Hoppa till innehåll

Etikett: releaseparty

Releaseparty i Schtåckåm: Miss World

(Vi säger så, vi som ursprungligen kommer från Luleå: Schtåckåm.)

En ny tidning har sett sitt gjus. Förlåt, ljus heter det ju. (De nya fiskgjusarna som ser sitt ljus ser ni här.)

Inne på Vassa Eggen på Birger Jarlsgatan fanns tidningarna överallt. (Tidningen är jättetjock: 260 sidor!)
Inne på Vassa Eggen på Birger Jarlsgatan fanns tidningarna överallt. (Tidningen är jättetjock: 260 sidor!)

Den heter obegripligt nog Miss World, vilket är ogooglingsbart och inte har ett dugg med det ytterst spretiga innehållet att göra – och då menar jag spretigt på ett mycket lovande sätt. Jag var på releasepartyt igår kväll och pratade där med sammanlagt sju (7) personer, vilket måste vara minimumrekord när man befinner sig bland 300 människor.

För jag satte mig helt enkelt ner och läste i tidningen. Förlåt, magasinet heter det ju. Och ni vill väl ha en recension nu? Japp, jag tror på idén – och känner inte att papperstidningen är död, inte än. I manifestet står att redaktionen vill “bryta mot det likriktade utbudet” och i tidningen kan man få ta del av hur grundaren Per Holknekt intervjuar sin fru Lena Philipsson samt hur Helena Sandklef intervjuar sin moatjé Magnus Betnér, vilket är precis tvärtemot hur det ju “ska” vara. Bra.

Men naturligtvis intervjuas  – som i alla andra tidningar – även Lars Winnerbäck, Alexander Bard och Veronica Maggio. Men kanske på ett annorlunda sätt? Mja.

Staffan Hildebrand skriver själv i Miss World-magasinet om hur han på kompisen Carl Bildts studentskiva träffade den blivande tv-chefen Sam Nilsson, som utan att blinka skickade den unge Hildebrand (24 år) till Sydvietnam och Kambodja för Aktuellts räkning med presskort, pengar och en massa filmrullar. Eftersom grabben (ju) dessutom kände Olof Palme och brevväxlade med honom, blev han utan problem insläppt i Nordvietnam också.

Fnys. Jaså. Jag känner bl.a. en stenograf, en matskribent, en kock, fem professorer, en studioman, ett tiotal tekniktokar, en fångvaktare, två museitanter, en f.d. läkare, sju olika sorters hantverkare, två arkitekter, en hyttfogde, tre tecknare, en filmanimatör, en blivande präst, fyra journalist-författare, en operasångerska, en vinkonnässör, tolv företagschefer, en silversmed, åtta kemister, en fotograf, en fotbollsmålvakt, 14 översättare, 30 redaktörer, 100 lärare och 400 basketspelare. Nu är frågan: varför kan ingen av dessa se till att jag blir insläppt i Nordvie… Nordko… Äh, jag vill ju bara åka hem igen.

Men tillbaka till ämnet nu.

När man inte bor i Stockholm är det roligt att göra sig lustig över storstadens underligheter. (Jadå, jag vet att det är precis tvärtom också.) På releasepartyt såg jag på en författarinna en kjol, vars slits slutade ungefär i samma nivå som killarnas nedhasade brallor börjar. Där fanns även flera män med hatt på huvudet och gympapåse på ryggen samt Leif Pagrotsky.

Jag är inte en stalker. Jag skulle bara ta en bild på sångerskorna där i bakgrunden. Jag lovar.
Jag är inte en stalker. Jag skulle bara ta en bild på sångerskorna där i bakgrunden. Jag lovar.

Denne karl verkar avverka ett tiotal releasepartyn per kväll eftersom han alltid är där jag är. Han minglar på ett vansinnigt effektivt sätt tills alla har tryckt hans hand och tagit bilder, sedan sveper han sin dryck och hastar vidare. (Själv sätter jag mig bekvämt tillrätta för att läsa och himlar irriterat med ögonen när musikartisterna råkar dansa förbi och störa koncentrationen.)

Tyvärr fick jag avvika för att åka till hem såpass tidigt att de utlovade releasepartyöverraskningarna inte hann presenteras. På väg mot Centralen såg jag åtta (ungefär en var hundrade meter) män som var klädda så här – plus halsduk och väldigt liten, darrande hund:

Individualister.
Individualister.

