Att ”shoppa” som normalt folk är en omöjlighet när man måste vända på slantarna – och faktiskt jättetrist. Tycker jag. Därför var jag igår på loppisen på Bernauer Straße, som sägs vara något i hästväg. (OBS! OBS! OBS! OBS! Bara öppet på söndagar!)
Det visste inte min mamma, som i morse mejlade att jag ju borde åka dit:
”Bernauer Strasse blev en del av muren. Folk hoppade ut genom fönstren. Du kanske redan har varit där? När jag var där 1987 fick man klättra upp på ställningar på västsidan och titta på no mans land mellan öst och väst och och se hur folk i Östberlin promenerade på gatorna, kanske en och annan Trabant. Inga färger, ingen reklam.”

Att ta sig dit är lika enkelt som att ta sig vartsomhelst i Berlin. Man bara går ner till tågen och eftersom det inte finns några biljettspärrar, känns det så vansinnigt enkelt och ljuvligt. Inga köer, inget krångel med plånboken upp och ner igen och bara underbart.



Men tillbaka till nutiden.
Biljettkontrollanterna (som enligt mig inte är många) är civilklädda och dyker upp var som helst. De går inte från en tågände till den andra utan kan bara plötsligt (eller går de på misstänksamhet?) sätta igång att kolla med fantastisk effektivitet och stora leenden. Om någon ser lite stressad ut och hoppar av tåget, följer de efter och tar betalt ute på perrongen. Böterna är på 30 euro, vilket i sammanhanget inte låter så mycket.
Skyltarna finns överallt och är fantastiskt tydliga. Jag kan tyvärr inte rekommendera att man frågar ortsbefolkningen om råd, för de svarar glatt och vänligt helt uppåt väggarna. En resa som sades ta sisådär sju minuter tog närmare trekvart och en rar själ pekade mig i riktning mot Danmark när jag skulle tre stationer söderut.
Därför har jag lärt mig allt om tågkartan! Den är så enkel! Men det kändes inte riktigt så från början, när den var så här läsbar.



Jag och tunnelbanekartan är numera såååå tajta. Men fastän jag nu är proffs i detta ämne, gör jag liksom vetenskapliga forskare tankefel. Resan till loppmarknaden på Bernauer Straße kunde ha gjorts på detta sätt:


På väg till loppisen på Bernauer Straße ska man tydligen besöka Ost-West-Café (alldeles när man kommer upp ur tunnelbanan) – men jag var så irriterad på mitt felåkande att jag inte ansåg mig vara värd nån fika.

Direkt när man kommer in på loppisen (efter tio minuters promenad längsmed Bernauer Straße), drabbas man av en kompakt mättnadskänsla. ”Detta kommer jag aldrig att orka” och ”varför tog jag inte ut mer pengar?”
1.
Du orkar. Det finns mat och öl inne på området. (Och toaletter.)
2.
Du kan ta ut pengar på andra sidan Bernauer Straße, snett mittemot loppisen – bort från tunnelbanestationen och mot muren.



Vid ett av stånden var det lite upprört. De båda försäljarna var jättemegasuperbakfulla och hade bestämt sig för att sitta under sitt loppisbord med solglasögon på näsan. (Sina näsor, inte bordets.) Eventuella kunder fick lyfta på duken eller krypa in om de ville pruta. Detta krångel gillade inte kunderna, så försäljarna bad dem dra åt helvete.





Utanför loppisen kan man sedan ta spårvagn till U-bahn, vilket man vill eftersom det då är väldigt långt att gå ens två meter. Väl hemma tar man fram en gammal varm öl och går till receptionen och ber om lite is. (Förlåt Broder Jakob, jag vet att man inte får göra så mot den stackars ölen.)

Och där låg jag och sippade på en öl, sedan spillde jag ut ett halvt glas rödvin i sängen. (Det var nog inte meningen att jag skulle dricka det.) Tittade på basketmatch gjorde jag också, där den streamade bilden bara funkade i timeouterna, under en tyst minut (coach som dog i en bussolycka) och vid straffkasten.
Och så till det femte hörnet i mitt hotellrum! (Hörn 1. Hörn 2. Hörn 3. Hörn 4.)


Alla rapporter från Berlinresan 2013:
Tips till alla som nu har drabbats av resesug
Tyskarna anlägger minnesmärken och funderar på Vergangenheitsbewaltigungen
Loppmarknaden på Bernauer Strasse
46 kommentarer