Etikett: kuriosa

Att vara gäst

Publicerat av Lotten Bergman den 20 oktober 2021 15:35

Jag snubblade över en man vid namn Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1822–92), som verkade ha varit nåt i hästväg vad gäller läshjärna.

Han började läsa vid Lunds universitet som 15-åring och blev fil.dr. när han var blott 22 år. Sedan reste han jorden runt, blev läkare och ledamot av precis allt för att sedan disputera en gång till. Och avslutningsvis som antropolog i oländig terräng på hårt underlag dokumentera samernas liv och leverne tillsammans med hustrun Lotten.

Han ansåg att obekväma skor var ren idioti: ”Dumheten att vilja frambringa större skönhet än naturen.” På samma sätt for han ut mot den opraktiska och ohygieniska krinolinen, medan dans och för den tiden förnuftig spädbarnsvård omhuldades.

Ett klick bort förlorade jag mig helt i en avlägsen släkting till honom: Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1816–97) eftersom Selma Lagerlöf under en tid var inackorderad i hans hem för 45 kronor i månaden. Men ack o ve – hon vantrivdes pga. bullriga och kalla rum samt dålig mat – de åt blott smörgåsar ”typiskt för Stockholmarna”, skrev Selma.

Nu har jag ju aldrig varit inackorderad hos någon, men varit gäst har man ju. Och ibland är det värt besväret att fundera över madrasser man mött. Nu bortser jag från otalet basketlägerövernattningar i gympasalar och klassrum, och listar några andra:

Radhuskällarsängen hos en bekant till familjen 1978. Jag var 14 år, och plötsligt satt en helt främmande, jätteberusad kille på min sängkant. Han var son i huset och visste inte att huset var utlånat – men var på det hela taget väluppfostrad och ursäktande.
Katthuset i USA 1981. I ett år snörvlade och väste jag hos en trist familj som hade katt. Men jag fick sova i en himmelsäng!
Tältäventyret med gymnasieklassen 1983. Min sovsäck dränktes på ett tidigt stadium av varm choklad, varför jag fick vandra omkring halva natten för att inte huttra ihjäl. Jag försökte bli värmd genom att sova tätt intill några av killarna i klassen, men de fattade ingenting och erbjöd mig inte alls plats i sovsäcken.
Vindshotellrummet i Lugano under tågluffen 1986. Jag sov i en tältsäng som varken hade platsat i tält eller som säng. ”Några glesa säckvävssnören mellan två pinnar gör ingen säng”, sa jag uppbragt och slog huvudet i den nakna glödlampan. Som föll i golvet och tusen bitar.
Gästrummet from hell 1998. Värdfolket grälade i rummet bredvid, det var ömsom för kallt, ömsom för varmt, dörren gick inte att stänga helt och det var stopp i toaletten innan jag ens hann använda den. Vid 05 på morgonen gick brandlarmet och jag blev tvungen att stå ute på gatan iklädd nästan ingenting.

Och hur hänger detta ihop med de två Dürarna? Ptja, den senare var en kass värd, medan den förre var fördragsam och kunde tänka sig att sova hur som helst.

Berätta gärna om era soväventyr!

31 kommentarer

Incidenter vi (kanske inte) minns

Incidenter vi (kanske inte) minns

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juli 2021 15:24

Att Kungens kurva heter som den gör, tycker polacker är jättekul eftersom ”kurva” är en polsk svordom. Att Kungens kurva heter som den gör, vet nästan alla – Gustav V:s chaufför råkade ju köra ner bilen i ett dike där.

Artikeln från 29 september 1946 är lång och oerhört utförlig; här kommer två små urklipp.

Intressant ur ett språkligt perspektiv: ”vid halv 17-tiden”.

Wow, det är 23 bokstäver i kabinettskammarherrarna!

Vad fiiiiint att lastbilschaufförerna kallas modiga.

På samma sätt kan nog de flesta minnas

hur Bush d.y. fick en sko kastad mot sig (och tänk att jag alltid i detta sammanhang associerar till Ingvar Carlsson)
när hans pappa Bush d.ä. svimmade efter att ha kräkts i Japans premiärministers knä
att Tok-Orvar Trumpen puttade bort Montenegros premiärminister för att stå längst fram.

Men jag hade faktiskt helt glömt bort Jimmy Carters intressanta möte med en simmande mördarkanin.

Det var 1979, när president Carter var 55 år och ute på en ensam liten fisketur i en lugn sjö. Mot hans båt kom då en jättestor, galen kanin simmande. Den fräste, fnös och visade sina hemska tänder när den med frenesi i simtagen närmade sig båten.

”Jaws” – förlåt – ”Paws” enligt en tecknare i N.Y. Times. (Miron Chu.)

