Här är huset på google maps: Gillbergavägen 113 A i Eskilstuna.
/Lotten Bergman
info@lotten.se
070-888 55 42
den skrattande språkpolisen
Lotten Inlägg
Gårdagsvinnaren LottenPotten (som trots namnet är en osläkting) drogs ur plommonstopet efter en svår tredjedagslucka med många gissningar och ännu fler ledtrådar. Så svårt var det att inte ens jag som luckmakare hängde med i trådsvängarna! Men läs gärna facit, för där finns många roliga förklaringar!
Och nu reser vi vidare med allmänbildningen som mål!
Lucka 5!
Vi skall straxt företaga en resa som är ett äfventyr af den mest underbara art, men äfven mycket instruktiv!
Jeeves:
Men herrn, har ni hört talas om detta märkvärdiga lilla fortskaffningsmedel, som man kallar den elektriska bicykeln? Jag råkade höra talas derom av min gode vän Filippus på marknaden igår, och jag kan knappt tro mina öron!
Wooster:
En elektrisk bicykel, säger ni? Beskrif den för mig, Jeeves. Är det en sådan som äfven kallas velociped?
Jeeves:
Åh, ja, herrn, men det är som om ingenjörskonsten sjelf gått samman med magi! Föreställ er ett fordon, så litet att man kan bära det likt en portfölj om vägen plötsligt tager slut, men så mäktigt att det bär sin förare genom stadens gator och torg utan någon som helst ansträngning. Vid dess hjerta sitter ett batteri, ett slags energimagasin, hvaruti mindst åttio litiumjoner dansa fram och åter, frambringande en elektrisk ström som driver en motor – och det med knappast ett ljud!
Wooster:
Intressant. Och denna motor, huru fungerar den? Har den några rörliga delar som slitas med tiden?
Jeeves:
Ack nej, herrn! Den är en ojordad motor – ojordad, säger jag! – hvilken genom elektromagnetiska krafter sätter hjulet i rörelse. Ingen olja, ingen gnissling, endast en mjuk, ljudlös rotation, som driver fordonet framåt i en fart snabbare än en häst med vagn.
Wooster:
Fascinerande. Och huru reglerar man farten? Jag antar att det icke är som att tygla en häst?
Jeeves:
Herrn är klok som vanligt! Nej, farten styrs med ett litet, nästintill osynligt reglage på styret. Det är som en elektrisk dirigent som låter er säga: ”Snabbare, långsammare, stanna.” Och det är ej allt! Bicykeln har ett slags hjerta, en mekanisk förträfflighet, som håller ordning på batteriets tillstånd och ser till att intet går galet.
Wooster:
Ett mekaniskt hjerta, säger ni? Imponerande. Men låt oss tala om bromsarna. Jag antar att en sådan hastighet kräfver ett stort bromsmaskineri?
Jeeves:
Just så, herrn! Den har något som kallas regenerativ bromsning – en anordning så sinnrik, att jag nästan undrar om den ej är skapad af sjelfva djefvulen! Hvarje gång föraren bromsar, omvandlas rörelseenergin tillbaka till elektrisk energi, som lagras i batteriet. Det är som om hvarje stopp gifver nytt lif åt fordonet!
Wooster:
En elegant lösning, som förenar nytta med sparsamhet. Och konstruktionen? Är den hållbar nog att stå emot tidens och resandets myckna slitage?
Jeeves:
Absolut, herrn! Den är byggd af en lätt men stark aluminiumlegering. Det är som om den är skapad för en gentleman som just er egen person!
Obegriplig bild som inte är till nån som helst nytta kommer här!
Facit till lucka 5 kommer nån gång efter midnatt!
| Lucka 1 och dess facit. | Lucka 13 och dess facit. |
| Lucka 3 och dess facit. | Lucka 15 och dess facit. |
| Lucka 5 och dess facit. | Lucka 17 och dess facit. |
| Lucka 7 och dess facit. | Lucka 19 och dess facit. |
| Lucka 9 och dess facit. | Lucka 21 och dess facit. |
| Lucka 11 och dess facit. | Lucka 23 och dess facit. |
(Den här tabellen fylls under 24 roliga dagar på med massa länkar.)
71 kommentarer
– Vasarusaru? En julkalender som kräver massa jobb utan inkomst? I 20 år? Vaffan säjer du?
Jag fick denna fråga idag, och höll sedan en svarsmonolog om ideellt arbete inom basketen och lycka samt glädje i kombination med bokstävlar och så höll jag upp ett varnande pekfinger mot min kontrahent och antydde att inga protester skulle komma att emottagas.