Jag såg även fem par som grälade. I alla fem fallen stod mannen tyst med armarna i kors över bröstet, medan kvinnan gestikulerade vilt och pratade med en röst som ville vråla, men som försökte hållas diskret. Lite som Joe Cocker i motvind.

Själv hade jag våldsamma problem med klädseln: mina randiga strumpbyxor halkade ner i grenen och de små diskreta fjollstrumporna i skorna åkte fram och korvade ihop sig vid tårna.

De röda ringarna är strumpgömmor, den svarta är grentrubbel. (Jag ställde mig bakom en reklamskylt och drog upp och fixade till, för att sedan lättat klampa vidare med lite större steg.)
De röda ringarna är strumpgömmor, den svarta är grentrubbel. (Jag ställde mig bakom en reklamskylt och drog upp och fixade till, för att sedan lättat klampa vidare med lite större steg.)

Men förutom hundmännen med halsduk och de grälande paren var det väldigt tomt på folk i Stockholm; utkastarna utanför krogarna stod och såg barska ut i entrén till väldigt tomma lokaler. Detta försökte jag lite diskret fotografera, vilket blev så här lyckat:

Biblioteksgatan och jag.
Biblioteksgatan och jag.

Men tillbaka till Miss World-magasinet en liten stund, för nu kommer min åsikt: det är roligt att bläddra i och det är roligt att läsa i och manifestet lovar gott, även om det är ett collage av plakatslogans som man kan hitta både här och där. (Ssssccchhh. Sluta analysera, Lotten!)

Det jag tycker mest om är förstås intentionen att låta oss vara mindre likriktade och mer som vi är innan vi jämnar ut våra kantigheter för att passa in. Men jag önskar mig bättre stilister som skriver. Jag vill bli överraskad och imponerad av skribenterna sådär så att jag tappar hakan och hickar till, spiller te och får knäckebröd i lungan och blir lycklig bara för att bokstävlarna och orden inte presenteras i den ordning som de brukar.

Och så önskar jag mig

  • en artikel om Kenneth and the Knutters
  • intervjuer med folk som vägrar ha på sig obekväma skor
  • bildreportage från arbetet med Centralen.

För kolla hur det ser ut bakom planken på Stockholms centralstation! Jag är djupt förälskad i byggjobbarna och ingenjörerna och vill lära mig allt och fattar inte hur de har vågat sätta igång! KOLLA! Snacka om kolosser på lerfötter plockepinn!

Jag har alltså fotograferat en bild på en utställning. Inte trängt mig in bakom avspärrningarna. Ja, så går det när man inte har kontakter i branschen och varken de 400 basketspelarna eller operasångerskan kan hjälpa till.
Jag har alltså fotograferat en bild på en utställning. Inte trängt mig in bakom avspärrningarna. Ja, så går det när man inte har kontakter i branschen och varken de 400 basketspelarna eller operasångerskan kan hjälpa till.

Fotnot
Vän av ordning undrar om allt i detta inlägg hänger ihop. Självklart hänger allt ihop! (Kalla mig gärna Djuping-Lotten.)

Uppdatering 11 oktober 2012
Oj, det bidde bara två nummer. 

Share
41 kommentarer

Bokmässan: hissar, bilfärd, releasefest, hotellrum och Gösta Ekman

Jag har fått bannor av vänner och kompisar och bekanta (hej Gunnar!) som inte nämns i mina blogginlägg (som ju bara innehåller trivialiteter om berömdheter och kristallkronor).

Äh. Bit ihop nu och traggla er igenom ännu en sådan text. Vi börjar väl med ett idolporträtt?

Gösta Ekman på Bokmässan, talandes om att det är konstigt att någon är intresserad av hans liv.
Gösta Ekman på Bokmässan, talandes om att det är konstigt att någon är intresserad av hans liv.

Jag tänker nu servera livskunskap i sju punkter.

1. När du ser någon som du vill hälsa på och denne någon befinner sig 6–10 meter bort, ska du som alla i den berömda svängen höja en hand och ropa namnet på denne någon och lägga till något som antyder er djupa relation eller kärlek till varandra. Så här:

– ALEXANDRA DAAARLING!

Observera nu att jag inte sätter mig på mina höga hästar och påstår att mina hälsningsfraser skulle vara diskretare eller på något sätt bättre. Jag drullar ju bara rakt in i folks kroppar och säger ”förlåt, var det din fot?” och minns inte att jag har träffat dem för bara fem minuter sedan.

