Etikett: Facit

Vad i hela friden stod det i alla kommentarer igår då? Vad var ledtrådar och vad var bara rop på hjälp? När förstod ni vartåt det barkade?

Smultronblomman:
”Nu ska jag bara hitta duon. Kanske har de en gängledare. Det blir att tänka på under dagen.Nu ska jag bara hitta duon. Kanske har de en gängledare. Det blir att tänka på under dagen.”

Örjan:
”Plommonstoooet. Var äär det?
Behöööver återhitta dig, för nu är det dags att ta sats, för mitt hopp.”

Jossilurens:
”Fasligt vad det svärs i både bås och lucka”

Betong-Bess:
”[…] Eller om jag ska följa den andra, lite mer barnvänliga, vägen.”

LottenPotten:
”Bilden är klar, Lasse är klar, torsken finns där och ett par ledtrådar från båset stämmer. […] De små vet kanske mer än jag. Det var ju ett tag sedan.”

Rosman:
”Har hittat den slajmige men resten stämmer ju inte om det inte är den gyllene Lasse som avses. (Punkigt riff)”

embryo:

[…] det är saffran lucia

okcså saffran var en stallerdräng stallerdräng

okcså pappraksgrubblarna

okcså tomtegisslarna […]

Niklas:
”Undrar om jag sett den ene med fem varmkorvar stickandes ut genom gylfen.”

Flygbengan:
”Kända grisen och hans slemmiga torsk? Det måste vara Horace och Arnault, sittandes på ett brasserie filandes på sitt magnum opus: La vengeance.”

Ökenråttan:
”Ja nu har du satt myror i hövvet på oss igen.”

PK
”Släpar mej upp på läktaren för idag var min gissning fel, fel, fel. Eller kanske inte fel, men i alla fall inte rätt.”

Nu till svaret! I sista luckan 2019 hade vi ett radarpar: Magnus & Brasse. Med  tusen länkar!

Jag har haft multipla hemlisbloggare i sistluckan tidigare, bl.a. den absurda duon Dan Brown & Stieg Larsson (2008), efternamnsstavningsduon Harry Martinson & Alf Henrikson (2009) samt faktiskt Fem myror är fler än fyra elefanter (2011).

Brasse Brännström (1945–2014) och Magnus Härenstam (1941–2015) dog med mindre än ett års mellanrum, vilket ju påminner om 1986 när alla mina andra idoler dog:

Ehrenmark 10 mars 1985 (65 år)
Gits 28 mars 1985 (59 år
Tage Danielsson 13 oktober 1985 (57 år)
Gösta Bernhard 4 januari 1986 (75 år)
Beppe 6 aug 1986 (57 år)

Magnus & Brasse ligger mig så varmt om hjärtat, även om de under sin mest produktiva tid kämpade om uppmärksamheten med Hasse & Tage, som ju ansågs vara så oerhört mycket mer sofistikerade. Avancerade. Bättre. Större. Roligare, helt enkelt.

Well, okej, må så vara. MEN MAGNUS Å BRASSE ÄR MIN BARNDOM!

[Se gärna framför er hur jag liksom ylar mot månen.)

De två började jobba ihop (med Lasse ”Mitt liv som hund” Hallström) redan i slutet av tonåren. När båda var relativt nydöda suckade Lasse:

– De har ju alltid funnits. Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till nu.

När Brasse plötsligt dog utan förvarning, sa de flesta ”åh, nu får han lugn och ro” eller ”det var länge sedan vi sågs”. När Magnus – efter flera år med offentlig cancer som tärde på honom – dog, var det högst väntat. Då sa folk tvärtom.

– Vi skrattade tillsammans så sent som förra veckan!
– Han bjöd alla sina kompisar på fest sex dagar innan han dog!

Men nu (döden döden döden) är det slutpratat om såna sorgligheter. Nu ska vi minnas hur oerhört roliga de var, hur roligt de hade tillsammans och hur kul vi hade med dem.

Om vi bortser från ”Fem myror är fler än fyra elefanter” som fenomen och istället ser på ”Magnusåbrasse” (som de kallades även en och en), finns det en uppsjö minnen att ösa ur på SVTplay. Men de ligger lite gömda. Man kan se Skavlan och olika intervjuer samt shower här och där, men inte hitta till dem bara genom att söka på Magnus & Brasse.

Det allra mest fascinerande av det som finns att titta på är ett slags dokumentär som Lasse Hallström har gjort, som visar hur duon arbetar: ”Humorverkstad med Brasse & Magnus”. De stängs in i en studio med kamera och mickstativ och serveras landets alla dagstidningar – samt ombeds sedan att under övervakning hitta på sketcher.

Och de är inte få.

De läser rubrikerna, fnissar, tittar varandra i ögonen och väntar på en reaktion från den andre. Ordvitsarna sprutar ur dem, och sedan talar de allvarligt om hur de inte som Monty Python har full frihet att skoja om allt. Inte ens om döden.

– Efter att ha visat en begravningskista i bakgrunden i en sketch, blev vi anmälda till Radionämnden, medan John Cleese och Michael Palin kunde visa hur liken i kistor (i genomskärning) samtalade med varandra.

Så här låter dialogen när de i Kvällsposten hittar rubriken ”Jag står inte ut med mina tänder.” Brasse är straight guy och Magnus är galningen med tänderna:

– Vi har sökt upp vederbörande och vi vill fråga honom: varför står ni inte ut med era tänder?
– Därför att dom står ut.
– Nämen allvarligt talat.
– Dom är tomma i roten. Dom är hopplösa, dom är oborstade och opolerade. Uppkäftiga och för ett oherrans saliv, ska jag tala om. Jag skulle inte vilja ta i dom med tång ens en gång. Vad dom här behöver, det är en tandsköterska som håller dom på plats!
– Jamen snälla nån, nån glädje måste ni väl ändå ha av tänderna? Det måste ni ju …
– Jajaja, när man äter ja, men jag talar om är ju emaljens baksida. Är det värt detta helvete, dessa motsättningar som inte går att brygga över. Överkäken sätter sig ständigt på underkäken. Stiftkronor. Guldbryggor. Hela garnityret. Jacketkronor. Här nere sketna oxeltänder bara hela …
– Vad ska man göra åt det här? Vad kan man göra åt det?
– Jamen jag kan väl inte ta tandställning! Jag måste ju hålla tand för tunga, det är ju en intern angelägenhet men det har varit problem redan från början. Mjölktänderna surnade, de nya har börjat … borsta. Jag skulle inte säga nånting om dom tog sig en enstaka borre, men det är ju rotfylla varenda kväll! Ni skulle känna hur det känns i munnen på morgnarna! Det luktar ju gam-algam ur käften. En del utav dem är redan utslagna. Jag ska säga er, jag funderar på att peta dom hela bunten! Och därmed pasta!

(Ni kan  se den här efter 37  minuter.)

Min absoluta favorit är en sketch där Brasse uppsöker Magnus på en mordbyrå. (Efter 41 minuter här.)

