Hoppa till innehåll

Etikett: drama

Den okända kvinnans ölburk

Jag hastade i förrgår fram mot torget som jag strax skulle snedda för att hinna till banken. Tio meter längre fram – på marken – satt en kvinna med något i handen. En vanlig syn i dessa dagar, som ni alla vet. Men det var inte en pappmugg hon hade, utan en ölburk, registrerade jag halvt om halvt omedvetet.

hvergang
Inte alls en sådan ölburk.

Men så välte hon burken. Och lät ölen klunka ut på de relativt nylagda betongplattorna som visst lär ha kostat skattebetalarna tusen miljoners miljarder kronor. Man låter sällan ölen spillas på det viset, så jag gick fram till henne, reste upp ölburken och hann precis lägga händerna på hennes huvud på ett valhänt, fumligt, klumpigt sätt (men instinken var nog inriktad på ”hon får inte slå i huvudet”) innan hon föll huvudstupa framåt.

Omedelbart rusade ett tiotal människor fram och började ställa frågor till henne och tillvarandra. Jag hade telefonen framme och sa så högt jag kände att det var lämpligt:

– Jag ringer 112.

Kvinnan lades i huvudstupa sidoläge. Fem ungdomar diskuterade hur benen skulle ligga och om det inte var så att hon skulle ha ena handen under kinden och alla var bekymrade. Men på ett nästan upprymt sätt, tänkte jag och började formulera tankar om hur vi människor fokuserar i krissitationer. Då knäppte det till i telefonen.

– 112. Vad är det som har hänt?
– Hej. Vi står här bredvid torget och en kvinna har fallit omkull precis v…
– Är hon kontaktbar?
– Nej.
– Har hon svimmat?
– Nej.
– Det går inte. Hon har inte svimmat, men är ändå inte kontaktbar?
– Just det.
– Fråga henne om hon lider av epilepsi.

Hade det varit en amerikansk film, hade jag här tagit telefonen från örat och tittat dumt i den. Jag ska fråga en icke kontaktbar kvinna om hon har epilepsi? Ålrajt.

– Hej, hör du mig? Har du epilepsi? Hallå?

Eftersom kvinnan inte var kontaktbar, svarade hon inte.

– Nej, hon är inte kontaktbar.
– Fråga henne om hon lider av diabetes.

Kvinnan på 112 måste ha fått fel flödesschema. Eller om två sidor i instruktionerna kanske hade klibbat ihop?

– Hallå … har du diab…? Hallå? Nej, hon är faktiskt inte kontaktbar. Hon kan, oj … Hon viftar med händerna på ett konstigt sätt, som om hon försöker gripa efter något.
– Säger hon nåt?
– Nej.

Jag kan titta på en människa och säga ”det där är en basketspelare”. Förutom den uppenbara längden, har basketspelare speciell gång, markerad rumpmuskulatur och fina skor. Jag kan också bedöma hurpass till åldern komna nya bekantskaper är (jag räknar skrattrynkorna och multiplicerar med tio), och har precis som alla andra människor ett lass med gamla fördomar och schablonbilder som ibland leder mig till rätt slutsats. Men ibland också helt åt pipsvängen.

ria
Ria Wägner och en liten spettekaka.

Kvinnan på marken var lite fyllig som Ria Wägner, hade gult hår med väldigt mörk utväxt och väldigt plockade ögonbryn som Alla Pugatjova. Hon hade på sig många lager kläder och jag tänkte att jag väl som Sherlock Holmes skulle kunna dra några slutsatser.

  1. Hon var frusen.
  2. Hon tyckte om öl.
  3. Hon hade inte råd att gå till frissan.

Längre än så kom jag inte. Hennes ögon sa mig inget, händerna såg bara ut som händer, hon sa ju inget så jag visste inte om hon förstod svenska. Men hon var ungefär 50 år och hon mådde verkligen inte bra. Plötsligt började hon krafsa med naglarna på betongplattorna.

– Vänta, nu gör hon något med händerna, sa jag. Hon … ah, hon skriver en bokstav tror jag! H! Ett H! Jag misstänkter att hon kommer att skriva HJÄLP, sa jag snabbt till 112-damen.
– Jaha.
– … E! Hon skriver HELP!
– Okej, jag skickar en ambulans meddetsamma.

help-sign-beach-written-sand-43499890Då kom plötsligt en karl och började slita och dra i den liggande kvinnan. Ungdomarna puttade bort honom och han sa något på engelska till dem. Något om att hon borde sitta upp.

– Do you know her? sa jag och spände ögonen i mannen.
– Nope.
– Why do you want her to sit?
– I dunno.
– Leave her alone, sa jag på ett förvånande barskt sätt.

Nu kände jag att vi var alldeles för många på plats. Jag frågade ungdomarna om de kunde stanna, och de sa ”självklart” och så småjoggade jag iväg till banken. Men innan dess lade jag märke till något som nog hade intresserat Sherlock Holmes.

Den ju inte alls tomma ölburken var borta.

Share
39 kommentarer