Ba så ni vet!
Jag är god vän med den protesterande här ovan, så det är helt okej. Nu går vi direkt på målet och rabblar några kommentarer och ledtrådar och yrslingar till lucka 3!
Viss frustration anas inledningsvis:
Hemul
Men jag behöver jobba idag! Jag har egentligen inte alls tid att googla runt bland verktygsrappare, visigoter och barn som inte kan sova!
Thermo
Byter ut katten mot ett lejon och Aisopos fabler dyker upp . Men sagor är ju inte moderna i dag eller kanske i en ny form bara. Svårt att förstå och hänga med i allt nytt.
Härlig lucka med många möjligheter att googla och få svar på funderingar vad olika begrepp står för t ex vad är Billboard-listan.
Niklas hade rätt (och kommer att förklara i kommentarerna)
Jag har en idé som naturligtvis är alldeles uppåt väggarna. Om jag mot all rimlig förmodan skulle ha rätt finns det en film om en film som inte blev av men som ändå blev av fast inte då när den skulle blivit av.
Ökenråttan
Jaha, då var det roliga slut. Vi vet vem HB är. Nu gäller det bara att formulera en finurlig lettråd, till fromma för våra kära medbåsister. Hmmm.
Anna
Åsnan på vägen
Blickar sorgset mot läktarn
Förvillad, konfys
Karin fattade galoppen:
Jag trodde att jag lämnade en listig ledtråd till en naiv världsresenär. Glöm den bästa av världar!
Magganini
Det utomland jag har åkt till är Spanien förresten, ifall nån är intresserad.
Karin
Jag är också intresserad av din by, Magganini. Eller kanske du är i en by vars namn du inte vill nämna?
Brid
Nähäpp, det här blir inte bättre framåt kvällen. Jag sätter mej och lyssnar på lite Cornelis-skivor istället.
Håkan (hakke)
Jag kastar mig upp på min springare och rider i full kareta i riktning mot låten som kommer efter 4 och före 6. Men eftersom jag inte ens har ett litet ridborgarmärke går det åt pipsvängen och jag hamnar på läktaren, igen.
Dagens hemlisbloggare (HB) är en gammal goding som dock inte har varit med och lekt här tidigare trots klassikerstämpeln.
För HB är, som många av er i kommentatorsbåset anade, Miguel de Cervantes Saavedra (1547–1616). Oooohhh, tänker några av er när ni ser årtalet 1616 eftersom ni liksom jag ju har pluggat in viktiga årtal. (Eller inte.) Men just 1616 är ju så intressant eftersom alla ju vet att Shakespeare och Cervantes dog ”samma dag”: 22/23-ish april 1616 fastän länderna ju hade olika almanackor så egentligen dog de med tio dagars mellanrum … vilket ju inte alls är ett sammanträffande eller ens intressant. Dessutom dog ytterst få kulturpersonligheter just 1616, så vem bryr sig?
Så vi fortsätter i en annan ände: det där med bilden här ovan.
”El caballero de la mano en el pecho” har faktiskt och tyvärr ingen bevisad koppling till vår HB, men symboliserar tydligen tidsandan och skulle faktiskt kunna vara Cervantes himself. Fan trot, för var tusan fanns alla kameror på 1600-talet? Man har även sagt att karln på målningen ser ut som en riddare och enbart därför skulle kunna vara rollkaraktären Don Quijote.
– Pah och pfffft! säger jag och skakar frustrerat på mina fortfarande blonda nudelsoppelockar som faktiskt med tanke på årens flykt och tidens gång samt sorgerliga saker borde ha grånat för länge sedan.
Men okej. Nu ska vi inte älta bildens och datumens äkthet utan fokusera på HB. Nu tittar jag stint på dig, du läsare. Tänk dig nu att du går i sjuan 1978 och måste hålla en redovisning om denna bok. Du harklar dig. Ehuum.
– Don Quijote är en skitrolig parodi på riddarromaner och många tycker att det är den första ”moderna romanen”. Alltså modern som ”modern förr i tiden”. Don Quijote, som alltså egentligen heter Alonso Quijano, är en adelsman som blir galen av att läsa riddarromaner och tror att han är en riddare. Hans polare Sancho Panza är en jordnära bonde som rider på en åsna och …
– Vem bryr sig om att Alonso Quijano är hans riktiga namn? säger Rolle, som alltid sitter längst bak i klassrummet.
– Eh, säger du och harklar dig igen.
– Haha, joooordnära är väl alla bönder? säger Krille, som förstås sitter bredvid Rolle.
