Vallningsteamet består – vad jag vet – bara av mig.
Ingen annan som jag känner ligger och svettas på nätterna, cyklar i vredesmod ut i spenaten (som när nysningarna och frågorna var så irriterande häromdan) och har fått ett plötsligt begär efter handkräm och ögondroppar.
Så – är det alltså så här man ska uppleva världen under pubertet nr 2: klimakteriet?
För det är väl det det handlar om? Jag är för jösse namn 54 år och har till nu varit hur fertil som helst, har det verkat som. (Rätta mig inte på den punkten; jag vill tro att det har varit så.)
Jag läser nu att 75 % av alla kvinnor upplever ”besvär” (definitionsfråga) av klimakteriet, men att man kan få hjälp om man tar östrogentillskott – men bara under kortare perioder och när klockan slår och tuppen gal, särskilt på tis- och lördagar men inte på jämna datum och sannerligen inte så att folk ser det. För då får man ju nämligen bröstcancer.
Då svettas jag hellre, skäller ut omgivningen och berättar för världen att det är synd om mig just nu eftersom jag inte längre sover som en människa.
Jaja, dessutom känns det tydligen enligt vetenskapliga rön bättre om jag
- slutar röka (check, 1977 var senaste gången)
- motionerar mer (check, sedan 1976)
- slutar pimpla te (näe)
- inte frossar i kaffe (check)
- undviker alkohol (menvaihelvete).
På den amerikanska marknaden finns det speciella vallnings-isklampar som funkar precis som ispåsarna som man har inom idrottsvärlden: man bankar igång dem. Och trycker ner dem i bh:n när man kokar över.
Den amerikanska marknaden är verkligen mysko: man får inte visa ammande mödrar, men behån ska alltså fram när det gäller klimakteriet? Eller vänta, det står att den är diskret. Åhå. Men jag är ju inte så diskret.
Varför skulle jag vara diskret? Dra åt pepparn, världen, du är dum! Fan. Nu måste jag ut och cykla igen.
33 kommentarer