Hoppa till innehåll

Etikett: hår

Sju Sutherlandsystrars hårsvall

Tydligen är det alldeles upprörande/fantastiskt/konstigt/glädjande (stryk det som ej önskas) att Kim Kardashians styvfar Bruce Jenner har bytt kön och namn och köpt snygga bröst och börjat använda högklackade skor.

I really couldn’t care less; könsbyte var kanske upprörande i Lödder 1977, men inte nu. Gäsp. Men familjens förnamn är roliga att titta på!

Bruce heter numera Caitlyn, vilket låter finfint eftersom hans döttrar och styvdöttrar heter Kim, Kendall, Kylie, Kourtney, Khloe – och en av hans svärdöttrar heter Kaitlynn (!). (Hans tre söner Brody, Brandon och Burton har numera varken samma kön eller inledningsbokstav som sin far.)

1976_2015_jenner
Bruce 1976 och Caitlyn 2015. (Förlåt, Sports Illustrated och Vanity Fair, att jag snodde dessa två bilder och satte ihop dem utan att fråga om lov.)

Allt kommer och går. Är det inte skäggiga damen på cirkus, så är det könsbyten och implantat. Det är bara det att jag är så komplett ointresserad av nutidens oooooanden och aaaahaaaaanden, samtidigt som jag är fullständigt uppslukad av fakta om dåtidens oooooanden och aaaahaaaaanden. Om man ska göra en snabbanalys, så är dagens fokus på könstillhörighet och själva könet 1800-talets svar på fascinationen för hår. Massor av hår! Hår på härsan och tvärsan och så krusigt som möjligt!

mustasch_locktang
Mr. Ambrose Everett 1863 och locktångens uppfinnare Marcel Grateau 1872.

In i tidsmaskinen nu. Vi befinner oss i en tid när kvinnor inte knappt var nakna när de var nakna och män hade mustascher som räckte bortom polisongerna. Hårpomada, hårolja, hårextrakt, hårnät och mustaschplatshållare såldes överallt och i Cambria, New York, föddes i en och samma fattiga familj 1845–65 sju döttrar vars mamma gillade en viss hårolja. Den luktade pyton och de sju döttrarna hade svårt att få kompisar i skolan för att de luktade och dessutom var lite allmänt konstiga samt födde upp kalkoner.

Men så dog mamman 1867, och pappan beslutade sig för att tjäna pengar på sina döttrars sångtalang. Dock visade det sig snabbt att åskådare och uppdragsgivare var mer intresserade av flickornas långa flätor och enormt tjocka hår.

sutherland1_2
Den äldsta dottern som ser ut som om hon smider mordiska planer, hade kortast hår, medan den näst äldsta (till höger) hade ett alldeles makalöst långt hår.
sutherland3_4
Syster nummer tre sägs ha varit adopterad, men ändå begåvad med ett liknande hårsvall. Syster nummer fyra var sist att dö (1946) och hade tydligen långt hår till the bitter end.
sutherland5_6
Syster fem hade det allra tjockaste håret och förmodligen stark nackmuskulatur. Syster sex kallades ”den söta” och krusade luggen.
sutherland7pappa
Den yngsta, inte alldeles mentalt stabila systern hade som synes en rejäl kalufs trots att hon bara fick moderns hårolja i två år. Pappa Sutherland hade snygg hatt.

Pappan satte igång en business av sällan skådat slag där man visade upp döttrarna, sålde hårolja, rengöringsmedel, inpackningar och massa annat skönhetsrelaterat så att det sa tjong i kassakistan och alla åtta blev ohemult rika.

HairFertilizerSutherland

Supermedlet (som fanns både som pulver och vätska) innehöll enligt tillverkaren borax, salt, kinin, kantaridin, ”Bay Rum” (en after shave som man gärna drack under förbudseran), glycerin, rosenvatten, alkohol och tvål, så det är bara att sätta igång att blanda, hörni. (Tydligen är alkoholen viktig i sammanhanget, så om ni vill testa att hälla lite renat i Coop-schampot är det nog helt okej.)

sutherlands
The North Adams Transcript (1899).