Du sträcker nu på dig för Rolle och Krille har ju en kompis som heter Kalle, som är en jädra besserwisser och han ska fan inte få chansen att klaga.
– Don Quijote ger sig ut på äventyr. Okej? Han slåss mot väder … eh, väderkvarnar som han tror är jättar. Fiendejättar, okej. Men de är inte fiender utan bara … väderkvarnar. Och han har en h…häst, som heter Rocinante tror jag och DEN HÄR BOKEN ÄR FAKTISKT JÄTTEVIKTIG!
– Vad heter åsnan? säger Kalle nu – med ett drygt flin.
Och det är nu du har trumf på hand, för du vet att åsnan inte har ett namn utom möjligtvis kanske ”Den gråe”. Så du svarar:
– Inget, men ibland kallades han I-or, och eftersom A.A. Milne gillade Cervantes tog han det namnet!
Detta är förstås en jättelögn, men Kalle blir tyst.
Sedan fortsätter redovisningen med massa fakta om Cervantes, men eftersom ingen egentligen vet hur det kom sig att han kanske blev fängslad för att han hade fuskat med räkenskaper eller varför hans ena hand blev ”obrukbar” efter en skada i magen under slaget vid Lepanto redan 1571, eller om han verkligen togs som slav av pirater, känns allt lite väl vagt.
Så då avbryter vi trippen till 1978 och återvänder till 2024 … när ingen egentligen har fått fram mer vettig fakta om Cervantes. Men jag vill verkligen göra likadant och skriva en parodi-roman om digitalisering, sociala medier, populism och kränkthetsnormen. En annan dag.
Avslutningsvis en bild på den franske operasångaren Lucien Fugère, som 1910 spelade Sancho Pansa i ”Don Quichotte” av Jules Massenet. Bara för att han ju ser ut precis som jag föreställer mig att Sancho såg ut.
Men nu till en vinnare! Jag och Plommonstopet är kompisar igen efter nästan ett års försummelse, och jag rör om och draaar en stackars vinnare som inte vet vad som kommer att skickas … LottenPotten!
Ny lucka publiceras i ottan den 5 december!
Psst.
Alla eventuella liknelser med verkligheten 1978 är förstås påhittade. Not.
Oh dear, nu är embryo sådär himla bra igen.
embryo okcså abuabu kajkrar in i storkmarkcnaden som västra bluffalo bill okcså bluffalo bull
nu ska vi köpra books det säjer jag nu
yo
jag vill ha ett par i korkodilskinn
okcså jag ska ha ett par i grummi
grummibooks det undrar jag nu
yo
är det så väst vilda västen det undrar jag nu yo
det trykcer jag
trykcer du
ja tänkc på klimatgrisen okcså allan översvimningar det säjer jag nu yo
det stänkcte jag inte på
33 kommentarerPremiärturen av Julkalendern 2024 är avklarad med den första (och svåraste!) gåtan och det efterföljande facitet. Jossilurens belönades på ett obestämt sätt – men något ska som vanligt skickas till alla vinnare. (När man blir dragen ur plommonstopet och vinner, måste man alltså mejla mig och tala om adress och för säkerhets skull även överkroppsstorlek.)
Idag blir det mycket enklare, så det så. Ledtrådarna står som trollspön i backen!
Lucka 3!
Topplistan – några låtar som handlar om galenskap, heder, kärlek och sanning!
1
Artist: Annie Lennox
Låttitel: ”Echoes of Dreams”, en lysande comeback som handlar om det fullständigt vanvettiga i att ge upp sina drömmar.
2
Artist: Mariah Carey
Låttitel: ”A Thousand Years Ahead”, där artisten kanske lite banalt råder oss att leva länge – om än inte på platsen som inte ju bör nämnas vid namn.
3
Artist: Hozier
Låttitel: ”Scars of Honor”, en i dessa krigstider aktuell låttext om att vi blir starkare av såren som vi åsamkas.
4
Artist: Aerosmith
Låttitel: ”The Wisdom of Judas’ Mask”, som är en blinkning åt Shakespeares favoritkaraktär: gycklaren.
6
Artist: Adele
Låttitel: ”Silent Depths of Love”, som även den andas Shakespeare, och då särskilt King Lear eftersom andemeningen är att kärlek sällan behöver betonas eller skrikas ut på sociala medier, vars ideal sannerligen inte bör upprätthållas.
7
Artist: Nirvana
Låttitel: ”Swings of Fate”, en tidigare inte inspelad låt där titeln antyder att det inte är lättja, utan ödet som avgör om vi går upp ur sängen eller ej.
Nämen. Huvvaligen, en sån där onödig bild som nog inte är av människa skapad.
