Hoppa till innehåll

Dag: 31 maj, 2011

… when I’m 64 …

… sjöng Beatles. Ricky Bruch dog som 64-åring igår fastän hans farmor och mormor blev 103 respektive 101 år gamla. Fast de var förstås inte två meter långa diskuskastare som tog dopingsprutor i 10–15 år. (Läs mer här, i en två år gammal artikel.)

För er som inte var med på 1970-talet: Ricky Bruch var som en Carolina Klüft-hulk. Han tangerade världsrekordet i diskus och tog medaljer i OS och EM och utnämndes 1973 till världens bästa idrottare. När det inte gick som planerat, grät han hejdlöst. Och så var han rolig. (Jodå, jag kan visst komma ihåg det – jag tittade på Sport-nytt redan i koltåldern.)

Kanske var det bara tok-gener, kanske var det alla mediciner han stoppade i sig – men när friidrottskarriären var över, blev Ricky både deppig och manisk och full av helt vansinniga idéer. Och väldigt ensam, sägs det.

Vi som var med minns när Ricky var med i Superstars och slängde iväg en medicinboll som vore det en sådan där röd plastsak som Idlaflickorna bollar med. Pang, rakt in i väggen bara – när de andra deltagarna samtidigt huffade och puffade för att kunna humpa bollen ett par meter framåt. När de skulle mäta hur långt Ricky hade kastat, lades måttbandet lodrätt rakt upp på väggen.

Och så skrev Ricky Bruch ju dikter – nästan som Mats Wilander.

Stjärnor har sina banor
därute i mörka alltet.
Jag har mina vanor
på ägg lägger jag saltet.

Nu längtar jag innerligt efter nya idrottsstjärnor som får vara tokiga och personliga samt fulla av självförtroende utan att jagas med frågor som börjar på ”hur”. (Alla journalister inleder sina frågor med ”hur” just nu. Hur viktigt var målet? Hur tycker du att det känns? Hur länge ska vi vänta på nästa vinst? Hur stort är det här? Hur fantasilöst är inte det?)

Share
14 kommentarer