Jag, min djefla man och diverse barn åkte hem till Lisa och Johan igår för att där äta världens godaste chokladmousse … som enligt Lisa är fullständigt misslyckad. (Vi har smofsat i oss den två gånger med sådan total mat- och ätglädje att inte ens palt står sig långt efter, och båda gångerna sa Lisa att moussen var ”komplett misslyckad”.)
Så här motvilligt åt vi av den förfärliga moussen förra gången.
Det är en tradition vi har: Lisa och Johan bullar upp och lagar mat i flera dygn i förväg medan Bergmännen kommer, sätter sig till bords, äter, rapar och lägger sig att vila. Ibland gör vi tvärtom: Lisa och Johan tar med sig maten hem till oss och lagar mat i två dagar medan vi tjoar Heja-heja! Sedan sätter vi Bergmän oss till bords, äter, rapar och lägger oss att vila. Det slutar ofelbart med att vi alla sitter med varsin dator i knät och möjligtvis – på sin höjd – läser något högt från skärmen. Så här låter det:
– Frukosten kommer att bestå av chokladmousse och råggröt.
Några minuters tystnad.
– Det låter bra.
Några minuters tystnad.
– Blev du någonsin färdig med whiskyöversättningen?
– Ja, men jag köpte så mycket whisky att jag gick minus.
Några minuters tystnad. Spridda gitarrplonk hörs.
– Den här gitarren är så bra att jag ju spelar 50 % bättre än jag egentligen förmår.
– Jå. Det är en Martin.
Några minuters tystnad.
– Ska jag göra lite glass?
Och vi är alla fyra mätta, nöjda, glada och fullständigt tillfreds. Men nu tillbaka till råggröten – för den görs på egenhändigt tillplattade rågkorn!
Pratet går ut på maskinens ofattbara begränsningar: den kan inte göra råg av havre. Eller ens tvärtom!
Så … vad önskar vi oss för maskiner, lite till mans? Jag vill som bekant blott ha en teletransportör och en basketkorgsuppsättare. Jag frågade några mig vid middagsbordet närstående släktingar, och fick till svar att det borde (upp)finnas
göra-brun-maskin som är liten som ett sudd så att man kan måla över bikiniöverdelsstrecket på ryggen
självlagande mobiltelefon
föralltidfriskmaskin som eliminerar snor
nagelklippningsapparat – hela handen in på en gång
pizzabakningsapparat som gör pizza av t.ex. höstlöv
strumpmaskin – man stoppar in foten, och vips har den en engångsstrumpa på sig
batteridriven doppvärmare till jånket köpete.
Patent- och registreringsverket anar inte vad som komma skall.
Jag minns inte vad jag svarade, men förmodligen ”huh”, ”eh”, ”vänta” eller ”mmm” eftersom jag just då var extremt upptagen med att skapa ordning i ett sällan skådat kaos. (Jag hade spillt en jättepotta te över tre ouppackade, men öppna resväskor. Rifs och rafs är två ord som kan beskriva initialreaktionen.) Vad Tolvåringen då gjorde var att googla fram lite inspiration och sedan skrida till verket med några verktyg som jag senast såg när jag som trettonåring karvade i linoleum och tryckte mönster på t-shirtar.
Och så höll hon på hela eftermiddagen. Karva, karva, skära, rispa, gröpa, mumla och ömsom stöna i förtvivlan, ömsom tjoa av förtjusning. Vi började undra vems barn hon egentligen är, för det tålamod som hon har utrustats med måste någon annan än hennes föräldrar ha bidragit med.
Medan vi andra letade efter skräckkostymer och lagade läbbig mat, trollades ett fantastiskt konstverk fram.
Datorkanon till hjälp.Karva, karva, karva.Konstverket växer fram.Mitt i karvandet, bestämde sig Tolvåringen för att klä sig matchande.I sjörövarbältet hängdes allsköns nödvändiga ting.Och inne på toan utan fönster gjordes till slut det slutgiltiga testet: Jack Sparrow som pumpa!
Och jag då? Ptja, jag gjorde mig så vacker som möjligt, bara.
Inte alls dumt faktiskt; med detta utseende får man liksom respekt med sig.
Jag har förut berättat att jag gillar panik, katastrof, undantagstillstånd och bensinransonering. Förmodligen för att jag aldrig i mitt liv har upplevt riktig panik, katastrof och undantagstillstånd. Småproblem som skavsår, biljettköpstrubbel och inställda tåg roar mig mindre.
Bensinransoneringsköerna i december 1973 minns jag dock med värme!
Just nu är det som bekant lite stökigt i New York, staden dit jag längtar innerligt. Det är visserligen ännu stökigare i Cuba, Jamaica, Haiti, Dominikanska Republiken, Bahamas och Puerto Rico – men det är N.Y. som figurerar mer i rapporterna. Och vad passar bättre än att prata med en av dem som befinner sig mitt i kaoset?
– Hallå, hallå, Katarina Bergman Gustafson!
– Va?
– Katarina! Hallåååå hallåååå!
– Lotten! Jag hör bara att du säger ALLÅ!
– Berätta hur ni har det!