De agerar alltid som Magnus och Brasse gör i Fem myror, även om de i vuxenprogrammen svär och lever rövare. Det känns tryggt och fint … inte stor skådespelerikonst – men kul.

Magnus självbiografi heter ”Morsning och goodbye”, och är intressant att läsa eftersom han skrev den (eh, fick den berättad för Petter Karlsson) i livets slutskede. Men också lite trist, för han var verkligen normal: snäll, klok, vänlig, gladlynt. (Om man t.ex. jämför med Elton Johns biografi, som är galet intressant eftersom han verkligen inte är normal.) Här finns även två tv-program om honom, som också heter Morsning och goodbye.

Man kan ju inte bädda in filmsnuttar från SVTplay och Öppet arkiv, så jag berättar och länkar här lite så att ni har att göra resten av jullovet.

Gäst hos Hagge – Magnus & Brasse kommer in iklädda en enda stor polotröja. Se hur de ”lägger ena benet över det andra” efter 2:51.

I Varning för barn kommer Svordomsvisan efter 15:00 och ”Piloterna” efter 25:15. Eller så kollar man här:

Luckan gjordes med hjälp av särskilt Svordomsvisan och några revytitlar samt det fnitter som fyllde de samtal som Magnus & Brasse förde med varandra under åren.

Sista intervjun med Brasse.
Nästan sista intervjun med Magnus.

Men nu!

PLOMMONSTOPET!

Jag drar årets sista vinnare med darrande fingrar eftersom tröjorna i år är så rysligt små. (Jag kommer att beställa nya och knorra hos tischatryckren eftersom jag inte ens kan trä en XS över huvudet.) Och på lappen står det … Pysseliten! En liten tröja till Pysse!

(Jag har fler tröjor, som sagt. Säg till så skickar jag!)

Tack för i år! Nån som har nån idé om den röda tråden? Skriv i kommentarerna eller mejla!

34 kommentarer

Jag vet att ni far och flänger och sitter i bilkö och motvilligt hasar in i en eller annan leksaksbutik istället för att göra som jag och sitta vid datorn och uggla. Men så kommer ni hem och blir omhändertagna av välmenande släktingar och får sätta er och googleuggla en stund! Vovamomo gjorde som jag och råkade fastna på gamla, rätt sorgliga ”Här är ditt liv”-program, medan Magganini (och embryo!) rimmade som aldrig förr. Några av kommentarerna!

Crrly:
”Kul med camp-ingen där i sammanhanget.”

Ökenråttan:
”Ja, rosenbladen dom flög iväg. Minsann kan inte ett riff bli lite aktuellt här också.”

Godiva:

Säj mej vackra gosse
Säj, vad tänker du uppå
Då svarar du: Tänker är kanske
Lite väl mycket sagt

Christer, the Long Distance PT:
”När man ska på semester kan det vara bra att, förutom tidigare nämnda fällstol, ta med sig en kamera.”

Magganini:
”Hon står bakom ryggen och hetsar ”goggla, goggla” den lilla dottern [Hannoia], utan att vara särskilt tydlig. Till slut har jag nog lyckats hitta rätt lettrådar i alla fall, och upplevt pollettrasslet innan det blev söndag.”

Ardy:
”Nu landade jag i ramsan Monday’s child is fair of face,  Tuesday’s child is full of grace etc etc ända till Sunday.”

hakke:
”Jag tycker det är helt fantastiskt att Båsmor fått till en bildillustration som firar 50 år precis idag. Det var på håret att jag fick ihop den med HB, men så småningom föll poletten ner. ”

Emma, Sol som sol är helt slut, men  får representera alla tröttingar som i december sliter som vore lifvet en saltgruva:
”Klättrar trött upp på läktaren efter sillinläggning, shopping, fruktkakebak, pepparkakebak, städning, julgrandpyntande… Min hjärna behöver ingen ursäkt för tröttheten den känner.”

hakke rimmade förstås, så han får nämnas två gånger:

Campingstolskitsch är helt ärlig sådär,
rosenblad lockar mig inte ett dugg.
Den mörkaste  midvinternatten är här,
så sant söndag blir längre med ljusare lugg.

Idag börjar vi bakifrån. Susan Sontag (1933–2004) fick cancer redan på 1970-talet. Och 1990-talet. När hon dog i sin tredje cancervända blott 71 år gammal, hade hon en 52-årig son och en 3-årig dotter samt en världsberömd fotograf vid sin sida.

Mysko? Nej, inte alls.

Susan föddes i en trist, känslokall och intetsägande familj som hette Rosenblatt – och till råga på eländet dog pappan i tuberkulos redan 1939. Mamman var en sån där förälder som råkade få barn, men sedan inte begrep vad de skulle vara bra för – så hon löste det hela genom att inte vara hemma. Hon gifte efter sju år som änka om sig med herr Sontag (därav Susans namn). Dock var det faktiskt mest andra släktingar än mamman och styvpappan som tog hand om barnen.

Susan flyttade redan när hon var 15 år hemifrån, och gifte sig när hon var 17 med en 28-åring som är far till sonen, som föddes 1952: David Rieff. (Som fick en viktig roll senare, så kom ihåg honom.) Herr Rieff och Susan Sontag hade bara känt varandra i tio dagar när bröllopet stod – vilket låter galet, men kanske var en nödvändighet eftersom en 17-årig akademikertjej på 1950-talet kanske egentligen inte hade något val …?

Susan Sontag blev med tiden vad man i USA kallar en ”akademisk kritiker av samhället”. Hon engagerade sig i språk (särskilt ordet ”camp”), i minoriteter, orättvisor, aids, cancer, kvinnofrigörelse, terrorism och, ptja, allt annat som (och nu är jag kanske lite cynisk) för dagen var kontroversiellt eller poppis. Väldigt många gånger framförde hon åsikter som hon några år senare fick äta upp och be om ursäkt för. Att kommunism och diktatorer funkar och är bra för människor, vars vilja egentligen växer i skogen, skrev hon t.ex. (Glatt erkände hon senare att hon hade haft fel och bad om ursäkt. Igen och igen.)

Hon skrev: ”Den vita rasen är den mänskliga historiens cancer.” Det fick hon äta upp och be om ursäkt för eftersom påståendet sades vara ”ett hån mot cancerpatienter – alltså att jämföra cancer med den vita rasen”.

(Ni som nu tänker att det var bättre förr och att politisk korrekthet har gått för långt, ska veta att detta hände 1967.)

När Susan var gift med herr Rieff skrev hon i och redigerade flera av hans och hans kollegers akademiska alster – och såg till att få cred för det, som sig bör. Senare har forskare kommit fram till att det förmodligen var Susan Sontag som hade skrivit rubbet …

Efter åtta års äktenskap tog det slut, och kan ni tänka er – när exmakens böcker gavs ut i nya upplagor, var Susans namn borttaget från innerfliken. Vabaha, vad är det för sätt?

