Hoppa till innehåll

Etikett: releaseparty

Fotosafari från releasepartyt för en skum kanin

Jag känner mig såååå världsvan. Jag kan mingla på vilket releaseparty som helst och vet precis hur laid back man ska vara! Man rör sig i ena sekunden målmedvetet som på väg mot en toa. I nästa sekund går man långsamt i zickzack som på väg mot en försvunnen vän eller en tappad tråd.

Författarna David Stark och Stellan Löfving står i ringen.
Författarna David Stark och Stellan Löfving står i ringen.

(Det här gäller svenska boksläpp. I den anglosaxiska världen är det annorlunda, för där sägs 10 000 kronor vara minimum vad gäller kostnaderna. Man har The Who på plats, konstruerar en champagnefontän, ger bort boken i en godispåse som är fylld av allt från parfym till skohorn och så har man tävlingar med finfina priser som delas ut var 15:e minut.)

Så här gör man!

1.
Först går man med sin nyvunna, knäande gång från Centralen till Söder. Solen lyste som spön i backen och vinden stökade till nudelfrisyren som lade sig som en stor muff över ansiktet. (Med andra ord såg jag inte var jag gick, utan trampade barnvagnar på hjulen med mina hälar och rörde mig på tok för långsamt för de fem miljarder stockholmare som numera springer runt Slussen i tajts och pulsklocka.) Man tittar fascinerat på alla som har längtat så länge efter sol, vår och öl utomhus! Se här var två människor satt och drack kall öl ur varsin burk:

Min pedagogik känner inga gränser: bilden till vänster är från Eniro så att ni ska se var ni är.
Min pedagogik känner inga gränser: bilden till vänster är från Eniro så att ni ska se var ni är.

2.
Man kliver in på releasepartyt på ”Bonden Bar” lite för tidigt för att hinna få en pratstund med författarna innan pöbeln dräller in. (Eller bara för att sitta och spela Wordfeud en stund, menar jag ju.) Man äter vad som finns att äta – i detta fall …

… chips och skumkaniner! På bord med kryptonit i!
… chips och skumkaniner! På bord med kryptonit i!

3.
Man ser sig nyfiket om och fotograferar lite så att det ser ut som om man är upptagen med att planera sitt nästa blogginlägg. Då kommer ena författarens syster och pratar och då har man så trevligt att tiden bara flyger all världens väg. Sedan reser man sig upp och köper (av misstag) plejsets absolut största öl och fotograferar lite till.

Chips och DJ.
Chips och DJ.

4.
Man konstaterar att den rödprickiga ljussättningen gör att alla ser ut som om de snart kommer att bli skjutna av någon med lasersikte. Då tar man en bild på skumkaninerna.

Skumkaniner, besudlade av skumfåglar. Lite som skvadrar
Skumkaniner, besudlade av skumfåglar. Lite som skvadrar

5.
Man ser att borden verkligen håller på att förintas av kryptoniten.

Så då tar man en bild på det.
Så då tar man en bild på det.

6.
Man ställer sig i en dörröppning och fäktar med armarna så att alla som försöker gå förbi får sig en tjottablängare. Så då kan man tala om det ett tag. Sedan hittar man sig en Anna Toss och pratar med henne om lifvet, maten, barnen, larmtyfonerna och lite engelsk korrläsning.

7.
Och slutligen vandrar man genom Stockholm mot tåget hemåt och räknar cykelliken till 73.

Really. Det här är inte okej. Någon måste ta hand om dem. Läs en bön, lämna till välgörenhet, rusta upp!
Really. Det här är inte okej. Någon måste ta hand om dem. Läs en bön, lämna till välgörenhet, rusta upp!

Förresten – på tåget uppstod en annorlunda situation. Damen mittemot mig och smörjde in hela sig med Tigerbalsam som änna fotbollsspelare.

Jag kände mig så hemma av linimentlukten att jag började hallucinera om studsande bollar och gnisslande basketskor.
Jag kände mig så hemma av linimentlukten att jag började hallucinera om studsande bollar och gnisslande basketskor.

Och avslutningsvis ska ni se hur min djefla man beter sig när han läser ”Skum kanin med ananassmak”. Jag hörde ett mystiskt hulkande i köket, och smög in med kameran på:

Share
41 kommentarer

Bokmässan: hissar, bilfärd, releasefest, hotellrum och Gösta Ekman

Jag har fått bannor av vänner och kompisar och bekanta (hej Gunnar!) som inte nämns i mina blogginlägg (som ju bara innehåller trivialiteter om berömdheter och kristallkronor).

Äh. Bit ihop nu och traggla er igenom ännu en sådan text. Vi börjar väl med ett idolporträtt?

