År: 2013

När jag räknade fel och påverkade säkert uppåt 100 människors fredag

Publicerat av Lotten Bergman den 1 februari 2013 00:01

Igår eftermiddag gick jag medelst hoppsasteg till mitt radiojobb som Vi i femman-domare. Det är ett roligt jobb, det är ett enkelt jobb (hur enkelt beskrev jag hääär) och det är ett jobb där jag får använda min konstiga allmänbildning med avgrundsdjupa hål och onödiga toppar.

Klockan 14:00 varje tävlingsdag får jag frågorna. De är såpass hemliga att jag inte får läsa dem på bussen på väg till Sveriges Radio och jag får verkligen inte sitta och nynna på Ted Gärdestads ”Satellit” om de tävlande just den dagen ska kunna svara på hur ”satellit” stavas.

Men igår blev det lite tokigt. Jag skulle vara på ett visst ställe kl 14 och göra en viss grej som skulle pågå till 14:15 och så skulle jag bara åka hem och klä på mig representativa kläder, tvätta håret, läsa igenom frågorna, kolla runt lite, fokusera, sätta mascara på de blonda ögonbrynen (okej, så ska man inte göra säger alla som vet bättre), äta mellis och ge mig iväg.

Fast det som skulle vara avklarat kl 14:15 var inte färdigt förrän 15:30 (helt utan min förskyllan, måste här tilläggas – med tanke på det som komma skall), varför jag bara hann ta på mig kläder och inte äta, inte läsa och inte måla ett enda kroppshår.

Uppladdningen var som ni förstår heller inte ett dugg nödvändig – eftersom jag ju hade konstaterat att jobbet som Vi i femman-domare är så eeeeenkelt. Se här bara hur programledaren Jonas Carnesten efter 23 sekunder konstaterar att ”det kommer att gå bra” när jag filmar oss i sändning:

Enkelt? Pah.

Tävlingen satte igång och allt gick bra till vi kom till ett moment som heter ja- & nejfrågor, som lät så här (bara de 15 första frågorna nu):

1. Driver Lasse-Maja en advokatbyrå?

2 Är Muhammed en gud?

3. Är plast ett grundämne?

4. Är house en musikstil?

5. Finns det sju världsdelar?

6. Jobbar justitieministern med lagfrågor?

7. Kommer den regerande världsmästaren i 100 meter löpning från Jamaica?

8. Handlar Twilight-filmerna om utomjordningar?

9. Ligger landet Somalia i Sydamerika?

10. Rider man barbacka utan sadel?

11. Är katten ett rovdjur?

12. Kom bronsåldern före stenåldern?

13. Är en lungsäck en väska?

14. Var Picasso en uppfinnare?

15. Är 50 procent av 500 lika med 250?

Barnen svarar ja eller nej och ibland nja och ibland njaej och då inväntar vi ett klart svar. På fråga 15 här ovan svarade ena laget klart och tydligt NEJ.

Men jag gav dem ett poäng. Utan att reflektera. Jag var övertygad om att jag hörde ett JA när de i verkligheten (vi har lyssnat på inspelningen) sade NEJ. Klart och tydligt, inget mummel, ett klart NEJ, vilket ju är fel. Mitt undermedvetna jag hade förmodligen bestämt mig för att de skulle svara JA.

Självklart är 50 % av 500 prick 250 även när det knasigt nog skrivs ”procent” och självklart skulle laget inte haft poäng. Men jag gjorde fel. Feeeel! Se, så här såg mitt protokoll ut:

Producenten förde poängprotokoll samtidigt som jag (som ju är den allsmäktiga domaren), och hade prickat för att laget inte skulle ha poäng. Å ja ba:

– Va? Va? Men va? Vaddå? Huh? Jag? Vem? Fel? Va?

Producenten trodde tyvärr mer på mig än på sig och bannar sig själv till döddagar, misstänker jag.

När tävlingen var ”avgjord” (eh), vann laget som hade svarat fel på fråga 15 med ett poäng, vilket ju inte var rätt eftersom resultatet egentligen var oavgjort. Och det är i detta läge man gömmer ansiktet och läser en dikt.

Rynka pannan, läs med domedagsröst och frottera er nu i mina (banala) känslor kontra Lagerkvists.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Såja. Badda min panna. Vagga mig i din famn som nublirdetreklamfilm-gubbarna på bio och skänk mig ännu en skänk och hela den sargade strupens sår med riktigt god whisky som vore du Pär Lagerkvist.

—– Ångerpaus ——

Efter sändningen sprang vi som hade arbetat med sändningen till en dator och letade fram rätt radiominut för att lyssna på hur laget som svarade fel hade svarat fel och inte rätt. Jag svor, jag bannade mig själv, jag erbjöd mitt huvud på en stupstock medan resten av radiopersonalen satte igång att ringa.

