Hoppa till innehåll

Etikett: Facit

Facit till lucka 23 heter lucka 24 (Lilla Julkalendern 2019)

Vad i hela friden stod det i alla kommentarer igår då? Vad var ledtrådar och vad var bara rop på hjälp? När förstod ni vartåt det barkade?

Smultronblomman:
”Nu ska jag bara hitta duon. Kanske har de en gängledare. Det blir att tänka på under dagen.Nu ska jag bara hitta duon. Kanske har de en gängledare. Det blir att tänka på under dagen.”

Örjan:
”Plommonstoooet. Var äär det?
Behöööver återhitta dig, för nu är det dags att ta sats, för mitt hopp.”

Jossilurens:
”Fasligt vad det svärs i både bås och lucka”

Betong-Bess:
”[…] Eller om jag ska följa den andra, lite mer barnvänliga, vägen.”

LottenPotten:
”Bilden är klar, Lasse är klar, torsken finns där och ett par ledtrådar från båset stämmer. […] De små vet kanske mer än jag. Det var ju ett tag sedan.”

Rosman:
”Har hittat den slajmige men resten stämmer ju inte om det inte är den gyllene Lasse som avses. (Punkigt riff)”

embryo:

[…] det är saffran lucia

okcså saffran var en stallerdräng stallerdräng

okcså pappraksgrubblarna

okcså tomtegisslarna […]

Niklas:
”Undrar om jag sett den ene med fem varmkorvar stickandes ut genom gylfen.”

Flygbengan:
”Kända grisen och hans slemmiga torsk? Det måste vara Horace och Arnault, sittandes på ett brasserie filandes på sitt magnum opus: La vengeance.”

Ökenråttan:
”Ja nu har du satt myror i hövvet på oss igen.”

PK
”Släpar mej upp på läktaren för idag var min gissning fel, fel, fel. Eller kanske inte fel, men i alla fall inte rätt.”

Nu till svaret! I sista luckan 2019 hade vi ett radarpar: Magnus & Brasse. Med  tusen länkar!

Jag har haft multipla hemlisbloggare i sistluckan tidigare, bl.a. den absurda duon Dan Brown & Stieg Larsson (2008), efternamnsstavningsduon Harry Martinson & Alf Henrikson (2009) samt faktiskt Fem myror är fler än fyra elefanter (2011).

Brasse Brännström (1945–2014) och Magnus Härenstam (1941–2015) dog med mindre än ett års mellanrum, vilket ju påminner om 1986 när alla mina andra idoler dog:

Ehrenmark 10 mars 1985 (65 år)
Gits 28 mars 1985 (59 år
Tage Danielsson 13 oktober 1985 (57 år)
Gösta Bernhard 4 januari 1986 (75 år)
Beppe 6 aug 1986 (57 år)

Magnus & Brasse ligger mig varmt om hjärtat, även om de under sin mest produktiva tid kämpade om uppmärksamheten med Hasse & Tage, som ju ansågs vara så oerhört mycket mer sofistikerade. Avancerade. Bättre. Större. Roligare, helt enkelt.

Well, okej, må så vara. MEN MAGNUS Å BRASSE ÄR MIN BARNDOM!

[Se gärna framför er hur jag liksom ylar mot månen.)

De två började jobba ihop (med Lasse ”Mitt liv som hund” Hallström) redan i slutet av tonåren. När båda var relativt nydöda suckade Lasse:

– De har ju alltid funnits. Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till nu.

När Brasse plötsligt dog utan förvarning, sa de flesta ”åh, nu får han lugn och ro” eller ”det var länge sedan vi sågs”. När Magnus – efter flera år med offentlig cancer som tärde på honom – dog, var det högst väntat. Då sa folk tvärtom.

– Vi skrattade tillsammans så sent som förra veckan!
– Han bjöd alla sina kompisar på fest sex dagar innan han dog!

Men nu (döden döden döden) är det slutpratat om såna sorgligheter. Nu ska vi minnas hur oerhört roliga de var, hur roligt de hade tillsammans och hur kul vi hade med dem.

Om vi bortser från ”Fem myror är fler än fyra elefanter” som fenomen och istället ser på ”Magnusåbrasse” (som de kallades även en och en), finns det en uppsjö minnen att ösa ur på SVTplay. Men de ligger lite gömda. Man kan se Skavlan och olika intervjuer samt shower här och där, men inte hitta till dem bara genom att söka på Magnus & Brasse.

Visst vill ni se när Brasse rånar en bank och inte kan ta emot pengasäcken och sedan försöker maskera sig med en hink på huvudet?
Ni vill också se Magnus underhållningsförklaring.
I brist på Nils Poppes lermarsch kan man kolla på när Brasse hittar en lerpöl som han bara inte kan låta bli att slänga sig i. (Efter 16:30 här.)
Att Magnus minsann gick omkring med resväskor fulla med ägg som han knäckte på T-centralen, har jag helt glömt.

Det allra mest fascinerande av det som finns att titta på är ett slags dokumentär som Lasse Hallström har gjort, som visar hur duon arbetar: ”Humorverkstad med Brasse & Magnus”. De stängs in i en studio med kamera och mickstativ och serveras landets alla dagstidningar – samt ombeds sedan att under övervakning hitta på sketcher.

Och de är inte få.

Tidningarna, that is.

De läser rubrikerna, fnissar, tittar varandra i ögonen och väntar på en reaktion från den andre. Ordvitsarna sprutar ur dem, och sedan talar de allvarligt om hur de inte som Monty Python har full frihet att skoja om allt. Inte ens om döden.

– Efter att ha visat en begravningskista i bakgrunden i en sketch, blev vi anmälda till Radionämnden, medan John Cleese och Michael Palin kunde visa hur liken i kistor (i genomskärning) samtalade med varandra.

Men Magnus och Brasse i en jättesvettig brottningsmatch med ordvitsar gick bra att visa!

Så här låter dialogen när de i Kvällsposten hittar rubriken ”Jag står inte ut med mina tänder.” Brasse är straight guy och Magnus är galningen med tänderna:

– Vi har sökt upp vederbörande och vi vill fråga honom: varför står ni inte ut med era tänder?
– Därför att dom står ut.
Nämen allvarligt talat.
– Dom är tomma i roten. Dom är hopplösa, dom är oborstade och opolerade. Uppkäftiga och för ett oherrans saliv, ska jag tala om. Jag skulle inte vilja ta i dom med tång ens en gång. Vad dom här behöver, det är en tandsköterska som håller dom på plats!
Jamen snälla nån, nån glädje måste ni väl ändå ha av tänderna? Det måste ni ju …
Jajaja, när man äter ja, men jag talar om är ju emaljens baksida. Är det värt detta helvete, dessa motsättningar som inte går att brygga över. Överkäken sätter sig ständigt på underkäken. Stiftkronor. Guldbryggor. Hela garnityret. Jacketkronor. Här nere sketna oxeltänder bara hela …
Vad ska man göra åt det här? Vad kan man göra åt det?
Jamen jag kan väl inte ta tandställning! Jag måste ju hålla tand för tunga, det är ju en intern angelägenhet men det har varit problem redan från början. Mjölktänderna surnade, de nya har börjat … borsta. Jag skulle inte säga nånting om dom tog sig en enstaka borre, men det är ju rotfylla varenda kväll! Ni skulle känna hur det känns i munnen på morgnarna! Det luktar ju gam-algam ur käften. En del utav dem är redan utslagna. Jag ska säga er, jag funderar på att peta dom hela bunten! Och därmed pasta!

(Ni kan  se den här efter 37  minuter.)

Min absoluta favorit är en sketch där Brasse uppsöker Magnus på en mordbyrå. (Efter 41 minuter här.)

– Ska det vara ett stilla insomnande eller bestialisk styckning?

De agerar alltid som Magnus och Brasse gör i Fem myror, även om de i vuxenprogrammen svär och lever rövare. Det känns tryggt och fint … inte stor skådespelerikonst – men kul.

Magnus självbiografi heter ”Morsning och goodbye”, och är intressant att läsa eftersom han skrev den (eh, fick den berättad för Petter Karlsson) i livets slutskede. Men också lite trist, för han var verkligen normal: snäll, klok, vänlig, gladlynt. (Om man t.ex. jämför med Elton Johns biografi, som är galet intressant eftersom han verkligen inte är normal.) Här finns även två tv-program om honom, som också heter Morsning och goodbye.

Brasse & Magnus i april 2013.

Man kan ju inte bädda in filmsnuttar från SVTplay och Öppet arkiv, så jag berättar och länkar här lite så att ni har att göra resten av jullovet.

Gäst hos Hagge – Magnus & Brasse kommer in iklädda en enda stor polotröja. Se hur de ”lägger ena benet över det andra” efter 2:51.

Efter 19:30 läser Magnus högt ur humorregelboken. Mot slutet får de improvisera iklädda högklackade skor och… ja, verkligen inte slöa.

I Varning för barn kommer Svordomsvisan efter 15:00 och ”Piloterna” efter 25:15. Eller så kollar man här:

Luckan gjordes med hjälp av särskilt Svordomsvisan och några revytitlar samt det fnitter som fyllde de samtal som Magnus & Brasse förde med varandra under åren.

Sista intervjun med Brasse.
Nästan sista intervjun med Magnus.

Men nu!

PLOMMONSTOPET!

Jag drar årets sista vinnare med darrande fingrar eftersom tröjorna i år är så rysligt små. (Jag kommer att beställa nya och knorra hos tischatryckren eftersom jag inte ens kan trä en XS över huvudet.) Och på lappen står det … Pysseliten! En liten tröja till Pysse!

(Jag har fler tröjor, som sagt. Säg till så skickar jag!)

Tack för i år! Nån som har nån idé om den röda tråden? Skriv i kommentarerna eller mejla!

Share
34 kommentarer

Facit till lucka 21 heter lucka 22 (Lilla Julkalendern 2019)

Jag vet att ni far och flänger och sitter i bilkö och motvilligt hasar in i en eller annan leksaksbutik istället för att göra som jag och sitta vid datorn och uggla. Men så kommer ni hem och blir omhändertagna av välmenande släktingar och får sätta er och googleuggla en stund! Vovamomo gjorde som jag och råkade fastna på gamla, rätt sorgliga ”Här är ditt liv”-program, medan Magganini (och embryo!) rimmade som aldrig förr. Några av kommentarerna!

Crrly:
”Kul med camp-ingen där i sammanhanget.”