Susan Sontag publicerade under sitt väldigt produktiva liv romaner, noveller, pjäser samt artiklar och behärskade många olika stilar. I klippet nedan intervjuas hon – och jag har sett till att filmsnutten startar precis när hon ska till att förklara hur det känns när en story bara ”kommer” ur henne – när det känns som om historien rinner ur hennes fingrar, ner i tangentbordet.

Själv har jag bara läst henne på engelska, och bara Notes on Camp, som finns i ”Against Interpretation”, och bara för att jag  var intresserad av hur man kunde skriva så himla mycket om ett enda ord.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

---

Inledningen – som jag gjorde luckan av – ser ut  så här:

Susan Sontag har även jobbat i Sverige och gjort två filmer: ”Duett för kannibaler” (1969) och ”Brother Carl” (1971), men de  blev ingen succé alls. Nu citerar jag Wikipedia:

”… filmerna mottogs illa av både publik och recensenter, och anklagades i pressen bland annat för att vara kvasiintellektuella och grumliga.”

Jag kanske kan skriva en lång, mångordig och intellektuell artikel om ordet ”grumlig”, för det där lät väl intressant? Om inte annat, kan jag i alla fall rekommendera att ni följer länken till ”Duett för kannibaler” ovan och ser det gamla Stockholm samt får lyssna när Lars Ekborg och Gösta Ekman SAMTAAALAR och får vara med om hur Ekborg i hatt pratar med en naken Ekman i dennes sovrum. (Berätta gärna om era intryck.)

I slutet av 1980-talet skulle Susan Sontag – som alla andra av samma dignitet – fotograferas av Annie Leibovitz. De blev omedelbart bästa vänner, sedan oskiljaktiga vänner och sedan älskande. Det ordet – älskande – väljer jag eftersom Annie Leibovitz efter Susan Sontags död har förklarat att hon verkligen inte tyckte att det handlade om ett partnerskap, utan en ren och skär kärlekshistoria:

” … words like companion and partner were not in our vocabulary. We were two people who helped each other through our lives. The closest word is still friend. […] Call us lovers. I like lovers. You know, lovers sounds romantic. I mean, I want to be perfectly clear. I love Susan.”

Åren gick. Annie fotograferade, Susan skrev. Sonen David Rieff blev förläggare och redaktör, och han hade förstås sin mamma med i författarstallet. Alla var tillfreds och lyckliga. Och det blev ännu bättre nä Annie som 52-åring födde hennes och Susans gemensamma barn – som blev till med hjälp av en spermadonator. Som var David Reiff.

Sedan blev Susan ju sjuk igen, men hade hon fått leva hade hon säkerligen skrivit något intressant om hur hennes dotter var hennes barnbarn samtidigt som hennes son var far till sin lillasyster.

Och så hade hon bett om ursäkt för det.

PLOMMONSTOPET! Tyvärr måste jag ta bort några lappar, flupp, flupp, men nu drar jag den näst sista vinnaren 2019. Det står på lappen … Dammråttan! Och apropå råttan, tänker jag dela ut en bonustischa till Ökenråttan! Yeah, I am the bonuströjaboss!

Mot glöggen! Hit med lussebullarna! Lucka 23 kommer på måndag morgon!

---

Liten embryobonus!

EMBRYO KROM IN FRÅN GRILLERSTUGAN DET ÄR DAGS ATT FRÄTA UPP PAPPARKAKSHUSET DET SÄJER JAG NU

nej jag har inte tid jag hållrer på att vakcla upp krampingstolen

men det har ju regnat i förti dagar förti nätter det säjer jag nu

yo

jomen brollan har fastat härinne i krampingstolen okcså kommer inte ut

fäll stolen okcså vad är det med den det undrar jag nu

åh där har julgrannen fastat när han letrade efter glömda julklapprar det säjer jag nu

yo

vilkcen ordreda bland solstollarna

ja det är inget man stoltstrerar med eftrersom jag pallrar inte få ordning på allt det här det säjer jag nu

yo

47 kommentarer

Lucka 17 skapade villrådighet i båset eftersom svaret var solklart för somliga, men oerhört molnigt för andra. Jag gick lyckligt vilse bland haikuer och limerickar och kunde inte skilja läktarfolket från påplanenspelarna på flera timmar!  (Om ni är det minsta lilla bokstavstrogna, bör ni besöka båset och se hur det skaldas.) Men hur såg några av ledtrådarna nu ut?

Kråkan:
”Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar. (Groucho Marx)”

hakke:
”Det ska knappast behöva ta elva långa år att knäcka denna. ”

Niklas:
”Ah! En pikaresk till frukost piggar upp.”

Barkborren:
”Här kan jag hänga hela dan och bara förundras  och gapskratta åt tokstollar och litterära genier som kan hantera sina tools.”

Magganini:
” Har vi månne än en gång att göra med ett verk som jag kan försöka beskylla min lilla dotter för att ha flyttat från min bokhylla till sin?”

Hannoia:
”Ja den här har jag snott! Den står hemma.”

Christer, tLDPT översatte även han ett namn till ett svenskt ord:
”Verkligen?”
(Jag översatte liksom ”Toole”, han översatte liksom ”Reilly”.)

Svaret till lucka 17 är stackars, stackars John Kennedy Toole (1937–69) som skrev en hejdundrande succébok som gavs ut först elva år efter hans död.

I själva lucktexten pratade jag om verktyg (tool[e]) och associerade till John F. Kennedy. Jag citerade lite hit och dit, t.ex. det som gav boken dess titel:

When a true genius appears in the world,
you may know him by this sign, that the dunces
are all in confederacy against him.

Detta är Jonathan Swifts ord, som imponerade på honom när han var blott tonåring och glad i skämta, imitera kändisar, stå på scen, dra en rövare samt att skriva. 

Men med tiden skulle hans sprittande livsglädje försvinna komplett …

John Kennedy Toole föddes när hans mamma var förtinånting och bestämt visste att det inte skulle komma att bli några barn. Som ensambarn uppfostrades han av sina föräldrar (särskilt mamman) till en liten prins som ansågs vara ett geni. Han roade alla och envar, skrev sin första roman som 16-åring och levde livets glada dagar. Han fick sedan stipendium till flera olika skolor och ett universitetsjobb med blott tio timmars undervisning i veckan. (Vilken drömtillvaro!) Då – på arbetstid – skrev han den roman som han idag är känd för:

Men inget förlag ville ha den. För varje refusering blev Toole alltmer desillusionerad, och PANG, när John F. Kennedy (!) mördades, halkade han ner i en djup depression som gjorde att han till slut valde att ta sitt liv genom att med en slang leda in bilavgaser i den egna bilen.

I vissa källor står det att refuseringarna gjorde honom så gruvligt olycklig att han begick självmord, men bilden var bra mycket mer komplicerad än så. Under lång tid led han av psykisk sjukdom med vanföreställningar och hans kompisar som var vana vid att han bara skojade och skrattade hela dagarna försökte hjälpa honom på alla möjliga sätt.

