Hoppa till innehåll

Punktlighet!

Alla som har svårt att komma i tid räcker upp handen!

– Men kolla, jag hr ju ingen klocka!
– Men kolla, jag har ju ingen klocka!

Ser ni nu på de nakna armarna att vi är ett utdöende släkte, vi som kommer i tid med armbandsklockorna fastspända och uppvridna? Som inte måste gräva i fickor och väskor för att hitta den förnicklade telefonen som bara är så himlarns jädra … underbar …

Framtidsvision från början av seklet.
Framtidsvision från början av seklet.

Men telefonen kan tydligen inte  hjälpa oss med punktligheten – eftersom den liksom slukar tiden som den visar. Eller nåt.

(Lägg gärna märke till hur jag här ovan skriver ”oss” och förskjuter attacken lite grann trots att jag på intet sätt räknar med mig själv i det där ”osset” – jag kommer ju alltid i tid.)

– Näe, vi har inte heller några armbandsklockor.
– Näe, vi har inte heller några armbandsklockor.

Jag har alltså skådat i mina tarotkort, granskat kristallkulan och konfererat med mina horoskoptillverkare. Årets julklapp är en armbandsklocka. För nu måste vi införa punktlighetskunskap! Citat från okänd källa först:

”No one important is ever present to appreciate punctuality.”

I Åttaåringens lågstadieskola börjar lektionerna klockan 08:00. Då är halva klassen närvarande. Under den närmaste kvarten ramlar barnen in pö om pö som till ett cocktailparty. Några har promenerat och hittat intressanta stenar på vägen och “glömt bort tiden”. Några ”hörde inte att det ringde in”. Precis som på min tid. Men de allra flesta kommer faktiskt för sent för att de körs i bil fram till skolans dörr av sina sena privatchaufförer föräldrar.

Då är frågan dels hur det kommer sig att de inte bryr sig om att vara i tid, dels varför man ska vara i tid om det inte har någon betydelse. Vi tar ännu ett citat från okänd källa:

”Punctuality is a virtue, if you don’t mind being lonely.”

Jag sätter mig härmed på mina höga hästar och säger att man faktiskt måste försöka mer när det gäller att komma i tid. Och att man som förälder måste föregå med gott exempel.

“Punctuality is the virtue of the bored.” (Evelyn Waugh)
”Punctuality is the virtue of the bored.” (Evelyn Waugh)

Därför börjar vi här och nu med en lite undersökning i kommentatorsbåset:

1. Ingår punktlighet i livskunskaperna som skoknytning och nässnytning?

2. Är punktlighet en genetisk fråga och hur viktigt är det i så fall att komma i tid eftersom alla som kommer för sent verkar överleva generation efter generation trots  evolutionsteorierna?

3. Det tar tid att komma i tid. Men det är väl ok?

Redan 2006 sades denns klocka – Timeflex – vara på utvecklingsstadiet.
Redan 2006 sades denna klocka – Timeflex – vara på utvecklingsstadiet.
– Jag har faktiskt en klocka här på knät.
– Jag har faktiskt en klocka här på knät. En Timeflex. Aj.
Share
Publicerat iBloggen

66 kommentarer

  1. cruella

    Lätt att konstatera att personlighet torde spela in: två av mina ungar kommer aldrig försent och har alltid haft en väl utvecklad tidsuppfattning. Den tredje (Mellan) har det inte. Och han är notoriskt sen – det hjälper inte att stiga upp i tid och börja tidigare när det är i andra änden det strular. Det går helt enkelt inte att komma ut genom dörrn.

    Om man skulle fråga honom vad man hinner på en kvart skulle han ha svårt att komma med ett realistiskt svar. Spela gitarr, starta datorn och ta en dusch kvalar inte in.

    Borsta tänderna, klä på sig och samla ihop skolprylarna, skulle förmodligen de andra två svara.

    Strategier och handfasta rutiner, kanske till och med hjälpmedel i form av timstockar och hur-länge-är-det-kvar-klockor skulle förstås hjälpa, men nu är han snart 15 år och anar därvidlag ugglor i mossen. No go alltså.

