Det ringde i mobilen. Ett klart och tydligt nummer som började på 073 lyste på skärmen. Jag måste ju svara.
- Är det en potentiell uppdragsgivare som vill ge mig en miljard?
- Är det månne en okänd frånliden kusins faster som vill ge mig ett enormt arv?
- Är det kanske Nobel…nånting som vill tala om att jag xx för att yy och därmed zz?
– Hrrrkl. Lotten Bergman.
– Skrammel, skrammel, prassel, prassel.
– Lotten Bergman.
– Skrammel, skrammel, prassel, prassel.
– Hallå? sa jag, och misstänkte en av alla försäljare.
– Va? sa en målbrottsröst, vilket fick mig att spetsa öronen.
– Lotten Bergman …?
– Vasaru (fnitter) … LOTTEN? sa samma målbrottsröst.
– Lotten Bergman. Du har av någon anledning ringt till Lotten Bergman. Hej på dej, du.
Som slutpunkterna i dialogen antyder, var jag varken glättig eller spirituell – men väldigt nyfiken. Jag hörde hysteriskt fnitter i bakgrunden. Någon sa högt och tydligt ”ska jag stöna lite?” varpå fnittret antog pyramidala proportioner.
Jag tog mobilen från örat och sa till den för tillfället samlade församlingen:
– Bus förr i tiden var hartsfiol, spika fast galoscher, sota kikare, gladpack under toaringen, bädda säck och lägga bajs i brevlådan! Asså va? Vad kan ni numera? Tjuvringa?
– Vad är galoscher? sa en ättelägg utan bildning.
– Va? Ärenån som tjuvringer? sa min djefla man som har lite problem med fokus.
Jag satte på högtalaren, så att alla skulle höra hur roligt det är att tjuvringa.
– Sa du Lotten? LOTTEN?
– Jupp. Lotten.
– Hihihihihihihihiihihihii!!!
Och sedan hände inget. Vi hörde målbrottsskratt och förvirrade repliker som inte gick att uttyda och ett ständigt upprepande ”ska jag stöna lite?”.
Och så la de på. (Jag har naturligtvis som en vuxen, nutida tråktant kollat vem 073-numret gick till, vilket var en 43-årig kvinna i Kolmården. I could not care less.)
I köket gick då prat- och skrattvågorna höga, och alla pratade om bus. I samma ögonblick ringde det på dörren.
What? Va … ? Alla stelnade till. En fredag klockan strax efter nio på kvällen? Polisen? Bovar och banditer? Grannen som har låst sig ute eller råkat hugga ner vår häck eller krockat med vår bil eller nån som bara vill plocka våra äpplen?
Jag yttrade den klassiska repliken som finns med i alla filmer:
– Vem kan det vara?
Vi öppnade försiktigt dörren.
En av dem sa:
– Bus. Eller godis?
Åh. Vi serverade dem raskt godis i en ständigt påfylld försäkerhetskull-skål, och de tog en rejäl grabbnäve och sa hejdå.
Det var det. Gääääääääääsp.
Har ni busat, mina kära läsare? Jag (mesen och den skötsammanste av alla skötsamma tråkpruttar) har kastat snöbollar på klasskompisars fönster, men inte gjort värre saker än så.
Frigolit mot fönster fungerar också bra, har jag hört. Lite enklare att genomföra för den som inte har tillgång till stråkinstrumentalister i sin omgivning, har jag hört. Själv spelade (?) jag cello och hade tillgång till harts …
Va? Är inte det på onsdag?
Jag har börjat ett kok som kan vara klart på onsdag …
Double, double toil and trouble;
Fire burn and cauldron bubble
Tjuvringa är väl att olovandes låna någons telefon och ringa ett väldans dyrt samtal?
De som tjuvringde på kolmårdsdamens telefon busringde till er.
Jag råkade ut för ett klassiskt bus i somras. Det låg en plånbok på gatan när jag gick förbi. Men den skuttade iväg när jag böjde mig ner!