Jimmy Carter blev skräckslagen, stora karln, och slog efter kaninmonstret med en åra. Väl på fast mark igen, berättade han för sina medarbetare och livvakter vad som hade hänt. De påtalade att kaniner varken simmar, morrar eller har huggtänder – men Jimmy stod på sig och begärde fram bilder från den ständigt närvarande fotografen.

Plasket till vänster, monsterkaninen till höger – simmande bort ur bild.

Expertis tillkallades för en luppgranskning. Alla skrattade rått och strök inte alls Carter medhårs trots att han var upptagen med att lösa energikrisen i USA. Men plötsligt:

– Yes. President Carter was right. It was a swamp rabbit.

Denna kärrkanin kan faktiskt simma, spotta och fräsa och vara allmänt otrevlig! Carter pustade ut, glad som han var över att faktiskt bli trodd: han hade bara försvarat sig. Men det hindrade inte aktivister att hota Carter till livet när detta offentliggjordes – man får inte måtta slag med åror mot några som helst djur. Inte ens om de morrar.

Och så förlorade han förstås valet när Reagan kom stormande året därpå.

Jimmy Carter poserade förresten för ett foto med den nuvarande presidenten Joe Biden. Den bilden ser jättekonstig ut.

Fast när man är uppåt 100 år kan man väl kosta på sig lite förminskningsmedicin, kan jag tänka. (Foto: Adam Schultz.)

36 kommentarer

Baklänges- och uppåner-noter?

Baklänges- och uppåner-noter?

Publicerat av Lotten Bergman den 14 november 2020 10:02

I förra kommentatorsbåset ställdes en fråga som inte lämnade någon oberörd.

– Hur gör man med musiknoter och text när man skriver på arabiska?

Ska man läsa

noterna på västerländskt vis från vänster till höger
texten på arabiska från höger till vänster
rubbet från höger till vänster och vänster till höger samtidigt?

Ben Turpin försökte, och då blev det så här.

Eller är det så få som sjunger och spelar samtidigt att det inte är något problem egentligen? Vår obildning visste inga gränser! Och i Wikipedias huvudartikel stod inget!

Efterforskningar i ämnet visade att det är vanligt att man som hebreisk och arabisk musiker får lära sig ”vårt” sätt att läsa musik och bita i det sura äpplet när de vänder bakåfram och uppåner på sitt inlärda läsesätt. Men … lo and behold!

Det finns höger–vänster-noter även för araber!

Musiker från Asien måste även de bli flerspråkiga framför notstället, för de använder olika sorters notskrift där man läser uppifrån och ner.

Den här kallas Guqin, och just detta blad är från 1400-talet – men det används fortfarande.

Eftersom jag spelade piano för olika elaka pianofröknar i hela grundskolan, kan jag läsa noter. Men inte spela piano, om jag ska vara helt ärlig. Det sägs förresten att dessa tio grabbar inte kunde läsa noter:

hela Beatles
Clapton
Elvis
Eddie van Halen
Robert Johnson
Michael Jackson
Jimi Hendrix.

Må så vara, men de lider nog inte av det idag. (Okej, bara tre av dem lever, men hos dem kan man i alla fall inte ana så stort notokunskapslidande.)

Vad skönt att vi fick detta utrett! Nu ska vi bara se till att skapa ett coronavaccin och få till världsfred.

Fredsmärket här ovan skapades av en Gerald Holtom den 21 februari 1958 strax före en demonstration mot kärnvapen. Han förklarade senare:

”Jag var djupt förtvivlad. Jag ritade bara en bild av mig själv, som en representant för all världens förtvivlade människor – händerna utsträckta på samma sätt som Goyas bonde.”

Fast det lär visst också ha haft att göra med semaforering. Oh dear, nu måste vi börja utreda fakta och kuriosa igen.

Hur mår ni för övrigt? Vi får inte spela basket inomhus även om vi håller avstånd och bara är fyra i hallen, grannarna ligger sjuka i covid-19, julen verkar brinna inne och knäna knastrar. Men annars är det bra!

44 kommentarer

När jag dör …

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juni 2020 23:12

När jag dör kommer barnen att få ärva 317 par basketskor, 30 dagböcker, en resväska med komplett onödiga kvällstidningar från 1975 till 1992 som handlar om Melodifestivalen, hockey-VM och Johnny Depp. Bouppteckningen kommer att bli en gäspning, men begravningen ett sjujädra kalas. Och på min gravsten ska det stå:

Varje gång det kurrar i magen,

ska ni veta att det bara är jag som

är där och leker sickenblås.

(Gravstenar yrade vi om i bloggen redan 2006.)

Hade jag varit rik, hade jag köpt och placerat ut 100 000 basketkorgar överallt i hela Sverige och inte alls lämnat något arv efter mig. Förutom skorna och det andra dårå.

