Ni lägger på tok för stor vikt vid den däringa bilden under luckan. Den är ju så långsökt att det ibland blir en riktigt dålig ledtråd. Strunta i bilden tills ni har en liten aning, säger jag! (Och så struntar ni blankt i mina anvisningar så blir det precis som vanligt.)
Idag var det många som associerade till koko, galet, tokigt och mössor.
Katt: Nu är det bara dags att ta en tur ut på stan för att handla, men det är förmodligen rena galenskapen en dag som denna.
Maggan: SÅ ko-ko är jag inte.
Mikael var väldigt tydlig redan strax efter lunch: Nämen idag var det ju superklurigt, för det är väl inte den där med indianen?
Farsanmittilivet: Östergök och södergök …
Skogsgurra (hade nog ingen aning): Då vet jag precis. Gökmassivet!
Ardy: Världens undergång har inte kommit än, men väl en släng av v.k.s. Retched, wretched ...
Louise: Nä, jag är helt koko.
Nina: Saken är Oscar. Gånger fem.
Hemlisbloggaren Ken Kesey (1935–2001) var faktiskt liksom t.ex. John Irving brottare i ungdomen – på landslagsnivå. (Det finns färre exempel på basketspelare som blir författare. De blir rappare eller presidenter samt statsministrar. Boring.) På väldigt många bilder halvligger han behagfullt utsträckt som en brottare på mattan eller sitter uppkrupen i hörn.
Han rymde med sin flickvän mitt i collegetiden och de gifte sig och fick tre barn. Sedan fick han ett barn med Jerry Garcias exfru, som för övrigt heter ”Mountain Girl”. Följaktligen heter barnet naturligtvis Sunshine. (Ja, vi talar 1960-tal här. Och Grateful Deads låt ”Here Comes Sunshine” handlar om just denna dotter, som inte var Garcias. Vaaaad de krånglade till allt på den tiden.)
Ken Kesey anmälde sig 1959 som frivillig till ett LSD-forskningsprojekt där han gladeligen testade både den ena och den andra drogen – mot den enda motprestationen att han sedan skrev ner sina upplevelser. Att han hade fri tillgång till just sådana (och andra droger) på sitt extrajobb på ett sjukhus, gjorde inte saken sämre. Eller om jag menar bättre?
One Flew Over the Cuckoo’s Nest som på svenska fick titeln ”Gökboet” (när den egentligen väl kanske borde ha hetat ”Gökungen”?) publicerades 1962, och Ken Kesey behövde sedan inte jobba särskilt hårt för sitt uppehälle. Han blev polare med Jack Kerouac och Allen Ginsberg och hade långa acid-partyn, reste runt hela USA med en grupp som kallade sig Merry Pranksters för att ”göra konst av vardagen”, åkte fast för droginnehav, fejkade ett självmord och skrev samtidigt väldigt många artiklar och noveller.
Ni som har sett Across the Universe, minns kanske Bono som Doctor Robert – som alltså föreställer Ken Kesey. Om inte:
Under 1990-talet dök Ken upp med sina gamla busskompisar på konserter och happenings – och naturligtvis for de runt i en blommig buss. Oftast var det som de gjorde på scenen fullkomligt obegripligt, vilket därför ansågs väldigt bra och djupsinnigt. I publiken stod folk samtidigt och sade ”Jaja, där ser man vad som händer efter 30 år med LSD.”
Men hur var det nu med filmen? Filmen som man faktiskt måste se: Gökboet. Den är rolig, oroande, hemsk och välgjord samt nästan outhärdligt vidrig vad gäller handlingen. (Som till 100 % stämmer med handlingen i hemlisbloggartexten.) I romanen är det indianen som är berättarjaget, i filmen är det Jack Nicholsons McMurpy som står i fokus – och i min text är det Nurse Ratched (i romanen kallad Big Nurse, vilket ska jämföras Orwells Big Brother – vilket ju blir perfekt i svensk översättning) som beskriver dilemmat.
Ken Kesey var inblandad i filmprojektet med Milos Foreman, men hoppade av efter bara två veckor.
– Jag ser att det kommer att bli en förfärlig film, en monsterflopp. Handlingen felvinklas, Big Nurse är fel i största allmänhet och den där hemske Jack Nicholson orkar ju ingen se på … Gene Hackman hade gjort rollen så himla mycket bättre!
Sa Ken och lade armarna i kors över bröstet, satte näsan i vädret och åkte hem. Han hade liiiite fel. Så här såg det ut när jack Nicholson tog emot en av de fem Oscarsstatyetterna 1975:
Kläderna, frisyrerna, Jacks uppenbara glädje … fantastiskt.
I hemlisbloggartexten beskrevs bara fyra av karaktärerna – den store indianen, McMurphy som är oregerlig och kladdar ner glasrutor, den unge grabben som stammar och är rädd för sin mamma och en man med tvättomani. Här kommer trailern:
Vill ni läsa något inte så himla långt av Ken Kesey, så föreslår jag det här brevet, som han skrev till några vänner när hans son Jed dog i en bilolycka. (En väldigt intressant sajt, förresten.)
Ken Kesey dog endast 66 år gammal efter några hjärtattacker och med galopperande diabetes samt levercancer. Vi låter väl honom avsluta detta facit själv?