Och mamman då, som hade grälat med honom sista gången de sågs och till och med rapporterat sonen som saknad två månader innan han hittades död? ? Jo, efter två års intensivt och otröstligt sörjande, hittade hon manuset till ”Dumskallarnas sammansvärjning” – som en skrynklig, trasig, flottig karbonkopia. Alla förlag som hade refuserat manuset hade tydligen slängt det, för denna upphittade kopia är den enda som finns.

Mamman tog käppen i ena handen och manuset i den andra och stolpade runt till alla förlagsredaktörer hon kunde hitta. Alla sa nääää. Författaren Walker Percy blev även han approcherad av mamman, och han insåg att den här envisa kvinnan faktiskt inte skulle ge sig. Han bestämde sig för att läsa inledningen, och då [naturligtvis] inse att det var smörja, säga som det var och sedan tacka nej. Men.

”I det här fallet läste jag vidare. Kunde inte sluta. Först läste jag med känslan av att det faktiskt inte var tillräckligt dåligt för att dissa direkt, sedan med stegrande nyfikenhet, därefter med en stark känsla av upphetsning och slutligen med orden ”det kan inte vara sant” ringande i huvudet. Manuset kunde helt enkelt inte vara så bra som jag kände att det var.”

Men sedan tog det ytterligare fyra år innan ett förlag nappade. Och så fick John Kennedy Toole Pulitzerpriset! Hurra!

Och ytterligare fyra år senare var mamman också död.

Finns filmen nånstans då, så att man kan se den snabbt om man inte gillar att läsa? Nej, för i filmskapandet har det gått troll. Hollywood älskar boken, älskar filmmanuset, har planerat att göra filmen sedan början av 80-talet – men då dog alla påtänkta huvudrollsinnehavare vid relativt ung ålder: John Belushi, Richard Pryor, John Candy, Chris Farley och Divine.

Sedan dess har Stephen Fry varit inkopplad, liksom John Goodman, Steven Soderbergh, Will Ferrell, Lily Tomlin, Zach Galifianakis och ett tjugotal andra stjärnor. Alla säger med en mun att det är ett stort mysterium att filmen inte blir gjord.

Men vi kan kanske göra den på svenska? Vem ser ni framför er i huvudrollen som Ignatius?

“A green hunting cap squeezed the top of the fleshy balloon of a head. The green earflaps, full of large ears and uncut hair and the fine bristles that grew in the ears themselves, stuck out on either side like turn signals indicating two directions at once. Full, pursed lips protruded beneath the bushy black moustache and, at their corners, sank into little folds filled with disapproval and potato chip crumbs. In the shadow under the green visor of the cap Ignatius J. Reilly’s supercilious blue and yellow eyes looked down upon the other people waiting under the clock at the D.H. Holmes department store, studying the crowd of people for signs of bad taste in dress. Several of the outfits, Ignatius noticed, were new enough and expensive enough to be properly considered offenses against taste and decency. Possession of anything new or expensive only reflected a person’s lack of theology and geometry; it could even cast doubts upon one’s soul.”

Carl-Gustaf Lindstedt? Henrik Dorsin? Johan Rabeus?

Förresten! Vovvamomos ledtråd berodde på att hon stötte på dagens Hemlisbloggare i tv:s ”Gokväll”. Kolla!

Har jag månne en tankepipeline in i tv numera?

PLOMMONSTOPET!

VI HAR EN VINNARE! OCH TRÖJORNA ÄR INTE LÄNGRE OSYNLIGA!! De finns från små XS till stora XXXL! Jag drar en lapp! Jag skickar till alla imorrn om ni ger mig adress och storleksönskan! På lappen står det ÅH, vad kul: en nying! AnnaPanna (ny i båset)! (Nu ska du mejla adress och storlek till mig som alla de andra vinnarna.)

Tjing!

Lucka 19 kommer i torsdagsottan!

---

Här kan ni se min utredning av engelska synonymer för ”dunce” och hur dessa ord översätts av Google Translate till svenska. (Alfabetiskt sorterat på det svenska ordet, och de fungerande översättningarna i fetstil.) Det ser onekligen lite magert ut för oss svenskar.

---

Till hakkes ära (eftersom han formligen sprutade ur sig limerickar om båsisterna), kontrade Pysseliten med en till honom:

En skaldande man ifrån Åmål
fick höra versala glädjevrål
du skriver som ister
om alla båsister
Så flott och nu säger vi SKÅL!

23 kommentarer

Gissningarna till lucka 13 var för mig helt obegripliga till en början. Maplestream tycktes hävda att HB inte var död och andra ville underligt nog åka båt härs och tvärs.

Enannankrister var komplett mysko, så jag skakade på huvudet både en och två gånger:
”Om det är hen, så skrev hen om en med många efterkommande, eller samma en.”

Ninja ledtrådade i sen kvällning:
”Kan det kanske behövas ett skjul i anslutning till planen.”

Ökenråttan gjorde som Postflickan:
”Nu går jag och lägger mej, helt komfortabel i råttboets kalla sovrum; vi sover med öppet fönster året om, under natthimlens stjärna.”

Zkop var väldigt tidig med sin ledtråd:
”Här är kallt idag, men det ska bli varmare om det nu är nån tröst.”

Ardy slog mig med svår häpnad, för detta var fantastiskt:

A London girl moved to Howling,
for a Darcy mayhap she was prowling.
Modernizing farm and her kin,
all vile and eccentric to a sin.
Seen by Ada in the shed, what was the foul thing?

Jossilurens pladdrade alldeles förträffligt:
”… För vi pratar ju givetvis om filmen med samma namn, som kom 2007 och där Kate Beckinsale spelar Annie Marchand. ”

Karin, som kanske var allra först:
”Uppe i ottan på Luciadagen, kämpar i kölden mot det hägrande målet: värme och tröst på läktar’n.”

Stella Gibbons (1902–89) är ett inte särskilt bekant namn. Såpass obekant att varken svenska Wikipedia eller NE har en artikel om henne.

– Fnys! fnös jag när jag  upptäckte det. 

Så huuuuur ska ni i så fall ha den blekaste susning om denna person?

Jo, min tro är att ni har hört talas om, sett filmen eller läst ”Cold Comfort Farm” (1932), som är så rasande rolig och modern i sitt tankesätt att ni helt enkelt borde det. Om inte, kan ni ju se fram emot en ny, trevlig bekantskap.

Ni får gärna, liksom jag granska bilden här ovan. Lampan. Stöket. Tofflorna. Kroppsspråket.

Stella Gibbons hade en rörig uppväxt med en i och för sig ganska rar mamma, men med en skitstövel till supande pappa med tusen och en kvinnor på sidan om. Pappan skrek och röjde, for ut mot alla i hushållet och drog sig inte för att lappa till barn som i hans ögon behövde lite stryk. (Med facit i hand vet vi att sådana här upplevelser bådar gott för blivande författare.) En glädjekälla och anledning till överlevnad var hemmets många böcker och Stellas läshuvud, som också hjälpte henne att som en av få flickor faktiskt få börja läsa på universitet.

– Mäh, boring, sa Stella, som inte riktigt hängde med eller njöt av skolan – men skrev gjorde hon hela tiden.

