Jag snubblade över en oerhört liten fin notis från Sundsvalls Tidning när jag for omkring som ett yrväder på hela vida internet, och då särskilt i de obskyra kvarteren och dammiga hörnen.
(Om man börjar läsa här på KB, fastnar man lätt och vips, har ett år gått.)
Nu blir det lite synd om er som läser på mobilen, för det är svårt att bara välja ut en eller två notiser. Hämta förstoringsglas eller en ung människa med ögonen i behåll. Läs gärna högt för omgivningen. Här vankas bärsärkaraseri och amazoner!
Ordet ”känbar” är felstavat med tanke på årtalet – men före 1889 års upplaga av SAOL stavades det verkligen med ett n. Nu ska vi se hur det gick med den med sitt förnamn förkortade herr Larsson, grundläggare Ekblom och sanslöse Persson.
Ovarsamma män var tydligen framme även på andra ställen – fast här handlar det om att så sin säd.
Plötsligt fastnade jag vid en nyhet om en stackars sångerska, som hade blivit galen, stum, inspärrad och vars öde tydligen bekymrade halva landet. Men vad i hela friden hände med Rosée Heath?
Jag bläddrade bakåt i olika tidningar och hittade förmodligen orsaken i Malmö Allehanda: olycklig kärlek, passionerad flykt med en underlöjtnant en hel månad tidigare. Den 11 september 1890 ska Rosée Heath plötsligt ha avvikit från sin teater. Rubriken är ”En uppseendeväckande enlevering”, men det verkar som om hon följde med frivilligt och att det i så fall var hennes föräldrar som inte godkände tilltaget.
”Miss Heath har under sitt uppträdande varit åtföljd av sina gamla föräldrar, vilka alltid var tillstädes bakom kulisserna och utgjorde hennes ständiga skyddsvakt. Också ansågs miss Heath ej älska någonting högre, än sin konst. Hon gjorde emellertid under sitt uppträdande i Stockholm bekantskap med den unge officer, i vars sällskap hon nu lämnade Malmö, glömmande pliktens bud för kärlekens.”
Föräldrarna anade oråd och höll ett extra nogsamt öga på sin ”skatt” (och inkomstbringare, anar man) och kallade till och med på polisen när de jagade efter dem till järnvägsstationen. De pekade ut den pliktförgätna dotterns älskare på tågperrongen, men …
Men vem var då denne unge man som var så listig och satte sig i en kupé och placerade Rosée i en annan? Jo, en underlöjtnant Linder vid Lifgardet.
Tydligen tvingades de älskande tu isär, varpå den skönsjungande Rosée bröt ihop och spärrades in på okänd tid. Det ramlar under ett år in smånotiser om Miss Heath i alla Sveriges tidningar, där hon hela tiden beskrivs som obotligt sinnessjuk. Men vad hände sedan? (Ta er nu åt hjärtat precis som jag gjorde när jag hittade detta.)
Jag hann dubbelkolla och få den plötsliga döden bekräftad i flera tidningar, när plötsligt denna lilla notis dyker upp i Nya Dagligt Allehanda en dryg vecka senare.
Jahaja, och i augusti 1891 meddelar man lugnt i Sundsvalls tidning att Rosée fortfarande vägrar att tala.
Men så här kan det ju inte fortsätta.
(Blädder, blädder, sök, sök. Varför kan inte någon betala mig en heltidslön för att göra sånt härnt underbart roligt forskningsarbete? Hyllad sångerska rymmer med officer, spärras in, blir galen, förlorar talförmågan, dör en skendöd men lever igen – och då vill man ju veta mer!)
Heureka! Rosée talar! I mars 1892 är hon på benen igen!
Och det blev hon – frisk alltså. Plötsligt sjunger och dansar hon utan sin officer och … så är hon puts väck igen. Hon nämns i Per Wästbergs ”Halva kungariket”, men jag kan inte hitta någon notis om eventuellt frånfälle, fortsatt karriär eller ens konserter.
Så då släpper jag henne väl (stackars, stackars Rosée) och går till en internationell nyhet från 1892 istället.
Tänk, sådana problem slipper vi numera.
Hej alla som orkade läsa ända hit! Nu ska jag så geschwindt det nånsin går försöka återvända till 2018.
64 kommentarer