2. Vält helst inte omkull ställningar med böcker och flygblad där det finns människor som kan se dig, för du kanske stör dem. (Lång historia – men jag kravlade omkring på golvet och plockade och plockade inför en publik som stod fastnaglad som vore den på teater.)

3. Åk inte bil med Anna Toss. Eller åk inte bil i Göteborg. Eller lita aldrig på gps:en. Eller åk bara bil i Göteborg om du har en göteborgare i densamma.

Kolla, verkligheten stämmer inte med gps:en!
Kolla, va, verkligheten stämmer inte med gps:en!

Vi skulle ju bara från Bokmässan till Översättarhelena i Majorna. Det gick bra. Men. Väl där kom vi på att vi ju inte alls skulle till Översättarhelena utan försökte ta oss till järnvägsstationen igen. Och körde fel, fel och lite fel.

Det var jättesvårt. (Satte jag på Runkeeper? För att ha totalkoll? Ja!)
Det var faktiskt jättesvårt. (Men va? Satte jag på Runkeeper? För att ha totalkoll? Ja!)

Väl på stationen parkerade vi och gick som tiggare omkring och växlade till oss pengar eftersom Göteborgs parkeringsautomater bara tar kort som ingen har.

Ser ni att det inte är gratis på nätterna och söndagarna? Det gjorde inte jag.
Ser ni att det inte är gratis på nätterna och söndagarna? Det gjorde inte jag.

Sedan tog vi taxi till den absolut trevligaste, mysigaste, finaste releaseboksläppsfesten som jag har varit på – för ”365 saker” av Navid Modiri i kombination med ”Handbok för subkulturer” (av Emil Sergel).

Robert Onedin.
Robert Onedin.

4. Njut av den glada ungdomen även om den inte är din egen. På boksläppsfesten höjde vi medelåldern med sisådär 300 % och blev förälskade i alla som var där. Stället heter House of Win-win och grundades av en karl som ser ut som på bilden här till vänster.

Vi hamnade bredvid tre killar som plötsligt, mitt i ett sprutande ordflöde om livet, framtiden, svetsning och lego stack iväg med orden:

– Kom! Vi drar hem till mig och hämtar ljustrådar! Vi sätter oss här och SKAPAR något!

Anna och jag satt kvar, paxade deras platser intill oss och längtade efter dem. Så fort de med sina sladdar och tejpbitar kom tillbaka och klättrade upp på scenen för att försöka skapa, blev de bortkörda av trubadurer eller poeter.

– Såhär? Eller så? Håll där! Nej så!
– Såhär? Eller så? Håll där! Nej så!

En kille som hette Josef Pollack (inte släkt med Kay) höll ett fantastiskt, dadaistiskt, absurt, patafysiskt tal (med reservation för transkriptionsfel):

”Mina samer och lärare.
Det är en stor börda att sätta två hål här i skagenröra. Jag kartlade optimala infaltioner som en blott trivial klogge till 563 lager. Då jag inte lade ett underbett med hod och svulstränna fick jag fäderligen bila av i de roaks ark lava.

Alla saxar i haren, David Houdini. En fläskkrämssmakande kamm och med löje att jag stod tupp till Smöreborg för att utföra hobbit samt sängar.

Macka och ättika, 563 lager, macka och ättika.”

Sedan satte han sig ner och åt chips.

Ljustrådskillarna lyckades till slut med sin installation och möttes av folkets jubel.
Ljustrådskillarna lyckades till slut med sin installation och möttes av folkets jubel.

Det enda smolket i ljusbägaren var att min signerade 365 saker-bok är defekt. ”Jag heter LottEN”, sa jag. Sedan pekade jag på min namnskylt och artikulerade ”LottEN”.

Och så skriver (den på bilden inringade) karln Lotta.
Och så skriver (den på bilden inringade) karln ”Lotta”.

5. Lyd inte alla regler och förordningar alltid, utan våga vara rebell. I alla fall lite. Och ibland. Fast kanske inte så ofta?

För det första: Anna och jag hittade en perfekt parkeringsplats som var belamrad med staket och bökiga stålburar på hjul. Då flyttade vi resolut på dem och parkerade. Bara så där! (Ni hör? I’m really living on the edge.)

