Nämen lucka 15 verkade vara för enkel. Fast ledtrådarna som många nämnde var alldeles förtjusande kluriga.
- Béatrice och Vovamomo nämnde Greta Garbo, som var lika tillbakadragen.
- Béatrice och Leda påpekade att det finns en underlig maträtt (bananfisk) efter “A Perfect Day for Bananafish”. Louise, Aku, Örjan, Nina, Vovamomo pratar om råg.
- Bland andra Leda, Anna och Kulturchefen yrar om kål efter huvudpersonen i en viss bok (Caulfield).
- Bland andra Zkop, Kristina, Mikael (”mord i verkligheten”), Linisen, Wickmanskan, Annika och Ökenråttan (”Catchy layout på dagens lucka”) kunde svaret.
- Förmodligen kunde Hyttfogden också svaret, men hon är så hemlighetsfull att inte ens jag fattar.
PK gjorde så att jag satte en jordnöt i vrångstrupen:
Det var en byfåne från Limerick,
Som i huvet inte var så kvick.
När han läste sin vers,
blev det en stor pärs.
För han fattade inte versmåttet.
Hemlisbloggarn (som ju inte bloggar som tanken ursprungligen var 2005, därav just hemlisbloggarn som term) var idag J.D. Salinger (1919–2010, kan ni tänka er), som nästan bara är känd för sin debutroman ”Räddaren i nöden” (eller som den heter på engelska, ”Räddaren i rågen” – ”Catcher in the Rye”). Vilket i förlängningen betyder att min lucka lycka kan vara gjord efter bara debutromanen. Som jag ska skriva … sen. Precis som Salinger kan jag sedan ge ut, ptja, tre novellsamlingar, och därefter bara dra mig tillbaka eftersom min fantastiska debutroman kommer att ge mig en hygglig årslön. Resten av livet, jahadå.
I skolan var unge Jerome ett av alla dessa barn som inte passade in. Han spelade teater på dagarna och skrev bokstäver på nätterna och var alltså lite besvärlig på så sätt. Såsom många andra unga pojkar, hamnade han mitt i andra världskriget, där han lyckades överleva landstigningen vid Normandie.
J.D. hade en förkärlek för unga kvinnor och höll nästan på att gifta sig med Eugene O’Neills dotter Oona, tills hon kom på att Charlie Chaplin var ett bättre parti. Då gick Salinger åstad och gifte sig först med en 19-åring, och blev sedan ihop en 18-åring (som sålde hans kärleksbrev när hon inte var stadd i kassa!), varefter han gicfte sig med en 20-åring. Och under hela livet (som faktiskt innehöll en hel del) skrev han och skrev och skrev och skrev. För byrålådan.
Men varför ville han skriva utan att bli läst? I en intervju från 1972, förklarar han:
”There is a marvelous peace in not publishing. It’s peaceful. Still. Publishing is a terrible invasion of my privacy. I like to write. I love to write. But I write just for myself and my own pleasure.”
Jamen det är ju nästan som jag! För mitt eget höga nöjes skull sitter jag uppe på nätterna och ugglar! Jag ÄR J.D. Salinger!
När det gäller tillverkningen av lucktexten som såg ut om en komihåglista, var allt sådant som händer i ”Catcher in the Rye”. Utom några instoppade ledtrådar här och där – och det allra sista, som ju är en hänvisning till Mark Chapman, som sa att orsaken till att han sköt John Lennon står att läsa i just den boken. Skitstövel.
Några få gånger lät Salinger sig övertalas till att publicera småhistorier och många gånger lät han sig övertalas bara för att ångra sig i sista sekund. En av berättelserna som hette “Uncle Wiggily in Connecticut,” gjordes till en fullkomligt urusel film som hette “My Foolish Heart”. Efter att han hade fått se den, bestämde han sig för att aldrig någonsin sälja filmmanus igen. (Men på Imdb har filmen fått hela 6,8 av 10 i betyg …)
Något jag inte hade den blekaste aning om var att den svenske kostexperten Fredrik Colting under namnet John David California 2009 publicerade det som han påstod var fortsättningen på ”Räddaren i nöden”. Salinger stämde honom och dog sedan, innan ett eventuellt skadestånd hann betalas ut. (Tydligen var boken bara skräp.)
Nu ska vi dra en vinnare! Jag rör om och krafsar runt och hittar … aha, en trotjänarinna: Cecilia N! (Oroa er inte, ni andra. Jag hinner dra upp många lappar innan det blir julafton.)
Lucka 16 kommer vid sjusnåret. Men då sover ni väl, alla.
27 kommentarer