Jag läste en nio år gammal formulering i DN, och vips försvann en hel dag eftersom jag inte kunde släppa orden och bara gå vidare i lifvet. Det handlade om den här bilden (som inte syns i själva artikeln):
Det jag hängde upp mig på var den här parentesen med prostitutionen i texten (min kursivering):
”Huset i fonden med skylten Herr- och Damcafé har ersatts av Kanslihusannexet som byggdes på 1940-talet (damer som gick ensamma på vanliga caféer riskerade att betraktas som prostituerade).”
Associationsvurpa. Fungerade alltså konditorierna som något slags utställningslokal eller halvbordell när man inte bara valde mellan madeleinekakor och mazariner utan även kunde peka på Beda Larsson och säga ”den där”?
Jag googlade kaféer och caféer och konditorier med förleden dam- och herr- samt mejlade en forskare, två museer och Stockholmskällan, men kom inte gåtans svar närmare. Mer än så här fick jag inte fram:
Hej Lotten, vid sekelskiftet var det inte självklart för en dam att gå på café (i synnerhet inte utan manligt sällskap) med bibehållet anseende, men för att locka en kvinnlig publik nischade olika kaféägare sina lokaler så att de skulle passa damer och kvinnliga sällskap. Tysta Marie är ett sådant exempel. Det fanns fler därtill.
Hälsningar Ulrika Torell, Nordiska museet
Det fanns förvisso från 1800-talets mitt en massa ställen där män och kvinnor både tillsammans och var för sig kunde fika kringlor och mumsa napolitanska bakelser, men varifrån kom uppgiften om att man kunde misstas för glädjeflicka om man ensam slank in för en kaffe?
Ingen vet!
I ”Sveriges privata företagare” (1939) nämns utan årtal, men förmodligen handlar det om 1830-talet: ”Schütz konditori, kallat Café Scandinave, med Fortunaspel och särskilt damrum, var mycket bekant i nära tre årtionden.”
Damkafé nummer ett, är helt klart ”Tysta Mari” som slog upp portarna utan daminriktning 1834 i mamsell Maria Christina Lindströms regi. Varför hon valde att ha en damavdelning som på badhus vet man inte, men di kanske bara ville fika ifred?
På platsen för nuvarande Sverigehuset (ryyys), låg Blanchs Café, som dock inte fungerade som regelrätt kondis, utan som också hade musikevenemang, dans och hallabaloo med alkohol.
I Idun nämner Hanna Kamke 1909 damcaféerna som något fullständigt naturligt. Men vaaad gör kvinnorna där? Behagar de månne vara oseriösa?
”Mycket tidigt redan ser man dem, oftast pyntade öfver sin ålder, flirtande i sällskap med skolgossar, längre fram med ynglingar och unga män. På offentliga promenader, i damkaféer, utställningar m. m. synas de skrattande, pratande, koketterande. Verkligt djupa intressen torde de knappast ha, de skulle då ej så vilja slösa med sin tid, ehuru en och annan visserligen sysslar med studier eller konst och därför i sitt yttre uppträdande söker verka konstnär eller stor begåfning”.
(Viktig iakttagelse: det här var på den tiden när man hade både hängslen och livrem och därför garderade med både punkter och mellanslag i förkortningar.)
Just Tysta Mari var en förebild – men det handlade inte så mycket om damavdelningen, utan om att det var trevligt. Det skapades en hel kondisgenre som kallades ”Tysta Mari-kaféer” som hade stort sortiment, rejäl betjäning samt tysta och ordentliga kunder. ”På sådana såg man många damer som gäster.” Damerna kanske bara uppskattade kvalitet?
Hur jag än letar, kan jag i äldre källor inte hitta något som bekräftar att lösdrivande, på vanliga konditorier sittande kvinnfolk blev misstagna för prostituerade.
Tre exempel som visar att det nog inte har med prostitution att göra:
1.
I DN står det 27 januari 1966 att damcaféer var ställen ”dit damer kunde gå utan herrsällskap”. DN fortsätter: ”Det kunde de inte göra var som helst före första världskriget.”
2.
I ”Damkonditorier och herrkaféer borgerliga kvinnors och mäns skilda rum i 1890-talets Stockholm” (1998) skriver Tina Sjöberg om 1890-talets kvinna att hon inte skulle vara ”offentlig”, utan alltid ha sällskap om hon rörde sig utomhus. ”Kvinnor som överskred dessa gränser kallades ’offentliga’, med vilket man menade kvinnor med tvivelaktig moral.”
3.
I ”Qvinnan, sådan hon är och borde vara” (1883) kritiseras det faktum att förnäma fruntimmer inte får gå ensamma, medan tjänstefolk får det. (Läs, även om det känns långt!)
”Ett allmänt bruk i våra städer är, att fina damer låta om aftnarna hemta sig af sina pigor. Damer, som af pur anständighetskänsla icke våga sjelf eller låta sin dotter gå ensam hem om aftonen, honskickar, utan den minsta samvetsförebråelse, den ofta yngre pigan att hemta sig, icke betänkande, att denna i sin enklare drägt är mycket förr utsatt för förnärmelser, än den eleganta damen. Man tilltror alltså den tjenande flickan mera takt att tillbakavisa närgångenheter, än den bildade damen. […] En ung flicka måste lefva under sin moders ögon, så att hon icke en gång knappt vågar sig ut på gatan utan att vara ledsagad af ett annat väsen; äfven anses det opassande, om en gift fru utan sin mans sällskap plägar umgänge med andra männer; eller om hon går ensam att spatsera; till och med enkan och den till åren komna flickan undgå icke tadlets pilar, om de våga gå ensamma på en konsert eller på ett offentligt förlustelseställe.”
Jajaja, det ansågs inte lämpligt och man kunde utsättas för förnärmelser – det är jag med på. Men inte misstogs de väl för prostituerade?
28 kommentarer