Som filmnörd har jag kommit att se en och annan kass film. Men fan vet om inte kvällens tittande (via Netflix, keep away everybody) tar priset. Den var nämligen så dålig att jag inte ens kunde skratta åt hur kass den var.

Härmed delas betyget ”döskalle” ut till Stepbrothers, vilket ju är ett lika moget betyg som hela manuset. Sicket skräp. Om en amerikansk film är riktigt jädra bedrövlig får man se minst

1. en pung
2. en prutt
3. en spya.

Ergo Step Brothers.

Under filmen kämpade jag emot flyktinstinken. Jag hämtade mer te. Jag tog fram glass till alla. Jag gick ut med sopsäcken. Jag tog in dynorna från altanen. Jag tömde allas vinglas. (I slasken, mind you.) Jag gick på toa och spelade Wordfeud. Såg att jag kunde lägga bästa lägget ever – bara inte motståndaren tog min plats.
Självklart tog motståndaren min plats och lade SKUTTA utan att ens använda trippeln. Jag hämnades genom att en stund senare lägga favvo-ordet på ett helt annat ställe för inte alls lika många poäng. Men i alla fall. Eh.

Bittert och bistert placerade jag mig själv i högläge med min krossade menisk på detta sätt och begrundade lifvet och vädret.  (Bilden togs tidigare i veckan när vädret var bättre. Men så här sitter jag ganska ofta, jag och mitt knä.)

TENS-apparaten har jag fått låna av kommentatösen Ninja-Malin, och den liksom suddar ut smärtan som trolleri.

Sedan skulle vi äta melon.

Ni vet hur en vattenmelon är det nästan godaste i hela världen? Särskilt de genetiskt förädlade som inte har massa stökiga fortplantningskärnor som stör? Och hur en kall melon en (någorlunda) varm sommardag kan vara det bästa i hela vida världen?

Okej, tänk er istället hur man med en vass kniv skär den här femkilosmelonen mitt itu, och hur en stank värre än från det sura köttet i Utvandrarna sprider sig i köket?

Så här såg den ut vid öppning: hålig. Och rutten.

Så nu förstår ni: det är bara att ge upp och bete sig som en femåring.

(Varning för känsliga tittare: jag regisserades av barnen.)