För ett år sedan vikarierade jag på Mälardalens universitet och fick
- rätta tentor
- undervisa i konsten att skriva akademiskt
- förklara skillnaden mellan preposition (t.ex. före) och konjunktion (t.ex. innan).
Plötsligt hade jag vikarierat så brutalmycket att jag riskerade att lasas in, vilket för en universitetprofessor med stram budget är rena rama mardrömmen. Tjong, åkte jag ut på gatan.
Nu vikarierar jag på SFI och får
- rätta stavning (hond, famili, tandlegare –> hund, familj, handläggare)
- undervisa i konsten att placera verbet på rätt sida om ”jag”
- ja, förklara skillnaden mellan preposition och konjunktion.
Ni minns kanske att jag hösten 2019 vikarierade på högstadiet, och höll på att få stora dåndimpen eftersom det var så oerhört slitsamt? Det var 55-minuterslektioner med 5 minuters paus, nästan ingen lunch, tillrättavisningar, mobiltelefoner, nån som hoppade ut genom fönstret, hot, anmälningar och allmänt vansinne.
Well, nu ska ni få höra, alla grundskolelärare: på SFI är det toppen att undervisa!
Man undervisar halva dagen, planerar andra halvan. I alla minimala arbetsrum har förvisso två lärare varsitt skrivbord – men eftersom den ena undervisar på förmiddagen och den andra på eftermiddagen, blir det aldrig trångt. Alla älskar sitt jobb och klagar kanske över löneutvecklingen och andra petitesser, men trivs.
Vaffan. Så borde det ju vara även i grundskolan.
På SFI har jag så fria händer att det bara inte är riktigt klokt. Så här kan det se ut i mejlet när jag blir kallad till tjänstgöring:
– Hejhej, kan du vicka imorrn fm i Nisses B2:a i 202 på drg16? Material ligger i kärran i 212, men du kan köra ditt eget race.
Det tog förstås ett tag innan jag fattade att förkortningarna i infon stod för
- klassrum
- arbetsrum
- språknivå
- Drottninggatan 16.
Det roligaste är att få eleverna att på knagglig svenska prata om sin bakgrund, sin familj, sitt hemland, sina tankar om Sverige och samtidigt påpeka att y uttalas med rund mun, annars blir det i ett i.
Så här kan det låta!
1.
– Jag bigde fira hos, säger en elev som var arkitekt i Syrien.
– Jag byggde fyra hus, rättar jag.
– Du är arkitekt? säger eleven förvånat.
2.
– Min mamma ringer igår.
– Min mamma ringde igår.
– Hon säger jag är dom.
– Hon säger att jag är dum. Vänta va, varför säger hon att du är dum? säger jag.
– Hon säger: ”Du studerar tre år. Vad blir du? Läkare? Lärare? Professor? Nej, du studerar tre år och bara sedan kan inte brata svenska.”
3.
– Lärare! Lärare!
– Ja?
– Den papper var delåschgid.
Här krävs det intelligens och sammanhang för att förstå. Jag chansar lite:
– Artikeln som jag läste var tråkig, rättar jag. Den var inte [ruskar frenetiskt på huvudet och gör frustrerad min med rynkade ögonbryn] rolig.
– Ja! Den var orolig! säger eleven med emfas och språklig lycka.
4.
– Jag inte kan prata enGleska.
– Jag kan inte prata engelska, rättar jag och skriver på tavlan så att rätt ordföljd och rätt uttal blir supertydligt.
– Jag kan inte kan prata enGelska.
– Bra, men verbet behövs bara en gång. Och strunta i G. Titta på min mun nu! Jag kan inte prata [eŋ-elska].
– Lärare! Lärare! Man kan säga unGefär!!!
– Nej, tyvärr heter det [unjefär].
5.
– Lärare! Jag frågar dig. Varför det heter på svenska
- i lördags
- på lördag
- i framtiden?
– Eh. Hm.