Sakerna som var i vägen till vänster, bilen till höger.
Sakerna som var i vägen till vänster, bilen till höger.

För det andra: Anna och jag behövde småpengar till den dumma parkeringsautomaten som nämns ovan. På järnvägsstationen möttes vi dock av detta deppiga besked:

Box = förvaringsskåp.
Box = förvaringsskåp.

Men vet ni, det struntade vi i! Anna växlade medan jag vaktade så att ingen skulle se oss! Sedan tog vi alla pengarna och sprang ut ur stationen utan att fråga om lov! Ha!

6. Kliv inte in i okända hissar. Då kan ni som Anna och jag gjorde åka vilse och hamna på Akuttandvården som ligger i porten intill hotell Odin. Vem hade väl hört talas om horisontellt gående hisstrummor? (När filmen om detta görs, vill jag att min roll spelas av John Cusack.)

7. Flirta med hotellpersonalen. Då får ni sova så här fint!

(Filmat av Anna Toss vid midnatt 25/9 2010.)

Betänk nu detta faktum: mitt föredrag på Bokmässan hette ”Kort och gott” och handlade om nyttan och nödvändigheten av att lära sig att skriva kortfattat.

Share
23 kommentarer

När jag igår gjorde bort mig på releaseparty …

… gick Sverige in i ett träsk som senast hette 1976. Det var nämligen senaste gången som vi inte var med i Melodifestivalen eftersom man ju inte kunde tävla i musik. Sa de.

Tsst, man kan tävla i potatisskalning och strumppåtagning. Då kan man också tävla i musik. Och här har ni en av Melodifestivalgalningarna som totalt har tappat intresset! Istället för att följa alla sändningar som jag har gjort sedan Hedenhös , var jag alltså istället på Sandra Gustafssons releaseparty för Svedd, “en psykologisk spänningsroman”.

Och vad händer då på releasepartyn?

  • Författaren får blommor och gratuleras till nedkomsten.
  • Gratulanterna minglar och träffar nytt folk.
  • Alla får någonting att äta, någonting att dricka.
  • Gratulanterna får en signerad bok.

Jag klarade av att äta, dricka och få en bok. Resten misslyckades jag med – blomma hade jag inte en tanke på och de enda jag pratade med, kände jag redan. Jag borde faktiskt inte få gå på sådana här tillställningar.

Dessutom begick jag tydligen en kardinalsynd eftersom jag är uppfostrad i fel hippiekretsar eller bara är allmänt pantad. Magdalena Ribbing hade förmodligen tagit sig åt hjärtat och svimmat när jag gjorde det jag gjorde. (Men inte hade jag varit där och tagit emot henne och gett henne luktsalt eftersom jag bara fokuserar på fel saker.)

Ölfokus. (Sandra i bakgrunden.)

Så här var det. Bartendern på releasekalasplejset blandade drinkar iklädd svart linne, som knappt klarade av att stänga inne de svällande musklerna. När Sandra klättrade upp på bardisken för att läsa ett stycke ur den nya boken, låtsades jag ta bilder på henne. Smart, va?

Han hade inte en boll på huvudet på riktigt.

Men det var inte där jag gjorde min stora tabbe. Den kom senare, när bartendern stod med ryggen mot oss och fäpplade med slamriga saker samtidigt som musiken skrålade och alla pratade i mun på varandra. Vi försökte få kontakt med honom för att göra en beställning och jag ville faktiskt bara hjälpa till på ett sätt som jag vet brukar funka.

Så jag busvisslade mitt allra finaste busvissel.

Detta busvissel är jag faktiskt är väldigt stolt över och jag har under åren haft enormt stor användning av det i alla möjliga situationer. Det var inte alls den allra värsta visslingen med 87 dB och knorr på slutet utan bara ett ganska beskedligt kvitt-vissel.

Men. Mitt sällskap ryckte till. Alla andra i lokalen ryckte till. Bartendern ryckte till (tror jag det, det var ju det som var meningen). Anna Toss pekade på mig och sa:

– Det var inte jag! Det var inte jag! Det var hon! Hon! Det var hon som visslade!
– Va? Oj, förlåt, sa jag och tittade på bartendern. Tog du illa upp?
– Mja, det är kanske värre att bara slänga pengar på mig, men ja. Man visslar inte, sa bartendern utan att le.
– Man visslar på hundar, inte på folk! förklarade Anna tålmodigt för mig.
– Oj, jag ber verkligen om ursäkt – jag menade inget illa, sa jag och slog ut med armarna och längtade till en basketplan.
– Mhm.