Katarina är mor till tre av mina barns kusiner, och hon är i New York på kortbesök. Som blev ett lite längre besök eftersom SAS inte kunde flyga hem alla som planerat häromdagen.
N.Y. måndag förmiddag. Absurt.
När vi pratar, sitter hon med sin dotter och äter frukost på ett café någonstans norr om 26:e gatan, för där finns det el. Under hela samtalet rabblar hon gatunummer och kända platser för att beskriva hur långt förödelsen har nått. Det är som att prata partikelfysik med mig – jag svarar bara jaha och jaså för jag kan inte orientera mig över huvud taget.
– Vi sitter på 7:e avenyn eftersom det finns ström här. Vi är säkert 200 personer och alla sitter med varsin dator eller mobil.
– Har du en bild på sladdhärvor? Jag är lite förtjust i sladdhärvor …
– Jadå.
Samtalet bryts där och jag skriker neeeeeej och skakar telefonen som ett filpaket. Synnerligen kreativt – för det funkar: Katarina ringer upp igen!
– På ett shoppingcenter uppe vid Trump Tower är allt som vanligt, eller ptja, som efter en höststorm när det regnar på tvärsan. Men det är ju precis som i Skåne, så vi tyckte inte att det var något speciellt. Den enda skillnaden är att det vid varje pelare i shoppinggångarna sitter fullt med människor eftersom de använder eluttagen.
– Som flugor runt en sockerbit! Luktar ni illa och är skitiga och blöta om fötterna?
– På vandrarhemmet där vi bor, har det inte har funnits el sedan Sandy drog in. Det är svinkallt! I morse sköljde jag ändå av mig och tvättade håret i vasken. I iskallt vatten, endast upplyst av ett halvmeterlångt gravljus som vi köpte eftersom alla ficklampor var slut i affärerna. En av tanterna som jag pratade med nyss i kön här på fiket, sa att jag var en riktig hårding som hade tvätt… Oh, are you all right? What happend?
Sladdar!
Det visar sig att just den tanten som Katarina pratade med tidigare, hade kollapsat och i detta nu förts iväg till en väntande ambulans.
– Katarina! Hallå! Får ni i er mat som ni ska? (Jag prioriterar andra ting än tanter just nu.)
– Jadå, alltså där vi är nu, är det inte stökigare än efter en Lundakarneval. Hela Manhattan är som vanligt – fullt med folk, fullt med bilar, el och kommers. I New Jersey finns det ingenting som funkar. Jag såg en liten förskrämd affärsinnehavare som hade öppnat och försökte hålla verksamheten igång i skenet av stearinljus, bara. Men en av barerna som vi gick förbi igår hade rajtantajtan med full partystämning utan el – den enda ljuskällan var ett hundratal såna där gröna lysrör som man liksom knäcker och har på konserter.
Samtalet bryts precis när jag ska fråga om mer trivialiteter som ”har ni hunnit turista?” och ”regnar det fortfarande?”.
Flugorna runt sockerbitarna.
Katarina ringer upp igen.
– Vi har gasspisar på vandrarhemmet och igår såg jag i köket hur två små flickor stod och rörde i en gryta. Eller – en rörde, den andra lyste upp maten med ett stort, självlysande lasersvärd från Star Wars-butiken.
– Så när solen går ner blir det … svart?
– Becksvart. Inga gatuljus eller trafikljus funkar, det är svartare än svart. Bussarna går bara till 23:e gatan, sedan får man helt enkelt gå för att ta sig dit man ska. Igår när vi klev av bussen hade tur att få sällskap av en kille med ficklampa. Annars hade vi gått i beckmörker …
– Oj. (Jag har nu insett att det bästa är att vara tyst eftersom samtalet bryts så fort jag stället dumma frågor.)
– Idag träffade vi en tjej som hade fått gå i tre timmar från Wall Street för att komma till sin buss. Men alla tar det med jämnmod.
Det fåniga är att under hela samtalet tänker jag: ”Åååååh, jag vill vara där, jag vill också klampa omkring i beckmörker med okända karlar och sitta på proppfulla caféer och dela sladd med likasinnade!”
Paraplylik.
– Är amerikanarna sådär amerikanska som i filmer och bara hugger i och ler vita leenden och säger att det här ska vi klara och så kommer Bruce Willis och räddar alla … ? frågar jag medan jag hör hur Katarina försvinner i ett annalkande telefonknaster.
– Skkkrffffäääääs. Ja, absolut! Det kom en brandbil körande, proppad med testosteronstinna brandmän, och baktill vajade en enorm, amerikansk flagga. Frrrrxxxxxxzzzzz. Undrar vad som hade krävts för att något liknande skulle ske i Sverige. Phkrffs … krssttnn … lghfrtk.
Union Squares trasiga träd.
Förmodligen fortsatte Katarina att berätta om hur brandmännen såg ut, fantiserar jag. Men nu är linjen död, så jag får inte veta mer om varken testosteronet eller de svällande musklerna, hängslena och stora stövlarna.