Jag förstår att särskilt prepositionen ”på” är förvirrande. Vi är på stan, på puben, på tåget, på Ica och på jobbet, men i skolan, i badhuset och i taxin. Vi säger imorrn och igår men på lördag. Gah.
– Bra fråga. Men jag kan även säga att ”vi ska skjuta detta på framtiden”.
Som ni förstår slutar inte diskussionerna abrupt som här ovan. Att förklara rolig –> orolig tar 20 minuter. Att få eleven att gå från uttalet delåschgid till tråkig engagerade hela klassen i säkert fem minuter.
Jag har även förklarat
- att man kan säga ”vi hörs” när man menar ”vi syns”
- interjektionerna äsch!, tyvärr! och nähe!
- pip i öronen & tekannans pip.
I och med att jag faktiskt får så fria händer, drar jag fram massa böcker om Carl Larsson när temat är ”bostad” och tre månaders dagstidningar som jag har fått tag på via P4-redaktionen när temat är ”ekonomi”.
Dagens roligaste aha-upplevelse var ändå när den forne slaktaren berättade hur han hatade sitt jobb och ändå längtade efter att stycka en ko så att blodet sprutade. I samma ögonblick förstod den f.d. fransk- och tyskläraren att hennes kunskaper faktiskt var eftersökta i Sverige.
Samtidigt som detta sker är jag dock av Arbetsförmedlingen kallad till en obilgatorisk obligatorisk kurs i konsten att köra lastbil.
Ja, men det verkar ju som att hushålla med resurser! Eller inte.
Det blir ännu krångligare på Gotland. Min dotter bor PÅ Hemse.
Och för att göra det ännu krångligare åker man inte till Hemse utan PÅ Hemse.
Bor man i Klintehamn bor man I Klintehamn och åker till Klintehamn (eller Klinte då som de egentligen säger).
Åh, att man åker på Hemse när man ska dit har jag inte förstått. Däremot är jag väl bekant med att man bor på Råå.
Och så är man ju på lyran.
Prepositioner går tyvärr inte att förstå, det är bara att lära sig dem.
Min mamma SFI-gurun älskade att leka charader med sina nya elever!
På Djursholm hette det, till exempel.
En ”obilgatorisk” kurs att köra lastbil. Är det att köra utan bil, eller? Och varför måste du lära dej det, vill man undra.
När jag pluggade fanns det en massa tillval. Jag tog bl.a. franska för jurister. Där fick vi läsa in texter på band och så lyssna på dom och upptäcka hur vi lät. Jag som hade trott att jag hade förtjusande tonande s. Sss, inte hade jag det. Snopen upptäckt. Mycket effektivt sätt att få ordning på sitt uttal kan jag rekommendera.
Hihi, haha, tack för korrläsningen Ökenråttan! (Det är så trevligt när Freud eller nån lägger sig i stavningen och bildar ny mening till orden.)
Åh, jag minns när din mamma undervisade på SFI (?) och berättade att eleverna skulle lära sig säga sitt telefonnummer.
Noll okta – fira, nej fiem….. osv. Tänker rätt ofta på det, trots att det är så länge sen.
Wow! DET hade jag glömt, Marit!
(Ja, det var SFI, fast på 1980-talet. Hon var, som många andra, en grundskolelärare/gymnasielärare som till slut fick nog och bytte till SFI, där undervisningen fick ta plats.)
Lastbil! Så kul!
De där konversationerna har vi även på biblioteket. Ibland blir det helt galna missförstånd men när man till slut förstår varandra är det så roligt att se glädjen i ögonen på den som till slut lyckats göra sig förstådd eller förstått vad vi menar. Det kan vara supersvårt att förklara en sån enkel sak som adress när någon ska skriva in sig som låntagare. Det har hänt att jag känt mig som det nya svenskläraret:
-Du kan skriva in din adress där.
-E-mail?
-Nej, var bor du?
– Fröslunda/Årby/Eskilstuna…
-Ja, men vilken gata?
