I morgon flyger jag till England. Förmodligen har jag med mig för få strumpor och en klänning som jag inte har använt på ett par, tre decennier. Förmodligen har jag packat färdigt tre minuter innan bussen går hemifrån och förmodligen har jag glömt adaptern hemma.
Vad är det med mig? Varför gör jag så här? Så ofta som jag packar och reser borde detta väl vara något jag gör som en ryggmärgsreflex kvällen före resan lite sådär med vänsterhanden, gäspande och blasé. Istället för att rafsa ner det halvfuktiga som hänger på tork och sedan som alltid få med mig rullväskan som är halt.
Eftersom Tioåringen ska följa med på resan, sa jag till honom att packa nyss. (Ja, han ska packa men inte jag, jag ska slippa.) Detta yrväder till tramskille satte sig omedelbart vid min dator, funderade i en minut och skrev sedan detta genomtänkta:
sex dagar
- 6 kalsonger
- 3 par strumpor
- 3 T-shirts
- 2 par byxor
- 2 tandborstar
- medicin
- 2 hoodie
- 1 bok
- papper och penna
- dagbok
- 1 jacka
- 1 par mysbrallor :):);))
– Bra! Men … Vad betyder smileysarna?
– Vet du inte det?
– Mjaeh, jag är … lite dålig på sådana.
– Att det är kul att åka.
– Aha. Varför ska du ha två tandborstar med dig?
– En är till dig.
Grabben förutsätter, så ung han är, att jag kommer att glömma. Nä, nu ska jag göra en egen packningslista!
Paus. Paus. Paus. Paus. (Det tar lång tid att skriva paus. Och under tiden slipper jag att packa.) Paus. Paus.
Suck.
Hm. Det gick inte. Jag skrev pengar pass piljetter och satte sedan armarna i sidorna och sa ”jag vill inte!”, kokade te och åt lite äppelpaj istället. Och så tittade jag på filmsnutten här nedan, så nu vet jag hur jag skulle kunna packa om jag bara kunde sluta prokrastinera.
Förmodligen lider jag av något slags packningstrauma från min barndom. Någon kanske slog mig med resväskor, klämde mig i spännband och låste in mig i en trunk?