    Morgontjatet fortsätter. Jag är så trött på det.

  2. Att låta människor vänta är att stjäla deras tid. Att hålla tider tycker jag är artigt, hänsynsfullt och vuxet.

    En väninna var hopplös på att passa tiden och massor med gånger stod/satt jag och väntade… och väntade… och väntade… Jag ville använda min korta vandring på jorden till något vettigare, så nu har jag lärt mig att aldrig stämma träff med henne på ett bestämt klockslag.

  3. Dina

    1. Japp!
    2. Japp! Har jag iaf alltid trott. Men har ingen aning om hur genetiken isåfall fungerar för dottern som 99% aldrig är i tid har två föräldrar (och fyra mor-farföräldrar) som alltid är i tid. (Fast det här skolåret har det blivit en ofantlig förbättring. Iaf när det gäller skoltiderna.)
    3. Hm.

  4. ksth

    Håller med Dina: visst ingår det i livskunskaperna! Och visst verkar det finnas ett genetiskt element. Och samtidigt lyckas tidstjuvarna (eller tidsoptimisterna, om man vill vara generös) förmedla intrycket att det är vi som i regel är i tid, och till och med god tid, som är lite töntiga – det är väl bara att slappna av, liksom, härregud fem minuter gör väl ingenting…

  5. 1. Ja, joooo, meeeen det är svårt att implementera. Särskilt när man som jag är (väldigt) morgontrött , zombielik enligt min käre make. Trots detta så lyckades vi nog mestadels leverera ätteläggen i tid till skolan.
    2. Absolut! Jag kommer från en familj som är känd för att notoriskt vara sen. Meeen, det kan också bero vilken “rang” du har i syskonskaran d.v.s. om du har varit tvungen att ta ansvar för något (store-) eller bara har kunnat lalla med (mellan-, lille-). I alla fall är det min teori. Min lillebror är absolut hopplös, till den grad att han numera får en tid 30 minuter före alla andra för att han ska komma någotsånär i tid.
    3. Som stressad tjänsteman har jag sällan tid att gå till möten i god tid så jag tycker att min JIT (Just-in-Time)-förmåga är evolution! För i grund och botten delar jag Ante Snaques åsikt om att det handlar om att respektera andra. Men lite tolerans ingår också i begreppet respekt. tycker jag.

  6. Ami

    I vår familj kommer jag och de tre barnen i tid, ja i före-tid till och med vilket ofta känns som lite tidsslöseri. Pappan däremot kommer ofta en smula sent. Att han gör det beror förmodligen på att han har noll koll på hur lång tid saker och ting tar. Men det går att lösa! Han är numera upplärd att när han ska räkna ut hur lång tid allt tar (duscha 2 minuter, läsa tidningen 1 timme, åka buss 15 minuter osv.) så ska han sen dubbla den summa han kommer fram till. I det här exemplet blir alltså 1 timme och 17 minuter till 2 timmar och 34 minuter med hans tidräkning. Jag tror att det här med tid kan vara en smula genetiskt. Eller så har våra barn bara fått en bättre tidsuppfostran än vad min käre make fick … Oavsett vilket, så sticker jag ut hakan och säger att det går att hitta upplägg som gör att (nästan) alla kan komma i tid. Om man bara har lust, vilket man kanske inte alls har. För medan knasbollar som jag står och väntar misstänker jag att sengångarna hinner att göra en massa roliga saker.

  7. Så har vi nu säsongen framför oss då inte ens ett tidigare tåg på något sätt garanterar att man är i tid!!
    Det finns gränser hur mycket reservtid som jag är villig att skänka de spårassocierade företagen.

  8. Äsch! Lägg till ett *mellanslag* och byt ett ä till ett å på lämpliga platser. Önskar det fanns ett sätt att redigera de egna kommentarerna i efterhand.

  9. Ser du, Dieva — man gör det bara genom att önska sig redigeringen! Hokus pokus!

    (Jag ska fråga Herr WordPress om han har den direktredigerande självfunktionen någonstans.)