Übertjifen för Vi i femman sa: Tävlingsmomentet måste gå om. Trösta domaren med att detta har hänt förr. Mången gång.
Klassföreståndaren för det vinnande laget sa: Nämen åh. Ack. Nej. Åh.
Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
Teknikern som måste åka till Nyköping imorrn och inte får ledigt imorrn som planerat sa: Fan.
Morgonprogramledaren som får ändra sina planer och åka till Nyköping imorrn sa: Å fan.
Den tänkta inhopparen för morgonprogramledaren sa: Nä det går inte alls.
Inhoppande vikarien för morgonprogramledaren, tillika programchefen sa: Jahaja, då måste jag gå upp klockan 04 imorrn.
Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
Webbredaktören som precis hade skickat ut en pressrelease om kvällens (felaktiga) resultat sa: Fan.
Nyhetschefen som skulle jobba kväll med nyheter, fick istället leta telefonnummer till alla som skulle raggas för extrajobb.
Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
Domaren begravde sina händer i ansiktet och citerade Pär Lagerkvist.

The action såg ut så här:

—– Whiskypaus ——

Ack, den här bilden togs innan vi visste.

Jag lägger mig platt, blottar strupen, ställer in och skjuter upp de jobb jag skulle ha genomfört imorrn och åker med radiopersonalen till Nyköping för att samla ihop två skolklasser och deras arga föräldrar. Klädd i säck och aska ska jag försöka ge rätt poäng till rätt lag. Måtte det gå väl.

Nu är frågan: skulle vi ha låtsats som ingenting och inväntat eventuella kontrollräknare eller gjorde vi rätt som omedelbart erkände vårt fel? Jag väljer att svara själv – vi gjorde rätt.

Men jag är i alla fall inte ensam:

Zick zack med lottodragning 1988.

Inte ensam.

65 kommentarer

Borttappad

Publicerat av Lotten Bergman den 31 januari 2013 00:57

Om blickar hade kunnat döda, hade jag fallit död ner inne på akuten igår kväll vid halvtiosnåret.

Men vi börjar i en annan ände – som inte alls har med död att göra. För som jag har berättat flera gånger tidigare, är jag fullständigt suverän på att tappa bort saker. Jag glömmer, jag slarvar, jag letar och jag begriper inte hur jag bär mig åt för att utan att veta det lägger örhängena i besticklådan. Min slarvabortlista ser ut så här om man friserar den lite och inte tar med trivialiteter:

vit Crescentcykel, olåst (förvirrad skolavslutning, 1974)
cykelknippa i strypkoppelkedja (i Eva Selins föräldrars bil, 1977)
två par antika, blåa Converse (”försvann” i flytten till Stockholm 1982)
grön Monarkcykel, olåst (regn och en minusgrad på Delphi i Lund, 1986)
filmrulle (med bilder på första sonens födelse, 1992)
kamera på Philadelphias flygplats (på toa, 2007)
kamera hemma i huset (tjuvgäster på besök, 2007)
hela jävla ryggsäcken med dator, kamera, plånbok, mobil (rån, 2008).

Just nu ser det ut så här i köket:

Sådana här efterlysningar brukar jag göra, särskilt med biblioteksböcker som liksom drunknar i omgivningarna.

Igår var jag i Stockholm och fick ett synnerligen trevligt uppdrag, men passade på att träffa min svåger för att överlämna en ryggsäck som han glömt hemma hos oss, samtidigt som han överräckte ett paket till mig som lillasyster Orangeluvan hade förberett. (Har jag nämnt att jag fyller år på lördag?)

Eftersom jag skulle åka tåg med paketet, och jag har misslyckats med sådant förut (rullväska & julklappspåse), hade hon preparerat paketet, som var inslaget i en Ica-kasse och snören.

Först kom "den bruna påsen”. Gör er redo för ”ICA-KASSEN!” — Först kom ”den bruna påsen”. Gör er redo för ”ICA-KASSEN!”

Jag brukar glömma saker på tåg, så om du hittar denna utan vidhängande ungdomlig snart 49-årig blondin med nudelsoppsfrippa … [kontaktuppgifter].

Men hon är inte den enda. PK och Pysseliten (de som startade båsmetern häromdagen) har fixat en rulle med adressetiketter till mig så att jag kan fylla världen med mitt namn. Jag har märkt alla sladdar, alla väskor, alla glasögon, alla …

På träningen igår försökte jag namnmärka ”min” dusch, de bästa bollarna och min plats på avbytarbänken, men klistret är helt klart inte basketanpassat.

Medan jag roade mig med straffskytte i ena hallen, tränade Artonåringen med A-laget i andra hallen. Där fick hon en vass armbåge rakt på struphuvudet och föll ihop i en liten rosslande, pipande, hyperventilerande hög. Jag ringde efter 45 minuter utan bättring till sjukvårdsupplysningen som sa ”kör omedelbart till akuten”. (Déjà vu.)