-Tre rum
-Aha, bor ni i tre rum, men var finns lägenheten?
-I huset, fira våningar
-Ok, men var är huset…
Inte ett dugg avundsjuk efter 28 år med SFI. Det räcker.
Äldste sonen bor i Borås, PÅ stadsdelen Sjöbo. Är det där på:et en västkustsk grej?
Lastbil???
Håller med om att prepositioner är det bara att lära sig utantill.
Karin, ang förra inlägget, många tror man har ett astmanfall. (Inte kan det väl vara två a:n i rad?)
Gud, jag har glömt hur rolig du – och dina kommentatorer – är. Särskilt om man har ”ormet kruper- humor” som jag.
Hur gör du med uttalet hos dina elever? Vi har precis flyttat hem efter elva år i Frankrike och i början gick min man på den franska motsvarigheten till SFI. Han hade en glömd studentfranska i bagaget som behövde fräschas upp men ett bra franskt uttal som gjorde att alla trodde att han kunde mycket mer än han gjorde. Han fick sluta efter ett tag – han började prata en slags ”rinkebyfranska” som var en blandning av alla de franska invandrarnas uttal och som den stackars läraren inte hann rätta till.
Det där med att bo ”på” har jag lärt mig hade från början anknytning till ö. Man bor ju på Lidingö , Gotland och Blidö. Varför Råå och Djursholm räknas in i den kategorin vet man ju inte, kanske räknades de som öar när de började byggas som borgerliga sommarvisten vid havet under förrförra seklet?
Ja visst är vi fantastiska vi svenskar som, för att citera Lotten, ”behärskar denna galenskap”
Men nog kan man bli lite avis på fransoserna att det i Paris gentila salar värsta busar franska talar, enligt Pyttan.
En av mina kusiner bodde och arbetade ett år i Paris. Han var mycket imponerad av chefens lille son som med orden ”une belle voiture” presenterade sin leksaksbil för den svenska farbrorn.
Monet!
Jag är superdupernoga med uttalet! Även idag fick jag tillfälle att prta om ng-ljudet i ordet ”engelska”.
Jag lade fram böcker om Carl Larsson (alla vi hade hemma, vilket visade sig vara många), och så pratade vi om Caaaaaaaaarl och Kaaaaaaaaaarin med långa aaa. En elev ville berätta att hon bodde vid ”ån”, men sa ”sjön” och så försvann en timme när vi pratade om alla vattendrags uttal, stavning och de förnicklade bokstäverna som måste uttalas med rund mun.
(Inte bara vokaler. Om man säger tje-ljudet i ”kyrka” med munnen formad som om man ska säga ”kedja”, hinner man inte runda munnen när man är framme vid y, så då blir uttalet [tjerka], vilket ju inte är korrekt.)
Jag har med glädje läst även Sara Lövestams berättelser från SFI. Det förefaller vara ett nyttigt och givande arbete.
En fransk bekant till oss som talar ganska god svenska klagade en gång över de ologiska svenska prepositionerna. Lyckligtvis var pappa franskläraren närvarande och kunde raskt ge en rad exempel på ologiska franska prepositioner, utöver à och de, som är motsvarigheten till i och på, med samma slumpmässiga fördelning.
Alla språk som alls har prepositioner har nog ologiska sådana.
Jag skrev mest om min mans upplevelser att hans från början goda uttal faktiskt påverkades av de andra elevernas influenser från sina olika modersmål. Läraren gjorde nog vad han kunde men det hjälpte liksom inte – i Frankrike är språkundervisning dessutom mera uformad med tonvik på grammatik och stavning än på uttal. Jag undervisade privat ett av våra grannbarn i just engelska och lärde mig genom det hur erbarmlig språkundervisningen är. Och varför fransmännen verkligen inte kan uttala rätt – dels hör de ju aldrig språket eftersom precis ALLT är dubbat, dels talar engelsklärarna själva Peter Sellers-engelska och fokus ligger allt annat än på vardagsfranska – man börjar gärna med avancerad lyrik eller politiska artiklar, långt över rimliga nivåer. Min väldigt ambitiösa lilla elev lärde sig aldrig att t ex uttala ”photographer” korrekt, det var konsekvent med betoning på fel stavelse och ”på franska”. Men hon höjde sina skolbetyg och har nu flyttat till London som hon ville – det är kul!
