Hoppa till innehåll

Dag: 17 oktober, 2012

En inte särskilt uppbygglig dag på väg mot och i Hyltebruk

Här skulle jag ha lagt upp oerhört vackra bilder från Sankt Nikolai kyrka i Halmstad. Men det kan jag inte.

Idag har jag åkt så här med tåg och buss:

Inget hände på resan, som varade i ungefär ett halvår. Tågen var halvfulla och inget var försenat.
Inget hände på resan, som varade i ungefär ett halvår. Tågen var halvfulla och inget var försenat. Gäsp.
Det enda intressanta på tåget var att jag fick drack kaffe med skum som aldrig försvann och äta en liten bakelse som smakade blöt bomull.
Det enda intressanta på tåget var att jag fick drack kaffe med skum som aldrig försvann och äta en liten bakelse som smakade blöt bomull.

I Göteborg satte jag mig inne i den lilla, lilla överfulla loungen (VIP-rummet), där alla var knäpptysta utom en man som talade lika högt som jag gör när jag ger basketorder till hormonstirriga ungdomar som står 50 meter bort. Han diskuterade affekterat om konst som (tydligen) var bättre och billigare förr och sa: ”Man ju fattar att tavlor kostar normalt, liksom trettiförtitusen, men vem fan vill betala tre miljoner för ett gult streck?”

I Halmstad klev jag av tåget och svor raskt en förbannelse över alla städer som inte har järnvägsstationen i centrum.
I Halmstad klev jag av tåget och svor raskt en förbannelse över alla städer som inte har järnvägsstationen i centrum.

Jag gick till busshållplatsen strax utanför Halmstads järnvägsstation och skulle precis kolla tider och avstånd där, när en sånär som på chauffören tom buss kom.

– Nu hade du tur! skrek busschauffören och vinkade glatt in mig.

Två minuter senare – precis när jag hade hunnit betala biljetten – stannade bussen. I centrum.

– Va? Är vi framme? Är detta centrala Halmstad?
– Ja! Stora torg där framme! Hejdå!

Grrrr.

Med finkameran tog jag sedan de vackra bilderna som ni inte kommer att få se, och dessutom några tramsbilder med mobilen.

Hela kyrkan var pyntad med äpplen, nogsamt placerade på röda löv.
Hela kyrkan var pyntad med äpplen, nogsamt placerade på röda löv.

Jag förstår att ni är nyfikna på bönlapparna för läktarorgeln. Så här stod det:

Gud
Vi tackar Dig för vår vackra och välljudande läktarorgel. Med den kan vi lovprisa och ära Dig i gudstjänster och på konserter.

Gud
Vi i S:t Nikolai församling känner stor oro och vånda för den olösta konflikten kring orgeln. Vi vill få behålla den i oförändrat skick.

Gud
Vi ber om den Helige Andes hjälp till dem som fattar beslut om orgeln att de gör det med församlingens bästa för ögonen. Då kan orgeln också framöver få vara oss till glädje och uppbyggelse.

I Jesu namn. Amen.

Detta förvånar mig. Är det brukligt att kyrkor lägger ut lappar om materiella ting på detta vis? Jag ser framför mig hur Gud får det rätt svettigt när alla böner om orglar, mattor, kandelabrar och nya skor till prosten ska övervägas.

På bussen mot Hyltebruk hände heller ingenting, så jag tog bilder på naturen och tänkte att alla faktiskt borde ge sig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige. Mil etter mil utan en människa i sikte:

Meditativt.
Meditativt.

En liten stund senare tänkte jag tvärtom att jag aldrig någonsin ville ge mig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige igen.

  • Jag glömde kameran på bussen.
  • Bussbolaget hade ingen aning om varken vart ”min” buss var på väg eller telefonnumret till chauffören och kunde inte hjälpa mig på något sätt.
  • Jag kunde inte läsa busstidtabellen för att lista ut om min buss kanske skulle komma tillbaka senare.
Nattsvart busstidtabell.
Nattsvart busstidtabell.
  • Batteriet i telefonen höll på att ta slut.
  • Jag kunde inte heller förstå mig på busslistan av papper som jag fick tag på, för just den bussen som jag ville haffa verkade kunna köra bakåt i tiden.

