Etikett: nyckel

Sommar-sammanfattning 3

Publicerat av Lotten Bergman den 27 augusti 2025 22:34

I morse när jag vaknade, var det blott 10 °C ute – och jag sover med vidöppet fönster eftersom det är nyttigt/skönt/nåt annat som folk påstår. Det var verkligen inte skönt, så jag drog upp täcket till nästippen och sa till mig själv att somna om.

Eftersom jag nästan inte vanligtvis ens kan somna, var det inte snack om att ”somna om”, så jag gick upp – och ner till min blöta källare. För att den fortfarande är full med blöta saker.

Den här modulsoffan (från Systembolaget runt 1995) ställdes ut på min busshållplats och gavs bort på blott några minuter.

Det går framåt med röjningen, men nu ska det inte handla om det, utan om en liten tripp till Stockholm.

Det är nämligen så att den nuvarande Tjugofemåringen (som gamla läsare lärde känna som nybliven sexåring i ett blogginlägg som handlar om hur jag tappade bort två barn) har flyttat till Stockholm med sin make, herr Arvid.

När folk flyttar och bygger om eller river väggar, står jag och ryser av behag – jag vill ju vara med och hjälpa till. Men nu handlade hjälpatillet bara om att jag skulle infinna mig på en viss plats ett visst klockslag och hämta några nycklar till det unga parets hyreslägenhet. Själva kunde de inte anlända förrän några dagar senare, och flyttlasset skulle dröja ytterligare en dag. Jag såg min chans att få öka hjälpatillet!

– Men ska jag inte ta med mig madrasser, lakan och täcken så att ni har nånstans att sova första natten?
– Jamen ja! Det var en bra idé!
– Jag kan handla massa mat också – ni kommer ju att komma fram trötta och slitna utan ork att …
– Oh, tack så jättemycket.
– Men hörni, ska jag inte ta en sväng in på Ikea när jag ändå är i krokarna?

Eller kanske inte. Jag var alldeles till mig av förtjusning och iver, men sansade mig och tog inte ens med mig borr när jag väl satte igång. Nycklarna hämtades hos en man som hette Filip och som jag ville kalla vaktis, men si han hade en helt annan titel. (Förvaltare?) Jag blåste upp massa färgglada ballonger som välkomstöverraskning och så inspekterade jag allt i lägenheten. Moderna bostäder har verkligen eluttag på bra mycket bättre – och fler – ställen än hur jag är van vid att ha det. För att inte tala om snygga blandare och blänkande trycken. Men så sög det alldeles förskräckligt i hjälpatilltarmen, så jag satte mig i bilen och körde till Ikea utan egentligt uppdrag.

Och där ramlade jag rakt in i detta randiga hörn. Jag säger ”ramlade”, för det var så förtjusande fint att jag stod på öronen.

Marimekko-kopior, jahadå. Men jösses så himla snyggt!

Om ni nu tittar till höger längst ner i bilden så ser ni randiga morgontofflor. Sådana hade jag råd med! Och ser ni till vänster längst ner i bilden – det är där alla tofflor ligger. Så där lade jag mig på knä för att bläddra bland storlekarna. (Som visade sig vara två: S/M och M/L.)

Jag återkommer till denna bild om en stund.

Efter besöket på Ikea, åkte jag till en stor mataffär och köpte massa mat, tvål, diskmedel, allmänna förnödenheter som toapapper, toaborste och soppåsar. Hjälpatillservicen visste inga gränser och allt var så tillfredsställande! Visslande till bilradions skrälliga (dåliga högtalare) sommardängor kom jag tillbaka till lägenheten för att packa upp.

Och hittade inte dörrnyckeln.

Jag letade i hela bilen, tömde alla fickor och väskor, sökte på alla upptänkliga ställen inklusive under bilen. Till slut ringde jag till Filip och hasplade ur mig en miljon ursäkter för att han skulle förstå att jag egentligen inte är van vid att tappa nycklar (men glömma t.ex. väskor är jag som bekant proffs på).

Filip kom, släppte in mig i lägenheten, såg med stora ögon hur jag HUMPADE in alla saker i kyl och frys, hur jag placerade toaborsten i handfatet och lade tvålen i en kastrull samtidigt som jag maniskt upprepade att jag inte kunde begripa var nyckeln hade tagit vägen. Och då sa han:

– Det ordnar sig säkert.