Som en parentes kan jag säga att jag, som lärde mig franska på plats och som mycket ung har haft stor nytta av att mitt uttal är så ”franskt”. Det överbryggar ju många gånger mindre grammatiska fel – det är bara att lyssna på äldre svenska invandrare som talar och skriver helt korrekt svenska men med så stark brytning att det trots det är svårt att höra och förstå vad de säger.
Helt rätt, Monet! Uttalet är superviktigt!
En parentes i sammanhanget är alla utomlands födda, jobbande inom den svenska vården: plötsligt skulle de göra sig förstådda med munskydd på.
En och annan privatlärare fick uppdrag då!
Har jag berättat om Lille Makens franska? Den är SKUM, skulle vår älskade dotter ha beskrivit den. Han kan lite, men det lilla han kan hamnar oftast fel. Men det går ändå bra. Ett exempel. Vi lånade ett hus i Dordogne. Han stack iväg och handlade och kom tillbaka med bl.a. en extremt god ost. Jag frågade ”Va sa du i affären?” Han hade sagt ”Je veux écouter le fromage.” Smaka heter gouter, lyssna heter écouter. Han bad alltså att få lyssna på osten. Klart dom trodde han var en verklig ostconnaisseur och halade fram den bästa dom hade!
Ville berätta något från mina 15 år som SFI-lärare men har nog lyckligen förträngt det mesta. Prepositioner är svåra! Roligt var det i alla fall väldigt ofta. Musik, sånger var/är bra på många sätt, inte minst för uttal och prosodi. Till och med dialekter kan man roa sig med på det sättet – i lagom dos (PUN int.).
Än engelsmän då, när de ska prata franska. Har försökt ta reda på hur de uttalar namnet på kungligheterna Plantagenet. Och hon som hette Beauchamps fick lystra till namnet
Beechham – eller hr det nu stavas.
När SG och jag var i Paris tyckte vi det var roligt att prata franska med servitörer på restaurangerna men ofta blev vi ”överfallna” av serveringspersonalen som raskt och bestämt lät oss förstå att nu skulle här pratas engelska. Vilket de gjorde fast ibland blev det inte så lyckat. Vi blev ibland tagna för holländare så vid några tillfällen förstod vi inte vad den tjänstvilliga uppassaren sa.
Hyttis. När vi antastades, jag kan inte säja bättre, av serveringspersonal i Frankrike som ville öva sin engelska på oss, då sa vi strängt: ” Nous ne sommes pas des americanines.” Då blevo de glada.
Salig Maken kunde prata en, för lokalbefolkningen, fullkomligt begriplig rotvälska på de flesta europeiska språk. Han tog sig fram överallt, blev oftast du och bror med allt och alla.
Lät gjorde han så man nästan skämdes, men funkade gjorde det. Svenske kocken, liksom.
Kråkan på Dal har en cool länk med Peps där ovan! Rekommenderas!
DDM gör ungefär som Ninjas salige make – han bara babblar på utan hämningar eller uttal medan jag står i bakgrunden och funderar på böjningsscheman och prepositioner som kanske styr dativ.
Förresten. Om jag någonsin får skriva ett filmmanus ska Ökenråttans Lille Make vara med som en rollkaraktär som ber att få lyssna på ostar.
Men hallå, JAG vill ju köra lastbil ju!