När Stella Gibbons mamma var blott 48 år, dog hon hastigt och plötsligt – och fem månader senare söp pappan ihjäl sig. Stella var då bara i 25-årsåldern och fri som en fågel med en pojkvän som hon relativt öppet mot alla normer minsann hoppade i säng med utan giftermål – men nu fick hon ta sig i kragen och hand om sina två småbröder.

De tre valde att bosätta sig i Vale of Heath, där Keats, Leigh Hunt and D. H. Lawrence hade lyckats skapa litterära storverk, och så inledde hon sin journalistkarriär. Hon blev uppskattad särskilt för sina dikter och uppmärksammad av storheter som T. S. Eliot och Virginia Woolf. Men så kom en sådan där period som är så bra för unga, spirande författartalanger: avsked, nytt jobb, olycklig kärlek, kamp för pengar och allmänt trassel.

Och då skrev hon ”Cold Comfort Farm”, vars handling är ungefär som i det synopsis som jag hade i lucka 12. Det coola är att boken är lågmält rolig, har många finurliga sekvenser, några trevliga citat som passar här och där och en snabb dialog. (Om man läser snabbt, dårå.)

Stella Gibbons skrev boken snabbt och lätt utan åthävor som  en parafras och ironisk kommentar till alla fjöntiga romansböcker om förvecklingar och spirande kärlek samt stora bröllop som hon fann att pöbeln (förlåt) på den brittiska landsbygden dyrkade. Alltså fåniga böcker där jordnära och primitiva rollfigurer vandrar omkring, där dystra skeenden och det arkaiska landskapet ”avbildas i prosa som är så överarbetad att minsta lilla färgklick är en underdrift”.

Huvudpersonen är (som sagt) den unga fröken Flora Poste, vars föräldrar dör utan att någon saknar dem. Hon söker äventyr och gamman och lyckas med bestämd humor förändra livet på ett superhjältesätt bara genom att prata omkull folk och intrigera. Alla blir lyckliga och föremålet för hennes egen kärlek har minsann alldeles vita tänder.

Om ni vill, kan ni kämpa lite genom att se hela filmen från 1995 på Youtube. Här har ni trailern, där Flora i inledningen möter den snälla betjänten Sneller:

Den är inte textad, men å andra sidan uppdelad i besvärliga tiominuterssnuttar … Där kan man se husfadern Gandalf (alltså Ian McKellen) och en väldigt ung Kate Beckinsale samt Joanna Lumley från Absolutely Fabulous som den leende Mary Smiling. Och en synnerligen förälskad Stephen Fry!

En av mina favoritrepliker – sagd i förbifarten – är en order till en av sönerna i huset. Alla får sina uppgifter när arbetsdagen inleds i ottan. Fadern säger lugnt:

– Seth, you drain the well. There’s a neighbor missing.

Gamla Ada Doom, som sitter i sitt rum på ovanvåningen säger nästan bara:

– I saw something nasty in the woodshed.

När hon sedan blir förändrad och minsann ska åka till Paris, säger hon:

– You won’t find me plucking my eyebrows, nor dieting, nor doting on a boy 25.

Och det är nästan lika roligt som att gamle Adam envisas med att inte diska med en diskborste, utan en liten pinne. För det har han ju gjort i alla år.

Stella gifte sig, skrev mer, fick en dotter, skrev mer, hade stora fester och många kompisar, skrev ännu mer, blev änka 1958, och skrev igen och hade partyn tills hon dog. På 1960-talet gav hon till och med ut science fiction: ”Jane in Space”, skriven i Jane Austen-stil …

Scoop! Redan på 1930-talet varnade hon i en dikt för miljöförstöring med dessa rader:

”What oil, what poison lulls
Your wings and webs, my cormorants and gulls?”

Ur ”The Marriage of the Machine” (1938).

 

Tyvärr blev Cold Comfort Farm alltså en sån hejdundrande succé att Stella Gibbonss övriga verk hamnade i skuggan och förtvinade. Till alldeles nyligen, när någon upptäckte att det var ju alldeles fel och utbrast: ”Nu fräschar vi upp dem och ger ut dem på nytt!”

Men ojojojojoj vad det är ont om Stella Gibbons på svenska bibliotek. Kan vi kanske göra en insats här?

 

PLOMMONSTOPET! HITÅT!

Faktum är att plommonstopet har åldrats lite mer än jag  vill erkänna. Fodret sitter slafsigt löst och riskerar att svälja lappar. Men jag rör om med försiktig hand och får upp en … en … en … Magganini!

Lucka 15 kommer på söndag morgon!

---

Bonuslimerick från hakke bafatt det var val i Storbritannien (och stackars Skottland inte fick som de ville) och Brexit ser ut att genomföras med blonde Johnson:

En man i ett brittiskt imperium
han formar ett nytt ministerium
och sen hörs han ropa:
”Vi slopar Europa,
och det är mitt enda kriterium!”

 

39 kommentarer

Enklaste luckan EVER!

Lucka 7 2019 går till historien som den lättaste och mest förvirrade – men skyll inte på mig! Jag bara skrev som det var! Fast … hur var det egentligen? Vi kollar några spridda kommentarer i komplett oordning eftersom jag har läst dem i oordning bland laxtillredning, basket- och pingisbollar samt släktbesök.

Maplestream:
”Konstaterar att när jag läste i lugn och ro så kom HB till mig. Det enda som oroar nu är att det helt plötsligt var så enkelt. Som om jag läst direkt ur nämnda dagbok.”

Ökenråttan var sannerligen upprörd:
”Om jag vore damen på bilden skulle jag stämma Lotten för att hon kopplar ihop mej med dagens HB.”
”Och att sno mr Darcy! Jag saknar ord.”

Jossilurens:
(Nej, ni får läsa hela kommentaren häääär istället.)

Zkop:
”183 år mellan verken.”

Bridgroom:
”Zkop påstår att det är 183 år mellan verken (undrar vilket som då är startåret – hon på bilden skrev flera). Men om jag väljer en, kan då HB vara den som skrev ”Mulle Meck bygger en båt”?”

Christina:
”Tänker att det kanske är så lätt som det verkar för att även jag ska kunna klara av en lucka detta år. Men förmodligen inte.”

Ninja i Klockrike:
”Kommer med ledtrådar som sabbar min HB.  En HB som var vida mycket mer bildad än den HB som jag just nu förstått att det är. Det var dagboken som ställde till det. Den som jag fann oläslig.”

Helena:
”Det känns för enkelt, men ledtrådarna pekar mot en HB som har en del av sitt namn gemensamt med mig, och en huvudperson som har dagboksskrivandet som gemensam faktor. Det är inte riktigt en oberoende gissning.”

(Den där sista var inte Översättarhelena. Måste ju påpekas!)

Svaret är Helen Fielding (f. 1959), som slog igenom med dunder och tjohej när hon 1995 förstod att hon skulle skriva om sig själv, fast om en tjej som hette Bridget Jones.