Ökenråttan:
”Ja, rosenbladen dom flög iväg. Minsann kan inte ett riff bli lite aktuellt här också.”

Godiva:

Säj mej vackra gosse
Säj, vad tänker du uppå
Då svarar du: Tänker är kanske
Lite väl mycket sagt

Christer, the Long Distance PT:
”När man ska på semester kan det vara bra att, förutom tidigare nämnda fällstol, ta med sig en kamera.”

Magganini:
”Hon står bakom ryggen och hetsar ”goggla, goggla” den lilla dottern [Hannoia], utan att vara särskilt tydlig. Till slut har jag nog lyckats hitta rätt lettrådar i alla fall, och upplevt pollettrasslet innan det blev söndag.”

Ardy:
”Nu landade jag i ramsan Monday’s child is fair of face,  Tuesday’s child is full of grace etc etc ända till Sunday.”

hakke:
”Jag tycker det är helt fantastiskt att Båsmor fått till en bildillustration som firar 50 år precis idag. Det var på håret att jag fick ihop den med HB, men så småningom föll poletten ner. ”

Emma, Sol som sol är helt slut, men  får representera alla tröttingar som i december sliter som vore lifvet en saltgruva:
”Klättrar trött upp på läktaren efter sillinläggning, shopping, fruktkakebak, pepparkakebak, städning, julgrandpyntande… Min hjärna behöver ingen ursäkt för tröttheten den känner.”

hakke rimmade förstås, så han får nämnas två gånger:

Campingstolskitsch är helt ärlig sådär,
rosenblad lockar mig inte ett dugg.
Den mörkaste  midvinternatten är här,
så sant söndag blir längre med ljusare lugg.

Idag börjar vi bakifrån. Susan Sontag (1933–2004) fick cancer redan på 1970-talet. Och 1990-talet. När hon dog i sin tredje cancervända blott 71 år gammal, hade hon en 52-årig son och en 3-årig dotter samt en världsberömd fotograf vid sin sida.

Mysko? Nej, inte alls.

Susan Sontag och den nyfödda dottern 2001. (Foto: Annie Leibovitz.)

Susan föddes i en trist, känslokall och intetsägande familj som hette Rosenblatt – och till råga på eländet dog pappan i tuberkulos redan 1939. Mamman var en sån där förälder som råkade få barn, men sedan inte begrep vad de skulle vara bra för – så hon löste det hela genom att inte vara hemma. Hon gifte efter sju år som änka om sig med herr Sontag (därav Susans namn). Dock var det faktiskt mest andra släktingar än mamman och styvpappan som tog hand om barnen.

Susan flyttade redan när hon var 15 år hemifrån, och gifte sig när hon var 17 med en 28-åring som är far till sonen, som föddes 1952: David Rieff. (Som fick en viktig roll senare, så kom ihåg honom.) Herr Rieff och Susan Sontag hade bara känt varandra i tio dagar när bröllopet stod – vilket låter galet, men kanske var en nödvändighet eftersom en 17-årig akademikertjej på 1950-talet kanske egentligen inte hade något val …?

Susan Sontag blev med tiden vad man i USA kallar en ”akademisk kritiker av samhället”. Hon engagerade sig i språk (särskilt ordet ”camp”), i minoriteter, orättvisor, aids, cancer, kvinnofrigörelse, terrorism och, ptja, allt annat som (och nu är jag kanske lite cynisk) för dagen var kontroversiellt eller poppis. Väldigt många gånger framförde hon åsikter som hon några år senare fick äta upp och be om ursäkt för. Att kommunism och diktatorer funkar och är bra för människor, vars vilja egentligen växer i skogen, skrev hon t.ex. (Glatt erkände hon senare att hon hade haft fel och bad om ursäkt. Igen och igen.)

Hon skrev: ”Den vita rasen är den mänskliga historiens cancer.” Det fick hon äta upp och be om ursäkt för eftersom påståendet sades vara ”ett hån mot cancerpatienter – alltså att jämföra cancer med den vita rasen”.

(Ni som nu tänker att det var bättre förr och att politisk korrekthet har gått för långt, ska veta att detta hände 1967.)

Susan Sontag 1994. (Målad av Juan Fernando Bastos.)

När Susan var gift med herr Rieff skrev hon i och redigerade flera av hans och hans kollegers akademiska alster – och såg till att få cred för det, som sig bör. Senare har forskare kommit fram till att det förmodligen var Susan Sontag som hade skrivit rubbet …

Efter åtta års äktenskap tog det slut, och kan ni tänka er – när exmakens böcker gavs ut i nya upplagor, var Susans namn borttaget från innerfliken. Vabaha, vad är det för sätt?

Susan Sontag publicerade under sitt väldigt produktiva liv romaner, noveller, pjäser samt artiklar och behärskade många olika stilar. I klippet nedan intervjuas hon – och jag har sett till att filmsnutten startar precis när hon ska till att förklara hur det känns när en story bara ”kommer” ur henne – när det känns som om historien rinner ur hennes fingrar, ner i tangentbordet.

Själv har jag bara läst henne på engelska, och bara Notes on Camp, som finns i ”Against Interpretation”, och bara för att jag  var intresserad av hur man kunde skriva så himla mycket om ett enda ord.

”Against Interpretation” (1966) finns även på svenska: ”Konst och antikonst” (1969).
Det var nog den här versionen jag läste, för jag minns bara just ”camp”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Inledningen – som jag gjorde luckan av – ser ut  så här:

Välformulerat. Och ganska många ord och skiljetecken. Jomen.

Susan Sontag har även jobbat i Sverige och gjort två filmer: ”Duett för kannibaler” (1969) och ”Brother Carl” (1971), men de  blev ingen succé alls. Nu citerar jag Wikipedia:

”… filmerna mottogs illa av både publik och recensenter, och anklagades i pressen bland annat för att vara kvasiintellektuella och grumliga.”

Jag kanske kan skriva en lång, mångordig och intellektuell artikel om ordet ”grumlig”, för det där lät väl intressant? Om inte annat, kan jag i alla fall rekommendera att ni följer länken till ”Duett för kannibaler” ovan och ser det gamla Stockholm samt får lyssna när Lars Ekborg och Gösta Ekman SAMTAAALAR och får vara med om hur Ekborg i hatt pratar med en naken Ekman i dennes sovrum. (Berätta gärna om era intryck.)

I slutet av 1980-talet skulle Susan Sontag – som alla andra av samma dignitet – fotograferas av Annie Leibovitz. De blev omedelbart bästa vänner, sedan oskiljaktiga vänner och sedan älskande. Det ordet – älskande – väljer jag eftersom Annie Leibovitz efter Susan Sontags död har förklarat att hon verkligen inte tyckte att det handlade om ett partnerskap, utan en ren och skär kärlekshistoria:

” … words like companion and partner were not in our vocabulary. We were two people who helped each other through our lives. The closest word is still friend. […] Call us lovers. I like lovers. You know, lovers sounds romantic. I mean, I want to be perfectly clear. I love Susan.”

Åren gick. Annie fotograferade, Susan skrev. Sonen David Rieff blev förläggare och redaktör, och han hade förstås sin mamma med i författarstallet. Alla var tillfreds och lyckliga. Och det blev ännu bättre nä Annie som 52-åring födde hennes och Susans gemensamma barn – som blev till med hjälp av en spermadonator. Som var David Reiff.

Sedan blev Susan ju sjuk igen, men hade hon fått leva hade hon säkerligen skrivit något intressant om hur hennes dotter var hennes barnbarn samtidigt som hennes son var far till sin lillasyster.

Och så hade hon bett om ursäkt för det.

PLOMMONSTOPET! Tyvärr måste jag ta bort några lappar, flupp, flupp, men nu drar jag den näst sista vinnaren 2019. Det står på lappen … Dammråttan! Och apropå råttan, tänker jag dela ut en bonustischa till Ökenråttan! Yeah, I am the bonuströjaboss!

Mot glöggen! Hit med lussebullarna! Lucka 23 kommer på måndag morgon!


Liten embryobonus!

EMBRYO KROM IN FRÅN GRILLERSTUGAN DET ÄR DAGS ATT FRÄTA UPP PAPPARKAKSHUSET DET SÄJER JAG NU

nej jag har inte tid jag hållrer på att vakcla upp krampingstolen

men det har ju regnat i förti dagar förti nätter det säjer jag nu

yo

jomen brollan har fastat härinne i krampingstolen okcså kommer inte ut

fäll stolen okcså vad är det med den det undrar jag nu

åh där har julgrannen fastat när han letrade efter glömda julklapprar det säjer jag nu

yo

vilkcen ordreda bland solstollarna

ja det är inget man stoltstrerar med eftrersom jag pallrar inte få ordning på allt det här det säjer jag nu

yo

Share
47 kommentarer

Facit till lucka 17 heter lucka 18 (Lilla Julkalendern 2019)

Lucka 17 skapade villrådighet i båset eftersom svaret var solklart för somliga, men oerhört molnigt för andra. Jag gick lyckligt vilse bland haikuer och limerickar och kunde inte skilja läktarfolket från påplanenspelarna på flera timmar!  (Om ni är det minsta lilla bokstavstrogna, bör ni besöka båset och se hur det skaldas.) Men hur såg några av ledtrådarna nu ut?

Kråkan:
”Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar. (Groucho Marx)”

hakke:
”Det ska knappast behöva ta elva långa år att knäcka denna. ”

Niklas:
”Ah! En pikaresk till frukost piggar upp.”

Barkborren:
”Här kan jag hänga hela dan och bara förundras  och gapskratta åt tokstollar och litterära genier som kan hantera sina tools.”

Magganini:
” Har vi månne än en gång att göra med ett verk som jag kan försöka beskylla min lilla dotter för att ha flyttat från min bokhylla till sin?”

Hannoia:
”Ja den här har jag snott! Den står hemma.”

Christer, tLDPT översatte även han ett namn till ett svenskt ord:
”Verkligen?”
(Jag översatte liksom ”Toole”, han översatte liksom ”Reilly”.)

Svaret till lucka 17 är stackars, stackars John Kennedy Toole (1937–69) som skrev en hejdundrande succébok som gavs ut först elva år efter hans död.

John Kennedy Toole lär här spansktalande soldater engelska i Puerto Rico 1962. (Foto: Louisiana Research Collection)

I själva lucktexten pratade jag om verktyg (tool[e]) och associerade till John F. Kennedy. Jag citerade lite hit och dit, t.ex. det som gav boken dess titel:

When a true genius appears in the world,
you may know him by this sign, that the dunces
are all in confederacy against him.