När sambon och jag hälsade på goda vänner i Slovenien för några år sedan påpekade de att vi hade ett ord som återkom ofta när vi pratade svenska med varandra, men med olika betoning varje gång. Nämligen det lilla ordet ”jaha”. De frågade först vad det betydde och övade sedan med vår hjälp på olika betoningar. Glatt, ilsket, uppgivet, förvånat, lakoniskt, med mera. Jag lovar och svär, efter 15-20 minuters övning (inklusive ett antal skrattanfall) hade de kunnat lura i vem som helst att de var tvättäkta infödda svenskar. Så ja – uttal och betoning är superrätt! (Men inte superlätt.)
Lille Maken på apoteket: Han skulle köpa ögonbad och frågade efter ”bain pour les oeufs” (oeufs uttalas ö, betyder äggen), varpå apotekskan bad honom vänta på sidan om tills det blev tomt i lokalen. Hon uppfattade nämligen att han hade problem med les oeufs = slang för testiklarna och ville låta honom berätta lite diskret om sina bekymmer utan större publik.
Ögonen är svåra på franska. Öga heter oeil, uttalas öjj, ögon heter yeux, uttalas jö.
Tricky language.
Hur får man till oe hopskrivna?)
Lille Maken är ett under av språklig – om än oavsiktlig – humor!
På Mac (vilket jag har för mig att du har, Ökenråttan], trollas ett œ fram med hjälp av tangentkombinationen alt+o.
När man letar efter de hopskrivna bokstäverna (ligaturerna) kan man gå in på Wikipedias artikel om just dessa och sedan klicka på den man vill veta mer om!
Mina föräldrar hade ett hus i en liten by på Mallorca i ett tjugotal år. Ingen av dem lärde sig mer spanska än möjligen ”Una çerveca por favor!”. Min pappa som inte var någon direkt blyg viol pratade gärna med allt och alla på någon slags hemgjord spanska med inslag av engelska och svenska. En av höjdpunkterna var när han hos byns slaktare lyckades köpa en lammstek med beställningen ”La lamba bä bä” och en klatsch på skinkan.
Vi var i Rouen och hade just ätit lunch. En bit bort i gallerian såg jag en skylt som tydde på att här fanns det handarbeten, garn och tillbehör. Jag sa åt SG att sitta kvar och tänka över situationen och sedan traskade jag iväg till hantverksboa.
Hade tänkt mig att köpa några grova stoppnålar typ rya-modellen för att kunna sy ihop stickade plagg.
Några damer fanns i butiken som inte lyssnade till någons sång, de tittade i stickjournaler.
Plötsligt flög allt kunnande all världens väg och jag kom INTE ihåg vad nål heter på franska, jag som alltid var SGs mänskliga ordbok med hela hjärnan full av franska just då.
”Vad önskar ni Madame?” Full av desperation över att inte komma ihåg ordet sökte jag efter något säljställ eller liknande där en del tillbehör brukade hänga.
Jo jag—- Teckenspråk brukade ju fungera så jag måttade med fingrarna — en sak så här liten med en liten ögla i ena änden. Jisses, ni skulle ha sett!
Knäppte till slut upp jackan, drog fram min hemstickade jumper och vrängde den ut och in mot avigsidan och visade upp en söm samt gjorde gester som skulle föreställa att hålla i en nål och sammanfoga de båda styckena.
Då ”Ah madam, vous voulez des aiguilles” och hon ilade snabbt iväg och kom åter med några olika storlekar och modeller. De tre ryanålarna jag då köpte har jag kvar, de är mig mycket kära, de arbetar ofta och är ett av de minnen som jag har från flydda dar med SG på resa.
Tack, Lœtten!
Betr. språkliga charader så har jag själv lyckats köpa malkulor i Frankrike enbart med hjälp av gestikulatur.
Asse Majken, alltså min faster Majken lyckades köpa basturökt skinka i Helsingfors saluhall meddelst ’sauna, nöff, nöff.
Men visst är uttalet viktigt. När jag jobbade som trafikvärd hade jag en chef som var bördig från Spanien. Han tillhöll oss att absolut inte rocka vid hållplatserna. Nä, nä, visst inte, svarte jag som överhuvudtaget aldrig rockar, vare sig vid hållplatser eller annorstädes. Dans har aldrig riktigt varit min grej, och inte rockmusik heller. Jag är liksom mer klassiskt lagd, och flodhästbalett må låta roligt, men kan troligen ge gemene bussresenär men för livet.