Lite mer spännande är det ju när förmögna människor skapar roliga testamenten som i filmernas och böckernas värld. Riktiga exempel:

Allt till katterna!
Min näst finaste säng till min fru. (Hej Shakespeare!)
Min fru får allt. Men bara om hon gifter om sig, så att i alla fall en person kommer att sörja mitt frånfälle. (Heinrich Heine)
Den kvinna i Toronto som på tio år från min dödsdag föder flest barn, ärver min förmögenhet i reda pengar. (Charles Vance Millar)

Den där sistnämnde Charles Vance Millar (1854–1926) var en ofantligt rik man med stort skämtlynne som inte alltid gjorde sig populär med sina ovanliga påhitt. När han tvärdog gammal och barnlös, testamenterade han bort sina tillhörigheter och ägodelar på ett ovanligt fantasifullt sätt.

Tre advokater som verkligen inte kunde med varandra, ärvde ett stort sommarresidens. Men … bara på villkoret att de var överens om att ta emot arvet och nyttja det tillsammans.

Två nykterhetsförkämpar som motsatte sig spel och dobbel ärvde en hästkapplöpningsbana. Några andra nykterister ärvde aktier i ett ölbryggeri.

Och så var det det där med barnalstrandet – eller The Great Stork Derby, som det kom att kallas. Så här såg det ut i Toronto i mitten av 1930-talet:

Familjen Timleck med sina tretton barn – men blott nio föddes under de stipulerade tio åren.

Familjen Darrigo hävdade att nio av barnen föddes 1926–36.

Familjen Carter lovade att dela med sig till andra familjer med många barn om de skulle vinna.

Under de tio åren var det ett rysligt tjafsande om pengarna:

om barn som föddes utom äktenskapet skulle räknas
om barn som brevbärarna var skyldiga till skulle gillas
huruvida det hela egentligen var lagligt.

Okända släktingar dök upp och hävdade sin rätt och alla tröttnade rejält på det hela. Kanske även barnaföderskorna, får man anta.

Till slut fick fyra kvinnor som hade fått nio barn var dela på pengarna, medan ytterligare två som hade kämpat väl nästan in i kaklet, fick tröstpris.

Mest sympatisk var i testamentstokeribranschen kanske den förmögne portugisen Luis Carlos de Noronha Cabral de Camara, som proportionellt hade lika mycket pengar som hans namn hade bokstäver. Han dog övergiven och olycklig och hade, visade det sig, rent slumpmässigt valt 70 lyckliga arvtagare ur telefonkatalogen.

Hm. Nästa gång vi får spammejl som lovar guld och gröna skogar samt en förmögenhet i pund, ska vi kanske läsa lite extra noggrant?

33 kommentarer

Vem var Éva Székely?

Publicerat av Lotten Bergman den 5 mars 2020 14:33

Hon föddes 1927 och dog bara häromdagen – Éva Székely. Det är ett obegripligt långt liv där hon föddes strax före depressionen 1927 och dog nu, med hela världen i en liten (eller stor, förstås) mobiltelefon.

[paus för en simmig, funderande blick ut genom fönstret med tankar på tidens gång]

Simmaren Éva Székely [eeva seekej] slog ungerskt rekord på 400 meter när hon var 14 år fastän hon nästan inte fick tävla alls, judinna som hon var. När fascisterna 1944 klampade in i familjens hus för att deportera alla till närmaste avrättningsplats, ljög hennes pappa för att rädda hennes liv. Han tryckte ner henne i en säng och sa till de instormande soldaterna att hon var sjuk.

– Se! Hon kan inte ens gå!
– Hon behöver inte gå långt … svarade en officer.

De skulle ju skjutas alldeles i närheten.

– Snälla, lämna henne kvar här. Hon kommer att bli Ungerns nästa storstjärna inom simning! Du kommer inte att ångra dig! Snälla!

Officeren tvekade. Pappan envisades.

– Éva! Titta honom i ögonen och säg ditt namn tydligt så att han minns dig!
– Éva Székely. Éva Székely. Éva Székely, sa Éva Székely och tittade officeren djupt i ögonen och lade märke till att ena ögat var grått, medan det andra var brunt.
– Éva Székely, sa officeren och lät henne ligga kvar medan han puttade ut resten av familjen ur huset, förde dem till Donaus flodbank intill, och sköt dem.

Vackert minnesmärke i Budapest, just där det skedde.

Hur den sjuka flickan som inte kunde gå ändå skulle kunna simma, funderade inte officeren med ett grått och ett brunt öga på. Men det gjorde hon – hon slog sex världsrekord, vann nästan alla tävlingar i Ungern under många, många år, och tog ett OS-guld i Helsingfors 1952 och ett OS-silver i Melbourne 1956.

Vilka skarpa drag och bister blick hon hade 1956!

