Hoppa till innehåll

Etikett: öde

Det svenska språket 1892 eller Vem var Rosée Heath?

Jag snubblade över en oerhört liten fin notis från Sundsvalls Tidning när jag for omkring som ett yrväder på hela vida internet, och då särskilt i de obskyra kvarteren och dammiga hörnen.

Se här vad som hände på förvåren 1892.

(Om man börjar läsa här på KB, fastnar man lätt och vips, har ett år gått.)

Nu blir det lite synd om er som läser på mobilen, för det är svårt att bara välja ut en eller två notiser. Hämta förstoringsglas eller en ung människa med ögonen i behåll. Läs gärna högt för omgivningen. Här vankas bärsärkaraseri och amazoner!

Geschwindt var tydligen ett populärt ord just våren 1892 – eller så är det kanske bara samma skribent?

Ordet ”känbar” är felstavat med tanke på årtalet – men före 1889 års upplaga av SAOL stavades det verkligen med ett n. Nu ska vi se hur det gick med den med sitt förnamn förkortade herr Larsson, grundläggare Ekblom och sanslöse Persson.

Mycket mer än så här får vi tyvärr inte veta.
Ska vi kanske krafsa in ett litet kommatecken till?
Tänk att man ända uppe i Sundsvall läste om olyckor i Löddeköpinge.

Ovarsamma män var tydligen framme även på andra ställen – fast här handlar det om att så sin säd.

En sådan oerhört sympatisk inställning!

Plötsligt fastnade jag vid en nyhet om en stackars sångerska, som hade blivit galen, stum, inspärrad och vars öde tydligen bekymrade halva landet. Men vad i hela friden hände med Rosée Heath?

I oktober 1890 skriver Stockholmstidningen att fröken Heath var intagen på hospital, att hon bara gråter och att hon verkar ha blivit obotligt vansinnig. Men varför?

Jag bläddrade bakåt i olika tidningar och hittade förmodligen orsaken i Malmö Allehanda: olycklig kärlek, passionerad flykt med en underlöjtnant en hel månad tidigare. Den 11 september 1890 ska Rosée Heath plötsligt ha avvikit från sin teater. Rubriken är ”En uppseendeväckande enlevering”, men det verkar som om hon följde med frivilligt och att det i så fall var hennes föräldrar som inte godkände tilltaget.

”Miss Heath har under sitt uppträdande varit åtföljd av sina gamla föräldrar, vilka alltid var tillstädes bakom kulisserna och utgjorde hennes ständiga skyddsvakt. Också ansågs miss Heath ej älska någonting högre, än sin konst. Hon gjorde emellertid under sitt uppträdande i Stockholm bekantskap med den unge officer, i vars sällskap hon nu lämnade Malmö, glömmande pliktens bud för kärlekens.”

Föräldrarna anade oråd och höll ett extra nogsamt öga på sin ”skatt” (och inkomstbringare, anar man) och kallade till och med på polisen när de jagade efter dem till järnvägsstationen. De pekade ut den pliktförgätna dotterns älskare på tågperrongen, men …

Jösses. Nu vet vi ju att Rosée återfanns och spärrades in, men här var hon verkligen försvunnen med en hånskrattande älskare.

Men vem var då denne unge man som var så listig och satte sig i en kupé och placerade Rosée i en annan? Jo, en underlöjtnant Linder vid Lifgardet.

En diabolisk blick!

Tydligen tvingades de älskande tu isär, varpå den skönsjungande Rosée bröt ihop och spärrades in på okänd tid. Det ramlar under ett år in smånotiser om Miss Heath i alla Sveriges tidningar, där hon hela tiden beskrivs som obotligt sinnessjuk. Men vad hände sedan? (Ta er nu åt hjärtat precis som jag gjorde när jag hittade detta.)

Rosée Heath hette egentligen Mary-Ann Katherine Evans! Och hon är död! (Göteborgs HoST 17 mars 1891)

Jag hann dubbelkolla och få den plötsliga döden bekräftad i flera tidningar, när plötsligt denna lilla notis dyker upp i Nya Dagligt Allehanda en dryg vecka senare.

Hon är uppstånden, ja sannerligen uppstånden den 28 mars 1891.

Jahaja, och i augusti 1891 meddelar man lugnt i Sundsvalls tidning att Rosée fortfarande vägrar att tala.

Men så här kan det ju inte fortsätta.