Boken är mer känd som film än som bok eftersom man

1. fullständigt obegripligt konstigt valde en amerikansk skådespelerska till huvudrollen
2. såg till att denna skådespelerska till omvärldens fascination fick gå upp 15 kilo och lära sig brittisk engelska
3. fick erkänna att även om det var fullständigt obegripligt, gjorde denna skådespelerska ett alldeles utmärkt jobb.

Men faktum är att Helen Fielding skrev små kåseriliknande stycken om Bridget Jones – utan byline – i The Independent långt innan hon blev bok och film. Som så många andra författare som plötsligt gör succé, gällde det för Helen att smida medan pennan glödde och producera så många historier som möjligt om Bridget innan hon blir på smällen och måste sluta jaga karlar och män samt skilja mellan en trist chef (som jag dock fann oerhört charmig) och en Mr Darcy som heter så för att han ÄR Mr Darcy fastän (hej Ökenråttan) han redan var Mr Darcy i Jane Austens Pride and Prejudice, som ju (hej Zkop) kom ut 183 år tidigare.

Till yttermera visso spelas Austens Mr Darcy och Helen Fieldings Mr Darcy av en och samma skådespelare!

Helen erkänner rakt av att hon har snott idéer och handling av Jane Austen. Bridget till och med citerar ”Stolthet och fördom” när hon läser upp de allra första raderna: ”It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife.”

Helen Fielding var före B.J. (som man kallar verket när man är i branschen) singel och sådär charmigt fattig som andra kulturarbetare. Och sedan SCHWÅPP! kom genombrottet helt out of the blue. Fast om man tittar lite närmare på hennes cv, ser man att hon umgicks i kretsarna runt Rowan Atkinson och att hon var polare med regissören Richard Curtis redan innan han fick sätta tänderna i Bridges Jones och göra film av boken. (Sade hon ogint, den där Lotten, som inte är bestsellerförfattare bafatt hon inte umgås med filmmoguler utan bara långa basketspelare.)

Numera bor Helen med barnen halva året i London, halva i Los Angeles. Hon gifte sig i USA med komikern och författaren samt Simpsonmedarbetaren Kevin Curran, och livet lekte medan de fick två barn 2004 och 2006. (Amerikanska källor påpekar nogsamt att de inte var gifta och att de nästan inte var ihop heller.) Och så blev det sådär som det så ofta blir, tycker jag, när allt verkar gå så bra. Kevin fick cancer och dog 2016.

Nä, det finns inte så mycket intressant att berätta om Helen Fielding. Därför ska ni få se en bild från det hus som hon för nåt år sedan sålde och flyttade ifrån. Titta på lampan som går som i en vid båge.

Varje gång jag ser en sådan lampa i hemma-hos-reportage, tar jag mig lite olyckligt åt hjärtat eftersom jag 1999 hittade en sådan lampa för en hundring på en loppis.

– Heh. Kul lampa. Heh.

Sa jag och gick därifrån.

Så, nu lämnar vi Helen Fielding, som om inte annat är en skicklig dialogskrivare. Läs Bridget Jones, så ska ni se att ni plötsligt fnittrar åt hennes mamma som vill köpa hjul till en resväska.

Verket som jag ville att ni skulle hitta, var alltså ”Bridget Jones’s Diary”. Men … mittenstycket, det ekivoka mittenstycket – det lät väl inte alls som nån lättsmält dagbok? Nä, för det handlade om en annan Helen Fielding, och hon forskar inom fysikalisk kemi. Alltså tog jag definitionen till fysikalisk kemi och gjorde om den till en falloid aktivitetsbeskrivning.

Wikipedia:

Fysikalisk kemi är en av kemins huvudgrenar, och använder fysik, framförallt termodynamik och kvantmekanik, för att förklara och studera kemiska fenomen på molekylnivå. Exempelvis är förändringar i temperatur, tryck och volym hos ett system, samt det arbete och den värmeöverföring som utförs av eller på systemet är kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå.

Julkalendern:

Den kroppsliga fysikens personkemi är en av relationsteorins huvudgrenar, som använder fysik – framförallt dynamiken mellan män och kvinnor – för att förklara och studera relationsfenomen på molekylnivå. Exempelvis är förändringar i temperatur, beröring och ökande volym hos en extremitet (samt det arbete och den värmeöverföring som utförs på själva kroppsdelen), kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå.

Men låt oss nu komma till saken!

PLOMMONSTOPET!

Jag är glad över alla lappar som ligger här och blir allt skrynkligare. Och att ni gissar fastän tischan fortfarande är osynlig. Här kommer en lapp …

Niklas! Som valsade in jättesent!

Lucka 9 kommer i ottan på måndag!

Bonus:

En liten snutt ur Bridget Jones dagbok. Där jag alltså tycker att tjifen Hugh Grant är charmig.

54 kommentarer

Nämen hu, så svårt jag hade gjort det i lucka 5! Halva båset analyserade små siffror, andra halvan letade efter färgsymboler. Jag var ute och flängde och hängde inte i båset!

• Rosman var helt obegriplig (och hade förmodligen fel), men jag gillar formuleringen:
”Jag ber natt och dag att en stjärna ska födas. Dons vita sydväst är i stora mordfloden. ”

• Aku var på bra humör, bara:
”Fantastisk lucka idag! Jag har inte en susning dock så det blir läktarhäng och hoppas på ledtrådar.”

• Men … Ökenråttan hade kommit på nåt.
”För att hitta HB började jag i slutet. Den Blyga rekommenderade mej den här HB en gång.”

• Pysseliten var extremt (o)tydlig – man vet ju att när man vet, vet man:
”Miami minus vice, blir bara Miami. Hjääälp! Släpp ut mig ur kaleidoskopet!”

• Pigga Kristina ska ha en allmän eloge för sin första kommentar till denna underliga lucka:
”Godmorgon! Idag är det bildning, höhö.”

•  PK:
”Jag får lite vibbar av en skurk i Tintin. Och en skurk i the Simpsons. Mycket skurkigt det här, måste vara Dan Brown.”

•  Stackars Magganini:
”Nä. På hotellet efter diverse föredrag, mingel, trollkarl, mat, musikquiz, nattduell och dancing har jag nu läst ikapp ca åttio båsinlägg. Det var ingen idé. Gonatt.”

Ack! Jag måste få tacka för ert tålamod, ni som satt med förstoringsglas och försökte färganalysera. Håll ut! Det kommer enklare gåtor! (Kanske.)

Här  har ni titlarna som luckan byggde på!

Svaret på luckans gåta är Joan Didion (f. 1934), som är en amerikansk författare med ett livsöde som inte liknar någon annans. Men jag återkommer till det, först tar vi det skrivna: tidningsartiklar, essäer, böcker, pjäser och mycket annat. Hon sitter just nu, mager som en liten kyckling, i en stor våning i N.Y. och mår sisådär. Men hej, vad hon har skrivit mycket i sitt liv.

