen i intervjun var faktiskt bara till för att förvirra och roa. Er alltså. Och där ser man än en gång: fokusera inte på det uppenbara. Vad som dessutom är ytterligt förvirrande är att DRT är extremt otydlig och svag idag.

Nu kommer en fotnot som ni kan sortera in under ”sådant som jag inte behöver lägga på minnet”. Jag skrev 1988 de drygt 100 artiklarna om kemiska tecken för grundämnen i Nationalencyklopedin. Se bara så bildat:

 

Det har verkligen en Lottensk klang, va?

Nu tänkte jag ju egentligen sätta mig på tåget mot Stockholm och där dra lappar ur ett vikarierande plommonstop, men vad sjutton – jag kan ju göra det här vid frukostbordet! Så … där drar jag en … en … Niklas! Hurra! Vänta nu, han var ju en av alla ölyrare. (Ja, för så kan det gå: man skriver en julkalender och plötsligt sitter hela kommentatorsbåset och vrålar att de vill ha öl på blanka förmiddagen.)

Lucka 4 kommer snart till en blogg nära dig. Jag ska bara …

11 kommentarer