(Blädder, blädder, sök, sök. Varför kan inte någon betala mig en heltidslön för att göra sånt härnt underbart roligt forskningsarbete? Hyllad sångerska rymmer med officer, spärras in, blir galen, förlorar talförmågan, dör en skendöd men lever igen – och då vill man ju veta mer!)

Heureka! Rosée talar! I mars 1892 är hon på benen igen!

Under över alla under!

Och det blev hon – frisk alltså. Plötsligt sjunger och dansar hon utan sin officer och … så är hon puts väck igen. Hon nämns i Per Wästbergs ”Halva kungariket”, men jag kan inte hitta någon notis om eventuellt frånfälle, fortsatt karriär eller ens konserter.

Så då släpper jag henne väl (stackars, stackars Rosée) och går till en internationell nyhet från 1892 istället.

Lyxiga damer bör bära vattenkanna!

Tänk, sådana problem slipper vi numera.

En ”teklänning” från 1892 stökade förstås till det på trottarerna genom att virvla upp damm med släpet. Hugaligen.

Hej alla som orkade läsa ända hit! Nu ska jag så geschwindt det nånsin går försöka återvända till 2018.

Share
64 kommentarer

En helt annan stad

Jag sitter på tåget mot Malmö – en stad som jag som f.d. lundabo på den gamla goda tiden inte besökte oftare än, säg, Korpilombolo. Jag sitter för första gången på platsen alldeles bredvid toan, och det säger jag eder: folk är i största allmänhet väldigt nödiga. Genomsnittssittningen är på 4,20 minuter.

Jag och min kompis toan.
Jag och min kompis toan.

Men varken Malmö, Korpilombolo eller toan har med detta att göra. För nu ska vi tala om öde städer. (En ståuppkomiker från en storstadsregion hade här gärna gjort en busig association till Korpilombolo.)

Jag har som mål att besöka några av de mest spännande platserna som ligger öde sedan andra världskriget, men kommer nog inte att komma iväg på ett par, tio år. Då ska jag även försöka ta mig till till staden Centralia i Pennsylvania i USA, som till 1962 var en på det hela taget ganska vanlig, amerikansk stad med ungefär 2 000 invånare, järnvägsstation, kyrkor, hotell, skolor, postkontor och affärer samt ohyggligt många pubar.

Centralia 1962.
Centralia 1962.

Många arbetade i kolgruvan – och det är kolgruvan som är huvudpersonen i resten av stadens historia. Så här ser det nämligen ut på vägarna i Centralia idag:

Ser ni det lilla rökmolnet i mitten?
Ser ni det lilla rökmolnet i mitten?

Det som hände 1962, var att det började brinna i gruvan. Och sedan den dagen har det brunnit. Det brinner och brinner och inte ens alla traktens brandmän har kunnat släcka elden. Under de första 15 brandåren flyttade halva befolkningen medan resten nog hoppades att någon en vacker dag skulle kunna släcka. Men nej. Och när en mackägare 1979 tyckte att det var lite varmt i närheten av en av hans enorma, underjordiska behållare med bensin, kollade han läget genom att hissa ner en termometer. Som visade 80 °C.

Här skymtas Centralia-elden på ett foto från 1969.
Här skymtas Centralia-elden på ett foto från 1969.

Det finns många olika teorier till varför det började brinna, men till syvende och sist handlar det förmodligen om slarv – och de som får skulden är … brandmän som inte släckte relativt liten eld tillräckligt väl … Idag är ytan som brinner under vägarna, kyrkorna och husen 1,6 km2. De åtta personer som envist bor kvar, säger att det går så bra så att bo på en eld. Och nu längtar alla till 2016, när de utflyttade kommer att samlas för att öppna en tidskapsel som grävdes ned 1966.

centralia-vault

Och i Wikipedias artikel om Centralia står det:

”The borough is served by the still-active Centralia Fire Company.”

Share
76 kommentarer

Mannen utan fötter

Vi går och går här i Riga. Det är fantastiskt vad alla här kan gå på knöggliga gator i högklackade skor. Och det är alldeles fantastiskt med alla svepande, halvgenomskinliga kjolar som nästan alla kvinnor har på sig. Vi har lärt oss att cigarrökande män i stora, svarta bilar inte är att lita på och att det faktiskt inte är sådär billigt i Lettland som vi ju vill att det ska vara. (För att vi ju ska kunna köpa lite lycka i form av väskor, skor, böcker och ett par svepande, halvgenomskinliga kjolar.)