“Grammar is a piano I play by ear.”
― Joan Didion

Under en barn- och ungdom med trasslig skolgång, fann Joan Didion (eller ”Didelido” som Zkop skrev i båset) att skrivandet var passionen som fick henne att stå ut med livet. Hon jobbade heltid på Vogue i N.Y. och skrev en roman hemma på kvällarna med hjälp och stöd av en polare som hette John. Som hon raskt gifte sig med – och med vilken hon flyttade till Los Angeles. De annonserade efter en hyreslägenhet som ”Writer and wife looking for house” och hittade något som kostade blott 400 dollar i månaden. (Vilket låter hiskligt mycket 1964! Jag kollar … 400 dollar dåförtiden är 3 200 dollar nu, vilket i dagens penningvärde motsvarar 30 000 kr! I månaden! Okej, petitess, petitess, fortsätt nu med Joans liv nu.)

Först var hon fokuserad på att berätta om hippiekulturen i USA, och då särskilt på västkusten. Resten av världen häpnade av hennes rapporter eftersom den inte hade kommit så långt vad gäller nakenhet, droger och lite mer droger.

Hon och hennes författarmake John Gregory Dunne satt i ett gigantiskt hus och skrev, redigerade varandras artiklar, skrev, skrev och skrev och fann någonstans på vägen att de inte kunde göra barn. En kväll ringde en sjuksköterska och berättade att de hade en nyfödd, föräldralös unge som behövde ett hem.

– Ska vi åka till sjukhuset och kolla? sa John.
– Va? sa Joan som stod i duschen  och hade schampo i öronen.

Men de åkte. De

• tog hem den lilla bebisen som fick heta Quintana Roo efter ett plejs i Mexiko
• blev strax vräkta eftersom man inte fick ha små barn i det stora (dyra?) huset
• flyttade
• fick adoptera den lilla
• fortsatte att skriva.

(Förmodligen hade de berättat om barnlösheten eller ansökt om att få vara fosterhem, men si det förtäljer icke historien.)

Joan blev med tiden lite intresserad av amerikansk utrikespolitik och reste till samt skrev om El Salvador, Cuba, Vietnam och kalla kriget. (Hm. Nej, den där formuleringen borde jag ha jobbat mer med. Hon reste ju inte till kalla kriget.) Samtidigt konstaterade hon krasst att politikerna ju lever i en fantasivärld med abstrakta termer och att de sällan kan relatera till människor.

Den lilla familjen hade ofta stora fester och lärde känna dåtidens coolaste kulturcoolingar, som gick som barn i huset. Under en fest kikade Joan in i rummet där lilla Quintana låg och sov, och upptäckte då piller och sprutor som låg på golvet bredvid sängen. Från den stunden blev festerna färre och mindre samt lugnare.

När de ville bygga om lite i sitt hus, anlitades en snickarfirma där Harrison Ford råkade jobba. Han berättade:

– Ja, jag byggde ett helt extrarum där. Vi blev vänner efter att jag och min arbetsgivare hade dragit ut på jobbet i en halv evighet för att kunna fakturera mer och mer … Ah, ni vet hur snickare funkar.

Så fortsatte livet. Joans make John hade en rolig släkt som de umgicks mycket med – dottern Quintana Roo (som bara kallades ”Q”) hade några Dunne-kusiner som hon tyckte mycket om. Men 1982 ströps en av dem – Dominique Dunne som nyss hade fått något av ett genombrott i ”Poltergeist” – av sin pojkvän.

För alla, inklusive Joan och John, var detta en vändpunkt när det gällde engagemanget i våldsbrott i USA eftersom pojkvännen inte blev dömd för mord utan ”vållande till annans död”. När fem oskyldiga killar 1989 befanns vara skyldiga till en våldtäkt och misshandel i Central Park, skrev Joan Didion meddetsamma att hon fann rättegången mysko. Killarna frikändes helt 2001, när den riktiga förövaren erkände …

“I don’t know what I think until I write it down.”
― Joan Didion

Vi rasslar vidare till 2003, när den nygifta dottern Quintana plötsligt blev sjuk i lunginflammation och massa annat förfärligt – såpass att man befarade att hon skulle dö. Hon försattes i koma och hela släkten och alla vänner led vid hennes sjuksäng. En kväll satt den oerhört bekymrade John hemma i lägenheten och pratade med Joan om hur han aldrig hade känt sig så bekymrad, orolig och ledsen och … och … och så tvärdog han.

Joan trodde att han hade satt i halsen och försökte göra Heimlich-manövern på honom. Men han var död.

“A single person is missing for you, and the whole world is empty.”
― Joan Didion, The Year of Magical Thinking

Alldeles efter begravningen (tre månader senare eftersom Joan väntade tills dottern var tillräckligt frisk för att kunna vara med), frågade Quintana om det var okej att ta en sväng till värmen på västkusten. Joan slog ut med armarna och sa:

– Javisst, det är bara bra för dig! Off you go!

So off she went. I flygplanstrappan snubblade Quintana, föll handlöst och slog huvudet i betongen på marken – och 18 månader senare dog hon 39 år gammal i sviterna efter detta fall.

Den lilla, lilla Joan Didion i sin stora, stora lägenhet skrev sedan vad som sägs vara ”den enda sorgebok som har skrivits av en ickereligiös person”, vilket ju måste vara en amerikansk överdrift. Boken blev även en pjäs som sattes upp med Vanessa Redgrave i huvudrollen – hon, vars dotter Natasha dog av ett fall i en skidbacke.

Livet är då bara oro och vånda samt sorg!

Om ni vill lära er mer om Joan Didion, kan jag rekommendera dokumentären ”The Center Will Not Hold” på Netflix. Den är gjord av Johns brorson Griffin Dunne (alltså brodern till den mördade Dominique).

PLOMMONSTOPET! KOMSI KOMSI!

Rörarörarööööra! Inte dra ut på det! Jag drar … Kråkan!

Såja! Hurra!

Lucka 7 kommer vid nio–tiotiden på lördag förmiddag!

Psssst!
Om ni undrar om det fanns några dolda ledtrådar, så kan ni kolla vad de åtta bilderna heter. (Till exempel om man öppnar bilden i en ny flik.) Sista bokstaven i de åtta bildnamnen är: j-o-a-n-1-9-3-4.

37 kommentarer

Jamen här har vi hoppat till lucka 3 fastän det bara är andra gåtan! Så underligt effektivt!

Gissningarna var spretiga och roliga och kluriga hela dagen och det tog inte lång tid innan någon verkligen kom med tydligheter. Pysseliten måste antingen ha vaknat på rätt sida eller ha löst gåtan eftersom hon bara skrev:

”Det här är ju JÄTTEROLIGT!!!”

Både LottenPotten och Rosman var inne på en decimerad och stympad Beatlesmedlem, nämligen ”George och Harris”. (En av mina favoritledtrådar. Bara för att jag gillar Beatles.)

Ökenråttan visste besked:
”Ost och åror tycker jag är signifikativa. Även att det röks. Och den där stackarn som stapplar fram under ett berg av hattar med mera – jag har ett så livligt minne av honom. Great favourite. Liten ungersk-rumänsk touche, förresten.”