Pengarna som rasslade in, rann ut lika snabbt. Den enorma herrgård som systrarna och pappan bodde tillsammans i, brann ner till grunden 1938 och de systrar som fortfarande levde då, fick hanka sig fram på allmosor och välgörenhet. När endast tre av systrarna var i livet, åkte de på håroljesäljarturné i kombination med ”vår historia borde någon göra film på-budskap” och krockade med bilen … och så var de bara två kvar.

Och nu till anledningen att jag ville berätta om systrarna: deras slogan var ”det är inte hatten, det är håret”. Alltså: sluta upp med att lägga pengar och tid på en vårhatt – se istället till att odla en rejäl hårman så står lyckan dig snart bi.

SUTHERLANDsannons
It’s the Hair – not the Hat (that makes a woman attractive)!

Detta för mig nämligen till etymologin för ”hela konkarongen”, som kommer sig av en viss enorm ”fruntimmersmössa” (ergo hatt) som på franska hette conqueron (som kommer av conquérant ’erövrare’). Denna hatt var på 1700-talet så imponerade att den lockade till sig beundrare och friare mer effektivt än något annat – alltså hela konkarongen.


Källa och mer fakta. (Alla är inte helt överens om döttrarnas namn, årtal och annat.)

Share
39 kommentarer

Lotten Scissorhands and the Tålamod

Jag erkänner: jag är en klippklåpare. Visst borde jag låta barnen klippas av frisörer, men nu går det inte eftersom barnen är fem till antalet och har hår som växer som pilkvistar eller humle.

Därför klipper jag deras hår. Med de tre lockiga går det någorlunda, med de två rakhåriga är det värre. Därför har jag läst instruktioner och lärt mig att man ska dela upp huvudet (=håret) i sektioner och ta en sektion i taget. Samt ha en riktig sax, fukta, kamma, fixa och dona och vara noggrann och …

Men så är det ju det här med tålamod. Barnens? Jo, ja, men även mitt. Vi försöker helt enkelt göra det hela roligt, effektivt och ganska jämnt. När jag igår bläddrade i ett gammalt fotoalbum såg jag att klipptalangen *host* har gått i arv. (Bildkvaliteten är usel, dags att skanna in allihop nu innan de försvinner, tror jag.)

Broder Jakobs nya frilla och Orangeluvan samt mammas hand med sax. (1973)

Hur såg jag ut då? Lockig och långhårig som jag var, fick jag flätor, kringlor och tofsar varenda, varenda dag. Med vita sidenrosetter. När man tittar på klassfotona idag, kan man lätt konstatera att det var jag rätt ensam om …

Broder Jakob, Orangeluvan (på fyraårsdagen) och jag med sidenrosett baktill – flankerad av väldigt orange inredning. (1975)

Mitt tålamod räcker alldeles utmärkt till att redigera trista texter, blogga kilometerlångt och pumpa 100 basketbollar. Men när det gäller finlir som hårklippning, quiltning, geringssågning eller fönsterputsning är jag som en otålig treåring. Mina barn ser alltså ut som bedårande muppar och förtjusande trasdockor.

Men vad gör jag då med alla pengar som jag sparar in? Betalar min egen frissa förstås. (Hon som ger mig radiofrisyr, gör mig randig eller bara alldeles gul.)

Share
23 kommentarer

Inte lejon, men zebra (uppdat.)

Jag är som bekant blond och blåögd – i alla fall på utsidan. Igår gick jag till frissan. (”Frissan” …. ”Frissan”? Säger man ens så numera?)

När jag var liten gick mamma till frissan och kom hem med en jättefrisyr som var hård som pansar. Jag har på mig Hans & Greta-klänning och Broder Jakob vita träskor. (Bilden är från 1969.)

