När jag var nio år fick jag en dagbok. Så här står det på de första sidorna:
Denna dagbok fick jag fredagen den andra februari 1973 då mitt kalas blev förstört av Martin Davidson som är den sötaste killen i min klass och min lillebror Jakob (som är två år yngre än jag). Dom slängde Jakobs jättestora nalle som han fick av moster Kickan upp i luften och till varandra tills den tappade huvudet. Det var halm inuti. Mitt nioårskalas till på köpet! Sjutton stycken av mina kompisar kom.
Jakob opererades i hjärtat den 25 januari (aortaförträngning var det) men blev frisk jättefort fast dom sa att han kunde ha dött. Nu vill han ha kaffe varje dag för det drack alla på sjukhuset som hade opererats i hjärtat. Förresten så har han fått en Kendocka för att han skulle bli glad. Den har jag lagt i mitt skåp, längst in bakom tröjorna. Jakobs ärr är 27 centimeter långt.
Det är idag den 30 mars 1973 och jag börjar nu skriva dagbok på riktigt. Det verkar kul att skriva i den. Nu vill jag inte skriva mer för att det är fredag idag och då får vi låna böcker på skolbiblioteket så nu har jag tre böcker som väntar på mig. Jag läser Fem- och Äventyrens-böcker av en gubbe som heter Enid Blyton. Ibland läser jag Ture Sventon men nu ska jag ta en Fem-bok. Nu har mamma fått läsa vad jag har skrivit. Hon säger att Enid Blyton är en tant, men det tror inte jag.
Jaså, jag skrev som nioåring hellre ”då” än ”när”. Och behärskar visst både stavning och interpunktion. Är lite osäker på syftningar kanske. Men den där Kendockan har jag då rakt inget minne av. (Förlåt, Broder Jakob.)
Jag skrev och skrev och skrev dagbok till 1993, när det plötsligt bara tog slut efter ett (av två) missfall. Att jag just då borde ha skrivit mer än någonsin, fanns det inte en tanke på. Plötsligt var allt som hände ointressant … tänkte jag.
Så urbota dumt tänkt.
Så nu slår jag ett slag för dagboksskriverier. Jag ska från och med idag börja skriva dagbok, och tror att jag dessutom ska göra det för hand (trots usel handstil) och passa på att rita, klistra in tidningsurklipp och ha mig.
Om man hellre vill skriva via tangentbord (som jag har testat, men inte lyckats komma igång med), finns det ypperliga program som PLIOOOONG flärpar upp en dagboksruta på bestämda eller slumpvis valda klockslag. Några exempel:
- MacJournal — pålitlig, men trist
- Penzu — jättebra onlinelösning, lite primitiv kanske, men kommer säkert att utvecklas
- Chronories — bra: man kan också sammanställa annan information, t.ex. mejl och väderrapporter
- MOapps Diary – enkel och smidig
- DayOne – elegant och effektiv
En som lyckades skriva dagbok trots ohyggliga umbäranden – som att se alla sina åtta barn dö – var Årstafrun Märta Helena Reenstierna (1753–1841).
På Facebook kan man följa hennes liv; dagboksinläggen kommer på rätt datum men i hullerombullerordning vad gäller årtalen. Idag står det så här:
6 Oktober 1809
Fredag. Storm och rägndugg.Om morgon hitkom min äldsta nu lefvande Systerson, Fenric Carl Joh: Fleetwood, som kommit från kriget. Gudilof! oskadd, fast han slitit mycket ondt och sett de aldrarysligaste förödelser. Han hade ej stunder att här äta middag, emedan Regimentet i morgon bittida skall marchera hemåt. Det var en vacker yngling, som var nästan lika lång som vår Son, fast han ej fyller 20 år förrän nu den 20 instundande Nov.
Kl. 12 middagstiden blef vår Son åter dålig och började outsägeligen vomera, hvarpå han fick en faselig frossa med därpå följande feber och varade uppkastningen hela eftermiddagen, fastän han ej ätit någon bit i dag, och då han om aftonen fick matlust återkom uppkastningen.
Sonen som här omtalas, (se, man börjar genast skriva på ett sådant sätt när man läser hurusom man för 200 år sedan skrev) var det då ännu lefvande barnet. År 1812 gick han genom isen, 32 år gammal.
August Strindbergs dagbok kan man läsa i brottstycken här och där på nätet — här kommer en anteckning från 18 september 1898:
”Lofvar mig i dag aldrig mer smaka Brännvin, Kognak eller Whisky! Må Gud hjelpa mig hålla detta löfte! Inbegriper: Rhom, Arrack, Absinth.”
Men. Gah. Äsch, han var ju precis som alla andra.
Uppdatering
Kommentatösen Tusen-Boel oroades såpass av detta Strindbergsporträtt att hon mejlade Annika Hansson Wretman på Liljevalchs. I kommentatorsbåset kan ni läsa hela storyn, men … här kommer en cliffhanger: det är inte August på bilden.