  10. Meeen, så praktiskt! Tack Lotten!

    (Jag har övrigt gått runt och fotat detaljer i mitt hotellrum i ambitionen att det ska bli ett blogginlägg så småningom – men på den här sidan den kinesiska muren kommer jag inte åt min blogg, blääh! Tur att du har eget svenskt domännamn.)

  11. Shanghai.

  12. Hotellen, om jag ska använda det som jag bor på som standard, ger betydligt mer för pengarna än hemma i Svedala. Till en kostnad som motsvarar ett hyfsat hotell hemma får jag betydligt mer än en chokladbit på kudden.

  13. Ullah

    Mina barn fick be mig att vi skulle gå iväg tidigare när jag förr i tiden följde dem till skolan. De blev så trötta på stressen och på att komma för sent. Efter det har jag också blivit trött på att alltid vara ute i sista stund och slutat med det. Jag har till och med börjat lägga mig tidigare.

  14. Nä, där går gränsen! Lägga sig tidigare! Jag har då aldrig hört på maken!

    /nattugglan

  15. 1. Ja.

    2. Precis som att somliga har talang för att aldrig stöka till, andra talang för att gå opp på morgonen så finns det de som har talang för att komma i tid. Jag ska inte säga att de talangerna fullkomligt gått mig förbi, men jag har svårt att genomföra dessa tre konster. Jag tror jag är minst dålig på att komma i tid.
    Som tur är så har barnen ärvt gåoppgenerna efter sin pappa och bara man har klarat av den detaljen så går resten rätt bra.

    3. Hur menar du då? Jag skulle vilja säga att det tar ansträngning. Och det är okej. Jag har en vän som jag blir riktigt nervös av när vi ska iväg på nånting. Det brukar ordna sig, men jag känner mig som ett under av ordning och disciplin i hennes sällskap.

  16. Luna

    Jag är en tidsoptimist av stora mått, som räknar fem minuters insvängningstid på det mesta. Och visst är det en fråga om hänsyn och tolerans, men livet går inte alltid att planera in i minsta detalj.

    Bjuder på ett kärt citat;

    God tid är förlorad tid.

  17. Jo, med “det tar tid att komma i tid” menar jag att man måste planera och fundera på avfärd och sluta fokusera på något annat än matematiska formler eller åttondelsnoter när det börjar bli dags att ge sig iväg. Och att det bara är att acceptera.

    Sedan måste jag säga att om omgivningen står ut med en fastän man är sen och det inte för med sig konsekvenser, så kan man ju fortsätta att komma för sent. Man kanske är en sådan fantastiskt upplyftande prick att det inte ens är kul förrän man anländer? (Sist.)

    Men att lärarna står ut med att barnen har informell flextid i lågstadiet, det begriper jag inte.

  18. Nä det begriper inte jag heller. Men det är mer en sak att ta med föräldrarna än med barnen. Alltså att lägga ansvaret på att tiden hålls hos föräldrarna, men naturligtvis påtala för barnen att det är “i tid som gäller”.
    De blir ju inte precis mer “i-tidiga” med åldern …

  19. Agneta

    För länge, länge sedan då jag var ungefär mellan 8–10år började jag tillämpa ett särskilt sätt att gå till skolan. Min skolväg gick först utmed vår gata i tre kvarter, följdes av en gångväg på tvären genom en fyrkantig park med fontän i mitten, därefter skulle stadens Storgata korsas och efter en liten bit utmed den vek skolvägen av i en mindre gränd som avslutades med den byggnad vår annexskola bedrevs i.