 

Detta är på Magistratsvägen 7a i Lund 1968. Barnflickan i mitten var inte nöjd med sin frisyr (som hon hade fixat själv), så hon gick till frissan. Som lyckades döda och bryta av håret såpass att barnflickan fick klippa av de återstående få, spretiga stråna. Jag minns hennes hulkande gråt.

Jag går så sällan till frissan att frisörskorna alltid med avsmak pillar lite i de splittrade hårstråna och säger:

– Jaha, när klippte du dig senast, då?
– Vaaaar har du klippt dig?
– Klipper du dig själv, eller?

Helt sanningsenligt kan jag ibland på sista frågan svara:

– Nehejdu, det gör min son. Han är fyra år.

Men igår var det dags. Jag ville dessutom få bort det allra ljusaste, det solblekta. (Sol? SOL? Denna sommar? Skrbnf.) Frisörskan och jag kom överens om klippning och några lite mörkare slingor, varpå jag satte mig och njöt av lektyren. Ingemar Stenmark är smal som en pinne och ska bli pappa igen, medan Björn Borg har blivit hundbiten och är lyckligare än någonsin och Pernilla Wahlgren gör reklam för nästan allt. Det var det.

En timme senare var jag randig i håret. Jag har svarta slingor. Svarta.

– Ska det … ska jag … är det inte lite väl mörkt? flämtade jag.
– Nejdå, de blir ljusare om ett par dagar.

Det konstiga är att fastän jag har gått från en lejonman till ett zebraskinn, är jag nästan helt obrydd. Jag vill verkligen inte vara randig i håret, men vad tusan spelar det för roll?

För bara tio år sedan hade jag slitit ut de mörka stråken av förtvivlan och stämt hårfrisörskan. Idag rycker jag på axlarna och svänger med håret ungefär som … Pernilla Wahlgren.

 

Uppdatering
Jag liknar tydligen dessa tre superhjältar:

Storm, Rogue och Lasse.
Share
42 kommentarer

Nicole Kidman vs. Renée Zellweger

Vi ser på filmer på löpande band här hemma. Igår var det dags för ”Cold Mountain” från 2003.

Amerikanska inbördeskriget rasar, Jude Law längtar efter Nicole Kidman och Nicole Kidman går omkring och suktar efter Jude Law och stackars Nicole Kidman har efter en lång tids svält och hemska umbäranden när hennes far dör kaaaaaaaaaaanske max två av alla sina långa hårstrån i kors.

Pang! Syd krigar mot Nord och blodet sprutar och kläderna rivs av pojkarna i explosionerna och Jude Law får skit under naglarna, men han lyckas ändå rädda fotot av den där mespottan Nicole Kidman. Soldaterna badar i blod och vrålar och skriker och flugorna kliver omkring i inflammerade sår och titta där borta står ju Nicole Kidman med perfekta tandrader och rena naglar.

När man har ett tråktrist manus men en jättebudget och begåvade skådespelare i tidstypiska kläder, kan man som regissör och klippare bryta kronologin och köra nutid, dåtid och sentid lite huller om buller. Då måste vi som tittar koncentrera oss på att hålla ordning på tiden istället för att lyssna på dialogen och längta efter en handling. Detta trick används tills Renée Zellweger efter 49 minuter med dunder och brak, stripigt hår, stora kliv, svordomar och (tack!) skitiga naglar dundrar in i handlingen.

– Käften! Jag tycker i alla fall att dina lösflätor ser overkliga ut.

I ”From Hell” (2001) går Heather Graham omkring i det skitiga London som en annan Nicole. Det finns säkert fler exempel (hjälp mig gärna att minnas) när man istället för att sjunka in i handling och skeende måste sitta och stöna åt perfekt plockade ögonbryn och nyvakna läppstiftsmunnar samt högklackade skor ute i djungeln. Men Nicole Kidman tar priset i ”Cold Mountain”. När hon och Jude Law äntligen mitt i vintern får åla omkring nakna i ett dragigt skjul, är de båda två fräscha som ohåriga nyponrosor.