Igår gick jag och Artonåringen över en bro på väg mot norra Europas största marknad för mat och annat. På bron låg en ohyggligt mager man på rygg i en onaturlig ställning med huvudet hängande utanför broräcket. Han hade inga fötter.

Han hade inga fötter, nej, men stumparna var lindade med blodig gasbinda och hans kryckor låg slängda i kors, som ett par åror i en övergiven eka. Mellan smalbenen, där fötterna en gång fanns, stod en pappmugg med några slantar i.

Vi passerade utan stirra, för det sägs ju vara ohyfsat. Vi gick vidare mot marknaden, men Artonåringen skällde på mig.

– Varför gjorde vi inget? Han hade … han kunde ju inte … Vi måste göra något!

Precis då råkade den djefla mannen ringa till mig för att berätta vem han skulle äta middag med och att släpet orkar han ju inte åka till tippen med, men kanske ska de handla i eftermid… Fast jag avbröt och vi pratade istället om mannen utan fötter på bron. Ska vi prata med honom? Nej, han kan inte engelska. Ska vi försöka kolla hur han mår? Nej, det spelar ju egentligen ingen roll. Men även om han lever ska han ju inte ligga där, eller hur? Vad ska vi göra?

Vi gick tillbaka till bron, där mannen i en liten stund halvsatte sig upp för att hosta.

Sedan föll han bakåt igen, till synes medvetslös. Jag ringde 113, som man ju ska om folk ligger och dör på gatorna. Den som svarade först, la på luren när hon insåg att jag varken kunde prata lettiska eller ryska. Jag ringde igen, och hamnade hos någon som kopplade mig till två personer som kors och tvärs översatte det jag sa. I detta trepartssamtal förstod de till slut att mannen såg medvetslös ut, att hans andhämtning var ojämn och stötig samt att hans amputerade fötter såg ut att vara förfärligt illa däran. Men de ville mest ha klarhet i hur gammal han var.

– Seventy-five, perhaps, svarade jag.
– Seventy-five?
– Yes, seventy-five.
– Ah. Seventy-five. We send ambulans. Seventy-five. Yes, Seventy-five.

När vi väntade, såg vi hur många andra förbipasserande reagerade när de gick förbi mannen utan fötter. De satte handen för munnen av både stank och förfäran, de pekade och någon stannade till och tvekade lite, men alla gick sedan vidare. En man passerade, sneglade, stannade och tog sedan några steg bakåt för att helt enkelt bara ta den liggande mannens pappmugg med slantar.

– Excuse me, did you just steal his money? sa jag till honom när han passerade oss.
– Yep, sa han på förvånansvärt slängig engelska, och gick snabbt vidare i livet.

Ambulansen kom efter ungefär en kvart, men stannade på fel ställe och ingen såg mina viftande armar, så jag gick ut i trafiken och busvisslade bland skramlande spårvagnar, susande cyklar, skrämmande, svarta bilar och tänkte fånigt ”men vad bra med ambulans om det händer nåt”.

De två i ambulansen suckade och skakade på huvudet och fräste något till varandra på lettiska när de såg den gamla mannen utan fötter. ”Stackars sate” tänkte jag att de sa till varandra. Men förmodligen sa de ”men alltså, idioter till turister”. För det första de fräste till mig (på engelska) var:

– Det här var väl inget att ringa på ambulans för? Han sover ju bara. Så onödigt, totalt onödigt.

De försökte skaka liv i honom, men inget hände. Så tog de till något som fungerade som luktsalt, för mannen frustade till och öppnade ögonen. När han på ett till synes onödigt bryskt sätt sattes i en bättre ställning.

Ambulanspersonalen blängde på mig och den ene sa (på engelska) med hat i blicken:

– Där ser du!
– Men skulle jag inte ha ri…
– Nej, han bor här.
– Men han mår ju inte br…
– Pfffft.

De himlade med ögonen mot mig och skrev något på ett papper och åkte sedan därifrån. Utan mannen som inte längre hade några fötter.

Men vi då? Ja, vi gick och köpte en svepande, halvgenomskinlig kjol som tillverkas här i Lettland, och som tydligen efterfrågas i hela världen numera.

Fotnot
Bilderna ovan togs inte hyenalikt eller i sensationssyfte.

Share
12 kommentarer