Så jag avstod och avstod, och avstod så från att rocka vid hållplatserna.
Det tog mig flera år att inse att vi inte heller fick rööööka vid hållplatserna.
Du är nog en ovanligt rolig SFI-lärare tror jag!
Det här är ju helt underbart! Asse Majkens ”sauna, nöff, nöff” kommer (om jag får) att vara med i mitt filmmanus!
Samtidigt sitter jag här och kommer inte på en enda jävla situation där jag har använt fantasin när språket inte har räckt till. (För som sagt, jag står ju där i bakgrunden och tänker på grammatiken och klämmer inte ur mig ett enda någe.)
En av mina vänners pappa (svensk) drabbades av något slags hjärnstillestånd en gång när han skulle be frun (lika svensk) skicka kaviaren och inte kunde komma på ordet ”kaviar”.
– Kan jag få den där … den där … öööh, asså … sån där marmelad som finns i fiskar!
(Hon förstod.)
”sauna, nöff, nöff” *asgarvar*
Man kan komma långt med teckenspråk och leenden och halvannat ord på olika språk som den andre kanske eventuellt om man har tur, förstår, fick vi uppleva på vischan i Italien på den tiden det bara fanns papperskartor. På något vis förstod vi instruktionerna för vi kom fram till rätt ställe. (Det var mörkt och kartan vi hade var inte så bra, därav behovet att anlita lokalbefolkningen.)
Nuförtiden drar de unga servitörerna (och de inte så unga för den delen) bara fram mobilen och kollar g**gl* translate. Bekvämt men inte riktigt lika trevliga minnen.
Du Lœtten (det är så kul att kunna œ), kommer alla elever i en klass hos dej från samma språkområde? Efter vilka regler sätter dom ihop en klass?
… sätts klasserna ihop? – Lite egenspråkvård så där i efterhand.
Bra fråga Œkenråttan!
All undervisning sker blott och enbart på svenska, så klasserna är komplett uppblandade med all världens språk. Dock är alltid 80 % av eleverna arabisktalande, så t.ex. asiaterna och balterna står ut i mängden.
En intressant detalj: inte alla lärare har svenska som modersmål.
Man börjar som elev på nivå A. Där kan man vara analfabet eller bara nykomling i Sverige. Efter en tid – när man har gjort framsteg och klarar vissa prov – flyttas man till nivå B … osv till C och D. Dessa bokstavsnivåer är även indelade i två olika kunskapsnivåer, så man kan säga att den som går i C1 (eller 1C, alla säger olika) kan mindre och har långsammare studietakt än C2 (2C).
Men i klass D1 kan det vara så oerhört blandat att vissa elever excellerar och behärskar komplicerade resonemang med rätt ordföljd och rundade vokaler, medan en annan elev i samma klass inte kan bilda fullständiga meningar, inte säga hund (det blir bara [hond]) och heller inte kan placera ”jag” på rätt sida om verbet.
Det är sannerligen en utmaning!
Jag blir glad när jag ser att någon uttrycker sig med ”inte alla lärare har svenska som modersmål” i stället för ”alla lärare har inte svenska som modersmål”. Det hör till undantagen, i både tal och skrift. Den senare formuleringen är väl antagligen inte fel, verkar det som, men ändå något (oftast gällande andra ämnen, men ni fattar) som stör mig å det gruvligaste. Sån är tyvärr jag.
Något helt OT: Ni, eller i alla fall vissa av er, verkar vara bekanta med Macintoshprodukter. Jag har aldrig blivit ordentligt presenterad för och absolut inte vän med dessa fruktsaker. Nu har jag av tråkiga skäl fått vantarna på en sån därn dator. Skulle någon kunna vara vänlig nog att berätta för mig om det finns en delete-knapp på dess tangentbord, och var den i så fall återfinns?