Jag hade ju läst om buset när jag var i målgruppen för sådana tips, men tänkt att ”Äsch så fånigt, klart att man ser fiskelinan.” Men si, det gjorde jag inte!
På tal om telefoni. Jag har på sistone märkt att dagens ungdom (90-talisterna) inte svarar i telefon på okända 08-nummer men väl på okända 07-dito. Har försökt kontakta presumtiva kollegor för att boka intervjuer och lögn i h…e att få dem att svara när jag ringer från den fasta telefonen.
Man har väl busringt några gånger … I mitt föräldrahem hade vi två telefoner och då kunde man ringa upp två personer och lägga ihop lurarna så att de pratade med varandra. Båda brukade hävda bestämt att det var den andra som ringt och ibland blev det ordentliga gräl om det. Roligast var att ringa upp två personer som man visste inte gillade varandra eller två konkurrerande butiker som tobaksaffären och fruktaffären på Höglandstorget som båda ville att skolbarnen skulle handla sitt livsnödvändiga godis hos dem.
När det gäller Halloween har vi skaffat en ordentlig kostym som moteld.
Nu når man har nummerpresentation i sin telefon, vore det inte bra om presentationen visade namn också för en ny kontakt. Liksom att myndigheter, vårdcentraler etc. kunde presentera sig på riktigt och inte bara med ”Hemligt nummer” eller nåt sånt. Problem med sekretessen och stulna identiteter? Nja, numret är väl registrerat på nån!
Väldigt OT: Brasilianska tullmyndigheten har ett system med s.k. NCM-koder, och någon kreativ person har översatt deras webbplats från portubraz till engelska. Resultatet blir ibland lite kul. Kolla här till exempel.
”E’re Hjorth?”
”Ja.”
”Gö’rom de igen!” Fniss fniss
Precis så, Ökenråttan!
(Vilket vi verkligen – jag lovar – kallade att ”tjuvringa”. Nu är Cecilia N. och jag ju från samma breddgrader, men vi sa verkligen inte ”busringa” i Luleå. Inte heller utövade jag konsten, nej.)
Nu vill vi ju veta mer om koket, HK!
På den tiden var jag från mer modesta breddgrader, mer typ PK:s.
Kommer ”konstnärdottern” hem till Halloween för årets stukulptuerfnde/Karvade pumpa?
Hoppas.
Berättigad fråga, Örjan, men nej! Hon (aka Artonåringen) har tenta mån 29/10 och fre 2/11 och sedan två dagars paus, varefter nästa GIGANTISKA mattekurs börjar. Att gå på teknisk fysik på LTH är fan ingen barnlek – och de fina halloween-pumporna som vi har vant oss vid kommer vi nog att sakna i ett par år …
Däremot kommer gotlänningen som läser speldesign (Tjugoettåringen) hem samtidigt som Tjugosexåringen imorrn – men de kommer verkligen inte att pumpkarva.
Herrejavlar, Niklas, den är ju gigantisk! Hur … Va … När … Varför … ÅH!
Fjäll av drake, och ödletå
Skulle passa bra i min gryta Niklas.
Rör om, rör om, rör om, Allt hvad röras må!
Håll grytan kokande. Jag förklarar mer i morgon.
Nu vill jag bara sova, kanske drömma.
Jo, alltså, … liksom, … om man har en partner som är väldigt intresserad av dinosaurier och som bland väldigt mycket annat har initierat (obs initierat, inte skrivit och producerat för då hade den sannolikt blivit mycket bättre än vad den blev) en tv-serie om en T-Rex som börjar på dagis. Om hon då får veta att företaget hon arbetat för tänkt slänga den specialgjorda dinosauriedräkten istället för att använda den igen eller åtminstone ställa ut den någonstans där besökande barn kan se den frågar hon om hon inte kan få ta hand om den. Och visst kan hon få det! De till och med transporterade hit den. Och hjälpte mig baxa upp den på övervåningen där hon flyttade in i ett av rummen.
Men den är kanske inte helt lätt att ta på sig och gå ner två trappor och skrämma barn med den.