Jag satte mig sedan utpumpad i bilen och funderade på hur denna dag skulle fortsätta. Vågade jag ens tala om för de unga tu att nyckeln som jag ju hämtade för ett par timmar sedan nu var puts väck? Var den under bilen kanske? (Jahadå, jag kollade en gång till.) I stora mataffären? Eller på det ännu större Ikea? Jag tog fram datorn ur ”handväskan” och kopplade upp mig. Jag mumlade medan jag knattrade på tangenterna:

– Kära lilla dator. Ge mig en lösning. Det ordnar sig säkert, sa Filip. Bah. Pah. Vad vet han om min otur. Oskicklighet. Är jag den enda som har tappat grejer på Ikea, va? Nämen det kan jag ju bara inte vara. Nappar, gosedjur, mobiler och nycklar måste ju ha tapp… AHA!!!

Plötsligt satt jag och stirrade rakt in i Ikeas upphittat-låda. Allra först i en lång, lång lista på upphittade saker stor de magiska två orden:

SILVERFÄRGAD NYCKEL

Jag klicketiklickade och ”claimade” nyckeln, körde snabbt i tio meter och hamnade sedan i en bilkö och satt sedan i denna förnicklade bilkö i en dryg timme innan jag kom fram till världens finaste och trevligaste människa i kundtjänsten.

– Tack tack tack tack tack, sa jag och pussade nyckeln – sådär som man plägar göra i dylika sammanhang. Var låg den?
– Låt mig se här … på badrumsavdelningen. På golvet vid de randiga handdukarna, du vet.

Det är nu ni skrollar upp till bilden med de randiga handdukarna och de randiga tofflorna och så tänker ni ”ja ja just det, där låg hon ju på knä och bläddrade bland alla ränder”.

Sedan åkte jag med Orangeluvan och såg på Robbie Williams på Stadion. Här står vi före konserten:

Konserten var jättejättekul och bra och alla människor var på hur bra humör som helst och ingen knorrade trots köer, köer, köer och köer.

Här är köandet ut ur Stadionområdet – inte förrän långt nere i Humlegården lättade det på lite.

Nu är sommaren och mina sammanfattningar slut. Hösten bjuder på massa föreläsningar, en svampresa till Dalarna, en konstig resa till Alsace, en kusinresa till England och vips, är det december. Och jag ska blogga så ofta jag har något att berätta!

9 kommentarer

Midsommardagarna 2019

Publicerat av Lotten Bergman den 23 juni 2019 15:52

Midsommarhelgen inleddes med ett flåsande telefonsamtal när jag satt med ett glas vin framför mig ute på lokal med basketpolarna. Det var min djefla man som ringde:

– Hallååååå, sa jag.
– Uff puff huff flåååååååååås.

Sa han. Alternativa tankar i detta läge:

Jösses, han är kidnappad och ligger i en bagagelucka.
Han är ute i skogen och springer och vill berätta att han nyss såg en älg och att den var gigantisk, men nu måste han be om ursäkt för att han ju glömde att ta en bild.
Han har missat bussen och springer istället till stationen och är nu nervös för att han inte kommer ihåg om han kollade så att spisen var avstängd.

– Förlåt, vasaru?
– Huff … skrfnff å NYCKELN … pffgrt å sen HUR?

Nu ska vi tolka:

Han skulle kunna vara kidnappad och fundera över bagageluckans NYCKEL, men folk med moderna bilar har ju inte nycklar. Alltså nej.
Han springer i skogen, men nu handlar det inte om älgar. Däremot har han tappat bort BILNYCKELN. Fast eftersom han redan har gjort det en gång tidigare, är det otroligt. Alltså nej.
Han kan ha missat bussen och kommer springande på att han inte låste huset med NYCKELN. Men huset är under sommaren fullt med folk, så det kommer inte att låsas förrän i mitten av augusti. Alltså nej.

– Va? Jag hörde inte! Stå stilla! Sätt dig ner! Andas!
– Flås flås flås flås. Jag var ute och sprang och tappade bilnyckeln!
– Igen! Vad bra, nu MÅSTE vi köpa ny bil!
– Jag har bett Julian [spanjoren] att komma och hämta mig!
– Okej!
– Jag skickar en bild på var den kan vara!