Facit till lucka 3 kommer nån gång efter midnatt!
| Lucka 1 och dess facit. | Lucka 13 och dess facit. |
| Lucka 3 och dess facit. | Lucka 15 och dess facit. |
| Lucka 5 och dess facit. | Lucka 17 och dess facit. |
| Lucka 7 och dess facit. | Lucka 19 och dess facit. |
| Lucka 9 och dess facit. | Lucka 21 och dess facit. |
| Lucka 11 och dess facit. | Lucka 23 och dess facit. |
(Den här tabellen fylls under 24 roliga dagar på med massa länkar.)
95 kommentarerVälkomna ska ni vara till 2024 års första Julkalenderfacit!
Lucka 1 klämdes fram igår morse, och under hela första advent gödslades kommentatorsbåset med gissningar, kliv upp på läktarn och sprint ner till mittcirken samt kanske även med en och annan blåsippa.
Dagens HB är förutom författare även programledare på tv, producent och redaktör samt specialist på rymden. (Jag är inte männscha att bedöma nivån på ”specialiststämpeln”, men alla är vi ju nördar inom något område som Pompeji, dinosaurier, basket och Jakobs tolv söner.) Innan ni skrollar neråt tar vi en svängom i lite av det som skrevs båsets brainstorm!
PK:
Jag ser lunden trots alla träd.
Pysseliten:
Undrar om PK sitter med en blåsippa?! Han är i alla fall för jäkligt bra på barnlitteratur.
Citronen:
Jag tror bestämt att vi ska blicka ut mot rymden …
Kråkan:
Jag får väl ta något i rymdfararnas bar och fundera ett tag till.
Aku:
En sjujävla bra bok det där alltså.
J K
Klurar och klurar men nej. Jag befinner mig dessvärre långt ute i galaxerna.
Anne Marie Tålig
Nu vet jag precis vem det inte är! Därför trumpetar jag ut det! Björn Ranelid!
Lösningen:
Andrev Walden (f. 1976) har haft fler efternamn än någon annan jag känner, och då ska ni veta att den barnflicka som mina föräldrar anställde i Luleå just 1976 heter ungefär Gunilla Norberg Fejfelt Åknart Persson Olsson Nilsson Petréus. (Och att Wald betyder ’skog’ på tyska vet ni alla nu eftersom skogen fanns som ledtråd i kommentatorsbåset.)
Stackars Andrev (nej, det är egentligen inte synd om honom) har hetat t.ex. Delhaye, Karlsson, och Bergström beroende på männen som under sju år var hans styvpappor. Vilket beskrivs alldeles utmärkt i den Augustprisade romanen ”Jävla karlar”, där de sju fadersfigurerna (ju) kallas:
- Växtmagikern
- Konstnären
- Tjuven
- Prästen
- Mördaren
- Kanotisten
- Indianen
Så nu förstår ni varför Carl von Linné, Pablo Picasso, Robin Hood, Martin Luther King, Jack the Ripper, Gert Fredriksson och Sitting Bull gick in i en bar. Vissa ordvrängningar i texten är inspirerade av meningar i ”Jävla karlar”, och min sista mening kommer från Waldens senaste krönika i DN, där han på sitt karakteristiska sätt läser läsarnas tankar. Krönikan handlar om den svenska skolans tillstånd – och plötsligt en dörr:
Förmodligen avundas jag dagens HB lite, eftersom han till synes sömlöst har glidit mellan Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet under karriären. Man (= jag) ser att meningarna under åren har blivit allt kortare, för att plötsligt nå mininivå och vända uppåt igen och bli nästan normallånga. Han är lättläst, han är lågmält rolig, han för med lätthet fram sitt budskap – och kan dessutom bli godkänd, oredigerad och jätteläst fastän artiklarna ibland är långa som ett ösregn.
Nu är det ju så att man (= jag igen) inte ostraffat stoppar in nu levande personer i Julkalendern. Både Ca***la L***b**g och U** Lu****l har 1) via ombud 2) personligen fräst ifrån, så jag försöker hålla mig till döingarna. Men Andrev Walden är för bra för att lämnas utanför Hemlisbloggeriet i Julkalendern. (Måtte karln nu inte googla/AI:a sig själv.)
I en intervju i i ICA-kuriren står tack och lov:
Men problemet är att Andrev Walden tycker att det är fruktansvärt att skriva.
– Att skriva är att blöda, jag står nästan inte ut med att se min text i tidningen när den är tryckt. ”Jag kan bättre!” tänker jag alltid.
