Hoppa till innehåll

Dag: 2 maj, 2018

En ö, två irländare & tre köer (dag 10 i N.Y.)

Sista dagen i New York var en komplett dag eftersom planet inte lyfte förrän kl 22. Mycket bra planering av flygbolaget eller vem det nu är som bestämmer. Jag satte mig ner och på skoj och kollade vad jag skulle göra denna sista dag – och kom inte på något. Därför tog jag fram en karta och ringade med grönt in ställen som jag hade besökt, utforskat eller undersökt med lupp. Jag borde ha kollat in Harlem och Bronx mer, förstås. Hm. Och ge Brooklyn ytterligare en chans? Nä. Men! Plötsligt såg jag en öde ö!

(Den var ju inte alls öde. Men det var så jag inbillade mig att den skulle se ut.)

Gröna ringar: utforskade ställen. Röd pil: Steinway Street, där jag bodde. Blå pil: den obebodda ön! (Kartan.)

Roosevelt Island, som den heter, är bara 240 meter bred och 3 km lång, men där bor ändå 10 000 människor.

Den sydligaste delen ser ut så här, så här kan ju ingen bo.

Gräsmattan på bilden ovan är Franklin D. Roosevelt Four Freedoms Park, som ritades av Louis Kahn 1972, men som inte kom att iordningställas och invigas förrän 2012 eftersom pengar saknades. Därför har den liksom ett platt 70-talsstuk. (Herr Kahn själv dog inne på en toa på  Penn Station 1974.)

Den näst sydligaste delen ser ut så här, så där kan ju ingen heller bo.

Ruinen är ett f.d. smittkoppssjukhus från 1856, som från 1956 tilläts förfalla på detta bedrövliga sätt så att det nu inte går att renovera om inte någon skjuter till fnutton miljoner kronor för stabilisering. Men … det är väl vackert där det står som ett monument över flydda tider?

Det här är vakten Andy, som berättade allt om parken och ruinen för mig. Hans skägg påminner om Lasse Holmqvists frisyr, men jag kom mig inte för att fråga om orsaken.
Längs ”strandpromenaden” på Roosevelt Island såg jag detta. Det visade sig att de unga tu, inflyttade från Irland, satt och tittade på en långfilm där inne i mörkret. (Avengers.)

Plötsligt tvärstannade jag. En gammal bil! Så underligt! Alla bilar inne i down town N.Y. är nya, stora, nytvättade och väldigt tysta samt (antar jag) miljövänliga. Det luktar inte avgaser, det bullrar inte – även om det är ett jävla liv av alla biltutor och trafikpolisvisslor.

Men det här är ju en typisk amerikanare – från slutet av 1970-talet, eller?
Jag stannade till under Ed Koch Queensboro Bridge för att fotografera och sedan placera under rubriken ”mäktiga ting”, när en liten farkost dök upp i högerkanten. En linbana? Här? Va?

Japp – Roosevelt Island Tramway! Som ingår i buss- och tunnelbanesystemet så att man får åka gratis på sitt turistkort. Jag och massa cyklar, pendlare och barn stod i en effektiv kö för att sedan snabbt kliva in i den gungande lilla lådan – och jag var så hänförd att jag helt glömde bort att ta vackra bilder.

När vi nästan var framme på 1st Avenue, klämde jag av några sådana här som bevis, bara.

Utan mål och mening vandrade jag sedan in på Barnes & Noble, som ju är en liten nätt boklåda.

Dock köpte jag inte ens en enda liten trycksak. Det är så överväldigande stort. (Hoppas att de som tittar på filmerna som tas med övervakningskameran där i taket hade roligt åt mitt klättrande och bänglande.)

Värt att notera är att man som hemlös kan sätta sig/lägga sig inne på Barnes & Noble så länge man läser och uppför sig. (Min tolkning.)

Mätt på intrycken, tog jag buss till East Village för att drälla lite mer i de kvarteren. Busschauffören tutade och tutade frustrerat hela vägen söderut. Ni ser här på bilden hur man tar sig av bussen.
På en gata i de södra delarna av New York stod en enorm kö-klump utanför en lokal som hade prytts med många blommor. Jag försökte prata med folk i kön, men de var inte på humör. De ville vara där inne och … lukta på blommorna?

Aha. Blommorna är manga, inte många. Nu får jag nog skäll av barnen för att jag okunnig vad gäller Takashi Murakamis konst. Nåja, ungdomen av idag kan ju nästan inte skilja på Phil Mahre och Andreas Wentzel, så de ska inte snacka.

Min promenad i East Village var tuff. Vädret slog nämligen om från grått och 10 °C till gassande solsken och säkert uppåt 25 °C. Och där gick jag i svarta jeans, t-shirt, hoodie och jacka samt tung ryggsäck. Folk runtomkring mig hade antingen dunjacka eller linne och shorts, och alla bar de plötsligt på enorma vattenflaskor som de sög kraft ur som små barn med vällingflaska.

Svårt att motstå för en loppistoka. Kan jag kanske köpa svala kläder här? tänkte jag.
Men inne i denna second hand-butik var allt faktiskt jättejättefult. Eller vad säger ni om dessa hot pants från 70-talet?

Strax väster om Tompson Square Park dök ännu en kö upp.

Jag tog snabbt en bild och kikade nyfiket på utbudet. Då kom en ilsken kvinna fram och sa att jag inte skulle stirra.

Det visade sig att kön ledde till matutdelning åt hemlösa och allmänt fattiga människor. Eftersom jag inte visste det, hann jag registrera och analysera vilka som stod i kön och kan därför berätta att det var precis alla kategorier: barn, vuxna, mentalt sjuka, krigsveteraner, hipsters, storväxta, pyttesmå, välklädda, oklädda och hundar. (Naturligtvis är de indelade i kategorier via mina svenska ögon: en svensk hipster-look behöver inte betyda att det är en amerikansk hipster.)

Och hur är det med knät efter allt detta vandrande, undrar väl allmänheten? Jo, förutom att jag ju har den där gamla meniskskadan som inte verkar vilja läka, har jag förmodligen drabbats av iliotibialbandssyndrom. Eller ”löparknä” – som man kan få utan att ha tsgit ett enda löpsteg, måste jag tillägga. Vad gör man då? Man googlar och finner: ”Prognosen är god och så många som upp till 94 % av alla drabbade svarar bra på icke kirurgisk behandling som exempelvis vila, stretchning och fysioterapi.”

Alltså ställer jag mig under promenaderna i olika stretch-ställningar och ser ytterst underlig ut. Vilket alla andra i N.Y. också gör, så jag smälter in finfint.

I en av tunnelbanenedgångarna stötte jag plötsligt på ett pyttelitet konstverk till min ära.

Ni ser? Det är jag med plommonstopet som står och stretchar. (Vet inte riktigt vem den hjälpande, bystiga damen är.)

Google igen: ”Man försöka bli av med skadan själv genom att vila från den aktivitet som framkallar smärtan.”

Well, okej, inte så svårt; jag lär inte åka till N.Y. igen på bra länge!

En av alla stretchande New York-bor.
Share
16 kommentarer