Är det bara jag som längtar efter fett hår, gula tänder, rapar och snorkråkor från Hollywood?

Share
25 kommentarer

Dagens armhålor

Tydligen är det en liten storm i Ola Salos armhåla. Tydligen kan man på riktigt vara upprörd över att karln har hår växande där. Tydligen kan man söka och finna tusentals bloggare som inte gillar Olas orakade armhåla. Eller om det kanske bara är irriterande att han de facto visar upp håret när han står på scen med The Ark. Uppdatering: Stationsvakt skrev också om detta häromdagen!

Här har jag en mycket bestämd uppfattning: låt männen slippa raka sig, de har tillräckliga bekymmer med haka och överläpp och hinner dessutom dammsuga åt mig mycket oftare om de slipper oroa sig över hår som tar över kroppar som när inlandsisen invaderade jorden.

Jag känner ingen som inte har hår som gror i armhålan. Men jag känner många som tar bort de små ekorrarna. Och sedan 1983 gör jag det också. (Fick skäll och en rakhyvel när jag gick i high school i USA.)

Julia Roberts för ett par år sedan.

Den mest berömda kvinnliga armhålan sitter kanske på Sophia Loren. På otaliga foton från 1950-talet poserar hon i den ena vackra klänningen efter den andra. Uppvisandes håriga armhålor. Då var det inte särskilt konstigt – modet föreskrev inte noppning, plockning, ryckning och ansning. På 50-talet var de ju mer irriterade över bröstens rundade former och försökte struta till dem.

Numera är hår-bilderna på den undersköna Sophia Loren så många att jag misstänker att de har photoshopbehårats fram – tidigare har jag bara sett en enda hårig bild av henne.

På friidrotts-VM i Helsingfors 1983, vann tjeckiskan Jarmila Kratochvilova 400-metersloppet för kvinnor.
Det här med rakning och bikinimode inom idrott hade inte helt slagit igenom än, och vi som tittade var inte nämnvärt bekymrade över armhålorna. I ”Aktuellt 1983” (varifrån jag har tagit bilden) står det inte ett ord om dopningsmisstankar utan bara att Kratochvilova slog världsrekord (47,99 s) och var outstanding. (Sven Nylander kom fyra i häck. Tänka sig. )

Men tänk om modet om tio år har bestämt att vi ska ha så lång hals som möjligt och man i Hollywood

  • opererar in titanpinnar i nacken
  • tar bort nyckelben för att få flaskhals
  • sover med halsställning.

Då kommer vi att säga att det var bättre förr, när vi bara behövde raka oss överallt för att passa in. Barnen kommer att säga ”vaddå raka?” och jag kommer att blogga om lena ben och liljevita armhålor.

Share
33 kommentarer

Gräl, omklädningsrum och hår

Efter gårdagens fullständigt urbota megafåniga utredning om Mellbergs och Ljungbergs skärmytsling i omklädningsrummet är det förlösande med denna bild. (Silverfisken tyckte att Aftonbladets bild av omklädningsrummet var tramsig, kommentarerna till hans inlägg satte igång fantasin hos Eff, och alla gick i spinn och det hela var faktiskt jättekul till slut.)

(Nu blir jag förvirrad. Skulle jag skriva om gräl eller omklädningsrum?)

Jag är bra på att gräla. Jag har finfina ord att ta till och stark röst att skrika med. Och så har jag ju alltid rätt, förstås. Stackars Olle, som alltid har fel.

Fast i omklädningsrummen har jag ju inte grälat. Däremot läste jag att Stationsvakt funderar på hårväxt som prompt måste bort, och kom på att snart kanske jag måste gräla på tjejerna i omklädningsrummen som jag nästan varje dag befinner mig i. Det är olika inrättningar i olika städer och med olika klientel överallt. En del tjejer är långa och stora, andra är korta och små, medan de flesta är tvärtom eller mittemellan. Och alla har hårproblem. Hår, hår, hår. Rakhyvlar, noppare, krämer och ultraljus bekämpar vildskogen som tränger fram i armhålor, i grenverk och på vaderna.