Och det var där den mördande blicken spändes i min riktning.

Vi kom in, tog en nummerlapp, satte oss ner för att vänta och sneglade in bakom skjutdörrarna där en tjej i receptionen satt och … och … och surfade runt på modesajter och klädreor! Istället för att plinga fram oss, satt hon och surfade! Å ja ba:

– Hej, jag ser att du sitter och surfar på klädrea, men jag tänkte, min dotter här har andningssvårigheter, så skulle vi kunna …

Stiiirr. Blääääng. Laserstrålar sköt ur ögonen.

Men eftersom jag överlevde attacken, kom vi in till läkaren väldigt snabbt.

Artonåringen tutade, rosslade och pep och hade en syresättningsnivå på 0 % – tills de bytte till en apparat som funkade. Då kom hon snabbt upp i 100 %.

Öron-näsa-hals-specialisten kom med en lång orm till kamera och stoppade in i näsan och ner i halsen så att Artonåringen sa huääärk.

Nu är vi hemma igen med strikta order om vila och lugn – inget är trasigt på henne. Det fanns bara en sak till att göra innan dagen var slut:

Jag satte mitt bomärke på halsen som sitter på Artonåringen, men som jag anser är min. I alla fall lite.

63 kommentarer

Hur dog Oscar Levertin?

Publicerat av Lotten Bergman den 30 januari 2013 00:11

Egentligen skulle frågan ovan kanske lyda ”Vem var Oscar Levertin”?

(Spridda ja- och hurrarop hörs i fjärran. Jag sätter handen bakom örat och tolkar tjoandet som att jag ska skriva lite mer om livet innan vi kommer till döden.)

Oscar Levertin var första professorn i litteraturhistoria vid Stockholms Universitet – och det kan jag bara för att jag fick den frågan på en tenta när jag läste ”littvet” i Lund. (Frågan ställdes säkert bara för att läraren ville poängtera att Lund hade haft litteraturhistorieprofessorer längre än Stockholm. Men hur länge? Nä, det minns jag inte.)

Levertin var skribent på alla möjliga olika sätt och blev dessutom kompis med Heidenstam – och alla som var kompisar med Heidenstam blev antingen frigjorda eller galna och förr eller senare nakna.

Bevis 2: Albert Engström, Fröding och Heidenstam.

Bevis 3: Albert Engström, Heidenstam och Fröding igen. — Bevis 3: Albert Engström, Heidenstam och (en lite svullen) Fröding igen.

Levertin skrev och skrev och blev publicerad vart han än vände sig. Som 26-åring recenserade han den unge debutanten Heidenstam (se mustaschmannen ovan) med dessa ord (länken går till hela recensionen):

”För någon tid sedan glunkades det i konstnärskretsar om en ung målare vid namn Verner von Heidenstam, som skulle ha skrifvit »riktiga dikter». Och en vacker aprildag uppenbarade de sig också i bokhandelsfönstren och befunnos just äga en vacker aprildags violdoftande löften om sommarvärme och sommargröda, som man så gärna vill tro på, när solen först lyser varmt och himmeln är blå.”

Livet lekte, Levertin verkade inte vara en särskilt grubblande och svårmodig person och minsann lärde han inte känna allas vår Carl Larsson också.

Oscar Levertin 1906. (Målad av Carl Larsson.)

Liksom alla andra konstnärer drabbades Levertin av tuberkulos och fick därför arbetsro på sanatorium, vilket får mig att känna att så länge vi inte ser till att konstnärerna av idag drabbas av tuberkulos, måste de göra konstiga videoinstallationer för att få till lite kosing och arbetsro.

Strax efter att tavlan här ovan var färdig, tackade han Carl Larsson, gick hem med tavlan under armen, drog på sig en halsfluss, gick till doktorn och fick ett mycket effektivt gurgelvatten att bota sig med.

Gurgelvatten? Hm. Vi måste läsa i Ugglan!

Gurgelvatten, Gargarisma, med., en lösning eller blandning af antiseptiska, sammandragande eller lindrigt retande ämnen med vatten eller med något aromatiskt te, hvilken blandning nyttjas till svalgets sköljning under långsam utandning, hvarvid ett gurglande ljud uppkommer. [—] Till gurgling begagnas bl.a. svag koksaltlösning, klorsyradt kali (3–5 proc. – försiktigt på grund af medlets giftighet!), svag alunlösning e.d. Ibland användes te på fläder, kamomill eller salvia till gurgling, vanligen med tillsats af det ena eller andra verksamma medlet, t.ex. af spanskpeppartinktur, 10–12 droppar i ett halft glas vätska.

En natt vaknade Levertin ur (de förmodade) feberångorna, hostade till och kände den bekanta smärtan av halsflussens wobbler med sju rejäla krokar. Han stapplade upp till handfatet i sitt rum och svepte glaset med vatten som stod där, förberett kvällen innan.