Aaaaaah, perfekt. Konsten ska naturligtvis med svårighet klämmas fram som ett barn under en förlossning eller det som avslutar en tid av förstoppning. Häromdagen läste jag om hur en väldigt lyckad och beundrad skådespelerska ”ramlade in i yrket” och aldrig hade behövt kämpa eller ens provspela samt ”förmodligen kommer att göra nåt helt annat om några år”.
Då sänker jag blicken, frustar som en jak på prärien – fylld av hämndbegär eftersom jag själv ju inte fick bli skådespelerska. (Men jag kan förstås skriva en hel roman som bygger på mitt ohyggligt misslyckade inträdesprov till Dramatens scenskola.)
Och hur var det nu med rymdkunskaperna? Jo, på bloggen ”Rymdslottet” förklarade Andrev Walden med hjälp av seriestrippar och videosnuttar komplexa astrofysikaliska fenomen. Vilket i förlängningen gjorde att han fick samarbeta med Apoteket i kampen mot solen. (Trots att hans pitch egentligen gick helt åt helskotta.)
Nu ska vi dra en vinnare ur morfars stackars plommonstop, som ju har legat dammig och övergiven i snart ett år. Vad ni vinner vet jag inte riktigt än – kanske blir det den däringa 2023-tischan som ligger kvar här i en låda, kanske blir det nåt annat. Men jag är inte bekymrad. Något vinner vinnarna!
Jag drar … jag drar …(ni vet att lapparna ligger och bara ligger när de inte används och att nytillkomna lappar fylls på, va?) … och nu får jag upp … Jossilurens!
Välkomna till lucka 3 – nästa gåta – i ottan den 3 december!
Traditionsenlig bonus till alla som inte hänger i båset: embryo!
37 kommentarerGoddag, det är första advent!
Då är det väl inte mer att göra än att faktiskt sätta igång Julkalendern 2024? Gissa vem som spökar i lucka 1 och skriv nåt om det i kommentatorsbåset, så kommer facit strax efter midnatt den 2 december. Kom ihåg att inte skrika ut svaret med versaler utan linda in gissningarna i vackra ord och lustiga formuleringar …
(Ni som är nypåstigna kan ha nytta av att läsa programförklaringen från i förrgår häääär.)
Lucka 1
Ibland syns pubens skylt redan på håll, och då vet man att det inte är långt kvar. De sju männen går med lite snabbare steg mot värmen.
Bartendern Johannes skakar lätt på huvudet när de sju kliver in tillsammans. (Denna bartender heter egentligen något annat, men just det namnet kan man inte heta i Sverige så han säger helt enkelt att han heter Johannes.) Han väser ett tyst ”jävlar” när han inser att det kommer att bli en besvärlig kväll eftersom Snövit inte är på plats för att hjälpa till.
Carl von Linné är snabbast av de sju när han trippar fram till bardisken och beställer kvällens första drink.
– Vilken som helst! Utan paraply! Gärna med flädersmak!
Picasso verkar vara lite otålig, där han börjar möblera om och flytta på de små kvadratiska caféborden. Han förklarar.
– HÄR KAN VI DANSA I FYRKANTER! Nej, här! Det måste vara en estetiskt tilltalande möblering – ni förstår inte att det faktiskt är en konst att både dricka och dansa!
Robin Hood lutar sig självsäkert mot bardisken och säger till bartendern:
– Drinkar till alla! Laget om! Jag betalar rubbet!
Alla beställer i tur och ordning sina drinkar. Jack the Ripper får sin Bloody Mary, Gert Fredriksson ett simpelt glas vatten medan Sitting Bull ber lite omständligt om en drink som innehåller både söt och torr vermouth, gin och en liten apelsinskiva.
Martin Luther King inser som vanligt vad som komma skall. Han höjer både glaset (med den passande drinken Suffering Baptist) och rösten:
– Jag har en dröm… om en värld där drinken är kallare, glädjen är större … och där jag inte behöver betala varje gång som Robin Hood bjuder laget runt.
Nu tror ni att historien om dessa sju män ska leda någonstans, kanske mot en liknelse som motiverar alkoholintag … men inget kan vara mer fel.
Och så en komplett onödig bild som pyntar luckan!
Facit till lucka 1 kommer nån gång efter midnatt!
| Lucka 1 och dess facit. | Lucka 13 och dess facit. |
| Lucka 3 och dess facit. | Lucka 15 och dess facit. |
| Lucka 5 och dess facit. | Lucka 17 och dess facit. |
| Lucka 7 och dess facit. | Lucka 19 och dess facit. |
| Lucka 9 och dess facit. | Lucka 21 och dess facit. |
| Lucka 11 och dess facit. | Lucka 23 och dess facit. |
(Den här tabellen fylls under 24 roliga dagar på med massa länkar.)