Sa bartendern och såg riktigt, riktigt allvarligt på mig. Resten av kvällen försökte jag fånga hans blick och le lite mot musklerna, men det var stört omöjligt. Jag ville verkligen bara påkalla uppmärksamheten.

Vad betyder då en vissling på en bartender? Att jag ser ner på honom och vill trycka ner honom i skoskaften och inte alls ge honom en massa pengar för en öl? Att jag vill att han går fot och lägger sig ner och spelar död? Är det likadant i alla delar av världen och Sverige?

Om man är en förtjusande dam som kvällen till ära har både dekolletage och (förhållandevis) kort kjol och bara har varit vänligheten själv vid tidigare tillfällen till kontakt och plötsligt ger ifrån sig en vissling i ett av slammersurr fyllt rum … är man då fortfarande värd stegling och rådbråkning?

Förlååååt alla bartendrar! (Jag kanske bör hålla mig hemma och kolla på Melodifestivalen, fotbollsmatcher och Bones och inte röra mig ute bland folk.)

Pssst-uppdatering:
Det skrivs intressanta ting i kommentatorsbåset.

Share
66 kommentarer

Språktidningen har landat (uppdat.)

På Södra Teaterns balkong sitter jag i solskenet och försöker att se väldigt avslappnad och cool ut. Sanningen är ju att mingel ger mig hackitänder och i bästa fall ett glas att hålla i foten.

Där sitter en man och monterar sin filmkamera som när de övade på att sätta ihop sina vapen i Full Metal Jacket. Där kommer folk och tar varandra i hand. Där sitter en kille som ser lika svårmodig ut som jag. Fem killar har Lilla My-frisyr, det var länge sedan jag såg det senast.

Releasepartyt för Språktidningen börjar strax. Det blåser styv kuling i Stockholm … vilken himla tur att det är varmt ute och att jag inte har någon frisyr värd att nämnas.

Uppdatering
Jag häpnade. Jag tappade hakan. Tänk att dagens språkintresserade människor och svensknördar är så coola. Förutom Lilla My-frisyrerna (långt hår i hästsvans uppe på huvudet, men hästsvansen är inte helt igenomdragen utan går i en ögla) såg jag djuuhuuupa urringningar och höga klackar samt två elgitarrer.

– Men för fan, tarej en tallrik, du hajunte ätit! sa en halvklädd kille med tatueringar till mig.

Jomen. Jag hade ju gått vilse och befann mig på en felaktig releasebalkong. Tre trappor upp hittade jag rätt och omedelbart en f.d. NE-kollega.

Känner ni er också hemma i sådana här skomiljöer?
Drinkpinnarna. (Äggulan i bakgrunden är ett värmeljus.)

Jag har inte särskilt stor erfarenhet av drinkpinnar, så vem är väl jag att recensera? Men champagnen bleknade när jag hittade dessa … trekantiga, vassa med glaskänsla … de var så … stilrena. (Se där, ett ord som jag mycket sällan använder mig av.) Jag rekommenderade alla att ta ett par drinkpinnar med sig hem, pratade till höger och vänster och diskuterade stavningen av ”smileys” (smilis? smajlis?) och busvisslade några balkongmänniskor till lomhördhet.

Alla berömmer både innehåll och utseende. På tidningen alltså. Säkerligen tar det ett tag innan f.d. Språkrådsprenumeranter vänjer sig vid blanka, färgfyllda sidor och artikelförfattarnas ansikten överallt. (Vad ska man annars illustrera? Dubbel supinum?) Hur som helst rekommenderar jag en provprenumeration.

—-
Kort intervju med Patrik Hadenius, den ytterst trevlige chefredaktörn som har tusen bollar i luften:

– Har ni fått mycket beröm idag?
– Ja, det är inte kl… Jag … Hej, ja hej, var var jag? Jo, vi trodde ju att … Hej, ja, just det, hejdå … Vi todde att vi sku … Hej då! Nej men välkommen! Vad sa jag?
– Beröm? Har ni få…
– Vi trodde att … HEEEEEEEEJ! Nej, inga njugga kommentarer, alla bara … F’låt, oj, hej. Nej, javisst, tag den bara. Hejdå. Va?

Share
15 kommentarer