Katarina och hennes dotter Lina kommer troligtvis att få åka hemåt ikväll, för flygbolagen försöker skicka hem alla så snabbt det någonsin är möjligt; det är ju de som betalar för mat och uppehälle under de påtvingade extradagarna. Å ja ba:
– Jaja. Vi har det rätt bra här i höstrusket vid kakelugnen. Mer te hitåt!
(Alla bilder är tagna av Katarina Bergman Gustafson – utom den översta förstås.)
Jag har egentligen inget att rapportera. Från Sverige har jag hört att lillsessan har förlovat sig med ett fnitter samt att den djefla mannen fick taxiresa betald ända till Stockholm för att sitta i Nyhetsmorgon och berätta om hur man gör när man mejlar.
Och så kallar de hela grejen för både ”efftiva” och ”e-mail”, stoppar in ett felaktigt tankstreck!
Undrar vad som händer nästa söndag. Då kommer förstås Spåkpolisen och hötter med näven! (Nej, det gör hon tyvärr inte.)
Här i södra England har vi sedan sist hunnit
se på Sweet Charity med alla släktingar på scen eller i orkesterdiket
dricka a nice cup of tea
gå på pub
besöka en leksaksaffär i sju plan
åka dubbeldäckarbuss
handla skor
äta fish’n chips på pub – flera gånger
gå på stranden
dricka a nice cup of tea
titta på Brightons pir (den som inte brann upp)
kolla på Oliver!
ta en öl på en pub
kolla på Big Ben
dricka a nice cup of tea
äta spotted dick.
Den sistnämnda skulle värmas i mikron och såg efter tre minuter ut så här:
Varken särskilt spotted eller dick-lik.Den smakade precis som mjuk pepparkaka med russin – i och var ganska torr och mycket tristare än sitt namn.
Vidare har vi åkt till London och tillsammans med i runda slängar fyra miljarder människor försökt få plats på trottoaren, i tunnelbanevagnar och i affärer.
På tåget sminkar sig tjejerna förvånansvärt pricksäkert. (Jag kan inte ens få kajalen på rätt plats hemma i badrummet med korrekt belysning.)
I London hann vi även stå i världens längsta kö in till Natural History Museum, som hade fritt inträde och ändå fick plats med alla fem miljarder människor som skulle in.
Där borta vid krysset började vi köa. Och nej, på bilden syns det inte att det är sex miljarder människor på plats.
Inne på museet hade vi kusinsonen John Hinton som mål. Han har en fantastiskt rolig enmansshow om Charles Darwin, som han borde framföra i Sveriges alla skolor. Denna vecka är han på National Museums innegård – utomhus – och kör en kortversion av pjäsen.
Här tittar Darwin på publiken och ber dem att inte störa. Han har faktiskt viktigare ting för sig än att konversera just nu. Han ska nämligen komma på teorin om ”survival of the fittest”. Strax. Men först måste han sjunga en sång.
Inne i affären som heter Desigual (gå inte in; allt är på tok för vackert och dyrt – man blir galen!) satt en och annan uttråkad karl i en och annan soffa.
Vissa sov och snarkade och drog till sig en obskyr, svensk bloggares intresse.
Och så har vi förstås ätit. Bacon med … ja, vad?
Vad i hela friden heter detta?
Nu ska vi snart åka hemåt till landet där man inte säger sorry, exscuse me och pardon och där man inte kan … äh, Sverige är ok. Men visst borde vi vara trevligare och titta rakt in i okända människors ögon oftare?
Uppdatering
Här hade jag som en avslutning skrivit ”Pokulera mera, liksom!”, men fick i kommentatorsbåset en fråga av Agneta, som inte förstod vad jag menade? Ska man berusa sig för att våga kommunicera? (Ptja, ja, jo, det är ju så det brukar vara, men …)
Nej, det var alls inte det jag menade. Jag har sedan barnsben gått omkring och trott att ”pokulera” betyder ”prata mycket och diskutera spirituellt”. But NO!
NESAOBWikipedia och SAOL.
Vi hörs när jag släpper ut mig själv från skamvrån.
Plötsligt kom min kusin på att vi skulle se på Oliver Twist. Minns ni?
Så vi åkte hit och dit i vår jakt på dåtiden.
Vi gick in i konstiga affärer där det fanns allt från tomtar i naturlig storlek till soppslevar och kaninöron, till stormarknader med allt från skiftnycklar till skoputs och till en kyrka med genomskinliga fönster samt en och annan pub.
Kolla, inga blyinfattade fönster i Berwick!
Plötsligt blev vi liksom Stålmannen intresserade av en mystisk artefakt. Tioåringen klev in …
… och skrek ”It’s a TARDIS!” (Ja, han pratar fortfarande bara engelska.)Ingen, säger ingen, har varit i denna telefonkiosk sedan åtminstone … 2011.
Vi gav slutligen upp jakten på filmen och åkte hem för att beställa den på internet. Klockan 18:37 gick beställningen igenom, och Oliver Twist kommer att levereras vid dörren i morgon kl 11 – för här har får man post även på lördagar. Jag som numera knappt får post ens på vardagar blev förstås intill döden imponerad.