Men det var ju inte vattenglaset han tömde. Det var förstås gurgelvattenglaset. Stackars Levertin drabbades av en anafylaktisk chock och dog, blott 44 år gammal.

Avslutningsvis en liten bekant truddelutt:

63 kommentarer

Båsmeter

Publicerat av Lotten Bergman den 29 januari 2013 00:17

båsmeter, det som en rimmande kommentator i tomrum skapar under en viss tid. Den är per definition knappt eller drygt en metrisk meter eftersom allt som bekant går snabbare när man har kul. Det abstrakta mönstret med humoristiska höjningar och sänkningar förhöjs genom en skanderande, taktfast läsning (som hejaramsor vid en basketmatch).
subst. ~n båsmetrar
ORDLED: båsmetr-ar
• inexakt versmått: kommentatorns påhitt skapade båsmetern
HIST.: sedan yngre bloggsvensk tid, 2013; av lat. bloggus metrum, grek. bloggitron metron ’meter’; versmått.

Gårdagens blogginlägg hade rubriken Kärleksbrevet jag minns. Om jag inte hade haft så olydiga kommentatorer i kommentatorsbåset, hade alla skrivit om sina egna kärleksbrev eller olyckliga kärlekshistorier och båset hade fyllts av hjärtan och rosor, kattungar och stenar med påmålade visdomsord som t.ex. ”Älska.”

Men icke. Ökenråttan konstaterade snabbt: ”En ny poesiform är utsprungen, ur båsets rot och stam.”

PK fick nämligen för sig att ta min rubrik och baka om, parafrasera och förroliga den. Här kommer ett urval av hans kreationer:

Existensen jag finns
Tåget jag stins
Flirtningar jag quinns
Bilder jag lins
Byxor jag jeans

Ni ser mönstret? Ord + jag + något som rimmar på -inns och som på något sätt hör ihop med eller associerar till första ordet. Anna fattade galoppen, och bidrog raskt med några egna:

Brasor jag brinns
Yllen jag spinns
Hudar jag skinns

PK kontrade:
Nassar jag skinns
Eldar jag brinns
Tävlingar jag vinns
Koppor jag svins
Takdroppet jag rinns

Christer hängde på:
Daniel jag prins
Regioner jag provins
Rockslagsmärken jag pins
Bakverk jag muffins

Och så fortsatte det!

Christer:
Armhävningar jag chins

Pysseliten (som myntade termen ”båsmeter”):
Honung jag bins
Glas jag vins
Skidor jag lavins
Bröd jag lavains!

Niklas
Slattar jag rinns
Ladin jag Bins
Egon jag dins
Enbär jag gins
Broscher jag pins
Hanses jag sins

Min djefla man
Versmått jag alexandrins

Med all världens poetiska frihet stoppade Anna som en revoltör plötsligt in extrabokstav:
Staket jag grinds
Hakor jag kinds
Knubbiga jag trinds

Haikupoesin har fått en konkurrent!

87 kommentarer

Kärleksbrevet jag minns

Publicerat av Lotten Bergman den 28 januari 2013 00:51

Eftersom jag och min djefla man träffades redan 1985, har mina fingrar inte darrande av rusande känslor och klappande hjärta öppnat månget kärleksbrev. Det första halvåret som vi kände varandra bodde vi på 60 mils avstånd och vi skickade visserligen kärleksbrev – men de handlade inte så mycket om kärlek. Han ritade snuskiga bilder och jag skrev (vad jag trodde var) roliga rim.

Jag hittade nyss en sajt som inleds med ett citat av Francois de la Rochefoucauld:

”Av alla brev är kärleksbrev de lättaste att skriva: det enda som krävs är kärlek.”

Sedan följer helt logiskt 300 tips på hur man skriver kärleksbrev.

När jag var 15 år och bodde i Luleå, brevväxlade jag med en 17-årig basketspelare i Stockholm. Breven som han skickade (som jag har knutit ett rött sidenband om eftersom jag har sett att man ju gör det på film) är alldeles fantastiskt romantiska och fyllda av längtan och saknad. Jag kan inte tänka mig att jag var lika romantisk – förmodligen redogjorde jag på mitt håll för stukade basketfingrar och antal satta straffar på senaste träningen.

Det var en ytterst underlig kärlekshistoria; vi hade nämligen aldrig träffats. Jag föll pladask för honom på en basketmatch, sprang fram och tog en bild på honom och lyckades på omvägar och via ombud få kontakt. Och han visste precis vem jag var. Det hela tog slut när vi började umgås på riktigt.