  • När jag till slut gav upp och gick till mitt hotell, kom jag inte in.
  • När jag ringde och ringde till numret som stod på dörren, svarade ingen.
  • Sade jag att telefonen höll på att dö?

Jag gick in i lokalen bredvid, som var ett slags samlingslokal som inte hade med hotellet att göra. Den halvdöve mannen och den helsnoriga kvinnan var ett sedan förmodligen länge gift par som visste att berätta att det där hotellet som jag skulle bo på, minsann inte var något att rekommendera. Men att de kunde hjälpa mig med numret till ett vandrarhem som drevs av förre hotellägaren. Och fram på disken kom en telefonkatalog! Visserligen en väldigt tunn en, men det var banne mig inte igår jag såg en telefonkatalog.

Blädder, blädder, vandrar… vandrar… näe!
Blädder, blädder, vandrar… vandrar… näe!

Tyvärr hittade vi inte vandrarhemmet trots mina expertkunskaper i bokstavsordning, så jag återvände till hotellet med glada lyckönskningar från det hjälpsamma paret.

När jag efter en halvtimmes väntan och telefonringande stirrade på en stendöd mobiltelefon, skrek jag högt mot skyn där tusentals kajor skrek tillbaka. Sedan slog jag hårt en enda gång med mina rödfrusna händer på hotelldörren – och en förvånad hotellgäst dök då upp. Och dessutom kom en man som sa att han skulle hjälpa mig med rummet eftersom han … eh … var ansvarig för just denna uppgift.

Jag bad beskt om ett dubbelrum som kompensation och väste att det liksom inte var det här jag hade betalt för. Och att jag kanske skulle ta och söka mig till ett annat hotell.

– Som om det skulle finnas här! fick jag till svar.

En stund senare sa mannen att han faktiskt bara var halv kock (ja, nej, jag vet inte heller vad det är), och jag bad om ursäkt för att jag hade varit så skarp i tonen. Då bad han om ursäkt och tipsade om maten som hotellet serverade och som han strax skulle laga.

Eh. Nej tack.

Ser ni alla internetvågor? Nej, inte jag heller – för de finns inte.
Ser ni alla internetvågor? Nej, inte jag heller – för de finns inte.

Jag sedan drog ut på stan för att leta efter mat, men såg bara tre tomma restauranger. (De kanske är alldeles utmärkta restauranger med fantastisk mat, grodlår och gräddsåser samt norsk öl, men jag har som princip att inte chansa så vilt.)

Går man in i en öppen pizzeria som är helt tom på gäster där man tydligt ser att kundkretsen inte är så stor eftersom köket vetter mot gatan?
Går man in i en öppen pizzeria som är helt tom på gäster där man tydligt ser att kundkretsen inte är så stor … eftersom det öde köket vetter mot gatan?
Delikat kvällsmat.
Delikat kvällsmat blev det.

Nu är det ju på så sätt att jag faktiskt fortfarande anser att inbitna storstadsmänniskor vartannat år ska tvångskommenderas till ett ställe med färre än 4 000 invånare, men att de först måste skriva under ett kontrakt där de lovar att inte klaga, gnälla, sura eller jämföra med hur det är i Stockholm eller New York. Och att de inte får raljera och gå på som jag gör här. De ska få känna på det underbara lugnet, de pratsamma människorna, de pyttesmå butikerna med poesiföreläsningar, garn och cykelpumpar. Och så ska de gilla’t!

Nu får vi verkligen hoppas att halvkocken har gjort bacon till frukosten imorrn. Annars jävlar.

Frukostuppdatering
Jag väcktes av stressade radiopratare som skulle ha fått ett mejl med frågesportfrågor och som därför hade varit tvungna att jaga mig hela morgonen. Men jag sover ju numera med telefonen på ljudlöst … (Frågorna fanns, men inte där de hade förväntat sig.)

Sedan frukost. Inget Earl Grey, bara ljummet tevatten och inga flingor … men jättegod bacon! Med ett perfekt stekt ägg!

Ni ser att det blänker sådär gott?
Ni ser att det blänker sådär gott?

Att sedan kommentatören Skogsgurra ringde och sa att det var ju förfärligt vilken resa du har, ska jag och Dörren plocka upp dig på vägen hem? var ju inte sämre. Så nu blir det en bra dag. Annars jävlar. (Upprepar jag mig?)

Share
63 kommentarer