Ja, är det inte irriterande så säg? Är jag verkligen nöjd, glad och positiv i denna värld som bara hyser krig, bråk, svält, förlustmatcher mot Norge och tjafs om trams och oginheter samt lättja och ilsken frustration? Japp.
Det kan i och för sig gå över på två sekunder om jag tvingas på en ersättningsbuss för försvunna tåg – men just nu är jag så himla nöjd. I dagarna tre ska jag nämligen delta i en basketcup som hålls i Eskilstuna och som sägs ha flest deltagande lag av alla cuper i Sverige: EEM Basketball Cup. (Vi är mycket för engelska inom basketen.) Det är ett ämrans pussel att få alla att spela och bo och få mat och dessutom ha kul. Men det funkar. Ett år fick übertjifen ett paniksamtal klockan halv sex på morgonen. Då hade han sovit i ett par, tre timmar och förväntade sig när han svarade att en baskethall hade brunnit upp, att ett lag hade rymt eller att domarna gjorde myteri. Istället skrek en hysterisk matansvarig dam i luren:
– Vad ska vi göra? Ketchupen är slut!
Igår skrev jag poängprotokoll på tre matcher där två ryssar och en finne turades om att döma. I periodpauserna tuggade de på långa, vita trådar som såg ut som trasiga tubsockor:
Sedan skulle jag vidare till en annan baskethall, så jag packade ihop mina prylar och började fundera på kvällsmat. Lagen som skulle spela värmde upp och allt var i sin ordning – men de nya domarna dök inte upp. Vid en snabbkontroll visade det sig att någon hade gjort fel: var femte match saknades helt i matchschemat! (Märk väl stavningen ”chtsch” i det ordet. Kan vara bra att lägga på minnet.) Då kom en 2,5 meter lång f.d. storspelare gående mot oss där vi stod och skrek med telefonerna klistrade vid öronen, slitande varandras hår.
– Ni behöjver ejn dummare?
(Han heter Chris Grundberg och är amerikan samt f.d. megajättespelare i Elitserien.)
Strax därefter kom en kille som egentligen skulle skriva protokoll – Robin Aziz – och sa att han också kunde döma. Inga problem, sa han bara med ett brett leende. Därefter kom en ung liten tjej och sa att hon hade hört att det saknades folk som kunde skriva protokoll och att det kunde ju hon göra för hon hade minsann inget bättre för sig.
Väl hemma kollade jag på Sverige–Frankrike i hockey-VM (4–0) (och konstaterade att kommentatorerna uttalade Henri och Gras [hanri] och [grass]) och hann precis börja fundera på hur morgondagens synnerligen besvärliga körschema med barnmatcher, protokoll och allmän närvaro på fem platser samtidigt såg ut, när det ringde. En för mig helt okänd människa sa:
– Hej, du ska ju vara hallvärd imorrn klockan åtta till tolv, men om du vill kan jag ta det passet åt dig – det var så himla roligt idag!
Så ni förstår: det finns fortfarande ideella krafter som glatt rycker in när det kniper. Jag ser med tillförsikt fram mot resten av livet. Jag är glad.
13 kommentarer