Ni som sneglar på bilden ovanför rubriken tänker nog:
– Örrk.
– Vad är det?
– Är det en marulk?
Nejdå, inte alls. Det är heller inte en tecknad figur eller ett mysigt gosedjur.
[Spänningen är olidlig. Läsekretsen tuggar på naglarna.]
Jomenvisst. Det är ju en stackars bortglömd kylskåpsgurka, som från sitt växthus i t.ex. Västerås en dag for till en affär, för att nån gång i juni hamna i mitt kylskåp och där enligt en Lottensk evolutionslära utveckla ögon och päls för att sedan döden dö. Gurkan får symbolisera dagens tema, som dock inte är döden (diskret suck från mitt håll) utan GAMLA GREJER.
Men först bara en liten giftas-uppdatering. Jag berättade i förra inlägget om vistelsen på Hästvom i Fjällbackas skärgård, och om det stundande bröllopet mellan Moa (aka Tjugofyraåringen) & Arvid. Den stora dagen kom och gick och den kapade klänningen med insydd, färgglad underkjol gjorde succé – och brudparet fick till en mycket finurlig bröllopsbild.
Ute i skärgården på västkusten finns en liten ö med två gamla fiskarstugor från 1850-talet, varav den ena byggdes av Arvids mammas farmors farfars far Gabriel. Där får vem som helst övernatta, och vi åkte dit för att inspektera.
Efter bröllopet styrde Orangeluvan och jag kosan tvärs över Sverige för att tillbringa en arbetsläger-vecka på Öland, där Orangeluvan har ett hus. De 50 milen tog 12 timmar eftersom vi hamnade bakom hölass, traktorer och epa-muppar, samt leddes på avvägar på grund av vägarbeten. Sista biten på Öland puttrade vi fram i 30 km/h bakom ett helt jädra cirkusfölje bestående av säkert 20 olika sorters gamla bilar.
Men vi kom fram, föll i säng och vaknade inte förrän det började kurra i magen. Några arbetslägerrelaterade kommer bilder nu!
En morgon stod Orangeluvan och jag i ett mystiskt utrymme i huset. En jättestor, platsbyggd garderob som inte alls passade in och var rätt sliten, kändes plötsligt helt fel.
– Den ska väck, va?
– Den ska väck.
– Nu?
– Nu.
Ni ser på bilden ovan en grön pärlspont, som vi letar efter i hela huset. Den gömdes här ovan först bakom tre olika lager masonit och sedan hela garderoben dessutom – som vore den pestsmittad eller en sjögrästapet från 1973. Hur kan man någonsin ha velat gömma den?
I förrgår drog vi fram spisen i det stora köket för att torka rent bakom – sådär som man även ju bör göra hemma i stan men liksom aldrig får tid till. Bakom spisen såg det lite mysko ut.
– Tror du att det är grön pärlspont bakom?
– Näe … va, i ett kök?
– Men tänk om …
– Ja.
– Ska vi sprätta och bända lite?
– JA!
Plötsligt kom Orangeluvan på att hon behövde köpa en liten frys. Vi kollade på begagnatmarknaden och lyckades få tag i en perfekt säljare på andra sidan ön, som dock fick kånka in frysen till sin granne eftersom han inte kunde vara hemma när vi skulle komma.
Vi körde, körde och körde (Öland är 14 mil långt), irrade runt lite och plingade till slut på rätt dörr.
Ut kom säljarens granne, som dessutom osannolikt nog (det bor i alla fall 27 000 människor på Öland) var samme man som för två år sedan sålde huset till Orangeluvan! Frysen stod alldeles bredvid en nyrenoverad Volvo från 1964, så vi höll på att aldrig komma därifrån.
I två dagar till ska jag och kofoten sprätta omkring på arbetslägret. Jag har hälsporre och knaster i knäna, ett stort blodigt lår-sår, blånagel på en stortå, bula i pannan och skrapsår på ryggen. Orangeluvan har stukat foten, brutit massa naglar, skurit tummen på en kartong och fått stickor samt stukat fingrar och trillat ner från en stege som bet henne i överarmen och gav henne blåmärken stora som de svarta fläckarna på en vit ko.
Men vi fortsätter under glada tillrop, för hur skulle världen (eller huset på Öland dårå) se utom vi satte oss ner och åt praliner?
Men snart är arbetslägret slut och jag åker då hemåt. Finns det något jag bör göra när jag på onsdag kör Öland–Eskilstuna?
34 kommentarer