Innan den där dagen när familjen försvann, bodde Éva Székely med 42 andra judar i två rum på ett våningsplan. Eftersom judar inte fick simträna längre, sprang hon 100 gånger varje dag upp och ner i husets trappor – fem våningar. Efter befrielsen fanns blott tio personer kvar i livet på just detta våningsplan. Éva började träna simning igen, och beslutade sig för att drivkraften var minnet av de 32 som inte överlevde. Snabbt blev hon Ungerns främsta simmerska, som i folkmun kallades ”Fröken Fjäril” eftersom fjärilsim var hennes främsta gren.

Hon gifte sig sedermera och fick en dotter med med Ungerns då bäste vattenpolo-spelare Dezső Gyarmati. De simmade och tävlade (och vann allt) och engagerade sig i sina respektive sporter tills de ungerska myndigheterna 1960 deklarerade att bara en av dem skulle få resa till OS i Rom. Då lade Éva av, och satsade på att coacha ungdomar istället – bland annat dottern Andrea Gyarmati, som även hon knep OS-guld och vann nästan allt som hon ställde upp i.

Dottern Andrea under OS i München 1972. (Vilken häftig sim-bild!)

År 1950 deltog Éva Székely i en tävling i Budapest, där hon som vanligt vann. När hon stod där, högst upp på prispallen och tog emot guldmedaljen av det ungerska simningsförbundets ordförande, deklarerade någon i högtalarna plötsligt att hon för sina fantastiska resultat skulle tilldelas ett nyinstiftat pris. Prisutdelaren var en höjdare inom polisen. Med Éva Székelys egna ord:

– Tänk dig, va, där stod jag på prispallen med en stor vas i händerna och den här höjdaren som delar ut priset framför mig. Och så tittar han mig rätt i ögonen – och han har ett grått och ett brunt öga.

MTI Fotó: Nándorfi Máté — Éva Székely 2005.

17 kommentarer

Chevreul och andra 103-åringar

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2020 00:48

Michel Eugène Chevreul [ʃəvrœʹl] blev hela 103 – år precis som Kirk ”Gropen” Douglas, som dog häromdagen. Olivia de Havilland är 103 år i detta nu – och allt ni tänker är:

– VEM är den där Chevreul?

Han var en jättegammal, fransk kemist som ni inte bryr er om, tadaaa!

Michel Eugène Chevreul (1786-1889) i sin glada ungdom.

Chevreul levde 1786–1889, vilket ju precis som med Douglas och de Havilland är obegripligt länge – och väl inte ett mål i sig? Han var förutom jättegammal även professor som studerade fetter på 1810-talet. Han kom på att ”fetter är föreningar av syror och en bas, som vid fetters förtvålning förenas med vatten till glycerol”.

Nej! Gå inte! Fortsätt att läsa! Hör nu här!

Chevreul i sin tydligt och klart även glada ålderdom.

Han isolerade nio fettsyror och gav några av dem namnen (och nu fattar ni hur viktig han är) stearin-, olje-, kapron-, kaprin- och smörsyra. But there is more! Eller: Mais il y a plus!

Chevreul blev tillsagd av bekymrade väverskor att analysera växtfärgämnen som ”blödde” och tappade färg, och plötsligt införde han med sin forskning stora förbättringar inom färgeritekniken.

Mais il y a plus!

Det var han som kom på teorin om ”färgers kontrast och harmoni”. Alla neoimpressionister (som inte visste att de var blivande neoimpressionister) blev då tokiga av glädje och jätteinspirerade! De duttade små färgprickar så att alla konstkännare blev mer förtjusta än på länge!

Seurat & Signac? Kan ju ingen människa hålla ordning på de namnen. (Småprickiga och färgglada var tavlorna, vilket är bra att lägga på minnet.)

Den glade Chevreul gav världens konstnärer goda råd om hur det skulle använda färgerna och låta ögats optiska förmåga jobba mer. Än idag har många konstnärer Chevreul som husgud och färgspöke.

Chevreul forskade på sina fetter och färger och allt som därtill var relaterat, tills han strax före 103-årsdagen började studera ämnet ”ålder”. Då blev han krasslig och kallade på sin ende son Henri för att ha honom vid sin förmodade dödsbädd. Men så dog Henri där han satt, 13 dagar före sin far. Och stackars Chevreul, han dog förstås han innan han kom på svaret till den stora gåtan: vad leder oss till ett långt och lyckligt liv?

Chevreul på sin dödsbädd. Inte många färger där, inte.

Fotnot

Om man kollar hur stor andel jättegamlingar vi i Sverige har jämfört med andra länder i världen, ligger vi bara på 14:e plats. Nederländerna ligger på 29:e, för de har tydligen infört ett slags sympatisk ättestupa.

Nu vet jag förresten vad det ska stå på min gravsten. Jag ska citera Sigrid.