    Trottoarerna utmed vår gata var smala och i mitten belagda med kalkstensplattor av fallande längd. Så här tog jag mig till skolan:

    Jag började med att gå en liten bit i fel riktning, nämligen till den del av kvarteret där kalkstensplattorna började. Uppgiften sedan var att klara av vart och ett av tre kvarteren utan att trampa på strecken mellan de oliklånga plattorna. Om jag i ett kvarter trampade på ett streck fick jag gå tillbaka till det kvarterets början. Det hände att jag klarade alla tre kvarteren direkt, men vanligast var att jag fick gå tillbaka en eller flera gånger. Kommen till den fyrkantiga parken behövde jag bara klara av att balansera ett varv på fontänens stenkant. Under stor del av skolåret fanns inget vatten i fontänen, men någon enstaka gång hände det att jag damp ner och blev mer eller mindre blöt.

    Innan jag så korsade Storgatan kände jag med handen i en tobaksautomats myntutkast. En gång hade jag funnit hela tre enkronor däri och kanske kunde det hända igen! Väl på andra sidan gatan började jag springa det allra fortaste jag kunde ett halvt kvarter och så ner i gränden, in på skolgården, uppför trappan, en bit till väster för att bromsa in vår klass egna kapprum. Klasskamraternas kläder fyllde ena väggen. Dörren till klassrummet var stängd. Var det regnigt väder ute kunde det lukta starkt av vått ylle. Medan jag hämtade andan lyssnade jag: Jo, nu läste någon av klasskamraterna några verser ur Nya Testamentet och sedan sjöng de en psalm. När sången tystnat, knackade jag på dörren och klev in i skolsalen. »Godmorgon Agneta«, sa vår magister. »Godmorgon magistern«, svarade jag och slog mig ned i min bänk. Så kunde skoldagen börja även för mig.

    Det hände att jag hade fått gå tillbaka många gånger och anlände först sedan första lektionen börjat. Då möttes jag av att magistern sa: »I dag måste Agneta haft rejäl otur och trampat på många streck!« Vilket jag ju kunde instämma i.

    Det här tilldrog sig då jag gick i tredje och fjärde klass och jag minns inte om jag höll på därmed i två hela skolår eller kanske bara en del av den tiden. Jag hade börjat i skolan som sexåring och var alltså drygt åtta år då jag efter två år i småskolan som det hette, började i folkskolans klass tre. Vår klass var stor, 33 elever och vår magister var en medelålders sjubarnsfar med såväl pondus som vana vid barn. En dag då vi kommit in efter en rast upptäckte någon i klassen att tre av pojkarna hade klättrat över banvallen som gick nedanför skolbyggnaden och nu satt uppklättrade i ett träd på andra sidan spåren. När magistern blev uppmärksammad därpå svarade han »Ja, jag ser det , men de behövde säkert klättra i träd just i dag.« Efter ett tag dök gossarna upp och minns jag rätt så sa magistern att han förstod att man ibland behövde klättra upp i träd, i synnerhet en sådan här vacker vårdag – men att man aldrig skulle klättra upp för banvallar och ta sig över järnvägsspår, det kunde vara livsfarligt!

  20. Jag är en punktlig tidsoptimist. Uppväxt med en far som alltid var sen är jag övertygad om att jag ärvt hans gen, men jag avskyr den och motarbetar den.
    Så, självklart JA på alla tre frågor!
    Ibland missar jag fortfarande tider, men det händer allt mer sällan och det är jag innerligt glad för! Fortfarande kan jag inte avgöra hur mycket man hinner under en dag, mer än med erfarenhet, dvs jag klarar mig de flesta dagarna.

  21. På tal om att passa tiden …
    I dag på morgonen hörde jag det här

  22. Cecilia: Jag sitter så till att jag inte kan lyssna just nu: vad handlar det om? *nyfiken i en strut*

  23. Christer

    Lite hårt uttryckt tyckte jag att det mest handlade om att Anne Kalmering-Josephson försvarade sin rätt att slippa ta hänsyn till andras tid, genom att sätta det i motsatsförhållande till att uppleva olika värden i livet.
    Lite som det där snacket om att ”här i Sverige är vi så tråkiga och punktliga och Jante”.
    Ledsen, men jag tycket sånt är flum och strunt.