103 kommentarer
Ja, som ni vet blev ju Julkalendern 2023 rumphuggen å det våldsammaste. Lucka och facit publicerades 1–12 december, sedan dog DDM, min make och husbonde och livet sattes på paus.
[Liten tankepaus nu så att vi alla kan känna efter lite lagom mycket.]
Men som alla vet är det bra att gå på i ullstrumporna (ett uttryck som kommer sig av att man förr i tiden vid halt väglag satte ullstrumporna utanpå skorna för att inte halka) och ta sig i kragen (att man alltså fysiskt rycker upp sig själv) även om det känns bättre att bara ligga och äta praliner. Jag blir glad av kalendern, och glädje är något jag behöver mer än nånsin.
Kalla gärna hit alla era vänner och bekanta, för nu efter snart ett helt sorgeår med få blogginlägg i dessa obloggartider är min läsekrets och därmed kommentatorsbåsbefolkning mindre än nånsin förr. Låtom oss glädjas i bokstävlarna och infallen samt läktarhänget in absurdum!
Så här funkar det.
På ojämna datum den 1–24 december 2024 kommer kluriga, litterära gissningsluckor här på lotten.se. Kanske är någon lucka inte alls litterär utan helt galen. Eller inte.
Innan jag ens talar om vad det handlar om, betonar jag det allra, allra viktigaste i den här litterära leken:
Det allra, allra viktigaste är att INTE skriva det rätta svaret!
Alla som med bestämdhet vet vem som gömmer sig i luckan bör lämna ledtrådar efter sig precis som jag … (Vilket kan resultera i fantastiska gissningar när den som är bombsäker faktiskt har fel.) Om man inte har den blekaste susning om svaret, kan man alltid gissa på Orlando Bloom eller Hjalmar Söderberg eller till och med nån som har bott på Skebokvarnsvägen i Stockholm.
Som vanligt kommer alla luckor naturligtvis att ha superenkla lösningar. Eller inte. Kanske är det tvärtom så att alla luckor är jättesvåra och rent av hopplösa. Ja. Eller nej. Fast jo.
Memorera:
- Varannan dag (ojämna datum) fram till julafton lägger jag ut en litterär lucka. Eller en handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. Texten har en komplett ovidkommande bild som prydnad. Eller så är bilden kanske jätteviktig? Hur som helst talar vi aldrig om bilden, så det så.
- In i kommentatorsbåset rusar ni alla för att gissa vad som ligger bakom orden. Det är oftast en författare, ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats.
- Ibland kliver även jag in i kommentatorsbåset för att få ordning på era spretiga tankar. Ibland håller jag mig undan eftersom jag faktiskt inte behövs!
- Nån gång efter midnatt varje jämnt datum publicerar jag facit och några av era gissningar. Alla – ALLA – som har gissat har då chans att vinna … något … som förmodligen kommer att vara värd lika mycket som en en oöppnad Kalle Anka-tidning från 1973 om ett par hundra år. Sorgligt nog sitter jag ju här med en hel låda med tröjor som det står 2023 på, så kanske är det en sådan ni får? (Jag vet inte.)
- Alla tolv luckorna och kanske även de tolv faciten har något gemensamt: en röd tråd. Ingen begriper nånsin vad detta egentligen har med saken att göra. Men vem är väl jag att bryta en tradition?
Fackuttryck – såna vi svänger oss med i båset
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.
HB: förkortning för ”Hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.
Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen är bra att dra till med när som helst.
Hjalmar Söderberg & Dan Brown gissar du företrädesvis på när du inte kommer på något annat.
Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.
Att sitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker. Glögg intages med fördel.
Att hoppa i hatten: man har inte tid/lust/ork att gissa/klura/fundera, men vill faktiskt ändå vara med på ett hörn och ha en chans att vinna tischa.
Ålrajt?
Min kamp mot november fortsätter med lustifikationer som ett besök i Stockholm (Språk-forum) och en fullständigt galen person som ståuppade i Eskilstuna utan att vara ståuppare eller ens behärska konsten att dra skämt. Mycket uppiggande!
Jag har även fixat och donat i köket, som såg ut som skrutt med sina bebis-blåa, slitna köksluckor. Eftersom det var jag själv som byggde köket för 24 år sedan, kunde jag inte klaga på underliga snickarlösningar utan bara klappa mig själv på axeln och säga ”du visste inte bättre”.
