Hoppa till innehåll

Dag: 24 oktober, 2012

Mat och sånt på väg till och i England

Jag sitter i ett hus i Ditchling strax utanför Brighton och dricker vin med min kusin, vilket ju låter som något av Lennart Hellsing. Då hör jag Tioåringen ropa:

– Mamma! Mamma! Din mobil ringer! Det är Skogsgurra!
– Kan du svara?
– Ok!

Så konfererar kommentatorn Skogsgurra med Tioåringen en stund, varefter jag får telefonen för att tala om att jodå, vi lever och allt är väl. Innan jag han uttrycka min stora tacksamhet över denna kontrolluppgift, försvann linjen, ljudvågorna eller kontakten och jag fick stirra på luren sådär som man gör i filmer.

Men ja, vi lever och har hälsan och tycker mycket om vårt Englands-projekt.

På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona: fantastiskt gott var det!)
På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona; fantastiskt gott var det.)

Vi kom iväg i förmiddags efter en liten försening som berodde på att fyra av resenärerna hade ”gått vilse på Arlanda”, varför deras bagage ju måste letas upp ur flygplanskroppens inre för att inte åka med över till England … fulla med sprängmedel som de förmodligen var. Tioåringen och jag såg de fyras jätttestora väskor brutalslängas upp på en kärra för att forslas bort.

– Men varför gör de sådär? Tänk om det finns nåt ömtåligt i väskorna, sa Tioåringen med en ytterst bekymrad blick.

Jorå, till exempel bomber och granater, tänkte jag.

Vi överlevde alltså både packning och flygresa och har anlänt till England. Detta är Tioåringens allra första resa utomlands (förutom svängar bortåt Danmark och Norge), och han var skräckslagen under flygningens första halvtimme. Precis när han hade lugnat sig och rapat en jätterap orsakad av måttlöst läskintag (det var inte mitt fel utan medpassagerare med fäbless för pratsamma tioåringar med blont, lockigt hår och bruna ögon), blev det dags att besöka toaletten som på flygplan ju är stora som likkistor. Där inne råkade han trycka på larm- och inte spolknappen, varför kabinpersonalen med lite oroliga ögon kom och frågade hur det egentligen stod till.

Just nu är vi alltså hemma hos min kusin Ann, som bor i England sedan 1982. Hon är svensklärare och gift med en engelsman som pratar utmärkt svenska och tillsammans har de tre vuxna barn som pratar svenska (parallellt med perfekt engelska). Och här kommer Tioåringen, som bara vill prata engelska. I affären Tesco slår han sig i slang med kassören och förklarar att i Sverige måste man lägga varorna med streckkoden åt rätt håll så att de anställda inte får ont i ryggen och att varuberg (”mountains of things”) är förbjudna. Kassören tittar på varorna som min kusin har lagt såhär på bandet:

Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”
Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”

Trevlig karl. Men nu kom jag på en sak. Ni vill se fler matvaror från affären, va?

JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)
JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)
Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.
Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.

Och hur har ni det?

Share
55 kommentarer