Hoppa till innehåll

Dag: 10 december 2012

Julkalendern den 10 december 2012

Sådärja, nu är drygt en tredjedels kalender körd! Båset liknar en kreativ skrivarverkstad med muskötkunskap, ljudfilosofier, omöjligheter och allmänna rapporter om tingens beskaffenhet. Men allt är egentligen hemliga ledtrådar!

Vinnaren som drogs ur hatten var Agneta – som satt på rätt svar och till och med hade hemlisbloggaren i bokhyllan.

(Anja och alla andra som inte riktigt vågar kasta sig ut från tians trampolin: läs programförklaringen och häng på!)


Lucka 10

(Vinjettmusik.)

 

– Du Drutten.
– Ja, Jena.
– Jag har tänkt på en sak.
– Vaddå?
– Kalle Anka på julafton.
– Ja just det. Men vad tänkte du då?
– Jo i jultomtens verkstad. Hur kul är det egentligen?
– Men det är väl roligt med alla militärerna som marscherar in i …
– Nej, det är just det. Jag tycker att det är ett nöje endast för överklassen.
– Men halleluja, Jena! Det är precis samma sak som jag har tänkt på! Den där dockan som ser ut som Alfons och som dansar en spökdans, usch, mordet på hans pappa och den sprättande regnbågsöringen som inte har något vatten och den döda flickan – Ellen – som sjöng så vackert. För att inte tala om trädens konung som dyker upp utan förvarning!
– Du Drutten.
– Ja, Jena?
– Nu förstår jag inte alls vad du pratar om.
– Jaså, nämen då tänkte jag bara på fel sak. Här, ta lite chips. Jag bjuder.
– Tack, Drutten.

 

(Vinjettmusik.)


Jag ska som vanligt försöka komma med facit till midnatt och ny lucka i ottan, men det beror på om tågen går som de ska eller om jag sätts på en buss som bara går och går och aldrig kommer fram.

Share
191 kommentarer

Facit till Julkalendern 9 december 2012

Tallyho på er alla! Och särskilt då tallyho på Anja, som inte vågar kommentera under december, men som gjorde det ändå!

Lucka 9 kunde många av er – googlingen ledde er fram till en vettig lösning i de fall som kunskaperna inte redan satt där på en liten pinne i ert minne. Den vettiga lösningen fick sedan ledtrådar som var extremt klara av Agneta (som har böckerna i bokhyllan!) och mindre tydliga som t.ex.

  • aggressivsuicidala fåglar
  • lövade hjälmar
  • böcker i udda format.

Samt förvånansvärt ingående kunskaper i muskötämnet, lyssna nu på Skogsgurra:

”Musköten var en stor och tung pjäs utan refflad pipa och avsedd för rundkulor. Geväret är finkalibrigare och alltid refflat och avsett för ’projektiler’, dvs. cylindriska/avlånga kulor.”

Några exempel nu:

Fredrik I: Låt sista dronten som snubblar i vår natur,  snubbla alltjämt mellan fjällar och gran och fur.

Rosman: Påminner mig om ” den gamle sjömannen” som jag lärde mig i ett Kalle Anka-äventyr där Kalle helt hade snöat in på strofen ”Vad felas dig? Jag grep en pil/och sköt vår albatross”.

PK, som alltmer antar formen av en haj, gissade så här: Idag gissar jag på Hajp. Eller Smulp haj.

Zkop: Den misstänkte erkänner ett brott som omöjligen kan ha begåtts.

Jag är alls inte säker (och får säkert be om ursäkt på denna plats om en liten stund), men tror att Mikael var först med rätt svar – med en relativt tydlig ledtråd också: Tallyho! Idag tror jag att jag kan!

Leda visste också precis vad det handlade om: Dagens HB tycks ha klarat sig från både åtal och rättegångar, såvitt jag kan se. Men straff blev det. HB fick sluta på Konstakademien och så var det med den illustratörskarriären.”

  

Det som avsågs i det underliga dokumentet (som jag hade lämnat kvar massa skräp och ologiska faktafel i, bafatt) var den roliga poetissan och illustratören Harriet Löwenhjelm (1887–1918). Hon, Karin Boye och Edith Södergran brukar ibland nämnas i i sammanhanget ”döda, kvinnliga poeter som var bra”, och det får man ju säga stämmer. Det lite annorlunda är att Harriet (det känns som om vi har lagt bort titlarna, som om vi är gamla polare nu) inte blev erkänd som konstnär förrän efter döden i lungsot, blodhosta, tuberkulos och galopperande feber.

Det här med tbc var så intressant att jag fastnade i lite statistik. Man kom på effektiv medicin i början runt 1942 och vaccinerade dessutom alla nyfödda barn i Sverige från 1940-talet till 1975. År 1940 insjuknade 18 400 personer och 383 dog, medan 404 insjuknade 2002. (TBC-CHOCK: numera ökar fallen – 643 insjuknade år 2009! Ta på er munskydd och stäng dörrarna!)

Harriet skrev och ritade och lekte fantasilekar med sina syskon såpass effektivt och lärorikt att hon kom in på Konstakademien. Dock slutade hon efter två år eftersom konstnärliga genier förr sällan kunde stöpas i formar och hade svårt att rätta in sig i leden. Tsssst, sa Harriet och åkte hem och ritade en bild och skrev en dikt. Men ingen ville lyssna på henne. Ingen ville ge ut hennes alster och ingen ville betala henne för illustrationerna. Men hon lät sig inte nedslås utan gick på i ullstrumporna och gav själv ut sina dikter.

 

Men så kom hostan. Alla älskade henne och ville vara med henne (även om förlagen inte ville ge ut henne), men hon var tvungen att skickas iväg på sanatorium – till de andra hostande. Fast där hade de rätt kul med maskerader och andra fester:

Några månader innan hon dog skrev hon i dagboken:

”Tänk att vid detta laget vet jag knappt hur många jag erbjudit att hålla mig i handen när jag dör. De får väl sitta ikring mig och hålla en i hvart finger.”

På en annan plats i dagboken:

”Igår fann jag en död älg i skogen, fast hvad som fanns kvar af stoftet var endast ben och hår, men jag släpade hem den bit för bit. Den hade en sån vacker skalle och den måtte ha varit smal öfver höfterna som Wilhelm.”

I många dikter beskriver hon lyckan att få barn, vilket låter förvånansvärt äkta med tanke på att hon inte hade några barn:

Tänk, vad allting konstigt och krångligt

med ens blivit lätt att förstå.

Hjärtans allra käraste barn,

så väl att du kom ändå.

(Ur ”Är det du, är det du, allra käraste barn”)

Harriet tror att vännerna är drontar.
Harriet tror att vännerna är drontar.

Dikten som jag hade gjort om är ”Jakt på fågel”, som avslutas så här:

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.

Och i egenutgivna boken såg den ut så här, med en ovanligt mager och förskrämd dront:

Ja, jag gillar Harriet Löwenhjelm.

Men nu är det dags! Plommonstopet och lapparna! Pul och trassel, lapp på lapp och här draaaar jag … Agneta! Som ju hade böckerna!

Och lucka 10 kommer vid fyrasnåret inatt, japp. Sova gör vi den 25 december.

Share
24 kommentarer