På tv pratade man ungefär samtidigt om Beatles-prylar som säljs till fantasipriser – idag handlade det om en LP med alla fyra beatlarnas autografer på. Utropspriset är 200 000 kr.
– Jahaja, sa kusin Ann. Då kanske Paul McCartneys glasögon är nåt att ha?
Och så gick hon och hämtade dem.
– Ja, han glömde dem hemma hos Mike en gång, och … ptja, här är de.
Ni ser fingeravtrycken? Som är fulla av DNA!
Ja just det, jag glömde:
Ungefär tio minuter hemifrån såg kusin Ann ett barn med en stor väska och en kvinna med krycka på den smala trottoaren som går längs de slingriga vägarna som förbinder byarna med varandra. Hon tvärnitade med bilen och kastade sig ut och ropade något ohörbart. Kvinnan skakade på huvudet och barnet nickade. Kvinnan skakade på huvudet igen och barnet nickade igen. Så hoppade barnet in i bilen, medan kvinnan stod kvar på trottoaren. För mig var det en glasklar situation: kusin Ann ville ge dem skjuts hem eftersom hon kände igen dem och visste var de bodde. Kvinnan ville ha motion och gå hem, medan barnet ville åka med den tunga väskan. Men för Tioåringen var detta helt obegripligt. Han sa – ganska tyst – med bekymran i rösten (fortfarande på engelska):
– But this feels … strange. Mom … Is this a kidnapping?
Jag sitter i ett hus i Ditchling strax utanför Brighton och dricker vin med min kusin, vilket ju låter som något av Lennart Hellsing. Då hör jag Tioåringen ropa:
– Mamma! Mamma! Din mobil ringer! Det är Skogsgurra!
– Kan du svara?
– Ok!
Så konfererar kommentatorn Skogsgurra med Tioåringen en stund, varefter jag får telefonen för att tala om att jodå, vi lever och allt är väl. Innan jag han uttrycka min stora tacksamhet över denna kontrolluppgift, försvann linjen, ljudvågorna eller kontakten och jag fick stirra på luren sådär som man gör i filmer.
Men ja, vi lever och har hälsan och tycker mycket om vårt Englands-projekt.
På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona; fantastiskt gott var det.)
Vi kom iväg i förmiddags efter en liten försening som berodde på att fyra av resenärerna hade ”gått vilse på Arlanda”, varför deras bagage ju måste letas upp ur flygplanskroppens inre för att inte åka med över till England … fulla med sprängmedel som de förmodligen var. Tioåringen och jag såg de fyras jätttestora väskor brutalslängas upp på en kärra för att forslas bort.
– Men varför gör de sådär? Tänk om det finns nåt ömtåligt i väskorna, sa Tioåringen med en ytterst bekymrad blick.
Jorå, till exempel bomber och granater, tänkte jag.
Vi överlevde alltså både packning och flygresa och har anlänt till England. Detta är Tioåringens allra första resa utomlands (förutom svängar bortåt Danmark och Norge), och han var skräckslagen under flygningens första halvtimme. Precis när han hade lugnat sig och rapat en jätterap orsakad av måttlöst läskintag (det var inte mitt fel utan medpassagerare med fäbless för pratsamma tioåringar med blont, lockigt hår och bruna ögon), blev det dags att besöka toaletten som på flygplan ju är stora som likkistor. Där inne råkade han trycka på larm- och inte spolknappen, varför kabinpersonalen med lite oroliga ögon kom och frågade hur det egentligen stod till.
Just nu är vi alltså hemma hos min kusin Ann, som bor i England sedan 1982. Hon är svensklärare och gift med en engelsman som pratar utmärkt svenska och tillsammans har de tre vuxna barn som pratar svenska (parallellt med perfekt engelska). Och här kommer Tioåringen, som bara vill prata engelska. I affären Tesco slår han sig i slang med kassören och förklarar att i Sverige måste man lägga varorna med streckkoden åt rätt håll så att de anställda inte får ont i ryggen och att varuberg (”mountains of things”) är förbjudna. Kassören tittar på varorna som min kusin har lagt såhär på bandet:
Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”
Trevlig karl. Men nu kom jag på en sak. Ni vill se fler matvaror från affären, va?
JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.
I morgon flyger jag till England. Förmodligen har jag med mig för få strumpor och en klänning som jag inte har använt på ett par, tre decennier. Förmodligen har jag packat färdigt tre minuter innan bussen går hemifrån och förmodligen har jag glömt adaptern hemma.
Vad är det med mig? Varför gör jag så här? Så ofta som jag packar och reser borde detta väl vara något jag gör som en ryggmärgsreflex kvällen före resan lite sådär med vänsterhanden, gäspande och blasé. Istället för att rafsa ner det halvfuktiga som hänger på tork och sedan som alltid få med mig rullväskan som är halt.
Eftersom Tioåringen ska följa med på resan, sa jag till honom att packa nyss. (Ja, han ska packa men inte jag, jag ska slippa.) Detta yrväder till tramskille satte sig omedelbart vid min dator, funderade i en minut och skrev sedan detta genomtänkta:
sex dagar
6 kalsonger
3 par strumpor
3 T-shirts
2 par byxor
2 tandborstar
medicin
2 hoodie
1 bok
papper och penna
dagbok
1 jacka
1 par mysbrallor :):);))
– Bra! Men … Vad betyder smileysarna?
