För 40 år sedan showade jag loss i ett karnevalstält tillsammans med bl.a. ett roligt band som heter ”Nisses stuga”.
Denna helg är jag på Lundakarneval igen, och har liksom alla andra köpt en plåtpapperskorg med årets tema på. Köerna till just papperskorgsförsäljningen påminner om biljettköerna till Prince-konserterna på den tiden när internet inte fanns. När man väl har lyckats köpa sin papperskorg, är det ett himla åbäke att släpa på. Mina – och alla andras – tankar går sålunda i dessa fem steg:
– Hurra, jag äger en papperskorg! Igen! Det var SÅ värt köandet!
– Tusan hakar, vad jag har många papperskorgar hemma.
– De borde ha en papperskorgsparkering här inne på karnevalsområdet.
– Vad tusan skulle jag köpa en papperskorg för?
– Hallå! Nån som vill köpa min papperskorg?
Men det allra första jag gör numera när jag besöker Lund, är att åka till Köpenhamn. Jag kliver av på Hovebanegården och känner doften av cigarettrök, piss och pølse – och tror att jag är i Sydeuropa. Jag går och går och går och äter något med øl till, och sedan är jag nöjd och återvänder till Lund.
Det coolaste med Köpenhamn var att där går de med stormsteg mot en ”mjukare stad” (Soft City), vilket är vad min gamle vän David Sim brinner för. Halva gatan som går mellan järnvägsstationen och Strøget var helt övertäckt av en flera hundra meter lång veranda, och ytterst få bilar får köra på den smala sträng som är kvar. Bussar och cyklar far ljudlöst fram och det är helt ljuvligt.
Och hur är det på karnevalen, då? Jodå, fullt med folk, fullt med mat och fullt med öl. Massa spex, kabaréer, fester, småattraktioner och musik. Jag träffar gamla bekantingar i varje gathörn och har så infernaliskt kul.
David Sim lever som han lär, och använder sin lilla entré ut mot Bredgatan som matrum, umgängeslokal och allmän veranda; han blir glad över alla främlingar som spontant tar kontakt med honom. Idag satt vi där och pratade med en av hans kompisar, när en polis plötsligt dök upp från gränden intill. Det är en smal, oansenlig gränd, så vi ryckte till och pekade ogenerat på polisen och sa:
– POLIS!
– MOTORCYKEL!
– COOLT!
Polisen stängde genast av motorn och fällde upp visiret.
– Och ni har det bra? sa han.
Jag pepprade polisen med frågor om motorcykelns kubik (1 200: jättestor) och hur han kunde hantera den i de smala gränderna; tydligen är den jättesmidig och funkar bra även när han letar efter försvunna personer i skogen. Han har massa olika ”vapen”, så han känner sig aldrig rädd.
– Pepparsprej, sa han och klappade sig på ena låret.
I kvällningen satte vi oss på trappan och åt fisksoppa. Alla som gick förbi häpnade och kommenterade mysigheten. När någon som vi faktiskt kände kom förbi, fick de slå sig ner och delta i mysigheten.
Vi reste oss sedan upp, gäspade och konstaterade att två offer hade gjorts under den drygt fem timmar långa sittningen:
Och hur har ni det?
2 kommentarer