Detta är Jonathan Swifts ord, som imponerade på honom när han var blott tonåring och glad i skämta, imitera kändisar, stå på scen, dra en rövare samt att skriva. 

Men med tiden skulle hans sprittande livsglädje försvinna komplett …

John Kennedy Toole föddes när hans mamma var förtinånting och bestämt visste att det inte skulle komma att bli några barn. Som ensambarn uppfostrades han av sina föräldrar (särskilt mamman) till en liten prins som ansågs vara ett geni. Han roade alla och envar, skrev sin första roman som 16-åring och levde livets glada dagar. Han fick sedan stipendium till flera olika skolor och ett universitetsjobb med blott tio timmars undervisning i veckan. (Vilken drömtillvaro!) Då – på arbetstid – skrev han den roman som han idag är känd för:

”Dumskallarnas sammansvärjning” (1980; ’A Confederacy of Dunces’), som jag skrattade mig halvt fördärvad åt 1983.

Men inget förlag ville ha den. För varje refusering blev Toole alltmer desillusionerad, och PANG, när John F. Kennedy (!) mördades, halkade han ner i en djup depression som gjorde att han till slut valde att ta sitt liv genom att med en slang leda in bilavgaser i den egna bilen.

I vissa källor står det att refuseringarna gjorde honom så gruvligt olycklig att han begick självmord, men bilden var bra mycket mer komplicerad än så. Under lång tid led han av psykisk sjukdom med vanföreställningar och hans kompisar som var vana vid att han bara skojade och skrattade hela dagarna försökte hjälpa honom på alla möjliga sätt.

Och mamman då, som hade grälat med honom sista gången de sågs och till och med rapporterat sonen som saknad två månader innan han hittades död? ? Jo, efter två års intensivt och otröstligt sörjande, hittade hon manuset till ”Dumskallarnas sammansvärjning” – som en skrynklig, trasig, flottig karbonkopia. Alla förlag som hade refuserat manuset hade tydligen slängt det, för denna upphittade kopia är den enda som finns.

Mamman tog käppen i ena handen och manuset i den andra och stolpade runt till alla förlagsredaktörer hon kunde hitta. Alla sa nääää. Författaren Walker Percy blev även han approcherad av mamman, och han insåg att den här envisa kvinnan faktiskt inte skulle ge sig. Han bestämde sig för att läsa inledningen, och då [naturligtvis] inse att det var smörja, säga som det var och sedan tacka nej. Men.

”I det här fallet läste jag vidare. Kunde inte sluta. Först läste jag med känslan av att det faktiskt inte var tillräckligt dåligt för att dissa direkt, sedan med stegrande nyfikenhet, därefter med en stark känsla av upphetsning och slutligen med orden ”det kan inte vara sant” ringande i huvudet. Manuset kunde helt enkelt inte vara så bra som jag kände att det var.”

Men sedan tog det ytterligare fyra år innan ett förlag nappade. Och så fick John Kennedy Toole Pulitzerpriset! Hurra!

Thelma Toole, lite trött 1980.

Och ytterligare fyra år senare var mamman också död.

N.Y. Times i augusti 1984. ”Mrs. Toole once told an interviewer that she had studied drama for 16 years and piano for 10.”

Finns filmen nånstans då, så att man kan se den snabbt om man inte gillar att läsa? Nej, för i filmskapandet har det gått troll. Hollywood älskar boken, älskar filmmanuset, har planerat att göra filmen sedan början av 80-talet – men då dog alla påtänkta huvudrollsinnehavare vid relativt ung ålder: John Belushi, Richard Pryor, John Candy, Chris Farley och Divine.

Sedan dess har Stephen Fry varit inkopplad, liksom John Goodman, Steven Soderbergh, Will Ferrell, Lily Tomlin, Zach Galifianakis och ett tjugotal andra stjärnor. Alla säger med en mun att det är ett stort mysterium att filmen inte blir gjord.

Men vi kan kanske göra den på svenska? Vem ser ni framför er i huvudrollen som Ignatius?

“A green hunting cap squeezed the top of the fleshy balloon of a head. The green earflaps, full of large ears and uncut hair and the fine bristles that grew in the ears themselves, stuck out on either side like turn signals indicating two directions at once. Full, pursed lips protruded beneath the bushy black moustache and, at their corners, sank into little folds filled with disapproval and potato chip crumbs. In the shadow under the green visor of the cap Ignatius J. Reilly’s supercilious blue and yellow eyes looked down upon the other people waiting under the clock at the D.H. Holmes department store, studying the crowd of people for signs of bad taste in dress. Several of the outfits, Ignatius noticed, were new enough and expensive enough to be properly considered offenses against taste and decency. Possession of anything new or expensive only reflected a person’s lack of theology and geometry; it could even cast doubts upon one’s soul.”

Carl-Gustaf Lindstedt? Henrik Dorsin? Johan Rabeus?

Här står förresten Ignatius J. Reilly staty i New Orleans.

Förresten! Vovvamomos ledtråd berodde på att hon stötte på dagens Hemlisbloggare i tv:s ”Gokväll”. Kolla!

Har jag månne en tankepipeline in i tv numera?

PLOMMONSTOPET!

VI HAR EN VINNARE! OCH TRÖJORNA ÄR INTE LÄNGRE OSYNLIGA!! De finns från små XS till stora XXXL! Jag drar en lapp! Jag skickar till alla imorrn om ni ger mig adress och storleksönskan! På lappen står det ÅH, vad kul: en nying! AnnaPanna (ny i båset)! (Nu ska du mejla adress och storlek till mig som alla de andra vinnarna.)

Tjing!

Lucka 19 kommer i torsdagsottan!


Här kan ni se min utredning av engelska synonymer för ”dunce” och hur dessa ord översätts av Google Translate till svenska. (Alfabetiskt sorterat på det svenska ordet, och de fungerande översättningarna i fetstil.) Det ser onekligen lite magert ut för oss svenskar.


Till hakkes ära (eftersom han formligen sprutade ur sig limerickar om båsisterna), kontrade Pysseliten med en till honom:

En skaldande man ifrån Åmål
fick höra versala glädjevrål
du skriver som ister
om alla båsister
Så flott och nu säger vi SKÅL!

Share
23 kommentarer

Facit till lucka 13 heter lucka 14 (Lilla Julkalendern 2019)

Gissningarna till lucka 13 var för mig helt obegripliga till en början. Maplestream tycktes hävda att HB inte var död och andra ville underligt nog åka båt härs och tvärs.

Enannankrister var komplett mysko, så jag skakade på huvudet både en och två gånger:
”Om det är hen, så skrev hen om en med många efterkommande, eller samma en.”

Ninja ledtrådade i sen kvällning:
”Kan det kanske behövas ett skjul i anslutning till planen.”

Ökenråttan gjorde som Postflickan:
”Nu går jag och lägger mej, helt komfortabel i råttboets kalla sovrum; vi sover med öppet fönster året om, under natthimlens stjärna.”

Zkop var väldigt tidig med sin ledtråd:
”Här är kallt idag, men det ska bli varmare om det nu är nån tröst.”

Ardy slog mig med svår häpnad, för detta var fantastiskt:

A London girl moved to Howling,
for a Darcy mayhap she was prowling.
Modernizing farm and her kin,
all vile and eccentric to a sin.
Seen by Ada in the shed, what was the foul thing?

Jossilurens pladdrade alldeles förträffligt:
”… För vi pratar ju givetvis om filmen med samma namn, som kom 2007 och där Kate Beckinsale spelar Annie Marchand. ”

Karin, som kanske var allra först:
”Uppe i ottan på Luciadagen, kämpar i kölden mot det hägrande målet: värme och tröst på läktar’n.”

Jomen. ”Kall tröst” är alltså ledorden … Men vem var det då? Jo:

Stella Gibbons (1902–89) är ett inte särskilt bekant namn. Såpass obekant att varken svenska Wikipedia eller NE har en artikel om henne.

– Fnys! fnös jag när jag  upptäckte det. 

Så huuuuur ska ni i så fall ha den blekaste susning om denna person?

Jo, min tro är att ni har hört talas om, sett filmen eller läst ”Cold Comfort Farm” (1932), som är så rasande rolig och modern i sitt tankesätt att ni helt enkelt borde det. Om inte, kan ni ju se fram emot en ny, trevlig bekantskap.

Stella Gibbons 1988, hon som sade sig hata ”de uppblåsta, de pompösa och alltför sentimentala”. (Foto: John Hedgecoe/TopFoto)

Ni får gärna, liksom jag granska bilden här ovan. Lampan. Stöket. Tofflorna. Kroppsspråket.

Stella Gibbons hade en rörig uppväxt med en i och för sig ganska rar mamma, men med en skitstövel till supande pappa med tusen och en kvinnor på sidan om. Pappan skrek och röjde, for ut mot alla i hushållet och drog sig inte för att lappa till barn som i hans ögon behövde lite stryk. (Med facit i hand vet vi att sådana här upplevelser bådar gott för blivande författare.) En glädjekälla och anledning till överlevnad var hemmets många böcker och Stellas läshuvud, som också hjälpte henne att som en av få flickor faktiskt få börja läsa på universitet.

– Mäh, boring, sa Stella, som inte riktigt hängde med eller njöt av skolan – men skrev gjorde hon hela tiden.

Stella 1955. (Foto: Mark Gerson.)

När Stella Gibbons mamma var blott 48 år, dog hon hastigt och plötsligt – och fem månader senare söp pappan ihjäl sig. Stella var då bara i 25-årsåldern och fri som en fågel med en pojkvän som hon relativt öppet mot alla normer minsann hoppade i säng med utan giftermål – men nu fick hon ta sig i kragen och hand om sina två småbröder.

De tre valde att bosätta sig i Vale of Heath, där Keats, Leigh Hunt and D. H. Lawrence hade lyckats skapa litterära storverk, och så inledde hon sin journalistkarriär. Hon blev uppskattad särskilt för sina dikter och uppmärksammad av storheter som T. S. Eliot och Virginia Woolf. Men så kom en sådan där period som är så bra för unga, spirande författartalanger: avsked, nytt jobb, olycklig kärlek, kamp för pengar och allmänt trassel.

Och då skrev hon ”Cold Comfort Farm”, vars handling är ungefär som i det synopsis som jag hade i lucka 12. Det coola är att boken är lågmält rolig, har många finurliga sekvenser, några trevliga citat som passar här och där och en snabb dialog. (Om man läser snabbt, dårå.)