Nog så. Raka på. Se ut som fjortisar, gör det. Frodas i svampinfektioner, fine. Jag har själv inga ekorrar i armhålorna och rakar bort allt nedanför knäna (visst är det underligt att man får ha håriga lår?).

Men … varför är många renrakade tjejer så förfärligt pryda? Har jag några pryda läsare som kan förklara? Killar, ni ska veta att i våra omklädningsrum står sådana som jag bredbent och fladdrar med brösten (nu har jag förstås inte mycket att fladdra med) och snackar träningsvärk eller linimentmärken, medan (förlåt om jag drar alla över en kam nu) de unga byter om som vore de på en publik solstrand i Falköping. Under badlakan, invirade i handdukar, knixande med bh:n under tröjan – som fortfarande sitter på. Med handduken som skyddstält smiter de in i duschen och står med rumpan utåt så att ingen ska råka få en glimt av något hemligt.

Men på stadens gator och torg, där kan samma person visa bra mycket mer hud.
Själv blottar jag min stubb för världen här och nu på detta vis.

Share
18 kommentarer

Igår: en vanlig eftermiddag

Förutsättningarna:

1. Min man fick ett ryck och samlade ihop lite julskröfs som halkat mellan stolarna. En tomteluva, några sedan femton år oskickade julkort, en pumla (vad kallas de annars, julkulorna?) och en ohyggligt ful liten tomtetant som sitter på en stol med en grötslev i handen.

2. Elvaåringen fick besök av sina kompisar.

3. Åttaåringen hittade en fungerande studslera utan grus, gräs, matrester och hårstrån i.

Resultaten:

1. Treåringen satte på sig tomteluvan och gick omkring och delade ut julkort till alla i huset. Särskilt elvaåringens kompisar var tacksamma för berättelsen om hur tomten sitter på ett moln och slänger ner snö. Sedan tog det slut:

– Pschhaaoooo! Sen dör vi! Pschiooong! Uääähh! (donk)

2. Jag – den goda modern – var jättepinsam eftersom jag tog bilder på elvaåringens kompisars stövlar. Har man inte foträta graningekängor när man är elva år längre?

3. Åttaåringen fick polisongerna avklippta.

Share
13 kommentarer

Att vabba

En underskattad ynnest vi har, vi egenföretagare, är att vi får jobba fastän barnen är hosthemma. Då får vi sköta jobb, åtaganden och hålla deadline:ar samtidigt som vi torkar snor ur hår och raklödder ur öron.

– Vafalls? muttrar läsekretsen. Har Olle raklödder i öronen?

Nej, men vaxproppar. Fast det hör inte alls till historien. Treåringen (den sedan i förrgår ju så omtalade) fick ett par minuter på egen hand när jag och Olle pratade i varsin telefon. Då tömde han en burk med raklödder. Det tycker jag faktiskt är förståeligt, ända sedan jag såg Närkontakt av tredje graden har det känts lockande.

Den lille duschades ren och sprang väldoftande iväg på nya äventyr. Jag gav honom ett par minuters försprång när jag tvättade badrumsspegeln och krafsade lödder ur toapappersrullens mitt. Sedan gick jag in på den andra toaletten och möttes av denna syn.
Ja, han hade klippt av sig håret. Med en oslipad, gammal struntsax har han förmodligen fått kämpa. Betänk det, alla ni frisörer som köper laserslipade saxar med krom och fartränder.
Med tanke på hur vår förut så skönlockige treåring ser ut nu, tycker jag inte att detta frisyrexperiment (A. Fältskog, I Stand Alone, 1987) är mycket att yvas över.

Share
7 kommentarer