Etikett: nyckel

Jag sällskapar ju sedan 1985 med min djefla man, även om han inledningsvis bara var min djefla fiancé. Han kan liksom Strindberg många konster, där jag idag ska fokusera på den senaste konsten som gjorde honom mer allmänbildad vad gäller brott. Inbrott.

Men den här historien börjar redan den 11 maj, när mors lille Olle i skogen sprang, och en skata/iller/björn/tjuv hittade den nogsamt gömda bilnyckeln och helt enkelt gick iväg med den. Här kan man läsa hela den historien.

Men innan vi går vidare ska vi be Olle (som vi kallar honom i vanliga fall) beskriva sig själv. Hej, dyre make och husbonde. Hur funkar du egentligen?

– Jag har en hjärna som ofta går i 130, men som är svår att få ner till 50.
– Så du kör för fort utanför dagis och skolor?
– Mhfn. Det leder till att oviktigheter har en tendens att bli väldigt oviktiga i förhållande till det som jag för stunden är intresserad av. Jag kan hantera komplexa bråttomsituationer men tycker att det är väldigt svårt med vardagligt och stillastående ordningsskapande.
– Som att du kan måla halva källartrappan, halva utebordet, halva solstolen och halva tvättstugan samt lägga dina fyra glasögon i frysen, bakom Nationalencyklopedin, i din morfars bruna gummistövlar och i lådan med kassettband?
– Exakt. Liksom i ADD-spektrat. Hade jag fått 10 kr i timmen för den tid som jag har letat efter nycklar glasögon och plånbok hade jag varit en Rockefeller.
–Hade jaaaaag fått 10 kr i timmen för den tid som jag har letat efter dina nycklar glasögon och plånbok, hade jag hunnit leta mer efter mina egna saker.

Vår fina bil som heter HEJ, fick häromdagen nog. Eller nåt. Han (det är verkligen en han) ville inte ut i skogen, så han lurade Olle att slänga in nycklarna i bilen, lite nonchalant draperade över växelspaken. När Olle kom på att han hade glömt karta/kompass/telefon/banan/barnen i huset, stängde han bildörren och gick in för att hämta skorna/citronen/glasögonen/hårsnodden/skruvmejseln.

Då låste HEJ om sig.

Plupp, åkte låspinnen ner och där stod den fina bilen och var låst som ett kassaskåp. När Olle ryckte tag i dörren började den blinka med arga lampor. Blink, blink, blink. Alla som väntade på busshållsplatsen vände sig mot oss och fann allt som hände väldigt roande. Men vi känner en kille som är extremt listig när det gäller bilar, så vi ringde till honom och bad honom ta med inbrottsverktygen.

– Ni vet att det här inte ska kunna hända? sa han där han kom med en skåpbil stor som ett radhus i Täby.
– Oj vad du har många saker med dig! sa Olle glatt.

När de hade misslyckats med alla upptänkliga inbrottsverktyg, gick den begåvade bilkillen in i sin skåpbil och inventerade.

– Hm. En svets. Hm. Har du en till stålgalge?
– Eh, va, ja? sa Olle, som inte alls var förvånad över att vi äger fler än en stålgalge.
– Vi svetsar ihop två galgar till en längre pinne och fiskar fram nyckeln.
– Jahaja. Det gör vi förstås.

Med den nu lite längre galgpinnen, fiskade de och fiskade och fiskade och lyckades till slut få tag i nyckelbandet (se bild nedan) och dra ut det genom den lite, lite uppbända bildörren.

Med knep och knåp samt tålamod – som inte finns när det gäller att måla golv, trappor och utemöbler – lyckades Olle till slut att med bilkillens hjälp få bilen att sluta sura. HEJ-bilen är alltså upplåst (och bildörren är helt okej trots den omilda behandlingen).

Men … nu ska ni få höra … vet ni vem som har lovat att fixa en bilnyckelskopia? Olle!

– Va? Vaddå? Vem? Kopia till vad? svarar Olle i detta nu.