Stella Gibbons skrev boken snabbt och lätt utan åthävor som  en parafras och ironisk kommentar till alla fjöntiga romansböcker om förvecklingar och spirande kärlek samt stora bröllop som hon fann att pöbeln (förlåt) på den brittiska landsbygden dyrkade. Alltså fåniga böcker där jordnära och primitiva rollfigurer vandrar omkring, där dystra skeenden och det arkaiska landskapet ”avbildas i prosa som är så överarbetad att minsta lilla färgklick är en underdrift”.

Huvudpersonen är (som sagt) den unga fröken Flora Poste, vars föräldrar dör utan att någon saknar dem. Hon söker äventyr och gamman och lyckas med bestämd humor förändra livet på ett superhjältesätt bara genom att prata omkull folk och intrigera. Alla blir lyckliga och föremålet för hennes egen kärlek har minsann alldeles vita tänder.

Om ni vill, kan ni kämpa lite genom att se hela filmen från 1995 på Youtube. Här har ni trailern, där Flora i inledningen möter den snälla betjänten Sneller:

Den är inte textad, men å andra sidan uppdelad i besvärliga tiominuterssnuttar … Där kan man se husfadern Gandalf (alltså Ian McKellen) och en väldigt ung Kate Beckinsale samt Joanna Lumley från Absolutely Fabulous som den leende Mary Smiling. Och en synnerligen förälskad Stephen Fry!

Under bröllopsmiddagen ser man väldigt kort och utan kommentar eller replik hur brudgummens överklassmoder försöker förstå sig på böndernas piroger, medan en helt vanlig bonntjej med nyfiken avsmak klämmer i sig rysk kaviar.

En av mina favoritrepliker – sagd i förbifarten – är en order till en av sönerna i huset. Alla får sina uppgifter när arbetsdagen inleds i ottan. Fadern säger lugnt:

– Seth, you drain the well. There’s a neighbor missing.

Gamla Ada Doom, som sitter i sitt rum på ovanvåningen säger nästan bara:

– I saw something nasty in the woodshed.

När hon sedan blir förändrad och minsann ska åka till Paris, säger hon:

– You won’t find me plucking my eyebrows, nor dieting, nor doting on a boy 25.

Och det är nästan lika roligt som att gamle Adam envisas med att inte diska med en diskborste, utan en liten pinne. För det har han ju gjort i alla år.

Stella gifte sig, skrev mer, fick en dotter, skrev mer, hade stora fester och många kompisar, skrev ännu mer, blev änka 1958, och skrev igen och hade partyn tills hon dog. På 1960-talet gav hon till och med ut science fiction: ”Jane in Space”, skriven i Jane Austen-stil …

Scoop! Redan på 1930-talet varnade hon i en dikt för miljöförstöring med dessa rader:

”What oil, what poison lulls
Your wings and webs, my cormorants and gulls?”

Ur ”The Marriage of the Machine” (1938).

 

Tyvärr blev Cold Comfort Farm alltså en sån hejdundrande succé att Stella Gibbonss övriga verk hamnade i skuggan och förtvinade. Till alldeles nyligen, när någon upptäckte att det var ju alldeles fel och utbrast: ”Nu fräschar vi upp dem och ger ut dem på nytt!”

Men ojojojojoj vad det är ont om Stella Gibbons på svenska bibliotek. Kan vi kanske göra en insats här?

 

PLOMMONSTOPET! HITÅT!

Faktum är att plommonstopet har åldrats lite mer än jag  vill erkänna. Fodret sitter slafsigt löst och riskerar att svälja lappar. Men jag rör om med försiktig hand och får upp en … en … en … Magganini!

Lucka 15 kommer på söndag morgon!


Bonuslimerick från hakke bafatt det var val i Storbritannien (och stackars Skottland inte fick som de ville) och Brexit ser ut att genomföras med blonde Johnson:

En man i ett brittiskt imperium
han formar ett nytt ministerium
och sen hörs han ropa:
”Vi slopar Europa,
och det är mitt enda kriterium!”

 

Share
39 kommentarer

Facit till lucka 7 heter inte lucka 14 utan 8 förstås (Lilla Julkalendern 2019)

Enklaste luckan EVER!

Lucka 7 2019 går till historien som den lättaste och mest förvirrade – men skyll inte på mig! Jag bara skrev som det var! Fast … hur var det egentligen? Vi kollar några spridda kommentarer i komplett oordning eftersom jag har läst dem i oordning bland laxtillredning, basket- och pingisbollar samt släktbesök.

Maplestream:
”Konstaterar att när jag läste i lugn och ro så kom HB till mig. Det enda som oroar nu är att det helt plötsligt var så enkelt. Som om jag läst direkt ur nämnda dagbok.”

Ökenråttan var sannerligen upprörd:
”Om jag vore damen på bilden skulle jag stämma Lotten för att hon kopplar ihop mej med dagens HB.”
”Och att sno mr Darcy! Jag saknar ord.”

Jossilurens:
(Nej, ni får läsa hela kommentaren häääär istället.)

Zkop:
”183 år mellan verken.”

Bridgroom:
”Zkop påstår att det är 183 år mellan verken (undrar vilket som då är startåret – hon på bilden skrev flera). Men om jag väljer en, kan då HB vara den som skrev ”Mulle Meck bygger en båt”?”

Christina:
”Tänker att det kanske är så lätt som det verkar för att även jag ska kunna klara av en lucka detta år. Men förmodligen inte.”

Ninja i Klockrike:
”Kommer med ledtrådar som sabbar min HB.  En HB som var vida mycket mer bildad än den HB som jag just nu förstått att det är. Det var dagboken som ställde till det. Den som jag fann oläslig.”

Helena:
”Det känns för enkelt, men ledtrådarna pekar mot en HB som har en del av sitt namn gemensamt med mig, och en huvudperson som har dagboksskrivandet som gemensam faktor. Det är inte riktigt en oberoende gissning.”

(Den där sista var inte Översättarhelena. Måste ju påpekas!)

Svaret är Helen Fielding (f. 1959), som slog igenom med dunder och tjohej när hon 1995 förstod att hon skulle skriva om sig själv, fast om en tjej som hette Bridget Jones.

Boken är mer känd som film än som bok eftersom man

  1. fullständigt obegripligt konstigt valde en amerikansk skådespelerska till huvudrollen
  2. såg till att denna skådespelerska till omvärldens fascination fick gå upp 15 kilo och lära sig brittisk engelska
  3. fick erkänna att även om det var fullständigt obegripligt, gjorde denna skådespelerska ett alldeles utmärkt jobb.
Skådespelerskan ifråga, Renée Zellweger.

Men faktum är att Helen Fielding skrev små kåseriliknande stycken om Bridget Jones – utan byline – i The Independent långt innan hon blev bok och film. Som så många andra författare som plötsligt gör succé, gällde det för Helen att smida medan pennan glödde och producera så många historier som möjligt om Bridget innan hon blir på smällen och måste sluta jaga karlar och män samt skilja mellan en trist chef (som jag dock fann oerhört charmig) och en Mr Darcy som heter så för att han ÄR Mr Darcy fastän (hej Ökenråttan) han redan var Mr Darcy i Jane Austens Pride and Prejudice, som ju (hej Zkop) kom ut 183 år tidigare.

Till yttermera visso spelas Austens Mr Darcy och Helen Fieldings Mr Darcy av en och samma skådespelare!

Kolla, Colin Firth överallt!

Helen erkänner rakt av att hon har snott idéer och handling av Jane Austen. Bridget till och med citerar ”Stolthet och fördom” när hon läser upp de allra första raderna: ”It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife.”

Helen Fielding var före B.J. (som man kallar verket när man är i branschen) singel och sådär charmigt fattig som andra kulturarbetare. Och sedan SCHWÅPP! kom genombrottet helt out of the blue. Fast om man tittar lite närmare på hennes cv, ser man att hon umgicks i kretsarna runt Rowan Atkinson och att hon var polare med regissören Richard Curtis redan innan han fick sätta tänderna i Bridges Jones och göra film av boken. (Sade hon ogint, den där Lotten, som inte är bestsellerförfattare bafatt hon inte umgås med filmmoguler utan bara långa basketspelare.)

Numera bor Helen med barnen halva året i London, halva i Los Angeles. Hon gifte sig i USA med komikern och författaren samt Simpsonmedarbetaren Kevin Curran, och livet lekte medan de fick två barn 2004 och 2006. (Amerikanska källor påpekar nogsamt att de inte var gifta och att de nästan inte var ihop heller.) Och så blev det sådär som det så ofta blir, tycker jag, när allt verkar gå så bra. Kevin fick cancer och dog 2016.

Nä, det finns inte så mycket intressant att berätta om Helen Fielding. Därför ska ni få se en bild från det hus som hon för nåt år sedan sålde och flyttade ifrån. Titta på lampan som går som i en vid båge.

Den heter Arco och skapades av Achille & Pier Giacomo Castiglioni 1962.

Varje gång jag ser en sådan lampa i hemma-hos-reportage, tar jag mig lite olyckligt åt hjärtat eftersom jag 1999 hittade en sådan lampa för en hundring på en loppis.

– Heh. Kul lampa. Heh.

Sa jag och gick därifrån.

Så, nu lämnar vi Helen Fielding, som om inte annat är en skicklig dialogskrivare. Läs Bridget Jones, så ska ni se att ni plötsligt fnittrar åt hennes mamma som vill köpa hjul till en resväska.

Verket som jag ville att ni skulle hitta, var alltså ”Bridget Jones’s Diary”. Men … mittenstycket, det ekivoka mittenstycket – det lät väl inte alls som nån lättsmält dagbok? Nä, för det handlade om en annan Helen Fielding, och hon forskar inom fysikalisk kemi. Alltså tog jag definitionen till fysikalisk kemi och gjorde om den till en falloid aktivitetsbeskrivning.

Wikipedia:

Fysikalisk kemi är en av kemins huvudgrenar, och använder fysik, framförallt termodynamik och kvantmekanik, för att förklara och studera kemiska fenomen på molekylnivå. Exempelvis är förändringar i temperatur, tryck och volym hos ett system, samt det arbete och den värmeöverföring som utförs av eller på systemet är kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå.

Julkalendern:

Den kroppsliga fysikens personkemi är en av relationsteorins huvudgrenar, som använder fysik – framförallt dynamiken mellan män och kvinnor – för att förklara och studera relationsfenomen på molekylnivå. Exempelvis är förändringar i temperatur, beröring och ökande volym hos en extremitet (samt det arbete och den värmeöverföring som utförs på själva kroppsdelen), kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå.