  24. Kanske har hon (Anna Kalmering-Josephson) en liten poäng i att världen upplevs en smula tidsrabiat, den går ju faktiskt inte under om någon är sen. Hon vill ha en smula acceptans. (Uppenbarligen anstränger hon sig hårt för att alltid vara i tid).
    Enligt mig är det lika eländigt att alltid hänsynslöst strunta i tiden som att aldrig visa förståelse när någon råkar vara sen. Jag har för övrigt kommit för sent till en anställningsintervju. Jag var >100% säker på att jag var rökt, men min blivande chef sa vänligt: “det visar bara att du är mänsklig”.

  25. Ska jag påpeka det? Jo. TVÅ smulor! Så irriterande fantasilöst!

  26. Christer

    Självklart gör det inget om man kommer försent ibland.
    Men jag tyckte det lät på henne som att hon struntade i att försöka passa tider med hänvisning till att det är så fyrkantigt och trist, och den inställningen stör mig.
    Det är ungefär som när en del dissar intelligens och kunskap för att det skulle stå i motsats till känslor. Trams, tycker jag.

  27. Ökenråttan

    Förr i världen var jag en sån som alltid kom för sent. Och alltid blev förlåten för jag var så ivrig och ung och vägde 18 kilo mindre än i dag, om man säjer så. I själva verket avskydde jag att inte komma i tid, men jag var dålig på att beräkna hur långt det var till dit jag skulle (och ofta VAR det riktigt låg nånstans).
    Nu kommer jag alltid i tid. För min egen skull, för att det är så skönt att slippa komma flåsande med dåligt samvete. Och för att jag känner på mej att jag inte skulle bli lika lätt förlåten i dag. Om jag kommer väldigt mycket i tid får jag möjlighet att bara sitta en stund och glo i största allmänhet, a treat för den som för det mesta har tiden intecknad.
    Nu har vi röstat på Lottens blogg. Om inte den som har en sån Julkalender som Lotten vinner som bästa kulturblogg, då förstår jag inte vad folk menar med kultur!
    P.S. Vi har fyra e-postadresser så det blev en del röster.

  28. Statistikdax:
    Av 13 kommentatörer anar jag 7 tidsoptimister (inte nödvändligtvis alltid försenade) och 7 naturligt punktliga. (Om alla personer ingående i kommentarerna räknas med, verkar dock de flesta vara mycket punktliga). Rätta mig om jag räknat fel.

  29. Asch igen. Lotten räknades inte först, sen kom jag på att hon kommenterat och borde räknas, därav blev 7+7=13!

  30. Åh, tack Pysseliten! (Tråkigt på jobbet idag?)

    Nu har jag lyssnat på radioklippet och blivit lite ilsken på den raljerande tonen. Antingen andas det “alla är dumma och jag får göra som jag vill och alla som lyssnar tycker nog som jag i alla fall” eller så är det “hihi, nu ska jag provocera alla petimäternissar till blodstörtning”.

    Om jag har missuppfattat henne (Anna Kalmering-Josephson), så sorry. Det är väl skönt med folk som inte blir arga när man är sen (som på Pysselitens anställningsintervju), men det är också skönt med folk som försöker komma i tid.

    Jisses, jag låter ju alldeles rabiat. Jag som snällt väntar och väntar och kvittrar “det gör inget, jag fryser inte alls” när jag har väntat färdigt.

  31. En gång i tiden var jag nästan löjligt punktlig; jag kom inte bara i tid utan jag kom på minuten. Under senare år har jag utvecklats till en vanlig jaskabar och tidsoptimist som FÖRSÖKER komma i tid men inte alltid lyckas. Så nu blir väl 13 1/2 + 13 1/2 = 14.

  32. 7 1/2 + 7 1/2 = 14 naturligtvis och ingenting annat.

  33. Ökenråttan

    Agneta: Växte du upp i Sundsvall?

  34. Tänk, man skriver om punktlighet och får en hel barndomsskildring från Agneta, en viktuppgift från Ökenråttan och en massa matematiska uträkningar.

    Vad är oddsen för det, statistikerna?

