Vi vet alla att det är bra att
- le snällt mot främlingar
- ge gatumusikanter en peng
- betala bussbiljett åt förvirrade
- köpa två kaffe och ge bort den ena
- coacha små barn och lära dem basket.
Vi vet också att det är trevligt att säga ”schäkta” när man stöter emot någon, att säga förlåt när man snyter sig vid matbordet och att undvika långa redogörelser angående det senaste toalettbesöket. Men det underliga är att dessa väluppfostringssjälvklarheter ibland bara drunknar i den allmänna självupptagenheten.
Och nu till saken. (Ni vet – man måste först skriva en spaltkilometer om något allmängiltigt innan man hoppar på pudelns kärna som svävar över smöret som pricken över i.)
Igår var lillasyster Orangeluvan ute på stan för att köpa sig en matnyttig sallad.
Framför Orangeluvan i kön och framför den öppna disken med olika sallader stod en kvinna och pratade i telefon. Hon pratade och pratade och hade till synes glömt bort att hon stod och valde bland allt nyttigt – så Orangeluvan sträckte sig fram och sa ursäkta (som vi ju är överens om att man ska) och förklarade att hon bara skulle hugga tag i den däääääär salladen [leende mot kvinnan]. Kvinnan fortsatte att prata i sin telefon, och Orangeluvan fortsatte mot kassan för att betala.
Då hörde hon telefonkvinnan säga:
– Nu kom nån och bara tog den där salladen som jag skulle ha! Bara snodde den rakt framför mina ögon! Upprörande! Jag stod och skulle precis ta den och så bara swooosch, var den borta! Jag skulle ju ha den!
Orangeluvan och jag är måna om att inte göra människor ilskna och är mycket väl bekanta med sådant folk som inte kan fatta smarta beslut (eller för den delen uppföra sig som människor) när de är hungriga. Så söstra mi vände sig till telefonkvinnan och lyssnade extra uppmärksamt.
– Ååååh vad synd att inte jag fick den! Jag hade spanat i preciiiis den! Ja, rakt framför mina ögon snodde hon den! Det var den sista och hon bara tog den! Jag borde ha fått den, det var verkligen synd att jag inte fick den. Näe, just det, folk vet inte att uppföra sig.
– Ursäkta mig … vill du ha den här? sa Orangeluvan och pekade på sin uppånervända sallad. Jag kan definitivt ta en annan.
– … … … (förvånad tystnad)
– Visserligen har jag redan betalat för den här, men det verkar som om det är väldigt viktigt för dig att ha just den här, och det är alls inte lika viktigt för mig.
– Ja, det är förstås upp till dig! svarade telefonkvinnan (med en ton som ni säkert kan föreställa er).
– Hur … förlåt? Jag hörde inte …
– DET ÄR UPP TILL DIG!
– Men jag erbjuder dig ju min sallad … vill du ha den?
– Det är faktiskt helt upp till dig att fatta det beslutet.
Under bråkdelen av en sekund genomgick Orangeluvan en Karl-Bertil Jonssonsk kris. ”Ska jag ge bort den godaste salladen till ett otrevligt monster? Nej! Rakryggat stå upp mot telefontanten? Ja!”
– Ja, i så fall. Om det är upp till mig, tar jag förstås salladen själv. Men nu måste jag gå. Tack! Hejhej!
Orangeluvan funderar nu i dessa banor:
- Jag blir utskämd för att jag har tagit någons sallad.
- Sedan är det plötsligt upp till mig om jag vill vara snäll och ge bort maten.
- Har jag inte just sagt till henne att hon får den, och är det då inte upp till henne att antingen säga ja eller nej?
- Huuuur kan det vara upp till mig?
Själv funderar jag på om det blott handlar om simpel semantik? Telefonkvinnan tror kanske att ”det är upp till dig” betyder ”jatack jättegärna, det var rart av dig och oj jösses vad jag är hungrig, jag måste verkligen be om ursäkt för mitt uppförande”.
31 kommentarer