29 kommentarer

Knäpp-Nixon och Tok-Elvis

Publicerat av Lotten Bergman den 4 januari 2020 14:36

Även jag kan ju fatta knasiga beslut och göra tokiga saker. Som att 1986 prioritera en basketmatch i Kristianstad framför en tenta som jag ju (för ovanlighetens skull) hade pluggat inför. Eller som att 1983 åka på med en främmande italienare på en stulen motorcykel. Eller som att i vuxen ålder envist jobba gratis istället för att ”satsa på karriären”.

(Fast som ni väl förstår, anser jag egentligen att alla beslut jag fattade här ovan är självklara och korrekta på alla sätt och vis.)

Här kommer nu ett relativt normalt foto av en president och en kändis. Precis som nu, 50 år senare, är det mången amerikans dröm att få posera på detta vis – men det var inte för fotot som Elvis var där. Han hade en annan sak som han ville be Nixon om.

Richard Nixon och Elvis Presley i The Oval Office i december 1970. (Är det fåglar i bokhyllan?)

Elvis Presley hade enligt hustrun Priscilla dagarna före Nixon-mötet köpt julklappar för 100 000 dollar – bl.a. 32 skjutvapen och 13 bilar. Hon förklarade för honom att det var lite väl överdrivet, resten av familjemedlemmarna kom och höll med, alla grälade, varpå (kan man kanske förstå) Elvis blev förbannad och rusade ut, drämde igen dörren och åkte iväg.

Han hoppade sedan på olika flygplan ungefär som jag hoppar på cykeln och for än hit, än dit. På väg mot Washington bad han en flygvärdinna om brevpapper och började skriva till president Nixon för att erbjuda sina tjänster som hemlig agent.

Jag hittar alltså inte på detta. Det finns filmer gjorda, böcker har skrivits om det. Brevet finns bevarat i Nixonbiblioteket. Läs och häpna.

Klart att man bor i tre rum om man är Elvis. Självklart fjäskar även en världsberömd superstjärna för en president. Och naturligtvis är Elvis emot droger. *host* Men det mest självklara är ju att Elvis Presley borde bli en ”federal agent”. Den där ”personal gift” som han nämner i sitt PS var förresten den perfekta presenten: en fullt fungerande pistol.

Så här ser några sidor av originalet ut. Elvis (”Jon Burrows”) checkade in på sina tre rum, och beställde en vit limousin som körde honom till Vita huset, där han lämnade brevet till vakterna vid grinden. Jag tänker mig att det var så här:

– Hej, jag har ett brev till presidenten.
– Okej … jag ska b…
– Har han tid nu?
– Nej. Jag överlämnar det …
– Bra. Hejdå.

[paus]

– TUT PLING BRÖÖÖL HALLÅ! ELVIS VAR NYSS HÄR OCH LÄMNADE ETT BREV!

På väg tillbaka till hotellet stannade Elvis till vid ”Bureau of Narcotics and Dangerous Drugs” och gick in för be om ett bevis på att han numera var federal agent. Personalen avslog hans begäran. Jag tänker mig att det var så här:

– Hej. Jag undrar om det är här jag kan hämta något slags id-bricka som visar att Nixon har utnämnt mig till federal agent.
– Say what? Är inte du Elvis?
– Ja, jo, kan jag få prata med chefen för id-avdelningen?
– Eh. Nej. Det går liksom inte till så.
– Okej, jag kommer tillbaka senare.

Det hela gick sedan i en svindlande fart. Nixons assistent Bud Krogh var stort Elvis-fan, och han hade dragit i alla möjliga tåtar, övertalat Nixon, beställt en låtsas-badge som Elvis skulle få och skjutit upp några redan inplanerade möten samt en presidentsk tupplur. Alla trodde ju att det hela var ett skämt från Elvis’ sida.

Plötsligt kallades Elvis tillbaka till Vita huset.

Elvis klädde sig fint i en lila sammetskostym och ett skärp med ett diademliknande spänne, packade ner sina finaste pistoler, beställde en limousin, valde inne i den ut en speciell ”Colt .45” som Nixon skulle få – och var på ett fantastiskt humör.

I Vita Husets entré konfiskerade Secret Service så diskret de kunde alla vapen, och eskorterade sedan Elvis till Nixon. Elvis förklarade sitt krig mot droger och kommunism, Nixon fick en kram, Elvis förklarade att Beatles var antiamerikaner, bilder togs och artigheter utväxlades.

Nixon spelade tyvärr inte in detta samtal. Man kan se en liten låda med ett armband till Priscilla där i Elvis vänstra hand. Det andra han håller i är familjefoton som han – som den naturligaste sak i världen – visade för Nixon.