– Vet du inte det?
– Mjaeh, jag är … lite dålig på sådana.
– Att det är kul att åka.
– Aha. Varför ska du ha två tandborstar med dig?
– En är till dig.
Grabben förutsätter, så ung han är, att jag kommer att glömma. Nä, nu ska jag göra en egen packningslista!
Paus. Paus. Paus. Paus. (Det tar lång tid att skriva paus. Och under tiden slipper jag att packa.) Paus. Paus.
Suck.
Hm. Det gick inte. Jag skrev pengar pass piljetter och satte sedan armarna i sidorna och sa ”jag vill inte!”, kokade te och åt lite äppelpaj istället. Och så tittade jag på filmsnutten här nedan, så nu vet jag hur jag skulle kunna packa om jag bara kunde sluta prokrastinera.
Förmodligen lider jag av något slags packningstrauma från min barndom. Någon kanske slog mig med resväskor, klämde mig i spännband och låste in mig i en trunk?
Här skulle jag ha lagt upp oerhört vackra bilder från Sankt Nikolai kyrka i Halmstad. Men det kan jag inte.
Idag har jag åkt så här med tåg och buss:
Inget hände på resan, som varade i ungefär ett halvår. Tågen var halvfulla och inget var försenat. Gäsp.Det enda intressanta på tåget var att jag fick drack kaffe med skum som aldrig försvann och äta en liten bakelse som smakade blöt bomull.
I Göteborg satte jag mig inne i den lilla, lilla överfulla loungen (VIP-rummet), där alla var knäpptysta utom en man som talade lika högt som jag gör när jag ger basketorder till hormonstirriga ungdomar som står 50 meter bort. Han diskuterade affekterat om konst som (tydligen) var bättre och billigare förr och sa: ”Man ju fattar att tavlor kostar normalt, liksom trettiförtitusen, men vem fan vill betala tre miljoner för ett gult streck?”
I Halmstad klev jag av tåget och svor raskt en förbannelse över alla städer som inte har järnvägsstationen i centrum.
Jag gick till busshållplatsen strax utanför Halmstads järnvägsstation och skulle precis kolla tider och avstånd där, när en sånär som på chauffören tom buss kom.
– Nu hade du tur! skrek busschauffören och vinkade glatt in mig.
Två minuter senare – precis när jag hade hunnit betala biljetten – stannade bussen. I centrum.
– Va? Är vi framme? Är detta centrala Halmstad?
– Ja! Stora torg där framme! Hejdå!
Grrrr.
Med finkameran tog jag sedan de vackra bilderna som ni inte kommer att få se, och dessutom några tramsbilder med mobilen.
Hela kyrkan var pyntad med äpplen, nogsamt placerade på röda löv.
Jag förstår att ni är nyfikna på bönlapparna för läktarorgeln. Så här stod det:
Gud
Vi tackar Dig för vår vackra och välljudande läktarorgel. Med den kan vi lovprisa och ära Dig i gudstjänster och på konserter.
Gud
Vi i S:t Nikolai församling känner stor oro och vånda för den olösta konflikten kring orgeln. Vi vill få behålla den i oförändrat skick.
Gud
Vi ber om den Helige Andes hjälp till dem som fattar beslut om orgeln att de gör det med församlingens bästa för ögonen. Då kan orgeln också framöver få vara oss till glädje och uppbyggelse.
I Jesu namn. Amen.
Detta förvånar mig. Är det brukligt att kyrkor lägger ut lappar om materiella ting på detta vis? Jag ser framför mig hur Gud får det rätt svettigt när alla böner om orglar, mattor, kandelabrar och nya skor till prosten ska övervägas.
På bussen mot Hyltebruk hände heller ingenting, så jag tog bilder på naturen och tänkte att alla faktiskt borde ge sig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige. Mil etter mil utan en människa i sikte:
Meditativt.
En liten stund senare tänkte jag tvärtom att jag aldrig någonsin ville ge mig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige igen.
Jag glömde kameran på bussen.
Bussbolaget hade ingen aning om varken vart ”min” buss var på väg eller telefonnumret till chauffören och kunde inte hjälpa mig på något sätt.
Jag kunde inte läsa busstidtabellen för att lista ut om min buss kanske skulle komma tillbaka senare.
Nattsvart busstidtabell.
Batteriet i telefonen höll på att ta slut.
Jag kunde inte heller förstå mig på busslistan av papper som jag fick tag på, för just den bussen som jag ville haffa verkade kunna köra bakåt i tiden.
När jag till slut gav upp och gick till mitt hotell, kom jag inte in.
När jag ringde och ringde till numret som stod på dörren, svarade ingen.
Sade jag att telefonen höll på att dö?
Jag gick in i lokalen bredvid, som var ett slags samlingslokal som inte hade med hotellet att göra. Den halvdöve mannen och den helsnoriga kvinnan var ett sedan förmodligen länge gift par som visste att berätta att det där hotellet som jag skulle bo på, minsann inte var något att rekommendera. Men att de kunde hjälpa mig med numret till ett vandrarhem som drevs av förre hotellägaren. Och fram på disken kom en telefonkatalog! Visserligen en väldigt tunn en, men det var banne mig inte igår jag såg en telefonkatalog.