Apropå verbföljden berättade Sara Lövestam om hur hon kör hårt med V2-regeln med sina SFI-elever (=verbet kommer på andra plats i en huvudsats oavsett om den inleds med subjekt eller något annat). Efter en lektion med ”Nu ska jag äta” ”Idag ska jag bada” ”Jag ska bada idag” osv sken en elev upp och utbrast: ”Tack Sara, nu jag förstår!” Det är tydligen rätt ovanligt med den ordföljden i andra språk.
Magganini: Hur ser det ut på andra apparater? Jag trodde att delete alltid sitter överst till höger (eller, allra överst har vi små F-knappar, men bortse från dem!) Jag gratulerar till tillskottet men beklagar anledningen.
När vi bodde i Öknen läste jag arabiska. Först var det en kurs där Gunilla från Göteborg, jag och två ynglingar från Mali var eleverna. Läraren var en äldre, distingerad herre och främsta syftet med undervisningen var att vi skulle lära oss skriva arabiska. Vojne vojne. Killarna från Mali kunde ju i alla fall språket och Gunilla var vänsterhänt. Stor fördel när man ska skriva arabiska. Det går från höger till vänster. Jag kämpade på och ställde korkade frågor, t.ex. vilket genus hade det nyinlärda substantivet . Vilket genus, varför vill du veta det, ungefär. Ja det brukade ju vara bra att veta, för framtiden, men … Gunilla flyttade hem till Gbg och då hoppade jag också av.
Magganini: Precis som Karin säger finns deleteknappen näst längst upp till höger. Här kommer några fler knappar! (Och en bild!)
⌘ = Command ()
⌃ = Control
⌥ = Option (alt)
⇧= Shift
⇪= Caps Lock
fn = Function
Tack Karin, och tack Lotten.
Jo visst, på alla apparater av den här typen som jag tidigare har träffat på genom livet så har det suttit en deleteknapp nånstans där uppe till höger. Men på denna? Nix, det finns ingen.
När jag tyckte att jag hade stirrat färdigt på de där tangenterna provade jag backstegsknappen bara för att prova. Joho se där! Den tog vips bort det markerade objektet! Okej då, men den är märkt med en vänsterpil och inget annat. Lite väl hemligt tycker jag.
Ah, det står ju med där på din lilla bild, Lotten!
Klicka på den lilla bilden, Magganini! Då blir den GIGANTISK!
Så. När man skriver på ett äpple: Samma knapp för att sudda bakom och framför markören.
På tal om prepositioner förresten. Bakom eller framför i texten? Längre fram i tidningen? Inte alltid helt solklart, va?
Dagens promenad företogs i skuggan av förberedelserna inför P*l*dans beramade bokbål. Vi kortade av promenaden för det blev en obehaglig stämning och stor uppställning med avspärrningar, bilar och t o m en polisbåt ute på viken. Sorgligt.
I Umeå kan man bo Öst på stan och Väst på stan och på Berghem, Mariehem, Mariedal, Ålidhem, Umedalen, Teg, Ersboda mm.
Men kommer du utanför stadsplanerat område så bor du i Ersmark.
När jag bodde på korridor flyttade det in en kille från Iran. Han läste SFI och en av de första dagarna frågade han mig och två andra tjejer: Vad betyder förrförr-ah?
Det visade sig att texten var en artikel om reklam som förförde läsaren att skaffa en ny tv eller nåt …
Att ha korridorkompisar som kämpade på med vårt språk var intressant för det gjorde att man upptäckte en massa konstigheter som man bara tagit för givet.
Lastbilschaufför är numera ett yrke för späda tjejer. Jag hade förvisso en studentbekant för sisådär 40 år sen som såg ut att ha storlek 34 eller nåt som hade varit lastbilschaffis, men jag tror hon var ett undantag. Numera är de många fler.
Ah Cecilia – Väst på stan kunde man bo även i Sundsvall. Norrländsk specialitet?