Poeterna Edgar Allan Poe och Frances Sargent Osgood skickade kärleksbrev till varandra, och det här är ett i min smak – från honom till henne:

For her this rhyme is penned, whose luminous eyes,
Brightly expressive as the twins of Leda,
Shall find her own sweet name, that nestling lies
Upon the page, enwrapped from every reader.
Search narrowly the lines! they hold a treasure
Devine – a talisman-an amulet
That must be worn at heart. Search well the measure –
The words – the syllables! Do not forget
The trivialest point, or you may lose your labor
And yet there is in this no Gordian knot
Which one might not undo without a sabre,
If one could merely comprehend the plot.
Enwritten upon the leaf where now are peering
Eyes scintillating soul, there lie perdus
Three eloquent words oft uttered in the hearing
Of poets, by poets – as the name is a poet’s, too,
Its letters, although naturally lying
Like the knight Pinto-Mendez Ferdinando-
Still form a synonym for Truth – Cease trying!
You will not read the riddle, though you do the
best you can do.

Ni ser de fetstilsmarkerade bokstäverna? Så fint. Men jag måste säga att stackars Edgar Allan Poe påminner lite om Fredrik I:s uppstoppade lejon på Gripsholm:

Men nu tillbaka till kärleksbreven.

Sid Vicious gjorde det enklare för sig när han förklarade sin kärlek till Nancy Spungen (som han förmodligen mördade en tid senare enligt hennes mammas bok som förresten är mycket bra). Han gjorde en lista utan rim och hemliga bokstäver:

Här kan ni läsa exakt vad Sid skrev.

Och slutligen det kärleksbrev som jag minns bäst och än idag kan citera. Jag fick det av en kille i Dallas (high school igen, ja) under en study hall/detention-sittning.

(Detta tarvar förklaring. Study hall var en ”lektion” där man satt och pluggade för att man inte hade någon lärarledd lektion just då. Håltimmar existerade inte: var det ett hål i schemat, gick man till ett av lärare bevakat klassrum och pluggade. Men där satt även busarna som hade fått detention – kvarsittning. Det innebar att alla som ville plugga stördes av alla som inte ville plugga. På ett väldigt diskret sätt. Annars fick man ju ännu mer detention.)

Där satt jag tyst och läste ”The Scarlet Letter” när ett handskrivet brev landade på bänken. Jag tittade upp och rakt i ögonen på en kille som liksom jag var utlänning. Han pekade på brevet och på sig själv. Jag öppnade brevet medan killen med ett jättestort leende tittade på mig. Där stod på knagglig engelska:

”I love you like death and I want to be with you forever. You must love me too. If you don’t love me you are like a stone who has no feelings and I will hate you and never speak again.”

När jag tittade upp igen, log killen fortfarande mot mig. Men så satte han pekfingret över läpparna och formade dem till ett sssccchhh. Det ruskiga är att jag inte har något som helst minne av hur jag löste detta problem eller om han någonsin talade igen.

63 kommentarer

I onsdags krockade jag lite med bilen

Publicerat av Lotten Bergman den 25 januari 2013 00:02

För 19 år sedan körde jag i ungefär 2 km/h in i en extremt skör vägnamnsskylt som började luta. För 15 år sedan krockade jag i 70 km/h med en stolpe så att ena backspegeln skalades av. I onsdags krockade jag lite med en bil som måste ha varit gjord av äggskal, men som såg ut som en äggula.

Här har vi problemkorsningen, som är en fyrvägskorsning med en påhängd y-vägsdelning, kryddad med cykelvägar. Jag har redan här ritat in våra respektive vägval så att ni ska förstå.

Det kanske ska tilläggas att det röda inte är blod.

Men ack. Det är ju sommar på bilden. Hur ska ni då kunna förstå, vara deltagande och igenkännande? Nä, det blir till att gå ut och fotografera.

(Fotograferingspaus. Hissmusik hörs i fjärran. Någon sätter på kaffe.)

Såja. Jag har nu på ett synnerligen pedagogiskt sätt på den nytagna bilden nedan ritat in den gula krockbilens sneddning i kurvan.

Ärligt talat tror jag att nästan alla sneddar på det här sättet. Men ni ser att man inte anar vad som komma skall ungefär vid pilen?

Nu tänker ni er att jag kommer där bakom kröken. (Bilen är 26 år gammal och går som en moraklocka: tungt, stabilt, pålitligt och med ett himla mäcklande. Den är på väg att klassas som en sekruttbil bara för att den är så bedrövligt ful med vattenfyllda blinkrar och nedsjunket, fransigt innertak.) Då dyker den där äggulan upp som gubben i lådan.

Ur den där rutiga lådan dök gubben upp – gestaltad av Carl-Gustaf Lindstedt. — Gubben i lådan? undrar ni. Jo. Ur den där rutiga lådan i bakgrunden dök ju gubben upp – gestaltad av Carl-Gustaf Lindstedt.

Jag – som körde i ungefär 15 km/h – bromsade lite lätt. Den gula tvärnitade, tror jag. I 10 km/h respektive 15 km/h krockade vi så att ett THUD utan utropstecken hördes säkert … ett par meter bort.