Blädder, blädder, vandrar… vandrar… näe!
Tyvärr hittade vi inte vandrarhemmet trots mina expertkunskaper i bokstavsordning, så jag återvände till hotellet med glada lyckönskningar från det hjälpsamma paret.
När jag efter en halvtimmes väntan och telefonringande stirrade på en stendöd mobiltelefon, skrek jag högt mot skyn där tusentals kajor skrek tillbaka. Sedan slog jag hårt en enda gång med mina rödfrusna händer på hotelldörren – och en förvånad hotellgäst dök då upp. Och dessutom kom en man som sa att han skulle hjälpa mig med rummet eftersom han … eh … var ansvarig för just denna uppgift.
Jag bad beskt om ett dubbelrum som kompensation och väste att det liksom inte var det här jag hade betalt för. Och att jag kanske skulle ta och söka mig till ett annat hotell.
– Som om det skulle finnas här! fick jag till svar.
En stund senare sa mannen att han faktiskt bara var halv kock (ja, nej, jag vet inte heller vad det är), och jag bad om ursäkt för att jag hade varit så skarp i tonen. Då bad han om ursäkt och tipsade om maten som hotellet serverade och som han strax skulle laga.
Eh. Nej tack.
Ser ni alla internetvågor? Nej, inte jag heller – för de finns inte.
Jag sedan drog ut på stan för att leta efter mat, men såg bara tre tomma restauranger. (De kanske är alldeles utmärkta restauranger med fantastisk mat, grodlår och gräddsåser samt norsk öl, men jag har som princip att inte chansa så vilt.)
Går man in i en öppen pizzeria som är helt tom på gäster där man tydligt ser att kundkretsen inte är så stor … eftersom det öde köket vetter mot gatan?Delikat kvällsmat blev det.
Nu är det ju på så sätt att jag faktiskt fortfarande anser att inbitna storstadsmänniskor vartannat år ska tvångskommenderas till ett ställe med färre än 4 000 invånare, men att de först måste skriva under ett kontrakt där de lovar att inte klaga, gnälla, sura eller jämföra med hur det är i Stockholm eller New York. Och att de inte får raljera och gå på som jag gör här. De ska få känna på det underbara lugnet, de pratsamma människorna, de pyttesmå butikerna med poesiföreläsningar, garn och cykelpumpar. Och så ska de gilla’t!
Nu får vi verkligen hoppas att halvkocken har gjort bacon till frukosten imorrn. Annars jävlar.
Frukostuppdatering
Jag väcktes av stressade radiopratare som skulle ha fått ett mejl med frågesportfrågor och som därför hade varit tvungna att jaga mig hela morgonen. Men jag sover ju numera med telefonen på ljudlöst … (Frågorna fanns, men inte där de hade förväntat sig.)
Sedan frukost. Inget Earl Grey, bara ljummet tevatten och inga flingor … men jättegod bacon! Med ett perfekt stekt ägg!
Ni ser att det blänker sådär gott?
Att sedan kommentatören Skogsgurra ringde och sa att det var ju förfärligt vilken resa du har, ska jag och Dörren plocka upp dig på vägen hem? var ju inte sämre. Så nu blir det en bra dag. Annars jävlar. (Upprepar jag mig?)
(Hela detta inlägg skrevs i realtid medan matchen pågick. Längst ner finns användbara repliker att slänga sig med.)
Att spela fotboll mot Tyskland är väl som en bal på slottet?
Nu ska jag försöka förklara varför jag är så totalt fokuserad på alla våra landskamper. Det är faktiskt inte alls så att jag ser taktiska mönster eller anar listen bakom uttagningarna. Nej, jag fokuserar så hemskt mycket mer på larv och trams som
shortslängd (kortare nu än på länge)
hästsvansar och andra hårpiskor
arga gester och dödande blickar
nationalsångssång
bänknötare
Buster-succéer
att Kanal 5 har lyckats med både tillfälligt avbrott, ljudet på mute och bildstörningar under första timmen
knästrumporna
det faktum att Sveriges nationalsång revs av på 15 sekunder medan Tysklands tog en minut
kommentatorernas språk
att spelarna nyss på väg ner till planen åkte rulltrappa
att speakern under hela tysta (tyska) minuten för Helmut Heller babblade på om betting och statistik.
Tänk nu på att bilderna är små och kassa för att jag har fotograferat tv:n.
Fotbollsspelare i rulltrappa.
Zlatan tar en liten svensk vimpel och klickar sig med ministången på hakan. Coacherna kramar om varandra och vår Hamrén håller kvar Tysklands Joachim Löw lite för länge fastän han ser ut att vilja slå sig loss. Vi har aldrig slagit Tyskland på bortaplan och har faktiskt inte en endaste liten procents chans att klå dem ikväll. Men kanske en promille.