Efter mötet fick Elvis vänta ett tag i lunchmatsalen på att låtsas-id-badgen som bevisade att han var ”federal agent” skulle levereras, vilket han gjorde helt utan knot. Han åt lite, pratade glatt med personalen och gladdes storligen. Så kom id-märket (om alltså ser ut som en medalj i plånbok som amerikanska poliser har) och sedan körde Secret Service både Elvis och alla vapen tillbaka till de tre hotellrummen. Inte ett dugg konstigt.

Vad som däremot är konstigt, är att jag – som är kuriositetsdrottning – aldrig har hört talas om detta förut.

23 kommentarer

Hallå! Telefonväxel från 1897!

Publicerat av Lotten Bergman den 7 mars 2019 00:41

Jag har en lillasyster som heter Orangeluvan, och hon jobbar på Telias huvudkontor i Stockholm. Det skulle man ju kunna tro är intressant, men si det förbleknar komplett och totalt redan i entrén på hennes våningsplan.

För där står ett underverk!

Det är en telefonväxel från slutet at 1800-talet och allt på den är alldeles fantastiskt. Man kan dra i spakar och öppna små luckor och flytta på sladdar och låtsasprata i en lur.

Här är en likadan växel, fotograferad runt 1920 – när min mormor var 18 år och kanske satt exakt så här? (Telefonen i fönstret ser spännande ut. Den heter tydligen ”Taxen”.)

Där stod jag och petade och klämde och öppnade och stängde medan omvärlden pratade om tunnelbanetider, skobroddar, priset på morötter, fiskfjäll och universalmedel för ugnsrengöring. Som om det skulle vara nåt att bry sig om!

– Kolla! Vad är det här? Klick.
[Inget svar.]
– Hörni, här är en till spak som låter så coolt. Schklfff.
[Inget svar.]
– Vad kan det här vara? Lyssna! Pluck.
[Inget svar.]

Jag ville jag vore telefonist runt 1920. Krrrsch! Schklfff. Det var tydligen ett populärt yrke – särskilt för de unga kvinnor som ville flytta hemifrån men inte hade någon utbildning. (Min mormor flyttade från Haparanda och hamnade i Stockholm, där hon jobbade som telefonist tills hon träffade morfar.)

En annons i SvD 1906. (Oh, hon har små pretentioner. Så trevligt.)

Ni har säkert sett den här bilden nedan – det är Telefontornet i Stockholm en vinterdag 1890 när det var frost på alla de drygt 5 000 telefonkablarna. (En kabel per telefon.)

Telefontornet hade alltså drygt 5 000 inkopplade telefonabonnenter runt 1890.

I Stockholm bodde denna vinterdag 245 000 människor. Hm. Hur många i Sverige hade telefon ungefär 15 år senare? Måste kolla …

Vi i Norden hade en himla massa telefonapparater jämfört med andra länder. (Nordisk familjebok, just detta band trycktes 1918.)

Den sista svenska telefonisten som kopplade samtal gjorde det 1972 – sedan var allt automatiserat och ingen fick längre njuta av ljuden vid telefonväxlarna. Ack. Klick.

Tillägg! Nina i kommentatorbåset skriver:

Åhh, snörväxlar! Ringsnöre, svarssnöre, delningsomkopplare!

I Flygvapnet användes manuella växlar in på 90-talet. Det fanns stationära men också små transportabla för upp till 24 abonnenter, finfint på våra flygbaser bland annat.

För att telefonisten skulle veta att samtalet var slut måste abonnenten ge slutsignal genom att veva på veven (japp, ända in på 90-talet fanns sådana telefoner). Då föll slutsignalsklaffen och telefonisten kunde koppla ner.

Slut på tillägg!

Jag undrar hur många som idag har kvar sin ”landlina” eller pratar i en gammal dialogtelefon – jag har förvisso 15 telefoner i källaren, men prata i dem kan man inte längre. Vad händer förresten om kriget kommer; kan man då ringa till Telia och be dem knäppa på vår väggfasta telefon i köket? Och sedan söka jobb som telefonist?

Nåväl. Jag blev slutligen med våld sliten från de fina telefonväxelsmojängerna på Telias kontor eftersom tunnelbanor och dyra morötter tydligen var viktigare. Men först hann jag filma en snutt som jag verkligen hoppas att ni lyssnar på med ljudet på. Klick! Pluck! Krrrsch! Schklfff.

(Växeln som kommer i bild på slutet är dötrist och hade inte alls lika fina ljud.)

51 kommentarer

De två galna italienarna med sin torped 1918

Publicerat av Lotten Bergman den 2 mars 2019 00:07

När man har en sån där besvärlig dag när tröjärmen fastnar i dörrvredet och man sedan tappar tandborsten och strax därefter slår huvudet i handfatet … då kan man tänka på nån annans, lite större problem. Den som har skoskav under ett millopp eller den som kommer för sent till bion och då missar reklamen kanske?

