Nittonåringen har under två veckor stånkat lite över ett nageltrång på ett ringfinger. Vi har hällt sprit på, vi har pratat förstånd med fingret och vi har försökt med besvärjelser samt en och annan magisk plåsterlapp med hemliga medikamenter inbyggda.
Vi har förstås också försökt få en tid på vårdcentralen, men det är tammetusan inte lätt i dessa återuppringningstider. Men i slutet av förra veckan fick vi äntligen tid hos en läkare! Heureka!
Läkaren tog av förbandet och sa oj. Den blå-lila svullnaden och det vita fnaset samt allt gult var, var tydligen imponerande. Och så sa han ordagrant:
– Ybladr hufg puss kjnei pfr drään jkrus puss klmcäriy dräään lkori inte drääään lskorp nvpsju allt puss.
Nittonåringen tittade på mig och sa med blicken:
– Det där begrep jag faktiskt inte ett jota av. Mamma, kan du översätta så att jag vet om det handlar om amputation eller nåt annat?
Jag tittade på läkaren och väntade på en förklarande fortsättning som aldrig kom. Jag sa:
– Va? Förlåt … vasaru?
– Puss lskrog kjslirim dräään frer puss oklm drään.
– Menar du att du behöver tömma [dräään] fingret på var [puss]?
– Ja.
– Oj, okej.
– Ett ögonblick.
Läkaren gick iväg och kom strax tillbaka med en snygg, utskriven A4 som han gav till Nittonåringen.
– Då blir det operation på tisdag.
– VAAAAAAAAAA??????
Det som inte hade framgått under vårt lilla samtal, var att läkaren skrev ut antibiotika – men om det inte blev bättre på fyra dagar, skulle han skära upp och tömma fingret på det gula klegget, som ju heter var och inte puss. Jag ringde naturligtvis till chefen för vårdcentralen och berättade om vår upplevelse. Jag fick veta att chefen å det bestämdaste hade rått läkaren att be om språkhjälp vid förbistring.
Well.
Idag var vi där igen. Och när läkaren för tredje gången sa PUSS, fick jag för mig att jag skulle språksplaina lite.
– På svenska säger vi inte puss, vi säger var, sa jag, och tänkte att vi borde uppfinna ett bättre ord för var eftersom var ju i dagens svenska även kan betyda t.ex. ”vart”.
– Nej. Puss är samma sak på svenska som på engelska! sa läkaren (som nu artikulerade så att jag hörde bättre).
– Nej, puss är det här, sa jag och pussade med munnen så att jag såg ut som Angelia Jolie.
– Nej. I mina remisser skriver jag puss. Min handledare säger att det heter puss.
– Men det gör det inte, sa jag och kände att jag ville gnissla tänder (vilket inte är att rekommendera i kombination med artikulation).
– Jo, sa läkaren.
– Nej.
– Jooo, sa läkaren.
– Nej. Du måste lyssna på mig nu. Det här är puss (Angelina Jolie igen), på engelska heter det pus [uttal pass] och jag som har svenska som modersmål vet det.
– Min handledare är också svensk.
– Men om han säger att du ska säga puss till dina patienter, har han fel!
Här råkade jag titta på Nittonåringen som höll på att döden dö. Förmodligen hade han under några minuter försökt fånga min blick med diskreta blinkningar och huvudskakningar. Nu satt han och drog hela handen över sin egen strupe. Jag stängde munnen.
Plåster sattes på finger. Ordination om fortsatt medicinering gavs. Artigheter utbyttes, och sedan åkte vi hem.
Pusset i fingret är på tillbakagång och dränet behöver inte göras. Jag spikar inte längre om spellande och writande utan ska övergå till att drajva andra pipel från vettet genom att starta en motståndsrörelse underground och sedan förmodligen gå i bankrupt.