Och mitt i funderingarna kastar jag mig fram mot tv:n för att försöka fotografera lagbilden … och är alltid en sekund för sent ute:
För ett ögonblick sedan stod de uppradade i perfekt formation.
– Nu måste vi hänga med i löpningarna men kanske måste jag sticka ut en liten brasklapp och säga att vi bör spela färöiskt och hålla vårt lag kort och göra det svårt för Tyskland för de har många spelare som är framtidsnamn av gigantiska mått.
Säger kommentatorerna. Och DÅ gör Tyskland 1–0. Efter sju minuter. Ack, ock, ock.
—-
Efter 14 minuter står det 2–0. Vi borde ha fått något slags handicap.
—-
Jag har kommit på att det här är en jättelistig taktik. Vi lurar Tyskland genom att låtsas att vi inte kan lira. Och då slappnar tyskarna av och då PANG! Då gör vi fem mål på raken lätt som en plätt. Ja.
—-
Nu buar och busvisslar den tyska publiken för att den är arg på den svenska publiken som inte vill vara med och göra vågen. Tror fan det. För vi har inte lika kul som ni!!!
—-
Puh. Halvtid snart. Är det nu man delar om lagen?
—-
Byten: Kim Källström och Alexander Kačaniklić kommer in när Samuel Holmén och Pontus Wernbloom går ut. Anders Svensson fryser om fötterna och Marcus Allbäck har fula, bruna skor på sig.
Om jag nu ska analysera spelet lite trots allt, så är det ett jädra duttande och baletthoppande av svenskarna. Passningarna är liksom max en halvmeter långa och hamnar alltid på en tysk. Zlatan är så frustrerad att jag har sett honom göra minst tre glidtacklingar, vilket är väldigt många för honom. Men inte för t.ex. Glenn Hysén.
—-
Och nu blev det tillfälligt avbrott i Kanal 5 igen i 54:e minuten precis när Tyskland (den söte Özil) gjorde 4–0.
Jamen det var ju skönt att vi slapp se det.
—-
I minut 57 anföll Sverige riktigt bra i nästan 45 seunder.
—-
Jaha. Sveriges hittills största VM-kvalsförlust är från 1937, när Tyskland slog oss med 5–0. Så jaaa, nu slår vi väl rekord ikväll, va?
—-
Källström tjongar iväg bollen efter en snygg glidtackling och tjoff, nickar Zlattan den i mål när det bara är 28 minuter kvar att spela. Det står 4–1! Vi leder! (Eller nej, men det känns lite så.)
—-
MEN VAD I HELSKOTTA!!! Källström hittar Mikael Lustig som av någon anledning står kvar ända uppe vid målvakten och så trixar han in den med en virknål! Det står 4–2 efter 64 spelade minuter! Jag har skrikit sönder rösten och väckt barnen!
—-
Det är helt hysteriskt! Sverige har hux flux kommit på hur man gör! Alla slänger sig och gör karatesparkar och ligger vågräta i luften och nickar bort bollen och Sverige har fått 114 hörnor och Tysklands coach är uppe och kliar sig i huvudet vid sidlinjen. (Nej, han har inte tappat huvudet.)
—
Det här var det värsta jag har sett. Elmander petar in 4–3 i minut 76. Och med tanke på att Tyskland gjorde ett mål med hjälp av hands, så står det egentligen 3–3. Och det måste man ju tolka som att vi leder.
—
Men nu vill jag ta Hamrén i örat. Tobias Sana (debutant med världens finaste frisyr, som en majbrasa i svart) byter ut Sebastian Larsson, som inte alls ska ut. Han ska spela alltid och hela tiden, så det så. Ojoj, nu missar Sana givet mål och Zlatan kan inte hålla tillbaka känslorna:
Så här stod de två i flera sekunder, som två statyer. Sedan fann sig den store och kramade om den lille.
—
Nu gestikuleras det väldigt på planen. Alla är arga och irriterade och Tyskland får alla frisparkar förutom när de gnäller på domaren, för då får de gult kort. Nu delas det ut gula kort på löpande band och ingen begriper något och alla slår ut med armarna och jag har då aldrig sett … men hjälp. VAD HÄNDER???
Rasmus Elm gör 4–4!!!! I minut 93! Matchen är slut!
—-
Jag har då aldrig hela mitt liv varit så glad över en oavgjord match! BRAGDEN I BERLIN! (Skrev jag faktiskt långt innan alla andra kom på samma allitteration.)
—-
Ok, här kommer nu några repliker till er som vill hänga med i diskussionerna på jobbet imorrn:
– Man måste ju säga att det var Hamréns byten som avgjorde.
– Källström var nästan hela grejen. Förmodligen kommer han inte att få börja på bänken på ett par år nu.
– Men hörni, visst saknades Anders Svensson lite i alla fall? (Här får man vara beredd på mothugg av Källströmfanatiker som tror att man inte kan gilla båda två.)
– Nu när Andreas Isaksson har ett gult kort efter protesten mot Kloses hands, undrar man ju vem som ska stå om han får ett gult till och måste stå över en match. (Säger man mest för att visa att man verkligen är bekymrad och vet vad man talar om.)
– Jag tyckte mig se att Tyskland började backa hem mer efter Zlatans 4–1.