Men låt oss nu komma till saken!

PLOMMONSTOPET!

Jag är glad över alla lappar som ligger här och blir allt skrynkligare. Och att ni gissar fastän tischan fortfarande är osynlig. Här kommer en lapp …

Niklas! Som valsade in jättesent!

Lucka 9 kommer i ottan på måndag!

Bonus:

En liten snutt ur Bridget Jones dagbok. Där jag alltså tycker att tjifen Hugh Grant är charmig.

Share
54 kommentarer

Facit till lucka 5 heter lucka 6 (Lilla Julkalendern 2019)

Nämen hu, så svårt jag hade gjort det i lucka 5! Halva båset analyserade små siffror, andra halvan letade efter färgsymboler. Jag var ute och flängde och hängde inte i båset!

• Rosman var helt obegriplig (och hade förmodligen fel), men jag gillar formuleringen:
”Jag ber natt och dag att en stjärna ska födas. Dons vita sydväst är i stora mordfloden. ”

• Aku var på bra humör, bara:
”Fantastisk lucka idag! Jag har inte en susning dock så det blir läktarhäng och hoppas på ledtrådar.”

• Men … Ökenråttan hade kommit på nåt.
”För att hitta HB började jag i slutet. Den Blyga rekommenderade mej den här HB en gång.”

• Pysseliten var extremt (o)tydlig – man vet ju att när man vet, vet man:
”Miami minus vice, blir bara Miami. Hjääälp! Släpp ut mig ur kaleidoskopet!”

• Pigga Kristina ska ha en allmän eloge för sin första kommentar till denna underliga lucka:
”Godmorgon! Idag är det bildning, höhö.”

•  PK:
”Jag får lite vibbar av en skurk i Tintin. Och en skurk i the Simpsons. Mycket skurkigt det här, måste vara Dan Brown.”

•  Stackars Magganini:
”Nä. På hotellet efter diverse föredrag, mingel, trollkarl, mat, musikquiz, nattduell och dancing har jag nu läst ikapp ca åttio båsinlägg. Det var ingen idé. Gonatt.”

Ack! Jag måste få tacka för ert tålamod, ni som satt med förstoringsglas och försökte färganalysera. Håll ut! Det kommer enklare gåtor! (Kanske.)

Här  har ni titlarna som luckan byggde på!

Run, River (1963) – Lagt kort (1970) – South and West (1979) – The White Album (1979) – En stjärna föds (1976) – Blue Nights (2011) – A Book of Common Prayer (1984).

Svaret på luckans gåta är Joan Didion (f. 1934), som är en amerikansk författare med ett livsöde som inte liknar någon annans. Men jag återkommer till det, först tar vi det skrivna: tidningsartiklar, essäer, böcker, pjäser och mycket annat. Hon sitter just nu, mager som en liten kyckling, i en stor våning i N.Y. och mår sisådär. Men hej, vad hon har skrivit mycket i sitt liv.

“Grammar is a piano I play by ear.”
― Joan Didion

Joan Didion 2008. (Foto: David Shankbone CC BY-SA 3.0)

Under en barn- och ungdom med trasslig skolgång, fann Joan Didion (eller ”Didelido” som Zkop skrev i båset) att skrivandet var passionen som fick henne att stå ut med livet. Hon jobbade heltid på Vogue i N.Y. och skrev en roman hemma på kvällarna med hjälp och stöd av en polare som hette John. Som hon raskt gifte sig med – och med vilken hon flyttade till Los Angeles. De annonserade efter en hyreslägenhet som ”Writer and wife looking for house” och hittade något som kostade blott 400 dollar i månaden. (Vilket låter hiskligt mycket 1964! Jag kollar … 400 dollar dåförtiden är 3 200 dollar nu, vilket i dagens penningvärde motsvarar 30 000 kr! I månaden! Okej, petitess, petitess, fortsätt nu med Joans liv nu.)

Först var hon fokuserad på att berätta om hippiekulturen i USA, och då särskilt på västkusten. Resten av världen häpnade av hennes rapporter eftersom den inte hade kommit så långt vad gäller nakenhet, droger och lite mer droger.

Joan Didion lagar sallad 1972. Den vackra grytan fyller ingen funktion. (Foto: Henry Clarke.)

Hon och hennes författarmake John Gregory Dunne satt i ett gigantiskt hus och skrev, redigerade varandras artiklar, skrev, skrev och skrev och fann någonstans på vägen att de inte kunde göra barn. En kväll ringde en sjuksköterska och berättade att de hade en nyfödd, föräldralös unge som behövde ett hem.

– Ska vi åka till sjukhuset och kolla? sa John.
– Va? sa Joan som stod i duschen  och hade schampo i öronen.

Men de åkte. De

  • tog hem den lilla bebisen som fick heta Quintana Roo efter ett plejs i Mexiko
  • blev strax vräkta eftersom man inte fick ha små barn i det stora (dyra?) huset
  • flyttade
  • fick adoptera den lilla
  • fortsatte att skriva.

(Förmodligen hade de berättat om barnlösheten eller ansökt om att få vara fosterhem, men si det förtäljer icke historien.)

Joan blev med tiden lite intresserad av amerikansk utrikespolitik och reste till samt skrev om El Salvador, Cuba, Vietnam och kalla kriget. (Hm. Nej, den där formuleringen borde jag ha jobbat mer med. Hon reste ju inte till kalla kriget.) Samtidigt konstaterade hon krasst att politikerna ju lever i en fantasivärld med abstrakta termer och att de sällan kan relatera till människor.

Den lilla familjen hade ofta stora fester och lärde känna dåtidens coolaste kulturcoolingar, som gick som barn i huset. Under en fest kikade Joan in i rummet där lilla Quintana låg och sov, och upptäckte då piller och sprutor som låg på golvet bredvid sängen. Från den stunden blev festerna färre och mindre samt lugnare.

När de ville bygga om lite i sitt hus, anlitades en snickarfirma där Harrison Ford råkade jobba. Han berättade:

– Ja, jag byggde ett helt extrarum där. Vi blev vänner efter att jag och min arbetsgivare hade dragit ut på jobbet i en halv evighet för att kunna fakturera mer och mer … Ah, ni vet hur snickare funkar.

Joan Didion och John Gregory Dunne 1977.

Så fortsatte livet. Joans make John hade en rolig släkt som de umgicks mycket med – dottern Quintana Roo (som bara kallades ”Q”) hade några Dunne-kusiner som hon tyckte mycket om. Men 1982 ströps en av dem – Dominique Dunne som nyss hade fått något av ett genombrott i ”Poltergeist” – av sin pojkvän.

Dominique längst till höger i Poltergeist.

För alla, inklusive Joan och John, var detta en vändpunkt när det gällde engagemanget i våldsbrott i USA eftersom pojkvännen inte blev dömd för mord utan ”vållande till annans död”. När fem oskyldiga killar 1989 befanns vara skyldiga till en våldtäkt och misshandel i Central Park, skrev Joan Didion meddetsamma att hon fann rättegången mysko. Killarna frikändes helt 2001, när den riktiga förövaren erkände …

“I don’t know what I think until I write it down.”
― Joan Didion

Vi rasslar vidare till 2003, när den nygifta dottern Quintana plötsligt blev sjuk i lunginflammation och massa annat förfärligt – såpass att man befarade att hon skulle dö. Hon försattes i koma och hela släkten och alla vänner led vid hennes sjuksäng. En kväll satt den oerhört bekymrade John hemma i lägenheten och pratade med Joan om hur han aldrig hade känt sig så bekymrad, orolig och ledsen och … och … och så tvärdog han.

Joan trodde att han hade satt i halsen och försökte göra Heimlich-manövern på honom. Men han var död.

“A single person is missing for you, and the whole world is empty.”
― Joan Didion, The Year of Magical Thinking

Alldeles efter begravningen (tre månader senare eftersom Joan väntade tills dottern var tillräckligt frisk för att kunna vara med), frågade Quintana om det var okej att ta en sväng till värmen på västkusten. Joan slog ut med armarna och sa:

– Javisst, det är bara bra för dig! Off you go!

So off she went. I flygplanstrappan snubblade Quintana, föll handlöst och slog huvudet i betongen på marken – och 18 månader senare dog hon 39 år gammal i sviterna efter detta fall.

Den lilla, lilla Joan Didion i sin stora, stora lägenhet skrev sedan vad som sägs vara ”den enda sorgebok som har skrivits av en ickereligiös person”, vilket ju måste vara en amerikansk överdrift. Boken blev även en pjäs som sattes upp med Vanessa Redgrave i huvudrollen – hon, vars dotter Natasha dog av ett fall i en skidbacke.

Livet är då bara oro och vånda samt sorg!

Om ni vill lära er mer om Joan Didion, kan jag rekommendera dokumentären ”The Center Will Not Hold” på Netflix. Den är gjord av Johns brorson Griffin Dunne (alltså brodern till den mördade Dominique).

PLOMMONSTOPET! KOMSI KOMSI!

Rörarörarööööra! Inte dra ut på det! Jag drar … Kråkan!

Såja! Hurra!

Lucka 7 kommer vid nio–tiotiden på lördag förmiddag!

Psssst!
Om ni undrar om det fanns några dolda ledtrådar, så kan ni kolla vad de åtta bilderna heter. (Till exempel om man öppnar bilden i en ny flik.) Sista bokstaven i de åtta bildnamnen är: j-o-a-n-1-9-3-4.

Share
37 kommentarer

Facit till lucka 3 heter lucka 4 (Lilla Julkalendern 2019)

Jamen här har vi hoppat till lucka 3 fastän det bara är andra gåtan! Så underligt effektivt!

Gissningarna var spretiga och roliga och kluriga hela dagen och det tog inte lång tid innan någon verkligen kom med tydligheter. Pysseliten måste antingen ha vaknat på rätt sida eller ha löst gåtan eftersom hon bara skrev:

”Det här är ju JÄTTEROLIGT!!!”

Både LottenPotten och Rosman var inne på en decimerad och stympad Beatlesmedlem, nämligen ”George och Harris”. (En av mina favoritledtrådar. Bara för att jag gillar Beatles.)

Ökenråttan visste besked:
”Ost och åror tycker jag är signifikativa. Även att det röks. Och den där stackarn som stapplar fram under ett berg av hattar med mera – jag har ett så livligt minne av honom. Great favourite. Liten ungersk-rumänsk touche, förresten.”