Det är väldigt fint, tycker jag, när vänner, gifta par och mor och dotter kommunicerar via båset:

Magganini:
”Jag kan ju inte kolla i boken heller, för den har en annan härvarande båsist lagt beslag på. Tror jag”

Hannoia:
”Nehejdu Magganini den har du allt fått tillbaka. Tror jag, för jag hittarn inte nämligen.”

Brid:
”NU hittade vi den. Fram med ananasburken, här ska firas! Har någon en öppnare?”

Och det där återkom i flera av era ledtrådar som hänvisade till stenar i huvud, halmhattar, snubbel, trill och konservburkar.

Christer, the Long Distance PT:
”Men det ser ju ut som att den stackars förvirrade gubben är på väg att banka sig själv i huvudet med en sten!”

Så här ser det ut i boken som ni snart ska få veta mer om!

 

Svaret i lucka 3 är Jerome K. Jerome (1859–1927) – författaren till ”Tre män i en båt”, som faktiskt alla i hela världen tycker är rolig. Boken kom ut 1889, samma år som vi i Sverige var sysselsatta med att övergå till metersystemet, när Eiffeltornet invigdes och Hitler & Chaplin föddes. Det var alltså inte igår.

Den engelska titeln är Three Men in a Boat (To Say Nothing of the Dog), men den där parentesen lät vänta på sig i den svenska översättningen eftersom man 1890 och 1912 ansåg att den störde. Boken har översatts till svenska även 1939, 1946, 1960, 1987 och 2007 – och nu slår några av er handen för pannan och utbrister:

– Men varför har jag inte läst den, va? Va?

Därför har jag gjort en liten lånabok-tjänst till er.

• Pappersboken finns att låna på Sveriges alla bibliotek.
• Den finns som ljudbok blott i Malmö, men skapa ett konto där så ska den säkert kunna laddas ner.
• E-boken finns på 69 bibliotek just nu, så det är bara att klicka sig fram här!
• Eller om ni gillar engelska … läs hela rasket här, ba.

Jerome var yngst av fyra barn i familjen Clapp i England. Syskonen hade fantastiska namn: Paulina Deodata, Blandina Dominica och Milton Melancthon. Pappan hette Jerome i förnamn, men när han en dag kom på att han behövde ett finare namn som bättre stämde med hans persona och kyrkliga yrke, bytte han genom att bara lägga förnamnet sist. Också. Jerome Clapp Jerome.

Som att jag skulle heta Lotten Bergman Lotten.

Mamman? Ja, hon hette bara Marguerite.

Vår unge Jerome K. Jerome förlorade i tonåren båda sina föräldrar (medellivslängden i England var bortåt 40 år, så det var alls inte konstigt), och fick sluta skolan för att istället under fyra år plocka kol från banvallar. Hur Clapp förvandlades till K. (för Klapka) är en intressant historia. Som ingen kan bekräfta, så jag kan inte återge sanningen här.

Den föräldralöse, fattige, stackars Jerome slet för sin egen överlevnad tills han en dag bestämde sig för att bli skådespelare. Det var ett utmärkt val, även om han inte alls lyckades och teatersällskapet gick i konkurs. Eländes elände. Men någon tipsade honom då om att man kunde tjäna småpengar genom att skriva texter för tidningar. (Det var tider, det.)

Och på den vägen är det. Jerome kallas ofta för ett ”one hit wonder”, men det är  nog att underdriva hans betydelse. Han skrev till och med en bok om tre män på cykel (som Flygbengan ju kallade ”Sequel på cykel.”). Kolla här vilka citat som har kommit ur hans penna!

”I like work: it fascinates me. I can sit and look at it for hours.”

”It is always the best policy to speak the truth, unless, of course, you are an exceptionally good liar.”

”Splendid cheeses they were, ripe and mellow, and with a two hundred horse-power scent about them that might have been warranted to carry three miles, and knock a man over at two hundred yards.”

”There is no pathos in real misery, no luxury in real grief.”

”– Oh, give me back the good old days of fifty years ago, has been the cry ever since Adam’s fifty-first birthday.”

”I often arrive at quite sensible ideas and judgements, on the spur of the moment. It is when I stop to think that I become foolish.”

”Life is a thing to be lived, not spent; to be faced, not ordered. Life is not a game of chess, the victory to the most knowing; it is a game of cards, one’s hand by skill to be made the best of.”

”Being poor is a mere trifle. It is being known to be poor that is the sting.”

”A boy’s love comes from a full heart; a man’s is more often the result of a full stomach.”

Ber om ursäkt för att jag visar upp så många, men det var svårt att välja.

Som vanligt när jag läser om forna tiders kulturpersonligheter drabbas jag av ett olyckligt styng i hjärtat eftersom de ju umgicks så flitigt med varandra, hela bunten. Liksom Jerome K. Jerome vill jag också vara bästis med H.G. Wells, Conan Doyle och Rudyard Kipling!

När ”Tre män i en båt” gjorde sådan dundersuccé och sålde nästan två miljoner exemplar på två år, var recensenterna ändå sura och kritiska, nästan fientligt inställda till tramset i båten på Themsen. Jerome muttrade: ”One might have imagined that the British Empire was in danger.” Hans förläggare undrade samtidigt hur det kom sig att så vansinnigt många böcker köptes, och sa: ”I often think that the public must eat them.”

Jerome K. Jerome gifte sig med sin fru Georgina Elizabeth Henrietta Stanley Marris (dessa namn!) 1888, som då hade ett barn och hade varit i skild i blott nio dagar. Att ta ut skilsmässa var som bekant ingen barnlek under denna tid, och hon fick stämma sin första make för att få gifta om sig. På smekmånaden hyrde JKJ och nyblivna hustrun en båt och åkte ut på Themsen – vilket  ju är storyn i lucka 3.

JKJ (som man tydligen kallar honom i England) var frivillig ambulansförare under första världskriget. Han tog väldigt illa vid sig av allt han upplevde och blev sig aldrig riktigt lik. Mitt i språnget – på väg till ännu en båttur med hustrun – drabbades han av en jättestroke, och efter två veckor på sjukhus dog han. Dottern Rowena dog barnlös 1966, så några direkt nedstigande släktingar finns inte idag. Uhuuu.

Men …

PLOMMONSTOPET!

Pfuiiiiitt! Kom hit nu alla! Samling vid pumpen! Hatten! Jag rör om bland en jääävla massa lappar (hej vad det går!) och draaar en … Oj. Jag har ju skrivit ut era namn på en proper skrivare och sedan klippt isär er så att det står ett namn på varje lapp. Men här står det faktiskt två namn för att jag har slarvat med klipperiet. Men då tar vi två vinnare!

1. Agneta Uti Lund!
2. Bridgroom!

Sådärja!

Morgondagens lucka 5 (som är den tredje gåtan) kommer i ottan den 5 dec.

Pssst.
Här kan man läsa mer om JKJ.
Här kan man läsa mer om boken.

54 kommentarer