  35. Agneta

    Ökenråttan: Jönköping var min uppväxtstad. Fanns det centrala banvallar, fyrkantiga parker med fontäner och sjubarnsmagistrar även i Sundsvall?

  36. Agneta

    Barndomens fontän i den park som egentligen var ett torg, eller hade förvandlats till park från tidigare salutorg och ändrades åter till stenlagt torg, med ett brunnskar i stället för fontän, ungefär i samma veva som jag bytte till en skola som låg åt andra hållet uti staden.

  37. Min ambition är att komma i tid. Jag växte upp i en familj som omöjligen kom i tid när vi skulle iväg allihop. Så jag beslöt mig för att testa om jag öht kunde komma i tid när jag flyttade hemifrån. Jo, det kunde jag.

    Men sen var det det där med att orka upp på morgonen. Och alla de saker som man faktiskt måste göra innan man går hemifrån, som gå på toa, klä sig och äta frukost, klä sig ytterligare och ta med sig det som ska med. Man får göra det etter fortare om uppstigningen fallerar.

    Nu vet jag ganska exakt att det tar 15 min vart jag än ska här i stan. (Oftast har jag numera stor respit mellan morgonproceduren och det jag ska iväg till.) Problemet är bara att den där svängen innanför dörren drar ut liite mer än jag hoppas. (Vantar som inte ligger i fickan, cykelkorgen som följde med ända till köket när jag var och handlade senast, men var lade jag då hjälmen? Och sånt. Saker som enligt en tidigare kommentar förut blivit oväsentliga och därför slutat existera och som därför “hamnat” och som nu förväntas uppstå där de borde ligga.) Så jag kan egentligen inte börja dra mig mot dörren när det är 15 min kvar. Jag måste lära mig att ge mig en kvart här hemma också. För att kunna få sitta ner så där coolt som Ökenråttan. För det tycker jag egentligen är eftersträvansvärt.

    Att få iväg hela kollektiva familjen är vi bättre på (jag-är-förälder-familjen) än min ursprungsfamilj.

  38. Bokfrossaren

    Om man pendlar med spårbunden trafik blir man punktlig vare sig man vill eller inte. Ja, alltså till tåget. Till jobbet eller hem kommer man när SJ tycker att man ska, inte alltid enligt tidtabell.
    Radioklippet ger mig små gröna utslag. Den som kommer försent ger inte mig tid, jag förlorar tid.

    Jag är tidsoptimist, men kommer nästan alltid i tid. (Hur påverkar det statistiken?)

  39. Christine i Frankrike

    1. Ingår punktlighet i livskunskaperna som skoknytning och nässnytning?
    Det tycker jag faktiskt. Här i Fr säger man: “la ponctualité est la politesse des rois”. Pà storebrors gymnasium är det nolltolerans för förseningar dvs efter en minut fàr eleven inte gà in i klassen. Storebror har blivit mycket punkligt…. sà det finns nog hopp.

    2. Är punktlighet en genetisk fråga och hur viktigt är det i så fall att komma i tid eftersom alla som kommer för sent verkar överleva generation efter generation trots evolutionsteorierna?
    Antar att opunktlighet inte är en dödlig àkomma, sàsom oartighet…

    3. Det tar tid att komma i tid. Men det är väl ok?
    Fast tid är bara matematik, det räcker att kunna räkna 🙂

  40. @Christine i Frankrike: Vilka snygga nöd-ån (nöd-å:n?)! Jag ska genast tipsa mig närstående personer i förskingringen.

  41. Christine i Frankrike

    Gör sà gott det gàr med mina franska bokstäver. Det finns säkert äkta svenska àn gömda i en funktion i min mac . Punktlig och lat är jag (med punktproblem)

  42. Christer

    Hm.
    Undrar om det går att få ett å genom att skriva å direkt i kommentarfältet?

  43. Christer

    Ja kolla, det gick!
    Skriv aring med & före och ; efter. Lite jobbigt med sju tecken i stället för ett, men det går.

  44. Åhåååå.

