Näe, nu beter sig våra två gamla bilar som hundraåriga sekrutter.
Saaben – med den oerhört fiffiga mugghållaren som glider ur sitt bo som en balettdansös – läcker olja och har bara tre fungerande dörrar. Till häromveckan hade den även tre fönster som lydde på kommando, men plötsligt for passagerarfönstret ner med en smäll och lade sig att dö inne i dörren. Jag fiskade upp den och tejpade fast fönstret med silvertejp och njöt sedan av mugghållaren i några dagar till, innan vi sålde bilen till familjens spanjor för 10 kr.
Film från när bilden köptes 2013.
Volvon – med den oerhört charmiga registreringskylten HEJ – startar bara efter tio–tolv försök eftersom startmotorn håller på att förtvina. Den tappar plötsligt och utan förvarning plastdelar överallt och på undersidan skramlar något som är helt osynligt. Jag har med silvertejp och liten hammare krupit under den och letat skrammel, men inte hittat nåt.
Så vad gör vi nu?
- Spanjoren uppsökte en bilmekaniker med sin nyköpta Saab, och fick blott en rynkad panna till svar. Det skulle kosta minst 15 000 kr att få ordning på allt.
- Jag kollade vad en ny startmotor skulle gå på, och tappade gnistan helt.
Jag och spanjoren åkte därför idag till Bilia, som är som Blocket fast på allvar, liksom. Inte för att jag egentligen visste vad vi gjorde där, utan för att en lyckokaka tidigare på dagen hade väst detta till mig:
Där inne hittade vi omedelbart varsin bil som vi skulle kunna mörda för att få köra. Brydde vi oss om interiören, mugghållarna, ålder, motorljud eller finansiering? Nope.
Fortsättning följer, för nu är det faktiskt dags för mig att börja köra i bilar som inte är myndiga, utan bara i trotsåldern.