Det är väldigt fint, tycker jag, när vänner, gifta par och mor och dotter kommunicerar via båset:

Magganini:
”Jag kan ju inte kolla i boken heller, för den har en annan härvarande båsist lagt beslag på. Tror jag”

Hannoia:
”Nehejdu Magganini den har du allt fått tillbaka. Tror jag, för jag hittarn inte nämligen.”

Brid:
”NU hittade vi den. Fram med ananasburken, här ska firas! Har någon en öppnare?”

Och det där återkom i flera av era ledtrådar som hänvisade till stenar i huvud, halmhattar, snubbel, trill och konservburkar.

Christer, the Long Distance PT:
”Men det ser ju ut som att den stackars förvirrade gubben är på väg att banka sig själv i huvudet med en sten!”

Så här ser det ut i boken som ni snart ska få veta mer om!

 

Svaret i lucka 3 är Jerome K. Jerome (1859–1927) – författaren till ”Tre män i en båt”, som faktiskt alla i hela världen tycker är rolig. Boken kom ut 1889, samma år som vi i Sverige var sysselsatta med att övergå till metersystemet, när Eiffeltornet invigdes och Hitler & Chaplin föddes. Det var alltså inte igår.

Oj, vilken fin kvalitet det var på det här fotot! Man ser ju nästan att Jerome är röd om öronen.

Den engelska titeln är Three Men in a Boat (To Say Nothing of the Dog), men den där parentesen lät vänta på sig i den svenska översättningen eftersom man 1890 och 1912 ansåg att den störde. Boken har översatts till svenska även 1939, 1946, 1960, 1987 och 2007 – och nu slår några av er handen för pannan och utbrister:

– Men varför har jag inte läst den, va? Va?

Därför har jag gjort en liten lånabok-tjänst till er.

  • Pappersboken finns att låna på Sveriges alla bibliotek.
  • Den finns som ljudbok blott i Malmö, men skapa ett konto där så ska den säkert kunna laddas ner.
  • E-boken finns på 69 bibliotek just nu, så det är bara att klicka sig fram här!
  • Eller om ni gillar engelska … läs hela rasket här, ba.

Jerome var yngst av fyra barn i familjen Clapp i England. Syskonen hade fantastiska namn: Paulina Deodata, Blandina Dominica och Milton Melancthon. Pappan hette Jerome i förnamn, men när han en dag kom på att han behövde ett finare namn som bättre stämde med hans persona och kyrkliga yrke, bytte han genom att bara lägga förnamnet sist. Också. Jerome Clapp Jerome.

Som att jag skulle heta Lotten Bergman Lotten.

Mamman? Ja, hon hette bara Marguerite.

En DiLeva-lock i pannan och väldigt vita skor, minsann. Men är inte stolen lite väl låg?

Vår unge Jerome K. Jerome förlorade i tonåren båda sina föräldrar (medellivslängden i England var bortåt 40 år, så det var alls inte konstigt), och fick sluta skolan för att istället under fyra år plocka kol från banvallar. Hur Clapp förvandlades till K. (för Klapka) är en intressant historia. Som ingen kan bekräfta, så jag kan inte återge sanningen här.

Den föräldralöse, fattige, stackars Jerome slet för sin egen överlevnad tills han en dag bestämde sig för att bli skådespelare. Det var ett utmärkt val, även om han inte alls lyckades och teatersällskapet gick i konkurs. Eländes elände. Men någon tipsade honom då om att man kunde tjäna småpengar genom att skriva texter för tidningar. (Det var tider, det.)

Hur kan en sådan muntergök till vardags gå omkring och se så barsk ut i sin fina mittbena?

Och på den vägen är det. Jerome kallas ofta för ett ”one hit wonder”, men det är  nog att underdriva hans betydelse. Han skrev till och med en bok om tre män på cykel (som Flygbengan ju kallade ”Sequel på cykel.”). Kolla här vilka citat som har kommit ur hans penna!

”I like work: it fascinates me. I can sit and look at it for hours.”

”It is always the best policy to speak the truth, unless, of course, you are an exceptionally good liar.”

”Splendid cheeses they were, ripe and mellow, and with a two hundred horse-power scent about them that might have been warranted to carry three miles, and knock a man over at two hundred yards.”

”There is no pathos in real misery, no luxury in real grief.”

”– Oh, give me back the good old days of fifty years ago, has been the cry ever since Adam’s fifty-first birthday.”

”I often arrive at quite sensible ideas and judgements, on the spur of the moment. It is when I stop to think that I become foolish.”

”Life is a thing to be lived, not spent; to be faced, not ordered. Life is not a game of chess, the victory to the most knowing; it is a game of cards, one’s hand by skill to be made the best of.”

”Being poor is a mere trifle. It is being known to be poor that is the sting.”

”A boy’s love comes from a full heart; a man’s is more often the result of a full stomach.”

Ber om ursäkt för att jag visar upp så många, men det var svårt att välja.

Som vanligt när jag läser om forna tiders kulturpersonligheter drabbas jag av ett olyckligt styng i hjärtat eftersom de ju umgicks så flitigt med varandra, hela bunten. Liksom Jerome K. Jerome vill jag också vara bästis med H.G. Wells, Conan Doyle och Rudyard Kipling!

När ”Tre män i en båt” gjorde sådan dundersuccé och sålde nästan två miljoner exemplar på två år, var recensenterna ändå sura och kritiska, nästan fientligt inställda till tramset i båten på Themsen. Jerome muttrade: ”One might have imagined that the British Empire was in danger.” Hans förläggare undrade samtidigt hur det kom sig att så vansinnigt många böcker köptes, och sa: ”I often think that the public must eat them.”

Polaren George Wingrave (alltså ”George” i boken) , en trädgårdsmästare utan namn, JKJ och dottern Rowena.

Jerome K. Jerome gifte sig med sin fru Georgina Elizabeth Henrietta Stanley Marris (dessa namn!) 1888, som då hade ett barn och hade varit i skild i blott nio dagar. Att ta ut skilsmässa var som bekant ingen barnlek under denna tid, och hon fick stämma sin första make för att få gifta om sig. På smekmånaden hyrde JKJ och nyblivna hustrun en båt och åkte ut på Themsen – vilket  ju är storyn i lucka 3.

JKJ (som man tydligen kallar honom i England) var frivillig ambulansförare under första världskriget. Han tog väldigt illa vid sig av allt han upplevde och blev sig aldrig riktigt lik. Mitt i språnget – på väg till ännu en båttur med hustrun – drabbades han av en jättestroke, och efter två veckor på sjukhus dog han. Dottern Rowena dog barnlös 1966, så några direkt nedstigande släktingar finns inte idag. Uhuuu.

Men …

PLOMMONSTOPET!

Pfuiiiiitt! Kom hit nu alla! Samling vid pumpen! Hatten! Jag rör om bland en jääävla massa lappar (hej vad det går!) och draaar en … Oj. Jag har ju skrivit ut era namn på en proper skrivare och sedan klippt isär er så att det står ett namn på varje lapp. Men här står det faktiskt två namn för att jag har slarvat med klipperiet. Men då tar vi två vinnare!

  1. Agneta Uti Lund!
  2. Bridgroom!

Sådärja!

Morgondagens lucka 5 (som är den tredje gåtan) kommer i ottan den 5 dec.

Pssst.
Här kan man läsa mer om JKJ.
Här kan man läsa mer om boken.

Det finns en BBC-film som gjordes 1975 med Tim Curry, Michael Palin och Stephen Moore.
Share
54 kommentarer

Facit till lucka 1 heter lucka 2 (Lilla Julkalendern 2018)

Välkomna till 2018 års första julkalenderfacit! Man kommer hit via en länk i förra luckan eller i förra båset – eller genom att klicka på JULKALENDERFACIT längst upp på sidan!


Jag har idag målat väggar och spacklat spackel med spacklar och bara ibland kikat in i båset. När jag har målat in mig i datorhörnet har man hört mig mumla, fnissa och ibland läsa högt för spacklarpolarna – som inte hade den blekaste aning om varför jag ansåg mig värd en paus plötsligt.

– Tihi. Tant Kofta! Haha, en sagotant och en gubbe med dubbla säkerhetsanordningar för benkläder. Gunnar Sträng! Björnar och grisar! Braaa … bråkande … dividerande. Bostadsadressen! Och adressändring! YES!
– Lotten kom nu!
– Nej! Originalpoesi från embryo!
– Läs högt och kom hit sen!
– Läsa embryo högt? Kommer aldrig på fråga! Ni får läsa själva!

Aha. Massematik! Julklurisar. Här ska knäkcras nöttrer. Får grå in till Farran med tomteluvran okcså frågra om hjälm.

Jag behövrer hjälm här Farran.

Nä den har du ju redran på huvet Embryo. Nu är du ute okcså cykclar.

Nej men jag behövrer hjälm med kallelendrern. Allting har börjat nu!

Åkej! Vad är grå gånger grå det undrar jag nu.

Ingen arning.

Då fattrar du kanske hur svårt allting är. Det är grymt synd om massematikerna. Strör mej inte mer eftrersom jag hakcrar strörbröd av allans skorpor till briljeringen.

Du ska alltid briljera allting Farran! Är det inte skinkcan så är det någon annans bak. Typ Morrans papprarkakor det säjer jag nu.

Yo.

©embryo 2018

 

Örjan funderade på klänningen och Cecilia N. replikerade initierat:

Ett snitt i en klänningen resulterar inte i två bitar, utan i ett större tygstycke – innebärande en uppsprättad klänning.”
”Såvida den inte är av en genomknäppt modell.”

Gissningarna som jag inte alls begriper än nästan alltid mina favoriter. Jesper:

”Utan tvivel är det Winterreise av Wilhelm Müller. ’Nun ist die Welt so trūbe, Der Weg gehüllt in Schnee’, talar väl sitt tydliga språk.”

Eh. Näe.

När svaret plötsligt kom utan eufemismer eller beslöjade ord, protesterade Ninja på ett ytterst lämpligt sätt:

”Men bodde hon på Skebokvarnsvägen?”

Men nu går vi in på facitvägen. Förr om åren har frågan flera gånger ställts av båsisterna:

– Fast kan en hemlisbloggare vara med TVÅ gånger? Totte igen? Är inte det tvärs emot reglerna?

Inte alls. Nu kommer båsisternas nästa fråga:

– Fast kan en hemlisbloggare vara med TRE gånger? Är inte det tvärs emot reglerna?