Eller på de italienska läkarna Raffaele Rossetti och Raffaele Paolucci, som under första världskriget skvalpade omkring i Adriatiska havet i flera timmar för att de skulle spränga ett österrikisk-ungerskt fartyg, som visade sig vara jugoslaviskt.*

Raffaele Rossetti. (Några källor påstår att detta är den andra Raffaele, men så är det inte alls.)

Särskilt Rossetti var helt inställd på att bygga om en torped så att han som en Münchhausen skulle kunna rida på den i vattnet. Inte alls galet, tänkte han och började simträna. När han presenterade idén för sina överordnade, sa inte heller de att det här var en galen idé – utan uppmuntrade honom och gav honom en budget.

När Rossetti under sommaren 1918 plötsligt på en strand hittade en övergiven, tysk torped, byggde han snabbt om den till en undervattensfarkost med plats för två personer.

Farkosten kallades Mignatta, och hade med hjälp av tryckluft den fenomenala toppfarten på drygt 3 km/h, var drygt 6 m lång och vägde 1,5 ton. I nosen fanns två vattentäta behållare som rymde sammanlagt 400 kilo sprängmedel. Ungefär så här såg den ut:

När Raffaele Paolucci drogs in i projektet, pushade de två läkarna varandra till toppfysik och övade på att simma, hålla andan, arbeta i kyla både med och utan gummidräkter samt att släpa vansinnigt tunga saker genom djupt vatten.

Varför var det just dessa två män som skulle göra’t? Varför var det inte två atletiska sjömän eller två listiga ingenjörer? Ingen vet – kanske ingen med sans och vett ansåg att det lät sig göras?

Strax före midnatt den 30 oktober 1918 – alltså väldigt nära inpå krigsslutet den 11 november – släpptes Raffaeleorna ner i vattnet från ett italiensk fartyg utanför hamnen och örlogsbasen i Pula. Planen var att de på ett par timmar skulle ta sig och torpeden samt allt sprängmedel in till hamnen och där spränga Viribus Unitis i luften med manskap och allt.

Viribus Unitis 1911 – som tre år senare skulle vara den farkost som förde det mördade ärkehertigparet Franz Ferdinand och hans hustru från Sarajevo hem till Trieste.

Och som de båda två läkarna fick kämpa med sin sjöhäst. I motvind, mot snö, regn och hagel samt plötsligt uppdykande hinder som t.ex. spända, grova kättingar och kraftiga stockar– örlogsbasfolket hade ju sett till att det skulle vara precis så svårt att ta sig fram som det ju var. Ibland svepte en ljuskägla över vattnet från stora fartyg i hamnbassängen, och då fick de två se till att befinna sig under vattenytan.

Detta tog väldigt mycket längre tid än planerat, och när de äntligen kom fram till Viribus Unitis, var klockan nästan 05 på morgonen. Så snabbt som det någonsin var möjligt, apterades den ena sprängladdningen av stela fingrar och timern sattes på 06:30. Den andra sprängladdningen gled dem ur händerna och åkte ner på havsbotten.

Rossetti och Paolucci en lättnadens suck, äntrade sin torped för att åka ut ur hamnen igen, och skulle precis ta en klunk ur en medhavd plunta, när de hörde skrik och tjoanden från däck. Snabbt gled de av torpeden, som for iväg under vattenytan och försvann. Italienarna togs ombord och började förhöras av kaptenen och talade efter en liten stund om att fartyget skulle sprängas ”om tre minuter”, alltså klockan 06:30.

– Evakuera! beordrade kapten Janko Vuković-Podkapelski.

Tre minuter gick … och inget hände. Snabbt beslutade den jugoslaviska besättningen att kliva ombord igen – och ta med sig de underliga läkarna som tydligen ville spränga ett jugoslaviskt fartyg trots att Jugoslavien var en av Italiens allierade. Synd var väl det, eftersom fartyget sprängdes klockan 06:44.

Österrike-Ungern hade alltså upplösts och Viribus Unitis gick under kroatisk flagg (det skänktes den 31 oktober till Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike [Jugoslavien]). Runt 400 män inklusive kapten Vuković-Podkapelski dog – men de två italienska läkarna Rossetti och Paolucci överlevde konstigt nog och kunde därför berätta denna sanslösa historia. Sprängladdningen som inte apterades på fartyget, sprängdes senare såpass effektivt att ett annat fartyg (”Wien”) sjönk till botten.

För att kunna berätta det här för er, har jag läst en farlig massa olika källor på olika språk, och det här är den vanligaste varianten. Men uppgifterna, klockslagen och vittnesmålen varierar – och jag undrar såååå hur man evakuerar ett fartyg på tre minuter och sedan på bara en kvart hinner föra 400 män tillbaka ombord …

*) Jugoslavien, som ännu hette ännu inte Jugoslavien utan ”Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike”, bildades så sent som den 29 oktober 1918 …

Del av Rossettis egen berättelse, publicerad i SvD i maj 1944.