Allt gick mig emot: jag tappade hammare på foten, skrapade kinden mot en vass spånskivekant, klev i en tapetklisterburk, rengjorde bakom golvlisten med rasp, slog knogarna blodiga och stoppade upp en pensel i näsan. Av frustration upphävde jag ett primalskrik när jag inte fick loss skräpet som hade fastnat under diskmaskinen:
– VARFÖR SKA ALLT TA SÅN JÄVLA TID?!?!
Då fick jag loss det som satt fast.
Eftersom England har ett lika förtjusande novemberväder som Sverige [plats för ironiska fnysningar], satte jag mig plötsligt på planet mot kusinen i Ditchling. Numera väljer jag – vilket verkligen kan rekommenderas – platserna vid nödutgångarna i mitten.
På tåget från Gatwick beundrade jag tågkompaniets fantastiska informationsskyltar där man kan få reda på allt som en tågresenär kan tänkas behöva veta. Eventuella förseningar, korta perronger, trafikstockningar, trasiga rulltrappor, vilken vagn man åker i om perrongen skulle råka vara för kort och ”glöm inte paraplyet”.
Mitt kusinbarn John Hinton har som yrke att skriva roliga sånger och uppträda än här, än där. Vi var på hans senaste föreställning där han inledde en vetenskapsrelaterad show-dag, som avslutades med någon som hette Lintott!
Här kommer kusinbarnet och sjunger om sina minnen från den egna födseln.
Som vanligt när jag är här, är allt så brittiskt pittoreskt att jag måste ta bilder på alla hus, människor, brunnslock, pubskyltar och telefonkiosker – trots att jag redan har 597 liknande bilder i min proppfulla mobiltelefon.
Mina släktingar här säger ”hm, englasfönster, dragigt, fuktigt och svindyrt”, men si det struntar jag i.
Förutom umgänge, musikföreställning, shopping och fotograferande, ägnar jag mig åt AI-studier. Håll tummarna – det verkar faktiskt som om jag ska kunna försörja mig på mina kunskaper …
Cheers!
16 kommentarer
Efter drygt tolv år med knävlar (knän som värker), fick jag idag träffa ännu en slaktare eller träslöjdslärare som på något sätt istället blev ortoped. Så här var det.
I Eskilstuna finns ett sjukhus som har så välförtjänt dåligt rykte att vi mer än gärna åker till andra städer i Sörmland, t.ex. Katrineholm. Det tar 45 minuter att åka tåg dit, men tågen går ju
- sönder
- för sent
- inte.
Så jag satte mig i bilen och hoppade fram på otalet tvättbrädesvägar, sju 30-sträckor och körde bröderna Mahre-slalom mellan grävmaskiner – eftersom vägen egentligen borde ha renoverats runt 1978.
Framme vid Kullbergska sjukhuset körde jag in på en parkering och laddade ner min 23:e parkeringsapp, knappade in alla bankuppgifter samt inväntade ett bekräftelsemejl … samtidigt som parkeringsappen konstaterade att jag inte hade tillstånd att parkera just där. Nä just det – på en skylt stod ”personal”, men den hade jag tydligen ignorerat.
Tio minuter senare hade jag både parkerat korrekt & loggat in korrekt på parkeringsappen, och begav mig då mot entré 1, där jag enligt utskickade instruktioner skulle sikta på ”hiss E till höger” som skulle ta mig till femte våningen. Uppe på femte våningen möttes jag av denna skylt:
Jag tog några trippande steg till höger och sedan några trippande steg till vänster, och tänkte att jag nog såg ut som om jag dansade menuett.
– HALLÅ DAMEN! ropade någon.
Jag tittade upp och såg detta.
Jag måste ha kommit fel. Eller? Ortopedi kanske sorteras in under könssjukdomar?
En man med en mustasch stor som en suv på en villagata kom runt hörnet. Han anade min förvirring.
– DAMEN! Logga in! Våning tre!
– Våning tre?
– Entré!
– Våning entré?
– JA!
Jag gick konfunderad tillbaka till hissen och åkte ner till våning tre, som mycket riktigt var entrén. Horribelt och mystiskt samt förvirrande, för där var jag ju nyss.
Efter incheckning och väntan på korrekt plats för både knävlar och könssjukdomar, blev jag inkallad till en ortoped som hade den goda smaken att skratta åt allt jag sa. Och (som alla andra ortopeder) berömma mig för mina starka led- och korsband. Han var varken slaktare eller träslöjdslärare utan en riktig ortoped, som beskrev mellanrummet mellan ”ont i knäna, fysioterapi” och ”ont i knäna, knäprotes” som ett vakuum. Och det av mig med spritpenna inringade smärtområdet trodde han sympatiskt nog var en misslyckad tatuering.