Gösta Ekman på Bokmässan, talandes om att det är konstigt att någon är intresserad av hans liv.
Gösta Ekman på Bokmässan, talandes om att det är konstigt att någon är intresserad av hans liv.

Jag tänker nu servera livskunskap i sju punkter.

1. När du ser någon som du vill hälsa på och denne någon befinner sig 6–10 meter bort, ska du som alla i den berömda svängen höja en hand och ropa namnet på denne någon och lägga till något som antyder er djupa relation eller kärlek till varandra. Så här:

– ALEXANDRA DAAARLING!

Observera nu att jag inte sätter mig på mina höga hästar och påstår att mina hälsningsfraser skulle vara diskretare eller på något sätt bättre. Jag drullar ju bara rakt in i folks kroppar och säger ”förlåt, var det din fot?” och minns inte att jag har träffat dem för bara fem minuter sedan.

2. Vält helst inte omkull ställningar med böcker och flygblad där det finns människor som kan se dig, för du kanske stör dem. (Lång historia – men jag kravlade omkring på golvet och plockade och plockade inför en publik som stod fastnaglad som vore den på teater.)

3. Åk inte bil med Anna Toss. Eller åk inte bil i Göteborg. Eller lita aldrig på gps:en. Eller åk bara bil i Göteborg om du har en göteborgare i densamma.

Kolla, verkligheten stämmer inte med gps:en!
Kolla, va, verkligheten stämmer inte med gps:en!

Vi skulle ju bara från Bokmässan till Översättarhelena i Majorna. Det gick bra. Men. Väl där kom vi på att vi ju inte alls skulle till Översättarhelena utan försökte ta oss till järnvägsstationen igen. Och körde fel, fel och lite fel.

Det var jättesvårt. (Satte jag på Runkeeper? För att ha totalkoll? Ja!)
Det var faktiskt jättesvårt. (Men va? Satte jag på Runkeeper? För att ha totalkoll? Ja!)

Väl på stationen parkerade vi och gick som tiggare omkring och växlade till oss pengar eftersom Göteborgs parkeringsautomater bara tar kort som ingen har.

Ser ni att det inte är gratis på nätterna och söndagarna? Det gjorde inte jag.
Ser ni att det inte är gratis på nätterna och söndagarna? Det gjorde inte jag.

Sedan tog vi taxi till den absolut trevligaste, mysigaste, finaste releaseboksläppsfesten som jag har varit på – för ”365 saker” av Navid Modiri i kombination med ”Handbok för subkulturer” (av Emil Sergel).

Robert Onedin.
Robert Onedin.

4. Njut av den glada ungdomen även om den inte är din egen. På boksläppsfesten höjde vi medelåldern med sisådär 300 % och blev förälskade i alla som var där. Stället heter House of Win-win och grundades av en karl som ser ut som på bilden här till vänster.

Vi hamnade bredvid tre killar som plötsligt, mitt i ett sprutande ordflöde om livet, framtiden, svetsning och lego stack iväg med orden:

– Kom! Vi drar hem till mig och hämtar ljustrådar! Vi sätter oss här och SKAPAR något!

Anna och jag satt kvar, paxade deras platser intill oss och längtade efter dem. Så fort de med sina sladdar och tejpbitar kom tillbaka och klättrade upp på scenen för att försöka skapa, blev de bortkörda av trubadurer eller poeter.

– Såhär? Eller så? Håll där! Nej så!
– Såhär? Eller så? Håll där! Nej så!

En kille som hette Josef Pollack (inte släkt med Kay) höll ett fantastiskt, dadaistiskt, absurt, patafysiskt tal (med reservation för transkriptionsfel):

”Mina samer och lärare.
Det är en stor börda att sätta två hål här i skagenröra. Jag kartlade optimala infaltioner som en blott trivial klogge till 563 lager. Då jag inte lade ett underbett med hod och svulstränna fick jag fäderligen bila av i de roaks ark lava.

Alla saxar i haren, David Houdini. En fläskkrämssmakande kamm och med löje att jag stod tupp till Smöreborg för att utföra hobbit samt sängar.

Macka och ättika, 563 lager, macka och ättika.”

Sedan satte han sig ner och åt chips.

Ljustrådskillarna lyckades till slut med sin installation och möttes av folkets jubel.
Ljustrådskillarna lyckades till slut med sin installation och möttes av folkets jubel.

Det enda smolket i ljusbägaren var att min signerade 365 saker-bok är defekt. ”Jag heter LottEN”, sa jag. Sedan pekade jag på min namnskylt och artikulerade ”LottEN”.

Och så skriver (den på bilden inringade) karln Lotta.
Och så skriver (den på bilden inringade) karln ”Lotta”.

