Dag: 10 november 2016

Tjugofyraåringen – aka civ. ing. Erik Bergman – är den i särklass mest omvärldsintresserade av de fem barnen. Medan jag har frossat i lustifikationer, skämt, absurditeter och floskler under USA:s valkampanj, har han satt sig in i det hela på riktigt.

– Erik! Vill du gästblogga om valet?
– Ja! Jag sätter igång meddetsamma!

Så här kommer han. The stage is yours, son!

---

Tack! Nu ska vi se …

En narcissistisk, xenofobisk skitstövel har blivit vald till världens mest prestigefyllda post. Vad tänker folk? Det finns faktiskt ett par anledningar till varför det gick som det gjorde, och så här ser jag på det.

Nummer ett.

Hillary Clinton är en svag kandidat mer än Donald Trump är en stark kandidat. Bakom de två större amerikanska partierna ligger varsitt organ: RNC (The Republican National Committee) och DNC (the Democratic National Committee) som ska finansiera sina kandidater när valet närmar sig. Clinton har under sina år som politiker samlat mycket inflytande inom DNC. Och detta är anledningen till att hon lyckades bli demokraternas kandidat trots bristande popularitet.

Bernie Sanders är det närmaste man kan kalla en sosse inom amerikansk politik. Han talar om högre skatter och bredare välfärd – som svensk är detta inte så obekant. Till skillnad från Clinton är Sanders både karismatisk och progressiv och har dessutom rent mjöl i påsen. Detta räckte dock inte; DNC hade bestämt sig sedan länge, och kämpade för att sakta ner Sanders framgångar. WikiLeaks avslöjade att ekonomichefen vid DNC bland annat föreslog att de kunde utnyttja Sanders judiska bakgrund för att avskräcka religiösa röstare.

Så demokraterna lyckades till sist klämma ur sig en kandidat med all politisk erfarenhet man kan önska sig, men utan förmåga att charma det amerikanska folket.

Nummer två.

Den amerikanska rösträkningen är underlig. I USA:s grundlag står specificerat att antalet röster på vardera kandidat inte avgör utfallet. Huh?

Till exempel drog Clinton i delstaten Florida  in 4,5 miljoner röster och Trump 4,6 miljoner. Detta utfall presenteras dock i sammanräkningen som att hela Florida röstade på Trump. Av USA:s 50 stater är det 48 som tillämpar detta korkade system, och det görs inte mycket för att ändra på saken. Detta är anledningen till att demokrater aldrig åker på turné i Kalifornien och republikaner aldrig marknadsför sig själva i Texas – dessa stater kommer de att vinna oavsett; med vilken marginal spelar ingen som helst roll.

Så. I slutändan hade Clinton fler röster än Trump, men det var fel röster. Sorry. Detta har hänt fyra gånger tidigare.

Nummer tre.

Historien upprepar sig. De amerikanska presidentvalen har ägt rum tillräckligt många gånger för att man ska ha ett ganska bra statistiskt underlag. Man kan då titta på vilka omständigheter som råder, och med ganska stor säkerhet förutspå valet. En professor i USA har forskat i just detta och lyckats förutspå alla val sedan 1984. Detta trots att de allra flesta år 2016 trodde helt tvärt emot – inklusive opinionsmätningar och till och med vadslagningssajter.

Så. Utfallet är inte alltför konstigt. Men det spelar ingen roll hur det gick till – vad gör vi nu? Är det dags att bygga en ark eller börja investera i guld inför civilisationens kollaps?

Nä.

Att vara president är inte helt enkelt. Obama hade betydligt högre förhoppningar på vad han skulle uträtta under sin tid som president än vad han faktiskt lyckades uppnå, och detta är på grund av att hans förslag måste godkännas av flera olika hörn i den villervalla som är den amerikanska regeringen. Trump är, tro det eller ej, ganska vänstervriden för att vara republikan – han är inte särskilt religiös och har, fram tills han behövde vinna RNC:s förtroende, inte uppgett några starka tankar om till exempel abort- och äktenskapslagar. De galna idéer Trump kan tänkas få under de kommande fyra åren kommer att bekämpas av hundratals vettiga politiker.

Om det är något vi kan tjäna på detta val är det att det skulle kunna vara ett steg mot att amerikanerna inser att de egentligen är ute efter fyra politiska inriktningar istället för två, nämligen

1. klassisk konservatism (George W. Bush)

2. progressiv konservatism (Donald Trump)

3. klassisk liberalism (Hillary Clinton)

4. progressiv liberalism (Bernie Sanders)

Så oroa er inte så mycket. Nu avvaktar vi och ser vi vad som händer.