– Lite risigt …
– Eller här! Jag skickar en bild till!

– Här är den säkert! Jag skickar en bild till!

Alltså favorit i repris, fast förra gången ägde vi två bilar med två bilnycklar vardera:

Ni ser på bilden ovan hur det såg ut förra gången som Lottens lilla Olle i skogen irrade. Nyckeln sprang till skogs och sågs aldrig mer igen.

Nåväl. Jag drack lite mer vin med basketkompisarna, jämförde brutna fingrar och stukade näsor och pling plong, så ringde min djefla man igen.

– Kolla! Jag skickar några bilder!
– Har du hittat nyckeln?
– Jaaaaa!

Helgen fortsatte med 25-årskalas, dans kring Godzilla samt med att min mamma föll och fick åka ambulans och sys med tio stygn (äcklig bild finnes). Huset fylldes till brädden och regnet rann ner i en säng som stod utomhus på vädring. Och så rånades mamma (med den trasiga handen) på sin handväska.

44 kommentarer

Biltjuven Bergman

Publicerat av Lotten Bergman den 14 november 2016 00:09

Jag sällskapar ju sedan 1985 med min djefla man, även om han inledningsvis bara var min djefla fiancé. Han kan liksom Strindberg många konster, där jag idag ska fokusera på den senaste konsten som gjorde honom mer allmänbildad vad gäller brott. Inbrott.

Men den här historien börjar redan den 11 maj, när mors lille Olle i skogen sprang, och en skata/iller/björn/tjuv hittade den nogsamt gömda bilnyckeln och helt enkelt gick iväg med den. Här kan man läsa hela den historien.

olleskogen — Och så här slutade det. Då.

Men innan vi går vidare ska vi be Olle (som vi kallar honom i vanliga fall) beskriva sig själv. Hej, dyre make och husbonde. Hur funkar du egentligen?

– Jag har en hjärna som ofta går i 130, men som är svår att få ner till 50.
– Så du kör för fort utanför dagis och skolor?
– Mhfn. Det leder till att oviktigheter har en tendens att bli väldigt oviktiga i förhållande till det som jag för stunden är intresserad av. Jag kan hantera komplexa bråttomsituationer men tycker att det är väldigt svårt med vardagligt och stillastående ordningsskapande.
– Som att du kan måla halva källartrappan, halva utebordet, halva solstolen och halva tvättstugan samt lägga dina fyra glasögon i frysen, bakom Nationalencyklopedin, i din morfars bruna gummistövlar och i lådan med kassettband?
– Exakt. Liksom i ADD-spektrat. Hade jag fått 10 kr i timmen för den tid som jag har letat efter nycklar glasögon och plånbok hade jag varit en Rockefeller.
–Hade jaaaaag fått 10 kr i timmen för den tid som jag har letat efter dina nycklar glasögon och plånbok, hade jag hunnit leta mer efter mina egna saker.

Vår fina bil som heter HEJ, fick häromdagen nog. Eller nåt. Han (det är verkligen en han) ville inte ut i skogen, så han lurade Olle att slänga in nycklarna i bilen, lite nonchalant draperade över växelspaken. När Olle kom på att han hade glömt karta/kompass/telefon/banan/barnen i huset, stängde han bildörren och gick in för att hämta skorna/citronen/glasögonen/hårsnodden/skruvmejseln.

Då låste HEJ om sig.

Plupp, åkte låspinnen ner och där stod den fina bilen och var låst som ett kassaskåp. När Olle ryckte tag i dörren började den blinka med arga lampor. Blink, blink, blink. Alla som väntade på busshållsplatsen vände sig mot oss och fann allt som hände väldigt roande. Men vi känner en kille som är extremt listig när det gäller bilar, så vi ringde till honom och bad honom ta med inbrottsverktygen.

– Ni vet att det här inte ska kunna hända? sa han där han kom med en skåpbil stor som ett radhus i Täby.
– Oj vad du har många saker med dig! sa Olle glatt.

hejbilen_olle_inbrott — Med en mysko, platt pinne försökte de sedan ta sig in via fönstrets nederkant och dörrens ovansida. Utan resultat.

gardinpinne_hejbilen — Här har de bänt upp bildörren lite och försöker med en gardinskena komma åt öppningsmekanismen.

hejbilen_stalgalge — Här har de rätat ut en stålgalge (tänk att vi äger stålgalgar!) och försöker låsa upp dörren.

