Länk till första delen, som handlar om det som hände.
– Olle ligger i rummet här intill. Vill ni se honom nu? sa akutsjuksköterskan Irene.
Vi tittade på varandra, där i anhörigrummet: Ida, spanjoren, Irene, de två poliserna och jag. Vill man se sin döde man, pappa och svärfar? Och de andra barnen som är lika chockade som vi, men 60 mil bort, vill de också se? Hur vet man om man vill det?
– Vill vi det? sa jag till Irene, som just då verkade vara den enda i stånd att fatta ett sådant beslut.
– Ja, det rekommenderas.
– Hur ligger han? Hur ser han ut?
– Han ligger på en bår med ett lakan över sig. Han kommer att vara kall.
Ida och jag, Irene och den ena polisen gick in till Olle i ett kalt, men varmt och stort rum. Irene tog bort lakanet från Olles ansikte, och jag fick en chock.
– Men! Han är ju sig lik! Han är så himla lik sig! Han ser ju ut som vanligt! Han är så lik sig!
Olles ögon var inte riktigt stängda, så jag tryckte till ögonlocken lite, lite. Hans mun var helt stängd och liksom i ett leende. Mina tårar flödade, snoret rann, jag hulkade högt och ljudligt. Och så sa min mun utan att passera hjärnan:
– Han är sig så himla lik. Och så är han ett lik!
Irene skrattade, tack och lov.
Därefter ringde vi på Facetime upp de fyra barnen som bor på Gotland och i Lund så att de också skulle få se sin far. Några av dem ville titta noggrant och få allt beskrivet, andra ville bara slänga ett snabbt getöga.
Detta var sista gången jag var fysiskt riktigt nära Olle. Efter 39 år tillsammans med skratt, bus, förlossningar, bokstäver och underliga utflykter fick jag för första gången inget svar när jag pratade med honom. (Även mittinatten när Olle sov, svarade han nämligen på tilltal.)
Ida och jag bad om tillstånd att klappa Olle, vilket polisen godkände. Vi tog ett djupt andetag, för det kändes obehagligt och förbjudet. Jag lade sedan händerna försiktigt på Olles axlar, häpnade, skrattade högt och utbrast:
– Han är precis så kall som han alltid är när han kommer hem efter en löprunda! Det känns helt normalt! Det är så bekant! Olle kommer och kryper ner i sängen bredvid mig och skrattar när jag piper och tjoar för att han är iskall! Haha! Det är inte alls hemskt att han känns så kall! Får jag klippa av en liten hårtofs? Alltså mitt på huvudet så att han inte ser konstig ut, förstås.
I detta läge var sorgen brutalt konkret med all vår gråt och våra hulkanden. Jag frös och svettades och det började tuta och brusa i öronen. Och vad tusan skulle jag göra med en liten avklippt hårtuss? Sätta i en berlock runt halsen? Jag förstår fortfarande inte varför jag ville ha den, men efter ett samtal till en överordnande godkände polisen detta tilltag.
Den lilla hårtofsen ligger sedan den 12 december fortfarande i en hopvikt servett. Och där får den ligga, tror jag.
Vad hände sedan?
Det som hände under de följande fem dagarna var att jag bl.a.
- dränktes i blombuketter
- kom på att Olle hade fäst sig vid en viss kyrka i trakten
- tappade ord
- glömde allt från PIN-koder till konsten att skicka ett mejl
- fann att utropstecken inte gick att använda
- fick hem alla barnen med respektive och barnbarn
- fick två påsar fulla med skönhetsprodukter av en kompis
- fick massa hemlagad mat av olika kompisar
- fick fyra fulla matkassar av mitt basketlag
- fick två stora matlådor av min syster.
Dagen efter Olle stupade, ringde en okänslig polis och förklarade vad som händer när någon dör oförklarligt utan vittnen. ”Det blir en polisutredning och kroppen skickas för obduktion till Solna.” Stackarn gjorde förstås bara sitt jobb, men att kalla Olle för ”kroppen” fick han bara inte göra. Sorgmonstret sitter i bröstet och river och sliter, tjutet i öronen går inte över, tankarna är lika skarpa som rotmos. Att min Olle skulle vara ”kroppen” fick mig att helt tappa fotfästet.
Tre dagar efter att Olle på akuten förklarades död, kom räkningen.
Och den 5 januari begravdes Olle i Husby-Rekarne kyrka. Det ska nästa inlägg handla om.
Men en månad tidigare hade vi så här kul på kvällspromenaden. (Olle skulle bara filma ljusföroreningarna lite.)
Länk till tredje delen, som handlar om begravningen.
24 kommentarer