Det är tur att man inte går omkring med halm i skorna eller shorts i snöstorm, för det hade varit besvärligt. Så när jag nu gnölar över att jag har ont i fötterna pga. frivilligt irrande lagom vårdag, borde jag ju bara knipa igen.
Karnevalsområdet i Lundagård är stort, fullt av tält, mat och musik. Men … kan ni tänka er … det är även fullt av folk. När lundabon Måns Zelmerlöv skulle uppträda tänkte vi glida in på vänsterflanken och kolla lite på avstånd och tralla med till Cara Mia.
– Men kolla, vi ser honom!
– Oj, han har gitarr!
– Men … det där är ju inte MÅns, det är bara en storbildsskärm …
– Oj.
Efter att ha gnuggats mot tusentals människor som 500 laxar i en liten laxask, gav vi upp och började njuta av absurditeten i hela alltet. Vi drog oss mot ställen utan trängsel och fann – som de mogna människor vi ju är – att trängsel är för 22-åringar.
Karnevalstälten är alltså fyllda av ”nåt kul”. Under 1986 års karneval var mitt jobb att locka in folk i Nisses Stuga-tältet genom att väldigt lättklädd åma och kråma mig. Ungefär samma jobb gar den här medicinstudenten framför ett tält med ”bus” på insidan.
Sekvensen med popcornen visade sig ha en baksida; de var noggrant saltade och eftersom det vad så svårt att kasta rätt, gick jag omkring med salt i ögonen resten av kvällen. (Det närmaste jag har kommit LSD, känns det som nu.)
En attraktion inne i den av öl impregnerade AF-borgen är ”Konstifiket”. Donerad konst har fått roliga namn och påhittad info samt historia. En tavla med mumintroll och marimekko-mönster heter ”Finlands saker är våra” och en tom hyllplats har titeln ”Intighet”. En tavla sägs vara en avbild av ett stort skepp i storm. Fast utan skepp. En detaljrik tavla beskrivs ingående efter att vi har fått veta att den inte kommer att målas förrän på måndag.