Om någon är intresserad har vi lite fossiliserat dinosauriebajs också. Det är mycket lättare att handskas med.
Macbeth-HK: Blev det gott?
Rapport från Oktoberstämman igår: massor av fioler, men inte en enda hartsfiol. Däremot minst ett halloweenklätt barn, i svart med vita revben och knotor på bröst och armar. Det var cirka tre år gammalt och åtföljdes av mamma och ska snart få ett småsyskon.
Om det dyker upp några spöken idag får vi försöka muta dem med russin. Ska se till att ha godis hemma på onsdag teminstingens.
Det fanns ju inte Halloween när jag var liten, så då fick man busa året om och lite extra på Dymmelonsdagen.
Mitt bus var mest köksrelaterat och bestod i att baka hundbajs och lägga utanför tråkiga grannars hus, salta saften eller baka äckliga chokladbollar och bjuda på. Typ.
Mina barn däremot var mer uppfinningsrika. Bästa buset var nog äldsta dotterns klass som systematiskt under ett år knyckte whiteboardpennor i klassrummen (och gömde i ett gömme på toaletten). På skolavslutningen när dom slutade nian fick den utsatta läraren (som fått inleda alla lektioner med att leta pennor) tillbaka ALLA pennor i present av klassen. Jättekul bus!
Vår femtonåring hällde salt i en äppelkaka som serverades på middag med Lottens och min morbror hos vår mor. Dottern var då fem, och höll masken stencoolt under hela middagen när vi undrade och undrade varför kakan var så salt och var sedan helt oberörd när hon berättade efteråt. Idén hade hon plockat från en tidning. Själv hade jag skämts som en hund. Inga hyss från min sida.
WOW! Jag är chockad och glatt överraskad, Orangeluvan! Tänk att äen vi mesproppar kan ha närt förslagna busar vid vår barm!
Återkommer när jag ikväll har förhört alla mina barn och spanjorer!
Och då frågar man sig som mor till 18-åring med speldesignfunderingar (Lotten 23:20). Är utbildningen bra? Blir man ingenjör? Är den fokuserad på programmering eller grafisk design? Är Gotland trevligt? Och HUR överlever man när di små barnen flyttar hemifrån?
Den sista frågan kan jag svara på. Det går utmärkt. För att alternativet är så oändligt sorgligt.
Jag talar förstås inte om kärleksfulla barn som inte hittar någon lägenhet, utan om barn som inte kommer hemifrån för att de inte klarar livet utanför familjen.
Herr T som var sjuk i sex år och mest låg i sängen för att kroppen sa ifrån så fort han försökte göra nåt.
Så blev han bättre, gick på folkhögskola och pluggar nu i Borås på högskolan. Jag vet var han bor för jag köpte lägenheten, men jag vet inget om hans kurser, studiekompisar, matvanor (jo, lite) eller om han köpt nån cykel än.
Och det är som det ska vara, det är toppen att han har sitt eget liv, det är toppen att han trivs med både Borås och livet. Det förra får väl räknas som något av en bravad.
Det är lite vemodigt och jag kan verkligen sakna han sjuka humor, men jag har uppenbarligen gjort ett gott jobb som förälder.
Det är något att vila i om man skulle börja sakna telningen.
Jag är också omåttligt stolt att den andra ätteläggen har spränglicens och kan köra stooora gula maskiner.
Inte mycket bus i min historia, men i alla fall lite busingning, lite ligga i diket vid vägkanten och se påkörd ut och när nån tvärbromsar springer man till skogs, lite kinapuffar i kvarterets argaste tants brevlåda.
Men Christer Christer, att lägga ut den där länken var som ett bus, för jag skrattar nästan omkull. Är du säker på att det inte är Monty Python?
Spränglicens imponerar! Och stora gula maskiner! (Och jag vet att det liksom ingår i livet att de flyttar hemifrån. Sen hjälper det att komma ihåg hur hon som 5-åring började sista året på dagis och det kändes så främmande att den lilla skulle börja på stora, stora skolan om bara ett år. Men det var ju hur naturligt som helst när det väl var dags.)