”LSD lets you in on something. When you’re tripping, the idea of race disappears; the idea of sex disappears; you don’t even know what species you are sometimes. And I don’t know of anybody who hasn’t come back from that being more humane, more thoughtful, more understanding.”
Öh. Va? Det där var ju helt obegripligt. Vi tar en barnramsa istället:
One flew east,
one flew west,
one flew over the cuckoo’s nest.
Och nu tar vi en vinnare! Plommonstopet har fått några extralappar idag – några har tillkommit, efter några dagar, några kommenterar för första gången. Och här har vi en som inte har varit med och lekt på ett par dagar, bort med den, julstöket stör Julkalendern kanske, och så draaaaaar jag … Sanna! Som sköter statistiken!
Nu får ni sovmorgon: lucka 22 kommer inte förrän efter åtta!
Across the universe har jag sett flera gånger. En mycket bra film.
Aha, det är från en barnramsa. Då förstår jag varför jag aldrig förstått!
Men du har ju också inte förstått eftersom översättningen är ”Gökboet”, tror jag.
Jag ville förresten heller inte göra militärtjänst, men till skillnad från ”McMurpy” kom jag undan med att packa ordrar på Sackeus U-landsimport (nej, vi importerade inte u-länder!) vilket troligen inte hade gett mycket underlag till en bästsäljare. Det starkaste jag fick på denna frikyrkligt präglade arbetsplats var malva-te till eftermiddagsfikat.
(Jag skrev ihop ”malvate” först, men det var ju fullständigt oläsligt!)
On the road! Det var grejer i slutet av femtiotalet. Men numera alldeles fel. ”The prudiest girl I know”
Och Gökboet. Också en favvo. Ratshit, som jag automatiskt kallade henne. Hur blind får man vara?
Åh gud vad dum jag känner mig — förutom att jag knappt har varit inne tillräckligt länge för att läsa/tänka/googla ordentligt — för det här borde jag ha tagit direkt. Fy mej. Jag smiskar mig på händerna (fram och tillbaka, klapp-klapp).
Men: jag kan bidra med en sak. Jag vet en f.d. basketspelare som är både synnerligen trevlig och en god författare. Han heter Niklas Krog och skriver ungdomsböcker (historiska, fantasy och lite annat).
Sovmorgon! Härligt.
Åtta är Naturmorgon slut.
Kollat. Det är ”the purdiest girl I know”
Inte konstigt att jag inte tog den!
Kolla, vi lever än. Än! Jag är inte direkt fangirl, men den här låten känns liksom verkligen helt apropå och trevligt fel samtidigt. Och se där, det är en vovve i videon! (Jamen jag har väl redan sagt att jag gillar vovvar)
Ja just det — jag har ju helt glömt bort att glädjas åt att jorden inte har gått under! Champagne!
Lotten: Tänk på jordens snurrning!
Ännu drygt 4 tänkbara maya-timmar kvar.
Om så ske.
Tack för trevlig tid (och kalender som varit)
Nu är jorden definitivt kvar. Och visst var Tommy, Annika, Lilla Gubben och Pippi en bra gissning igår?
https://www.box.com/shared/static/i9ix39q543xv9ay5fcau.jpg
Ja, Rosman, det tycker jag i allafall. Här hemma fick ungdomarna läsa HB och rösta, ”Pippi” eller ”Gökboet”, Gökboet vann.
Grattis Sanna!
Titta vad jag hittade när jag googlade vidare från Queen igår: en detaljerad översikt över Indonesian Idol. Fattar inte att ja klarat mig utan denna: http://en.wikipedia.org/wiki/Indonesian_Idol
Bilden var hur tydlig som helst. I min hjärna. Jag var liten när det begav sig, hörde titlarna nämnas av storasyrrorna hitoch dit och placerade helt enkelt Gökboet och Örnnästet i samma fack i hjärnan. Fågelbo som fågelbo. Inte förrän jag såg denna långt senare blev de nåt annat än titlar (Örnnästet har jag ännu inte sett).
Välförtjänt tröja till Sanna! Själv är jag nöjd med att ha löst denna lucka och att jorden inte har gått under.
Det kanske hade varit bra att tala om vilken julmelodi jag trallade på? Ritsch, ratsch, så klart.
Sitter här överlycklig i bilen på väg mot Söderköping. Än så länge har vi bara hunnit till bensinautomaten. Jag har några timmars bilfärd på mig att studera dagens lucka vilket betyder mycket båshäng idag.
Jag som trodde nurse Ratchet var Hb. Men det var ändå i närheten.
Grattis alla överlevare och Sanna till tröjan!
Än är man inte galen när man faktiskt löste gårdagens lucka men vi får se vad dagens har att erbjuda..
Ansvarstagande och vuxen som man är ska man ju BÖRJA handla sina julklappar idag. Och all julmat. Och städa, diska, tvätta och pynta hemma.. Hm. Gökboet nästa?!
Nämen nåmen Babs, du kan gott skryta med att du hade rätt. Det var lika mycket Nurse Ratchet som hennes skapare, tycker jag. (Det har ju varit ett gissel sedan hemlisbloggaren började; jag vill ju skriva så mycket som möjligt i facit …)