Hoppa till innehåll

Etikett: ajajaj

Här sitter jag med en spik i foten, liksom

Publicerat av Lotten Bergman den 2 oktober, 2018, 20:11

Vad händer på bilden? (Det finns facit.)

Fokus!

Jo. Jag har förutom en pincett i munnen och glasögon på näsan även en nål i nypan, lax och potatisgratäng i ugnen, halloumi i stekpannan samt en sticka i fingret och en pannlampa på huvudet.

Ni förstår?

Jag skulle nämligen bara dra loss den förnicklade stekpannan som väger sju kilo men så effektivt gör alla halloumisar randiga, när en sticka out of nowhere bara högg mig i tummen.

[Här hade jag lätt kunnat lägga in en bild på en skadad tumme, men hu så läbbiga bilderna på sådana är. Hajen, anyone?]

Matlagningen fortfor som den skulle, även om jag inte kunde skiva potatisen utan gaffel och var tvungen att oja, stöna och klaga hela tiden.

Nu är tummen alls inte räddad, ska ni veta. Det blir inga bildbevis just nu, men det är förmodligen så att jag kommer att dö av blodförgiftning inatt eftersom jag inte har fått loss den meterlånga balken som på något sätt har satt bo i vänstertummen. Internet ger mig heller ingen hjälp, för si vad man får för träff om man söker på sticka och tumme:

Utvandrarna må ha haft det hemskt på överresan till Amerikat. Men 1850-talets stackare kunde i alla fall fokusera på köttmaskar, blodförgiftning, kallbrand, svält och skörbjugg när de hade en sticka i tummen.

Jag, jag kan bara sitta här med min spik i foten.

Liksom.

UPPDATERING TRE DAGAR SENARE!

Puh!

Den är ute! Jag lade tummen i blöt med bakpulver i en halvtimme och sidan karvade jag med en nål – och med en fin pincett fick jag slutligen ut den här jädra spinken!

Share
35 kommentarer

Den sämsta filmen någonsin och annat dåligt

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juli, 2017, 23:23

Som filmnörd har jag kommit att se en och annan kass film. Men fan vet om inte kvällens tittande (via Netflix, keep away everybody) tar priset. Den var nämligen så dålig att jag inte ens kunde skratta åt hur kass den var.

Härmed delas betyget ”döskalle” ut till Stepbrothers, vilket ju är ett lika moget betyg som hela manuset. Sicket skräp. Om en amerikansk film är riktigt jädra bedrövlig får man se minst

  1. en pung
  2. en prutt
  3. en spya.

Ergo Step Brothers.

Under filmen kämpade jag emot flyktinstinken. Jag hämtade mer te. Jag tog fram glass till alla. Jag gick ut med sopsäcken. Jag tog in dynorna från altanen. Jag tömde allas vinglas. (I slasken, mind you.) Jag gick på toa och spelade Wordfeud. Såg att jag kunde lägga bästa lägget ever – bara inte motståndaren tog min plats.
Självklart tog motståndaren min plats och lade SKUTTA utan att ens använda trippeln. Jag hämnades genom att en stund senare lägga favvo-ordet på ett helt annat ställe för inte alls lika många poäng. Men i alla fall. Eh.

Bittert och bistert placerade jag mig själv i högläge med min krossade menisk på detta sätt och begrundade lifvet och vädret.  (Bilden togs tidigare i veckan när vädret var bättre. Men så här sitter jag ganska ofta, jag och mitt knä.)

TENS-apparaten har jag fått låna av kommentatösen Ninja-Malin, och den liksom suddar ut smärtan som trolleri.

Sedan skulle vi äta melon.

Ni vet hur en vattenmelon är det nästan godaste i hela världen? Särskilt de genetiskt förädlade som inte har massa stökiga fortplantningskärnor som stör? Och hur en kall melon en (någorlunda) varm sommardag kan vara det bästa i hela vida världen?

Okej, tänk er istället hur man med en vass kniv skär den här femkilosmelonen mitt itu, och hur en stank värre än från det sura köttet i Utvandrarna sprider sig i köket?

Så här såg den ut vid öppning: hålig. Och rutten.

Så nu förstår ni: det är bara att ge upp och bete sig som en femåring.

(Varning för känsliga tittare: jag regisserades av barnen.)

Share
47 kommentarer