Bra frågor, Betong-Bess!
Gotlänningen/Tjuettåringen är i huset i detta nu, och han är så vansinnigt lycklig och glad över sin utbildning. Huruvida den är ”bra” har vi ingen aning om, men jag är stencool: om ungen är glad och nöjd är det bra. Han blir inte ingenjör, men om man vill kan man bygga på med extrakurser och till och med göra dem på plats i Uppsala (han tillhör Uppsala universitet).
Den här utbildningen är fokuserad på design mer än programmering, men till allas vår förvåning får han skriva jättemycket text – hitta på sammanhang och rollfigurer och massa annat.
Det enda som är negativt med Gotland (så här långt) är att det inte är platt. ”Nerförs- och uppförsbackar hela tiden!”, klagar den unge mannen.
Ja, HUUUUR överlever man när di små barnen flyttar hemifrån? Jag har ingen aning! Jag fyller huset med annat folk som jag får laga mat till och som vill ha en säng att sova i. De kvällar som vi bara är tre vid middagsbordet är så trista att jag inte begriper hur någon kan vara så trist som vi är just då.
Men satan vad mycket mat vi har, där vi sitter och är tråkiga; jag kan fortfarande inte laga mat till färre än tio.
Tusan hakar, jag glömde ju att fråga alla om bus! Tio runt bordet och så GLÖMDE jag busfrågan! Gah!
Men Tjugosexåringen berättade i alla fall att han på dagis stal en McD-plastleksak av en kompis. Han bara plockade upp den ut kompisens ryggsäck, tog med den hem och deklarerade klart och tydligt för mig vad han hade gjort. Tydligen (detta minns jag inte alls) blev jag såpass upprörd att han för evigt minns var han stod, vad han sa och hur jag rynkade pannan.
Bus är beställt! Fast hartsfiol-historia är det jag kan komma med, för att vara någorlunda inom dagens ämne. Våra barn hade turen att få gå på bra fritis ända upp till sexan. Ung, entusiastisk personal som aktiverade ungarna med tusen trevliga projekt. Dom gjorde en tidning, satte upp en teaterpjäs med galapremiär och en gång fick hela gänget övernatta på fritis, som ligger i bottenvåningen. På det förberedande föräldramötet föreslog jag att vi päron kunde smyga dit på natten och spela hartsfiol; det var ju lätt att nå fönsterbågen från trottoaren. Clovn*n M*anne hade barn på fritiset och jag hade tänkt att åtminstone han skulle väl ställa upp. Näädå, mungiporna ner. Så det blev inget, fast jag erbjöd både harts och björntråd.
På busfronten har jag inte så mycket att berätta, men på mesfronten! När en mig närstående brorsa bäddat säck åt en övernattande gäst (som verkade lite ledsen) bäddade jag om, så att det inte skulle bli för jobbigt för gästen att krypa ner i sängen.
Cecilia, du har utsatts för det klassiska buset att ”dra pluska”! Trodde att det var utdött för länge sedan, tillsammans med hartsfiolen och att klunka jopp.
Bus blir betydligt bättre om idén till buset kommer före idén att man ska busa. Jag kommer ihåg ett sällsynt misslyckat bus från min barndom efter att vi hade sett en film om busiga barn: vi skruvade ut varenda lampa i huset. När far och mor kom hem blev de mest irriterade. Jag förstår dem.
Lite rolig grammatikvurpa i dagens DN: ”Zlatan Ibrahimovic har varit en självklar del av den internationella toppfotbollen under hela 2000-talet. Hur länge den meningen fortfarande kan skrivas i presens är däremot höljt i dunkel.”
Kära nån, så roligt, CtLDPT!
Ni som (liksom jag) vill se meningen på riktigt, har den här: https://www.svd.se/ar-det-slut-nu-zlatan
*googlar klunka jopp*
Och se där, Karin som nämner klunka jopp har ju skrivit en förklaring i sin egen förträffliga blogg!