– Zlatan stirrar väldigt mycket ner på golvet när han intervjuas i studion. Är han blyg? (Bilden nedan kan bifogas.)
—-
Åh. Den som ändå hade en champagneflaska att fira en liten promille med.
Uppdatering sju år senare
Jag hittade en filmsnutt med alla åtta målen! Bragden i Berlin!
När jag var nio år fick jag en dagbok. Så här står det på de första sidorna:
Denna dagbok fick jag fredagen den andra februari 1973 då mitt kalas blev förstört av Martin Davidson som är den sötaste killen i min klass och min lillebror Jakob (som är två år yngre än jag). Dom slängde Jakobs jättestora nalle som han fick av moster Kickan upp i luften och till varandra tills den tappade huvudet. Det var halm inuti. Mitt nioårskalas till på köpet! Sjutton stycken av mina kompisar kom.
Jakob opererades i hjärtat den 25 januari (aortaförträngning var det) men blev frisk jättefort fast dom sa att han kunde ha dött. Nu vill han ha kaffe varje dag för det drack alla på sjukhuset som hade opererats i hjärtat. Förresten så har han fått en Kendocka för att han skulle bli glad. Den har jag lagt i mitt skåp, längst in bakom tröjorna. Jakobs ärr är 27 centimeter långt.
Det är idag den 30 mars 1973 och jag börjar nu skriva dagbok på riktigt. Det verkar kul att skriva i den. Nu vill jag inte skriva mer för att det är fredag idag och då får vi låna böcker på skolbiblioteket så nu har jag tre böcker som väntar på mig. Jag läser Fem- och Äventyrens-böcker av en gubbe som heter Enid Blyton. Ibland läser jag Ture Sventon men nu ska jag ta en Fem-bok. Nu har mamma fått läsa vad jag har skrivit. Hon säger att Enid Blyton är en tant, men det tror inte jag.
Jaså, jag skrev som nioåring hellre ”då” än ”när”. Och behärskar visst både stavning och interpunktion. Är lite osäker på syftningar kanske. Men den där Kendockan har jag då rakt inget minne av. (Förlåt, Broder Jakob.)
Några av mina dagböcker.
Jag skrev och skrev och skrev dagbok till 1993, när det plötsligt bara tog slut efter ett (av två) missfall. Att jag just då borde ha skrivit mer än någonsin, fanns det inte en tanke på. Plötsligt var allt som hände ointressant … tänkte jag.
Så urbota dumt tänkt.
Så nu slår jag ett slag för dagboksskriverier. Jag ska från och med idag börja skriva dagbok, och tror att jag dessutom ska göra det för hand (trots usel handstil) och passa på att rita, klistra in tidningsurklipp och ha mig.
Om man hellre vill skriva via tangentbord (som jag har testat, men inte lyckats komma igång med), finns det ypperliga program som PLIOOOONG flärpar upp en dagboksruta på bestämda eller slumpvis valda klockslag. Några exempel:
En som lyckades skriva dagbok trots ohyggliga umbäranden – som att se alla sina åtta barn dö – var Årstafrun Märta Helena Reenstierna (1753–1841).
Årstafruns handstil.
På Facebook kan man följa hennes liv; dagboksinläggen kommer på rätt datum men i hullerombullerordning vad gäller årtalen. Idag står det så här:
6 Oktober 1809
Fredag. Storm och rägndugg.
Om morgon hitkom min äldsta nu lefvande Systerson, Fenric Carl Joh: Fleetwood, som kommit från kriget. Gudilof! oskadd, fast han slitit mycket ondt och sett de aldrarysligaste förödelser. Han hade ej stunder att här äta middag, emedan Regimentet i morgon bittida skall marchera hemåt. Det var en vacker yngling, som var nästan lika lång som vår Son, fast han ej fyller 20 år förrän nu den 20 instundande Nov.
Kl. 12 middagstiden blef vår Son åter dålig och började outsägeligen vomera, hvarpå han fick en faselig frossa med därpå följande feber och varade uppkastningen hela eftermiddagen, fastän han ej ätit någon bit i dag, och då han om aftonen fick matlust återkom uppkastningen.
Sonen som här omtalas, (se, man börjar genast skriva på ett sådant sätt när man läser hurusom man för 200 år sedan skrev) var det då ännu lefvande barnet. År 1812 gick han genom isen, 32 år gammal.
En annan dagbok.
August Strindbergs dagbok kan man läsa i brottstycken här och där på nätet — här kommer en anteckning från 18 september 1898:
”Lofvar mig i dag aldrig mer smaka Brännvin, Kognak eller Whisky! Må Gud hjelpa mig hålla detta löfte! Inbegriper: Rhom, Arrack, Absinth.”
Men. Gah. Äsch, han var ju precis som alla andra.
August Strindberg i färg.
Uppdatering
Kommentatösen Tusen-Boel oroades såpass av detta Strindbergsporträtt att hon mejlade Annika Hansson Wretman på Liljevalchs. I kommentatorsbåset kan ni läsa hela storyn, men … här kommer en cliffhanger: det är inte August på bilden.