Min skugga, min bil, den gula bilens plastkarossbitar och eventuellt bromsspår. — Min skugga, min bil, den gula bilens plastkarossbitar och ett eventuellt bromsspår. (Bilden är alltså tagen när den gula bilen hade åkt iväg. Annars hade den varit osynlig.)

Vi klev ur våra respektive bilar och följande helt sunda och logiska dialog ägde rum mellan mig och den gula bilens ägare:

– Hej … du tog kurvan lite snävt, kanske … sa jag.
– Ojojoj, det är vinter och halt, svarade kvinnan i den lilla gula bilen.
– Vi må… du har försäkring, antar jag?
– Jajajaja, jag vem du är, vet var du bor, därborta i stora huset. Du har så många barn.
– Ja, just det. Är du ok?
– Det är vinter! Jag kan komma hem till dig och så kan vi …
– Ja, det blir bra. Kom hem till mig ikväll så skriver vi på alla papper som behövs! sa jag klämkäckt som en äppelkindad Anderssonskans Kalle.
– Ja! Ojojoj.
– Vad bra att vi inte är arga!
– Ja! Det är ju så kallt och vinter!
– Ses ikväll hemma hos mig då! Du är glad och jag är glad!
– Hejdå!
– Hejdå!

Och så åkte hon iväg.

Min bil hade krossade blinkerlampor. Den gula bilen hade ett badbollsstort hål på bakre stänkskärmen. Jag plockade upp några bitar och sa högt och tydligt VAAAAAAAA? eftersom jag i min lilla bubbla och skyddade verkstad inte hade den blekaste aning om att moderna bilar görs av samma material som avocadotråg.

Den brännande frågan är nu hur det gick när vi skrev på pappren och om vi var överens om skuldfrågan samt om det hela var trevligt, eller hur?

Well. Hon kom aldrig.

70 kommentarer

Maratonloppet i OS 1904

Publicerat av Lotten Bergman den 21 januari 2013 15:55

Japp, sorry, nu måste vi prata lite sport igen. Det är nämligen så att alla faktiskt måste känna till vad som hände i maratonloppet i OS 1904. På dammiga vägar i högsommarvärme, upp- och nerför sju branta backar i olämplig utrustning är till och med jag benägen att förstå att de 32 startande gjorde allt för att bara stå ut med pärsen.

Om man på rak arm ska dra fram några berömda fuskare – inom idrott dårå, vi kan lämna skattefusk och plastikkirurgi därhän så länge – poppar kanske Ludmila Engqvist, Ben Johnson och Boris Onisjtjenko upp först. Dessutom måste ju Maradona som gjorde mål med handen (Guds hand i och för sig, men att ha tre händer måste anses som fusk det också) och den senaste i raden – Lance Armstrong – nämnas. (Se, nästan tysk ordföljd fick jag till där.)

Klicka för att läsa vad en arg bibliotekarie i Australien tycker om Armstrongs fusk. Källa.

Maraton är som ni vet ett ohyggligt långt springlopp som går så obeskrivligt snabbt numera att man om man inte från treårsåldern springer 5 mil till skolan varje dag i stekhetta, inte kan vinna.

I 1904 års maratonlopp kom Fred Lorz först i mål på en väldigt bra tid: 40 km på 3,13. Att han egentligen hade brutit loppet efter nästan halva sträckan, åkt bil resten av vägen och sedan bara tagit sig joggande till mållinjen (efter att bilen hade gått sönder) för att hämta sina överdragskläder, glömde han att nämna när alla tog emot honom med stående ovationer, lagerkrans och fotografering.

Dock avslöjades han lagom till att nästa person kom i mål – den akut strykninförgiftade Thomas Hicks, vars två tränare fick lyfta honom i mål efter att de hade petat i honom lite brandy och äggvitor, vilket skulle motverka strykninöverdosen. Sedan gav de honom lite mer stryknin.

Den här sortens prestationshöjande medicinering var populär, men här hade tränarna nog tagit i lite väl mycket – fast Hicks, som fick omedelbar läkarhjälp, överlevde till allas stora förvåning och står fortfarande som segrare i tabellerna. Under loppet föll han omkull, bad om att få sova lite, blev hungrig och krävde mat men absolut inte te, fick hallucinationer och promenerade hela den sista biten.

Fransmannen Albert Corey som kom tvåa hade glömt sina identitetshandlingar hemma och fick därför tävla under USA:s flagg … och sågs aldrig mera till efter den bedriften. Man vet inte ens när – eller om – han dog.

Frankrike lär ha krävt USA på Albert Coreys medalj så här i efterskott.