    Men Christine i Frankrike — du har ju Mac: tryck alt +shift och sedan på tangenterna [ ‘ ; på det engelska tangentbordet så kan du skriva “räksmörgås” hela långa dagen!

  45. πano

    (Jag leker bara lite med tangenterna.)

  46. Christine, det är också enkelt att bara kopiera åäö från någon annans text – det har jag tillämpad när jag varit i förskingringen och varit hänvisad till anglosaxiska tangentbord.

  47. Christer

    Aha, man använder samma kortkommando för att byta inmatningsspråk på Mac som i Windows, tydligen.
    Men det stavas skift.

  48. Haha, piano!!
    @Bokfrossaren, en tidsoptimist adderar till gruppen som inte är punktligt födda. (Själv var jag bara två veckor försenad)

  49. Måste föja upp dagens dubbelkommentartrend och påpeka att jag inte har långtråkigt på jobbet. Jag är bara hälsosamt ofokuserad. NU ska jag snöa in i nästa inlägg.

  50. Christine i Frankrike

    Tack för ert engagemang i mina punktproblem – debatten om punktlighet spàrade ur.. .jag brukar klippaklistra när jag har ett å-behov (<<titta!).
    (Skriver på franskt tangentbord på maccen)

  51. Då blir ju jag nyfiken: utländska tangentbord som inte har å, ä och ö — vad har de på de tangenterna? c med cedilj?

  52. Christine i Frankrike

    Vi har det här i stället: é è à ç ù € m.m

  53. 1. Ja. Jag gillar att komma i tid och jag tycker att det är viktigt att komma i tid till sådant som har en fast tidpunkt som start. Är det samma tidpunkt varje gång gillar jag det ännu mer.
    2. Jag tror inte att det är avgörande för överlevnaden. Men irritationen när man för hundrade gången kommer in 30 minuter efter överenskommen tid på utvecklingssamtal, läkarbesök, kiropraktorbesök mm., är nog inte nyttig.
    3. Det tar tid, men vi har väl tid? I min familj handlar det oftast om futtiga 10 minuter, så numera går jag upp 10 minuter tidigare och pratar upp folk, för det har jag tid med. Det blir mindre stress och 9-åringen slipper förseningsanmälningar (som visserligen skickas till mig och jag bryr mig verkligen inte om dem, det går ju inte att förvänta sig att en 9-åring ska komma ihåg att komma i tid VARJE DAG).

  54. Christer

    Yngste sonen har haft oturen att hamna i en väldigt stökig klass med många “impulsstyrda” barn. Där har de börjat låsa dörren när första lektionen har börjat på morgonen, för klassen kan inte komma till ro och börja skoldagen när det dräller in folk i efterhand. Kommer man för sent får man vänta tio minuter tills samlingen är klar.
    En del kanske tycker det är lite väl hårt i ettan, men dels hjälper det till att göra klassen lugnare, dels är det som Lotten påpekar framför allt föräldrarnas dåliga planering som gör att barnen kommer sent.
    Bra, tycker jag.

  55. Lo

    Helge Zimdahl, som ritade arkitektskolan på Chalmers ritade in förseningsdörrar i aulorna. Det är så jobbigt för föreläsarna om det dräller in folk under pågående lektion, så det är bättre om de kan smyga in längst upp istället.

  56. Lo

    Jag skulle inte alls ha tryckt på skicka, för nu kom jag på att jag faktiskt inte alls vet om det var just Helge Zimdahl som ritade….

  57. Men nu kan vi ju alla googla, Lo!

  58. Lo

    Puh. Det var Zimdahl. Men det var verkligen inte lättgooglat – orden “arkitekt” och “Chalmers” gav många träffar…

  59. Jag är urusel på punktlighet fast jag ALLTID försöker och har blivit bättre med åren. Tycker självklart att det är ouppfostrat att låta andra vänta och får ångest även om jag bara är några minuter sen.

    Å andra sidan blir jag sällan störd av att behöva vänta på andra (om de inte gör så att man missar tåget eller nåt sånt dumt). Passar på att läsa eller liknande och ser det som bonustid.