När de hade misslyckats med alla upptänkliga inbrottsverktyg, gick den begåvade bilkillen in i sin skåpbil och inventerade.

– Hm. En svets. Hm. Har du en till stålgalge?
– Eh, va, ja? sa Olle, som inte alls var förvånad över att vi äger fler än en stålgalge.
– Vi svetsar ihop två galgar till en längre pinne och fiskar fram nyckeln.
– Jahaja. Det gör vi förstås.

Oerhört imponerande galgsvetsning. För att inte tala om hur vackert det var!

Med den nu lite längre galgpinnen, fiskade de och fiskade och fiskade och lyckades till slut få tag i nyckelbandet (se bild nedan) och dra ut det genom den lite, lite uppbända bildörren.

hejbilen_nyckeln — Nycklarna ligger i fyrkanten, pilen pekar på den svetsade galgkroken. Och jag har köpt en rattmuff!

Med knep och knåp samt tålamod – som inte finns när det gäller att måla golv, trappor och utemöbler – lyckades Olle till slut att med bilkillens hjälp få bilen att sluta sura. HEJ-bilen är alltså upplåst (och bildörren är helt okej trots den omilda behandlingen).

Men … nu ska ni få höra … vet ni vem som har lovat att fixa en bilnyckelskopia? Olle!

– Va? Vaddå? Vem? Kopia till vad? svarar Olle i detta nu.

78 kommentarer

Lottens lilla Olle i skogen sprang

Publicerat av Lotten Bergman den 12 maj 2016 00:11

Den djefla mannen, även känd som Olle, är som bekant orienterare. Idag när jag var på basketträning, sprang han till skogs och höll inte på att komma hem igen.

Jag satt lyckligt ovetande på ett golv när det hela skedde. Ohängda människor drällde vatten in på vår plan så att jag fick sätta mig och torka på det här viset:

rumptorkning — Torka-torka vatten med rumpan!

Inget barn med bil eller körkort fanns i krokarna, så Olle försökte frenetiskt att få tag på mig, medan jag glatt svängde in på Ica på vägen hem eftersom allt te ju var slut och det är lite lattjo stämning i matbutikerna strax före stängning. Men så svarade jag äntligen i telefonen:

– HALLÅ! Jag … mobilen dör snart, men nåt helt osannolikt hände. Jag sprang, men när jag kom tillbaka till bilen var bilnyckeln helt borta!
– Var hade du gömt den?
– Under en liten tuss med mossa.
– Inte under en sten …?
– Nej, men det var en ganska stor tuss …

Aliens och vålnader samt ett par zombier hade förmodligen tillsammans bestämt sig för att skoja lite med honom. Eller en skata kanske? För där Olle springer, där finns det inte busar, banditer, tjuvar eller nyckelfetischister.

– Okej, jag handlar färdigt, åker hem och hämtar andra nyckeln och kör ut till dig. Var är du?
– Jag är vid XXX mellan YYY och ZZZ och om du kör till ÅÅÅ via ÄÄÄ kan du se ÖÖÖ …

Jag kände inte igen ett enda av alla geografiska namn han rabblade, så jag sa:

– Eh. Jag kollar på fajndmajajfone!
– Men jag har väldigt lite batteri …
– Ok! Oj …? Hallå?

Aha. Naturligtvis tog jag fram mobilen och letade upp honom och sparade vyn trots att hans mobil redan var stendöd.

Jag körde och körde och kom på att detta ju måste dokumenteras.

Efter ungefär 20 minuters körande, fick jag det stora nöjet att använda tutan. TUUUT! BRÖÖÖL! TUUUUT! Detta hörde Olle, som avslutade sin timslånga jakt på bilnyckeln och ställde sig mitt på vägen. Jag tvärnitade och tog en bild.

Så … om nu någon vill stjäla HEJ-bilen, så är det lätt gjort; man går bara ut i skogen och letar reda på bilnyckeln och åker sedan hem till oss och kör iväg.

90 kommentarer