Men den underligaste i tävlingen var kanske ändå den person som ledde loppet under största delen: brevbäraren Félix Carbajal (Andarín Carvajal) från Cuba, som tiggde ihop pengar för att kunna vara med i OS. (Tänk på det nästa gång ni går förbi någon som sitter på Drottninggatan med en mugg framför sig: det kan vara en framtida maratonlöpare.) Han anlände till loppet i de kläder han gick och stod i: långärmad skjorta, långa kostymbrallor och promenadskor. En av de andra deltagarna hjälpte honom dock att klippa av byxorna till springlängd:

Kubanen i kängor, skjorta och avklippta byxor.

När Carvajal hade sprungit i täten i 29 km, lade han märke till en trädgård med äppelträd. Eftersom det var mer än 40 timmar sedan han åt senast, satte han av in i trädgården för att höja blodsockret. Men. Äpplena var ruttna, kubanen drabbades av akut rännskita och fick ideligen sätta sig i buskarna för att kunna gå i mål som fyra.

Oj, vänta, nu hittade jag något som i just denna historia är mycket, mycket underligt: bronsmedaljören hette Arthur Newton och han tog sig från start till mål på ett helt normalt sätt utan bilar, äpplen eller sprit.

Arthur Newton, trött av naturliga orsaker.

53 kommentarer

En söndag mitt i livet

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2013 13:40

Man går upp och konstaterar att gårdagens fest står kvar på köksbordet och väcker några barn, ger order om matsäck, ser till att alla kollar så att det inte är två vänsterskor i packningen, kisar lite mot solen och tänker att jahaja, det här var en vacker vinterdag som jag inte kommer att se ett dugg av.

För idag är en basketdag. Tioåringen åkte till Köping, Artonåringen till Järfälla och jag och Trettonåringen är just nu i Flen. På vägen hit gnistrade snön och alla barnen i bilen tog bilder och fnittrade och … så kom MONSTRET! I en rondell kom han sicksackande och preciiiiiis när jag skulle lirka mig förbi, satte han fart så att jag fick tvärnita för att inte åka i diket som en folkrace-bil. (Det var ingen fara.)

Men vi kom fram i god tid tid till den lite för kalla hallen och på läktaren kan man ju leta efter värmande internetvågor och dricka kaffe som har sett bättre dagar. Detta är min utsikt just nu.

Att jag tycker så mycket om de här utflykterna beror på att det alltid är likadant och att jag vet vad som kommer att hända. Och att jag lär mig något nytt av för mig okända människor varje gång.

Mannen bredvid mig (en annan av chaufförerna) jobbar med pulverlackering av stora maskiner. Pulverlackering är inte uppbyggt på lösningsmedel utan funkar mer miljövänligt eftersom man ger pulvret en laddning så att det suuuuuuuuugs till ytan som det ska lackera. BRAAA FÖRSVAAAR! Och en av hans döttrar som jobbar som lastbilschaufför har praktiserat på Arlanda och när man tankar ett flygplan BRAA RETUUUR! som ska köra non-stop till Thailand tankas med 120 kubikmeter, vilket väger 96 ton, vilket (för att man ska fatta) kan jämföras med 96 personbilar … BRA TJEJER!

Det blir liksom lite splittrat. Nä, nu ska jag göra en åkarbrasa.

39 kommentarer

Att vara domare i Vi i femman …

Publicerat av Lotten Bergman den 18 januari 2013 00:05

… är en västanfläkt. Jag gör verkligen inte skäl för min låga ersättning. Att skriva basketprotokoll är tusen gånger svårare. Att hålla en handlingslista i huvudet är en miljon gånger svårare (men rätt onödigt).

Jag har varit domare i två kvartsfinaler nu och har sex gånger kvar, så det finns massa tid kvar att göra fel på. Så här går det till:

En timme före sändning kommer jag till Den Stora Studion i Radiohuset. Där kan man spela in symfonier om man vill – det är en komplett utrustad radiostudio som andas lite … Beatles och Abbey Road.

Den ensamme mannen nere i vänstra hörnet är Jonas Carnesten (han som fixade biljetten till landskampen mot England så att jag fick se Zlatan göra fyra mål).

Han sitter där i sina lila Vi i femman-skor och förbereder sig på att ställa spontana frågor till barnen. — Han sitter där i sina *lilafärgade* Vi i femman-skor och förbereder sig på att ställa spontana frågor till barnen.

Själv är jag klädd som vanligt utan en gnutta lila eftersom jag passar lika bra i den färgen som i högklackade skor och fisknät.

Ja, jag är både liten och diskret. (Foto: Johanna Jennische)

Med en halvtimme till sändning kommer de två klasserna och förvånansvärt många nervösa föräldrar indrällande.

I det här skedet är stämningen tjock som havregrynsgröt. Nervositeten kladdar i armhålan.

Jag läser igenom frågorna (som är hemliga även för oss ända till förmiddagen den dag som tävlingen äger rum), letar efter faktafel (hittar inga) och kontrollerar sådant som kan vara svårt att uttala. Sedan poserar jag på ett synnerligen naturligt sätt framför kamerorna.