”Klunka jopp är en variant på hartsfiol. Man tar en lagom stor potatis (jopp, dvs jordpäron) knyter fast den med björntråd och sedan fäster man ett häftstift – nej, det funkar väl inte? lite kraftigare får det nog vara. Kanske befintlig fästanordning för fönsterhaken? Hursomhelst låter man potatisen hänga ner lite i anslutning till ett fönster och så smyger man baklänges (medan man rullar ut björntråden) och när man gömt sig i närbelägna buskar drar man lätt i björntråden. Då dunkar potatisen mot husväggen så att husets invånare undrar om det var någon som knackade på dörren? Nej. På fönsterkarmen? Nej? Kan det vara något på övervåningen? Och gömd i buskarna kan man alltså följa hur husfolket funderar, tänder lampor på nya ställen, kommer ut på trappan… Mycket underhållande. Tyckte vi en gång i tiden!”
Jag har busat mycket i mina dar.
Aprilskämt har alltid roat mig, så när jag hade akvarium, i sönernas högstadieskola, satte jag upp en lapp på 1 april där jag skrev att jag tillfälligt var tvungen att inhysa min elektriska ål pga spricka i hemmakvariet.
Efter en särdeles besvärlig snövinter drog SL av 10% på nästkommande säsongskort som plåster på såren. Jag stod trafikvärd och på 1 april, när folk kom med sprillans färska kort, meddelade jag att landstingets revisorer strängeligen motsatte sig rabatten och hänvisade kunderna till SLCenter vid Fridhemsplan för inbetalning av rabattbeloppet. SLCenter blev inte glada, men det var ju inte heller meningen.
I akvarieklubben jag var medlem av hade vi medlemsmöte på torsdagar, och ett år sammanföll det med 1 april. Till saken hör att vi vid akvarieauktionen i februari hade haft länsstyrelsens djurskyddsenhet på besök (de hade inget att anmärka på) och nu ville man som djurskyddsåtgärd inventera länets akvarier. Därför uppmanades klubbmedlemmarna att skriva ner sina personnummer, antalet akvarier över 45 liter och de två huvudsakliga fiskgrupperna däruti.
Alla plitade och skrev snällt, utan protest, förutom rockgitarristen Stevie, som på bred ståckhomska ogillade att behöva hamna i myndighetsregister. Förutom att varfa en jävel på gura är han en mycket skicklig akvarist.
På ett av Fältbiologernas riksårsmöten knöt vi ihop alla kängsnören och böt dessutom plats på dojorna vid de två ingångar som fanns. Vi hade roligt, det hade inga andra.
Samma riksårsmöte lanserade vi en fiaknuff. Fältbiologernas aktiviteter kallades ofta för knuff. Knuffa för mossor, knuffa för havet, knuffa för insekter osv.
Vi hade gjort potatistryck på insidan av bruna papperskassar (sönderklippta), gjort pluppar och tärningar med hjälp av bandsåg, plakatfärg och tuschpenna.
Ett särskilt Knuffa för fia-häfte skrevs också och det har jag fortfarande kvar. Rent svammel alltihop som folk svalde med hull och hår. Namnet kom sig av att munkarna som introducerade spelet i Europa utbrast ’fiat voluntas tea’ närde kastade tärningarna. Med mera.
På minifältisläger på sommaren väckte vi ungarna med lussetåg mitt i natten, nybakade lussekatter och allt, färgade fil och mjölk med hushållsfärg och injektionsnål. Varför är mjölken grön? För att gräset korna äter är grönt…
Tack Lotten och Gotlänningen! Min 18-åring vill (just nu) bli ingenjör, läsa speldesign, inte läsa för mycket programmering, flytta till Västerbotten. Som det verkar kan hon få tre av fyra.
Nää jag fick inte se Zlatanmeningen på riktigt. Redigerad. Nu är det hur länge det ska fortsätta så som är höljt i dunkel.
I DN står meningen kvar i oredigerat skick.
Hihi, där var den!
Och så fixade jag en skärmdump!