– Ta smärtstillande, ta sömntabletter, träna upp musklerna och cykla mycket och spela kanske liiiiiiite mindre basket …? sa han med ett leende.
Så härligt uppfriskande det var med en ortoped som inte tar fram kniven och karvar loss direkt. Jag tackade, bockade, välte omkull en stol och tog ortopeden i handen. Sedan överlevde jag hemresan trots nattmörker och vägarbeten – och får helt enkelt finna mig i att bara öka träningsdosen.
Men kära nån, vad sjukhus-skyltmakarna behöver ta sig i kragen.
(Hej november! Jag tänker ignorera dig. Eller kalla dig marraskuu, vilket är ditt namn på finska. Håll i skjortan nu, för nu blir det åka av!)
Först och främst: det går bra att föreläsa om AI för nybörjare. Förra veckan (jaja, det var ju oktober) hade 44 AI-ovana personer från 44 olika myndigheter samlats i en lokal här!
Men nu tillbaka till marraskuu. Kolla här vad som hände idag. Jag bara gick rakt in i gästrummet med sina 35 år gamla tapeter, vände sängarna på ända och började riva ner tapeterna.
– Aaaaj, gnällde det gistna gästrummet som ju inte har stretchat eller ens använt rengöringskräm på evigheter.
– Sluta att gnälla, sa jag och fortsatte att riva.
– Jag tycker att du ska lugna ner dig och ta en fikapaus nu, sa gästrummet klokt.
Jag lydde förstås.
Efter fikapausen klev jag in i badrummet. Jag ställde mig ilsket med händerna i sidorna och sa till badrummet att det ju ser alldeles naket ut där det inte är kakel.
– Men … sa badrummet. Jag fick inget kakel vid senaste renoveringen. ”Man gör så i Italien”, sa renovatören.
– Quatsch! sa jag på tyska eftersom jag inte kom på vad ”struntprat” heter på italienska. Nu ska det bli tapeter på de där nakna ytorna! Blommor? Fåglar? Fyrkantsmönster? I blått på vit botten?
– Spelar ingen roll, sa badrummet, bara det inte sticks eller kliar.
Eftersom jag inte hade någon mjukistapet hemma för tillfället, travade jag istället in i köket och blängde på kylfrysen, som har börjat kvittra. Den är drygt 20 år gammal, vilket motsvarar 90 år i vitvaruår. Kvittret på baksidan lär vara ett fläktfel som är lika irreparabelt som ett lårbensbrott på en tävlingshäst.
– Hjälp … suckade kylfrysen. Jag tror att jag är på väg att ge upp. Kvitter, kvitter.
– Jaja, sa jag kyligt. Den dagen, den sorgen.
Här kunde jag förstås ha tröstat kylfrysen bättre, men min blick föll på de ljusblåa luckorna som jag målade med helt fel färg för tolv år sedan.
– Håll ut! ropade jag till köksluckorna. Räddningen är på väg! Jag lovar att ni kommer att bli ommålade till jul!
– Fnyyys, fnös luckorna emedan de hade hört mig säga så minst tio gånger tidigare.
– Men titta här, här kommer jag med en skruvdragare och några bits! sa jag.
Svettig, nöjd, redo för färgbeslut tog jag en titt i postlådan – som för en gångs skull inte var tom. Under över alla under! Ett brev!
– Men vad är det här? sa jag till kuvertet, som inte öppnade upp. Telenor? Jag är ju inte kund hos Telenor. Mycket underligt.
Brevet innehöll till min stora skräck en faktura på nästan 7 000 kronor. Brevet påstod att jag var kund hos Telenor – vilket jag inte är. Eftersom jag inte är kund, kan jag inte logga in och kolla med kundtjänst, så jag ringde. Och hamnade i en kö. Klick, så hamnade jag i en annan kö. Klick, så hamnade jag i en tredje kö.
Tiden gick.
Mitt ärende, som kanske ligger i en mapp som heter ”påstår att hon inte är kund hos oss”, har nu hamnat hos reklamationsavdelningen, som kan ta upp till tio dagar på sig innan de kontaktar mig. Jag svor högt så att det skallrade i tänderna:
– Marraskuu!!!
– NUUU! sa någon från kylfrysens håll.
– Va? sa jag.
– Krask! sa äggen.
Och hur har ni det, denna novemberdag?
47 kommentarer
gouda gouda
jag kan inte holland mej
det räta svaret är rakt ut: sjövilt okcså de sjukct små vargarna
hej hå hej då hej hå
det sjungrer jag nu det säjer jag nu
yo