När tävlingen väl sätter igång, är mitt uppdrag att kontrollera vilka svar som är rätt och vilka som är fel och räkna ihop dem utan att blanda ihop lagen, förväxla Norrsken med Antarktis och tala om vem som leder och med hur många poäng.

Här ser ni de fem första frågorna: 1. I vilken världsdel flyter floden Nilen?  2. Vad heter den lilla pladdrande tv-pingvinen av lera som bor i en igloo med sin mamma, pappa och lillasyster? 3. Konflikten som pågått hela hösten mellan spelarna och klubbarna i ligan NHL är nu löst. Vilken sport spelar man i NHL? 4. Från vilket djur kommer skinka?  5. Vad blir alltid resultatet när ett tal multipliceras med noll? — Här ser ni de fem första frågorna: 1. I vilken världsdel flyter floden Nilen?  2. Vad heter den lilla pladdrande tv-pingvinen av lera som bor i en igloo med sin mamma, pappa och lillasyster? 3. Konflikten som pågått hela hösten mellan spelarna och klubbarna i ligan NHL är nu löst. Vilken sport spelar man i NHL?  4. Från vilket djur kommer skinka?  5. Vad blir alltid resultatet när ett tal multipliceras med noll?

Det är verkligen plättlätt att hålla koll på allt. Och ändå gjorde jag fel igår. Se sicken seriös människa jag framstår som:

Här tänker jag: ”Vad sa jag? Sa jag 16? Sa jag 15?” (Foto: Johanna Jennische)

När jag skulle räkna ihop poängen hoppade jag av oförklarlig anledning över ~~siffran~~ talet 14. Alltså:

– Nu ska vi se … 12, 13, 15, 16 …

Visst, jag upptäckte snabbt mitt fel och kunde rätta till det, men nu måste jag öva på att räkna till nästa tisdag. Fjorton, fjorton, fjorton …

61 kommentarer

Wounded Knee

Publicerat av Lotten Bergman den 16 januari 2013 23:46

Jag kan direkt säga att jag inte är först med den rubriken till en text som handlar om ett skadat knä. Men jag är kanske först med att illustrera med två indianknän?

(Nejnej, jag försöker på intet sätt skoja bort den vanvettiga massakern 1890 – den kan jag skriva om en annan dag.)

Men mitt knä ser inte riktigt ut sådär. Utan så här:

Den här bilden togs för snart en vecka sedan – och de enda slutsatserna man kan dra av denna illustration är att rätt knä opererades (se pil), att allt är jättesvullet samt att jag har på mig Hello Kitty-strumpor. — Den här bilden togs för snart en vecka sedan – och de enda slutsatserna man kan dra av denna illustration är att rätt knä opererades (se pil), hyn ser jätteskum ut, att allt är jättesvullet samt att jag har på mig Hello Kitty-strumpor.

När jag vaknade ur narkosen, var det särskilt tre saker som jag lade på minnet. Eller, det var nog blott tre saker jag lade på minnet, resten försvann i dimman:

Jag ska ta det lugnt i fem dagar och sedan ta bort bandaget.
Läkaren ringer in ett recept på smärtstillande.
Jag kommer att få remiss till en sjukgymnast.

Men sedan pratade jag med knäkliniken för att tala om att de smärtstillande tabletterna inte hade ringts in. Då fick jag veta att

Jag ska ta det lugnt i sju dagar och sedan ta bort bandaget.
Läkaren glömde att ringa in ett recept på smärtstillande.
Jag kommer inte att få remiss till en sjukgymnast.

Aha. Men hur känns det i knät? Väldigt bra, faktiskt. Jag kan visserligen inte börja det mer än i en rät vinkel (90° för er som vill ha extra koll), alla musklerna har flyttat till andra låret och trappor är långa, branta och besvärliga. Men ont har jag inte. På basketträningen ligger jag som en säl vid sidlinjen och sparkar och sprattlar medan de andra har roligt.

Samtidigt har jag under denna vila tittat på alla roliga program på hela internet och dessutom läst böcker om alla intressanta människor i hela världen. Det jag har lärt mig är att

i USA är många upprörda och ängsliga över att dejtingkulturen håller på att dö ut
i Sverige dör vägg- och halltelefoner ut, men folk säger inte upp sina abonnemang
Hugh Lauries mamma tyckte inte om honom och sa upp bekantskapen med honom när han gifte sig med en tjej som hon inte gillade
Alan Aldas pappa var berömd skådespelare
Emma Thompsons egenhändigt skrivna manusbearbetning till Förnuft och känsla (som hon fick en Oscar för) räddades från en datorkrasch av Stephen Fry (som slet i åtta timmar med manuset).

Så … imorrn ska bandaget bort. Om det ser hemskt ut, lägger jag ut en bild här. Annars kan ni bara titta på indianknäna där uppe.

50 kommentarer