En förtjusande bild med skeppskatt och mustascher och allt: Viribus Unitis besättning.

Liten uppdatering!

Jag har nämligen hittat en bok som (äntligen!) antyder att klockslagen i historien inte stämmer. Här står det att den försenade sprängningen dröjde en hel timme, och då kan man ju visst ha hunnit föra besättningen, inklusive katter och mustascher ombord igen:

31 kommentarer

Världens äldsta kvinna var kanske inte 122 år

Publicerat av Lotten Bergman den 13 januari 2019 23:39

Det var då själva tusan – än en gång tycks en av de allra bästa historierna bara vara påhitt.

Det här kommer ni alla ihåg:

Jeanne Calment är den person i världshistorien som dog senast i livet: som 122-åring (1875–1997). Fast det roligaste med just Jeanne Calment är ju dealen som hon 1965 gjorde med sin advokat, som var sugen på hennes fina lägenhet och som skulle få den när Jeanne dog – om han bara gav henne 5 000 kr i månaden medan hon levde. (Han dog, ivrigt väntande, 1996.)

Nu har misstänksamma forskare och all världens Tintin, Miss Marple och Columbo slagit sina påsar ihop för att bevisa att Jeanne Calment egentligen dog som 59-åring 1934.

Och för att slippa en galen arvsskatt som skulle ruinera den oerhört välbärgade familjen, lät man Jeannes dotter Yvonne byta identitet med sin mor. Jag förtydligar:

Jeanne dog.
Dottern Yvonne, då 36 år, låtsades att hon var mamma Jeanne.
Allmänheten fick veta att det var Yvonne som hade dött.

Nu är det ju så med nästan alla konspirationsteorier, att de är oerhört trovärdiga. Men kolla på den här bilden på mor och dotter, som jag hittade här.

Yvonne och Jeanne Clement i början av 1930-talet.

Jag ser förstås att Yvonne är ung och har plockade ögonbryn medan Jeanne nästan inte syns alls, men att hon kanske är äldre och mer avlång i ansiktet. Sedan ser jag att det finns en väldigt skarp kant (vikning?) i mitten av kortet som ingen annan detektiv nämner. Hm.

Alla detektiver (och så även jag) publicerar dessa foton som bevis – här kommer en jämförelse på mor och dotter när de är nästan likadant klädda.

Men bilder kan ju manipuleras. Så … vad finns det för riktiga bevis?

Ptja, inte så många. Den gamla Jeanne mindes fel (säger många som tror att hon var Yvonne) och hon blandade ihop årtal, händelser, upplevelser och släktingars namn samt relationer och dödsorsaker. Hennes handstil ändrades plötsligt, hennes näsa blev större och halsen längre, släktingar hummar och mumlar och antyder skattefuffens – medan andra, som inte håller med om detta (hela Frankrike that is), säger att pfffft, vilken gamling med en allt större näsa har inte svårt att minnas?

Men titta nu på en radda foton som alla sägs föreställa Jeanne kronologiskt.

På den näst sista bilden, där man faktiskt ser hur hon ser ut, ska hon vara runt 55 år. Bilden sitter på en legitimation från 193?, men det exakta årtalet är underligt nog bortklippt. Vilket ju inte bevisar ett enda dugg. Men konstigt är det att den nästan identiska bilden som är trea från vänster i massa olika källor sägs vara Jeanne när hon var 40.

Vem tar ett 15 år gammalt foto till sitt leg? Och hur går det ihop att hon plötsligt ser ut så här när hon är 60?

Detektiverna säger alltså att detta inte är Jeanne vid 60, utan dottern Yvonne med de plockade ögonbrynen som har sminkat sig för att se gammal ut.

Men jag vet inte, jag. Var är bevisen?

– Jamen hur kunde Jeanne påstå att hon flög första gången när hon var 40 år? Det var i så fall 1915, under brinnande världskrig när det inte fanns passagerarplan! Ha!
– Äsch, hon tog väl bara fel.

Detektiverna jämför öronskrynklor på olika foton, hängande ögonlock på andra bilder, de publicerar statistik om hur mycket man krymper med åldern, skriver att Jeanne var osedvanligt pigg och välväxt i 115-årsåldern och kommer fram till att bevisen är klara.

Dock måste jag (tvivlaren på alla plan) säga att boendearrangemangen är underliga. Efter att dottern Yvonne hade dött, bodde hennes make kvar i lägenheten (i huset på bilden ovan) med sin svärmor Jeanne. Vilket ju hade varit komplett naturligt om det var Yvonne (sin fru) han bodde med … Ah well, han kanske behövde barnvakt.

Men vet ni vad. Jeanne/Yvonne rökte cigaretter hela livet. Det om något är ju hur konstigt som helst.

22 kommentarer