Inte alls. Särskilt inte emot reglerna är det när det gäller vissa författare, så det så. Vi låter henne inledningsvis berätta själv om hur livet tedde sig:

”Jag for till Stockholm, där jag utbildade mej till sekreterare, hade plats på kontor, gifte mej, fick två barn, Lars och Karin. […] Jag är änka sedan år 1952, två barn har jag, båda gifta, men min son dog sommaren 1986. Jag har sju barnbarn och åtta barnbarnsbarn.”

Hade Astrid Lindgren (1907–2002) fortfarande levt, hade hon nog haft fler barnbarnsbarn i citatet. Men nu ä ho dö.

Här tar hon sig en funderare 1960. (Astrids bilder [Public domain])
Till häromdagen kunde man se en dokumentär om hur vår nationalklenod led alla helvetes kval när hon som 17-åring blev förförd (hennes eget ord) av chefredaktör Reinhold Blomberg, som själv var i 50-årsåldern.

– Om jag var kär i honom? Nähedå! Men  … det var första gången jag blev uppmärksammad av någon på det viset. Jag med mitt tunna hår … Alla mina vänner di var så kära hela tiden och låg och grät och hade sig, men jag, jag fattade inte varför det var ett sånt ståhej om den där kärleken.

Den där Blomberg finns med i en helt otrolig dokumentärfilm från Vimmerby när Astrid är runt 12–13 år och har kringlor och rosetter i håret. Chefredaktörn står alldeles bakom henne. Jag har tyvärr bara hittat en piratkopia som är suddigare än dimman i ett badrum där en tonåring har duschat. (Jag byter ut bilden om jag hittar en bättre.)

Astrid till vänster, Blomberg till höger.

I dokumentären om Astrid Lindgren läggs stor vikt vid graviditeten, hjälpen hon fick av dåtidens kvinnojourer, allt hysch-hysch, resan till Danmark och det faktum att hon lämnade kvar den lille nyfödde Lasse och for hem till Småland för att vara med under julen med familjen.

– Alltså ammade jag honom inte. För det var så rysligt viktigt att jag skulle vara med på gårn under julen. Så dumt. Är det något jag ångrar i livet, så är det detta. Att jag inte ammade Lasse.

I nästan tre år kämpade Astrid med att bo i Stockholm och ibland (sällan) åka ner till Danmark med tåg som kostade nästan en halv månadslön.

Astrids pass under de hemskaste åren.

Hon åt för lite, sov för lite, frös och hade självmordstankar – men så plötsligt vände det när föräldrarna hemma i Småland äntligen förstod att de nog var tvungna att hjälpa till. Och acceptera att Lasse var deras barnbarn. Då togs denna bild.

När föräldrarna väl välkomnade lille Lasse till familjen, gjorde de det med besked; de körde i öppen vagn genom hela samhället för att signalera ”nu är han här, och han är vår”.

Att Astrid Lindgren faktiskt blev just barnboksförfattarinna säger hon själv beror på dessa hemska år när hon led, när Lasse led (han rycktes upp från sitt danska hem och fick bo i ett rum i Stockholm, där han fick kikhosta) och ingen ljusning skymtade i fjärran. Samt, skulle jag vilja påstå, att hon tittade på Mary Pickford-filmer. (Källa.)

Ni som nu inte har fått tillräckligt mycket information om Astrid Lindgren, kan läsa facit från 2006 och 2008 också!

Eller kika lite på originalmanuset till Pippi Långstrump.
Eller analysera Pigga Kristinas luckanalys från kommentatorsbåset förstås.

Och vem var det i luckan? Jo, ”Lotta på Bråkmakargatan” med dividerande, nämnare, täljare och bråk samt massa annat. (Berätta gärna i kommentatorsbåset vilka ledtrådar ni hittade!)

Men nu till priset! Som är en ännu inte offentliggjord t-shirt! Den är precis som vanligt osynlig till ett par dagar in i december eftersom tryckerierna prioriterar annat trams framför Julkalendern. Vad tror ni att den föreställer i år?

[plats för gissningar]

Jag har skrivit ner alla era kommentatorsnamn (det har jag inte alls, jag har kopierat in dem på ett papper som jag har skrivit ut och sedan klippt sönder) och lagt alla lapparna i morfars dammiga plommonstop och så rör jag om så det står härliga till och så säger jag fina lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur, och så drar jag … Örjan! En sann tjotjänare i kommentatorsbåset! (Vilken utmärkt felstavning. Den behåller jag.)

Grattis! Ny lucka kommer inte förrän vid 12-snåret imorrn eftersom jag är snurrig av färgångor och inte kan strava längra! Så snurrig var jag att jag tog helt fel på dag! Och tid! Lucka 2 kommer i ottan på måndag morgon!

Share
42 kommentarer

Den Röda Tråden 2012

(Ni som är intill döden trötta på att jag inte skriver om gamla underkläder, spaghetti, möglig välling och kassa hotell: vänta. Jag ska bara.)

Bonusbild, bara.
Bonusbild, bara.

Först lite historik.

När Julkalendern 2005 skapades, var DTR faktiskt UPA – utan personligt ansvar. Pfah, säger jag idag – hur kunde jag tänka ut något så trist? Jag måste ha varit upprörd av någon anledning. Säkert på SJ.

År 2006 var det så kompetens. What? säger jag idag och funderar på om man kan låta sånt folk som hittar på att DRT är  ”kompetens” vara båsvärdar.

År 2007 var det Tack för maten, den var god. Hälften spydde, resten dog. Well, nåja, nu börjar det se ut som något. Riktigt kul ju!

År 2008  var det Himmel och helvete! Ptja, jorå. Fast jag bröt ju lilltån och blev rånad i samma veva. Men det roligaste detta år var ju den numera försvunna Översättarhelenas teori om att Östen Warnerbring skulle vara med i lucka 24. Vi tar det igen, va?

I facit den 4 december 2008 skrev jag:

_______________

Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.

Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:

1 Fay Weldon, 2 Gunilla Wolde, 3 Herbjørg Wassmo, 4 Ian Wachtmeister?, 5 J.W., 6 K.W., 7 L.W., 8 M.W., 9 N.W., 10 O.W., 11 P.W., 12 Q.W., 13 R.W., 14 S.W., 15 T.W., 16 U.W., 17 V.W., 18 W.W., 19 X.W., 20 Y.W., 21 Z.W., 22 Å.W., 23 Ä.W., 24 Östen Warnerbring.

Särskilt den 12 december hade jag fått problem i så fall. Och varför fick inte Axel Wallengren och Elin Wägner vara med inledningsvis?

_______________

År 2009 Hatt … Jag kan här och nu meddela att denna urdåliga röda tråd berodde på att jag hade ont om tid och inte planerade tillräckligt. (Huset brann.)

År 2010 I Am the Walrus med Beatles. Japp, nu börjar jag förstå hur man skapar en röd tråd.

År 2011 Historien om någon – som handlar om en röd tråd! Yes!

Och i år var det ju så vansinnigt enkelt att jag redan efter en knapp vecka fick de första DRT-mejlen. De som skrev, nämnde kungar, jokrar, fyrtal i damer och en farlig massa Jack … ja, ni förstår. Men det är nu det blir riktigt läskigt. För den 2 (andra!) december, skrev hakke till mig:

”Två grekiska referenser redan, Akrostikon och Nestor. Det finns med andra ord absolut INGENTING som tyder på annat än att DRT måste vara Alf Henriksson.”

Visserligen stavas Henrikson med ett s och visserligen har Grekland inget med DRT att göra, men han hade ju nästan rätt, hakke. Förbaskade skitstövel, tänkte jag på mitt milda sätt och trampade vidare med kalenderluckorna och min egen röda tråd.

Alf Henriksons skrivmaskin.
Alf Henriksons skrivmaskin.

Vad hakke inte visste, var att den 24:e luckan skulle vara Alf Henriksons – och det finns inget i världen som kan få mig att ändra min plan (i den mån jag har någon). Kommentatorer kan fara ut mot mig och säga att det är för svårt eller för enkelt eller dumt eller till och med be om en viss hemlisbloggare – jag reagerar omedelbart med trots och tänker NÄÄÄÄ! JAG VILL INTE! (Jag sätter naturligtvis armarna i kors och plutar moget med munnen också.) Det här är min grej! Jag gör som jag vill! Och så slår jag i dörrarna och spiller saker tills jag har lugnat ner mig och letar fram datorn igen.

Nu till fler med sjätte sinne eller god slutledningsförmåga. Mikael skrev i en kommentar redan den 5 december: ”Jag tror att DRT är kortspel. Först fyrtal i damer och nu en kung.”

Ja! Exakt så!

Linisen skrämde mig den 10 december eftersom hon faktiskt hade rätt – om jag hade gått på min ursprungliga plan: ”Idag står det ändå klart att DRT är potatis.” Jodå. Runt den 15 november var jag inne på att bara ha med smålänningar och att DRT skulle vara potatis.

Zkop och Flygbengan mejlade den 12 december:

  • Jokern – trivialt
  • Stephen King – kung
  • Schubert – Spader madam -–spader dam
  • Raskens – knekt
  • Tre vise män -–tre kungar
  • Billy the Kid -> revolverman -> Wild Bill Hickock -> Död mans hand
  • Fossum, Svarta Sekunder – färgen svart

Och de hade ju rätt. Men det var hakke som den 21 december fick mig att sätta en hel kalkon i vrångstrupen, bl.a. eftersom han stavade Henrikson rätt:

Tidigare en joker och de tre senast dagarna Kingen, Queen och Jack. Det står alltmer klart vilken Alf Henrikson-vers som måste vara DRT i år:

Ett kort som en människa fäster sig vid,
kan ge henne oberäknelig frid.
Det kan framkalla glädje vid spelets slut,
det kan ge henne rikedom livet ut.
Ja det kan påverka livet på orten,
så slarva inte med korten!

Och DÄR fick jag ändra på mina planer. Eller fick och fick, det var ju ingen som tvingade mig. Men det var ju exakt den Henrikson-dikten som jag hade tänkt hemlisblogga på julafton, även om den i original låter så här språkpolisig:

Ett ord som en människa fäster sig vid
kan verka i oberäknelig tid
Det kan framkalla glädje till livets slut
det kan uppväcka obehag livet ut
Ja, det påverkar livet på jorden,
så slarva inte med orden!

Alf Henrikson (som var med redan 2009, men va fan) fick då stryka på foten och raskt ersättas av en nästan lika rolig karl. (Förmodligen är det så att alla som är födda 2 februari tänker i samma banor, eller vad säger du, hakke?)