5. Lyd inte alla regler och förordningar alltid, utan våga vara rebell. I alla fall lite. Och ibland. Fast kanske inte så ofta?

För det första: Anna och jag hittade en perfekt parkeringsplats som var belamrad med staket och bökiga stålburar på hjul. Då flyttade vi resolut på dem och parkerade. Bara så där! (Ni hör? I’m really living on the edge.)

Sakerna som var i vägen till vänster, bilen till höger.
Sakerna som var i vägen till vänster, bilen till höger.

För det andra: Anna och jag behövde småpengar till den dumma parkeringsautomaten som nämns ovan. På järnvägsstationen möttes vi dock av detta deppiga besked:

Box = förvaringsskåp.
Box = förvaringsskåp.

Men vet ni, det struntade vi i! Anna växlade medan jag vaktade så att ingen skulle se oss! Sedan tog vi alla pengarna och sprang ut ur stationen utan att fråga om lov! Ha!

6. Kliv inte in i okända hissar. Då kan ni som Anna och jag gjorde åka vilse och hamna på Akuttandvården som ligger i porten intill hotell Odin. Vem hade väl hört talas om horisontellt gående hisstrummor? (När filmen om detta görs, vill jag att min roll spelas av John Cusack.)

7. Flirta med hotellpersonalen. Då får ni sova så här fint!

(Filmat av Anna Toss vid midnatt 25/9 2010.)

Betänk nu detta faktum: mitt föredrag på Bokmässan hette ”Kort och gott” och handlade om nyttan och nödvändigheten av att lära sig att skriva kortfattat.

Share
23 kommentarer

Språktidningen har landat (uppdat.)

På Södra Teaterns balkong sitter jag i solskenet och försöker att se väldigt avslappnad och cool ut. Sanningen är ju att mingel ger mig hackitänder och i bästa fall ett glas att hålla i foten.

Där sitter en man och monterar sin filmkamera som när de övade på att sätta ihop sina vapen i Full Metal Jacket. Där kommer folk och tar varandra i hand. Där sitter en kille som ser lika svårmodig ut som jag. Fem killar har Lilla My-frisyr, det var länge sedan jag såg det senast.

Releasepartyt för Språktidningen börjar strax. Det blåser styv kuling i Stockholm … vilken himla tur att det är varmt ute och att jag inte har någon frisyr värd att nämnas.

Uppdatering
Jag häpnade. Jag tappade hakan. Tänk att dagens språkintresserade människor och svensknördar är så coola. Förutom Lilla My-frisyrerna (långt hår i hästsvans uppe på huvudet, men hästsvansen är inte helt igenomdragen utan går i en ögla) såg jag djuuhuuupa urringningar och höga klackar samt två elgitarrer.

– Men för fan, tarej en tallrik, du hajunte ätit! sa en halvklädd kille med tatueringar till mig.

Jomen. Jag hade ju gått vilse och befann mig på en felaktig releasebalkong. Tre trappor upp hittade jag rätt och omedelbart en f.d. NE-kollega.

Känner ni er också hemma i sådana här skomiljöer?
Drinkpinnarna. (Äggulan i bakgrunden är ett värmeljus.)

Jag har inte särskilt stor erfarenhet av drinkpinnar, så vem är väl jag att recensera? Men champagnen bleknade när jag hittade dessa … trekantiga, vassa med glaskänsla … de var så … stilrena. (Se där, ett ord som jag mycket sällan använder mig av.) Jag rekommenderade alla att ta ett par drinkpinnar med sig hem, pratade till höger och vänster och diskuterade stavningen av ”smileys” (smilis? smajlis?) och busvisslade några balkongmänniskor till lomhördhet.

Alla berömmer både innehåll och utseende. På tidningen alltså. Säkerligen tar det ett tag innan f.d. Språkrådsprenumeranter vänjer sig vid blanka, färgfyllda sidor och artikelförfattarnas ansikten överallt. (Vad ska man annars illustrera? Dubbel supinum?) Hur som helst rekommenderar jag en provprenumeration.

—-
Kort intervju med Patrik Hadenius, den ytterst trevlige chefredaktörn som har tusen bollar i luften:

– Har ni fått mycket beröm idag?
– Ja, det är inte kl… Jag … Hej, ja hej, var var jag? Jo, vi trodde ju att … Hej, ja, just det, hejdå … Vi todde att vi sku … Hej då! Nej men välkommen! Vad sa jag?
– Beröm? Har ni få…
– Vi trodde att … HEEEEEEEEJ! Nej, inga njugga kommentarer, alla bara … F’låt, oj, hej. Nej, javisst, tag den bara. Hejdå. Va?

Share
15 kommentarer