Pysseliten och Christina var inne på blodigt allvar och ond, bråd död, Ökenråttan trodde på gamla filmstjärnor, Jossilurens och Heléne associerade till LSD som DRT, medan PK var övertygad om att hajar var grejen i år. Rosman hade den 19 december en intressant tanke som vi har försökt med tidigare i år: att allt liksom hänger ihop:

Här finns en hel del att jobba med. Det gäller att se sambanden. Ungefär varannan HB hör hemma i tonårshyllan på 80talet, varannan i nutid. David Bowie skrev Song for Bob Dylan, Dylan skrev Jokerman, Jokern är ett spelkort som dyker upp i Alice (Lyttkens) i underlandet. J D Salinger har alltid varit Borta med vinden. I min tyskbok på gymnasiet fanns ett stycke som hette Mein Name ist Franz Schubert, är inte det ett sammanträffande kanske?

Men nu återvänder vi till Flygbengan och Zkop, som på julafton presenterade sin DRT-utredning. Den påminner i stort om hakkes, så jag lägger i röd kursiv stil in några av hans teorier inne i deras lista:

1 Marian Keyes
 – Lucy Sullivan blev spådd i kort (Tarotkort) – Spelkort(alt. Kortlek)
2 Margaret Mitchell
 – Borta med vinden – Scarlett – Scarlet red – Röd – spelades i filmen av Vivian Leigh, Lady Olivier – Dam, Brett satt i fängelse – på kåken
3 Karin Fossum
– Norwegian Queen of Crime – Drottning (boken Svarta sekunder – Svart)
4 Alice Lyttkens
 – Tollmansvit (skrev 54 böcker – som antalet spelkort i en kortlek med två jokrar)
5 Bob Dylan 
– Lily, Rosemary and the Jack of Hearts – Hjärter Knekt (Christmas in the Heart – Hjärter) (samt låten Under the Red Sky – Röd) Billy the Kid – revolverman – Wild Bill Hickok – Död mans hand (pokerhand, två par bestående av svarta ess och åttor)
6 Stephen King 
– Kung – The Shining, huvudpersonen ”Jack” spelas av Jack – Knekt (Black house – svart, kåk)
7 Vilhelm Moberg 
– Raskens – Knekt
8 Ebba Grön
 – Alla visa män – Tre vise män – Tre kungar (Three wise men är också namnet på en pokerhand)
9 Harriet Löwenhjelm 
– skapade fantasivärld som kallades Klondyke – Klondike är en patiens (Det var mycket lek i hennes liv, som var kort, en kort lek.)
10 Franz Schubert
 – Spader madam – Spader dam (samt stycken i Ess-dur)
11 Jokern (samt Jack – Knekt) (In ”Batman R.I.P. Joker deals himself a ”dead man’s hand”.)
12 David Bowie 
– Harlekindräkt – Joker På Jokerkort avbildas ofta en narrfigur/gycklare, en harlekin. Harlekin är även ett spelkort i Kille (uttalas tjille) (The Hearts Filthy Lesson – Hjärter) (Albumet Diamond Dogs – Ruter)
13 Stephenie Meyer 
– Twilightsvit – Cullens bor i designhus – kåk
14 Danielle Steel
 – Queen of Romance – Drottning (hjärter)  ”… de gröna skorna med diamantimitationer på stilettklackarna” och diamant = diamonds = ruter.” Hörde inte till förlaget Harlequin, men man kan tro det. Hon har tjänat mycket klöver.
15 J D Salinger
 – Catcher in the Rye – Huvudpersonens förnamn är Holden – Hold´em (vanlig form av poker)
16 Marie Antoinette 
– Drottning – Queen Marie Antoinette had an early flush loo installed at Versailles in 1780 – Royal flush!!!
17 Simon & Garfunkel
 – Bridge over Troubled Water – Bridge Åke Arenhill som översatt låten har designat kortlekar (och Cilla Black, för de svarta korten)
18 Anthony Horowitz – Three of Diamonds, The Diamond Brothers –Ruter tre (samt The Power of Five – femmor)
19 Kungens lilla piga – Kung och drottning
20 Queen –The March of the Black Queen
21 Gökboet – där spelas kort (I filmens huvudroll Jack Nicholson – Knekt)
22 Gunnar Ekelöf – Böckerna Blandade kort och Lägga patience ” Det ena är rutigt …
23 Harry Houdini – utbrytarkung
24 John Cleese – har pokerface – kallas Jack av nära vänner – Knekt

När det gäller John Cleese i lucka 24, så har han även spelat bl.a. kung Arthur och diverse knektar, förstås. Och så fort jag inte riktigt visste om DRT var tillräckligt tydlig, hystade jag in svart och rött eller en massa kärlek (hjärter) eller pengar (klöver) eller galenskap (spader).

Den röda tråden var i år alltså en kortlek (eller en kort lek – helt enkelt Julkalendern om man så vill).

kortlek

Nu kommer vi ihåg alla blåsippor, glöggen på läktarn, en allestädes inte särskilt närvarande Orlando Bloom och det faktum att Louise har bott på Skebokvarnsvägen men ändå inte plockades ur Plommonstopet (som har förärats versalt P i år) och njuter av mellandagarnas stiltje. Eller så kollar ni på statistiken som Sanna & Co sköter.

Tack för i år! (Och ni som fortfarande inte är med och leker denna korta lek: nu kan ni börja läsa bloggen igen.)


 

Psssst. En av kommentatorerna (som vill var hemlig och kommenterar under ett alias) har gett ut en bok nyssens. Coolt.

Share
54 kommentarer

Facit till Julkalendern 15 december 2012

Nämen lucka 15 verkade vara för enkel. Fast ledtrådarna som många nämnde var alldeles förtjusande kluriga.

  • Béatrice och Vovamomo nämnde Greta Garbo, som var lika tillbakadragen.
  • Béatrice och Leda påpekade att det finns en underlig maträtt (bananfisk) efter  “A Perfect Day for Bananafish”. Louise, Aku, Örjan, Nina, Vovamomo pratar om råg.
  • Bland andra Leda, Anna och Kulturchefen yrar om kål efter huvudpersonen i en viss bok (Caulfield).
  • Bland andra Zkop, Kristina, Mikael (”mord i verkligheten”), Linisen, Wickmanskan, Annika och Ökenråttan (”Catchy layout på dagens lucka”) kunde svaret.
  • Förmodligen kunde Hyttfogden också svaret, men hon är så hemlighetsfull att inte ens jag fattar.

PK gjorde så att jag satte en jordnöt i vrångstrupen:

Det var en byfåne från Limerick,
Som i huvet inte var så kvick.
När han läste sin vers,
blev det en stor pärs.
För han fattade inte versmåttet.

Nästan den enda porträttbild som finns!
Nästan den enda porträttbild som finns!

Hemlisbloggarn (som ju inte bloggar som tanken ursprungligen var 2005, därav just hemlisbloggarn som term) var idag J.D. Salinger (1919–2010, kan ni tänka er), som nästan bara är känd för sin debutroman ”Räddaren i nöden” (eller som den heter på engelska, ”Räddaren i rågen” – ”Catcher in the Rye”). Vilket i förlängningen betyder att min lucka lycka kan vara gjord efter bara debutromanen. Som jag ska skriva … sen. Precis som Salinger kan jag sedan ge ut, ptja, tre novellsamlingar, och därefter bara dra mig tillbaka eftersom min fantastiska debutroman kommer att ge mig en hygglig årslön. Resten av livet, jahadå.

I skolan var unge Jerome ett av alla dessa barn som inte passade in. Han spelade teater på dagarna och skrev bokstäver på nätterna och var alltså lite besvärlig på så sätt. Såsom många andra unga pojkar, hamnade han mitt i andra världskriget, där han lyckades överleva landstigningen vid Normandie.

J.D. hade en förkärlek för unga kvinnor och höll nästan på att gifta sig med Eugene O’Neills dotter Oona, tills hon kom på att Charlie Chaplin var ett bättre parti. Då gick Salinger åstad och gifte sig först med en 19-åring, och blev sedan ihop en 18-åring (som sålde hans kärleksbrev när hon inte var stadd i kassa!), varefter han gicfte sig med en 20-åring. Och under hela livet (som faktiskt innehöll en hel del) skrev han och skrev och skrev och skrev. För byrålådan.

Men varför ville han skriva utan att bli läst?  I en intervju från 1972, förklarar han:

”There is a marvelous peace in not publishing. It’s peaceful. Still. Publishing is a terrible invasion of my privacy. I like to write. I love to write. But I write just for myself and my own pleasure.”

Jamen det är ju nästan som jag! För mitt eget höga nöjes skull sitter jag uppe på nätterna och ugglar! Jag ÄR J.D. Salinger!

När det gäller tillverkningen av lucktexten som såg ut om en komihåglista, var allt sådant som händer i ”Catcher in the Rye”. Utom några instoppade ledtrådar här och där – och det allra sista, som ju är en hänvisning till Mark Chapman, som sa att orsaken till att han sköt John Lennon står att läsa i just den boken. Skitstövel.

salinger times

Några få gånger lät Salinger sig övertalas till att publicera småhistorier och många gånger lät han sig övertalas bara för att ångra sig i sista sekund. En av berättelserna som hette “Uncle Wiggily in Connecticut,” gjordes till en fullkomligt urusel film som hette “My Foolish Heart”. Efter att han hade fått se den, bestämde han sig för att aldrig någonsin sälja filmmanus igen. (Men på Imdb har filmen fått hela 6,8 av 10 i betyg …)

Här slår den skygge Salinger på fönsterrutan till en bil. Man kan ju tänka sig vad det berodde på.
Här slår den skygge Salinger på fönsterrutan till en bil. Man kan ju tänka sig vad det berodde på.

Något jag inte hade den blekaste aning om var att den svenske kostexperten Fredrik Colting under namnet John David California 2009 publicerade det som han påstod var fortsättningen på ”Räddaren i nöden”.  Salinger stämde honom och dog sedan, innan ett eventuellt skadestånd hann betalas ut. (Tydligen var boken bara skräp.)

Nu ska vi dra en vinnare! Jag rör om och krafsar runt och hittar … aha, en trotjänarinna: Cecilia N! (Oroa er inte, ni andra. Jag hinner dra upp många lappar innan det blir julafton.)

Lucka 16 kommer vid sjusnåret. Men då sover ni väl, alla.

Share
27 kommentarer