    Innerst inne tycker jag (kanske som den där Anna K-J som jag inte har lyssnat på, bara läst vad ni har skrivit) att det vore skönare att leva i en kultur där man inte räknar minutrar och sekunder. Det finns helt fungerande samhällen idag där man stämmer träff “i solnedgången” eller “mitt på dagen” eller “om en stund”, och det funkar hur bra som helst.

    Vi som är dåliga på att passa tider kanske levde vårt näst senaste liv i en sån kultur?

  60. Vad jobbigt. Läste “pungtlighet”. Sen tappade jag koncentrationen med föreställningar om armbandsklockor runt saker och ting.
    Verkligen inte ditt fel!
    Jag ska göra om. Göra rätt. Dicilpinerat, på gränsen till pungtligt.
    Mvh

  61. Tänk om man — som ett intressant experiment — skulle skriva en hel text med ord som är lätta att läsa fel. Eller en hel, väldigt svårläst roman! Och när man kommer till slutet vet man liksom inte vad man har läst! Pungtlighet eller filåflingor kan den heta!

    Japp, jag hade blivit invald i Akademien på studs.

  62. Christine i Frankrike

    den roman finns redan: Ulysses av James Joyce
    Extremt svàrläst och baserad pà punktlighet eftersom handlingen sker mellan kl 8 och kl 3. Jag gav upp ganska snabbt och vet inte vad jag läste egentligen.

  63. Tillhör JIT-maffian, med viss dragning till sistasekunden eller två minuter försent. Inte alltid, men till exempel till middagsbjudningar och andra träffar hos folk man känner. När jag bodde i Skåne var jag känd som “nu är Annika här, då är alla på plats”. Vilket fick mig att tro att jag alltid var sen, men egentligen var jag JIT och alla andra var tidiga.
    Sen flyttade jag till Saltsjöbaden och där är det VÄLDIGT ofint att komma för tidigt. Mycket bättre och artigare att komma en kvart efter utsatt tid. Vilket himmelrike – plötsligt är det jag som kommer först väldigt ofta! (Vilket kanske är helt fel när jag tänker efter – så oartigt av mig, liksom… men aldrig kommer jag före utsatt tid!)

    Till möten och kurser och annat som involverar människor som jag inte känner, eller som ägnar sin arbetstid åt det som är bokat, är jag mycket noga med att vara i tid. Och kanske i god tid rent av, när jag hinner det.

    När dottern började i skolan var det också många som kom försent, och jag var så förbluffad. Kan inte minnas att det konstant var flera som kom försent när jag gick i skolan. Några strulputtar ibland, men min minnesbild är att det verkligen var ett undantag. Men nu verkar det vara regel, och väldigt många som inte passar tider. I lågstadiet var det inte så mycket att göra åt, där släpptes alla in, men nu på högstadiet låser de dörrarna när lektionerna börjar så då får eleverna vänta utanför och får frånvaroanmärkning. Vilket kanske ger önskad effekt – men också kan vara lite orättvist när någon som alltid kommer i tid, en enda gång missat bussen och sen inte får komma in utan sitta utanför och vänta i 40 minuter… Dottern var gråtfärdig när hon på detta sätt missade en slöjdlektion, för den kan man ju verkligen inte ta igen hemma sedan.

  64. Äh, glömde ju om det var en genetisk fråga och om det är nån vits att anstränga sig när senkommarna ändå klarar sig. Ja, genetiken spelar nog in en del. Min exman är dyslektiker och har som en följd av detta mycket svårt att uppskatta tidsåtgång och tidsintervaller. Jag är galet morgontrött, så morgontidiga möten är verkligen ansträngande för mig att komma i tid till. Men jag tror också att miljön spelar roll – har man föräldrar som inpräntar i en att det är vitkigt att hålla tiden så är man antagligen mer benägen att göra det. Även om genetiken sen sätter fälleben.

    Men visst är det lite orättvist att det inte verkar löna sig heller. Eller gör det det? Finns det vetenskapliga undersökningar som visar att man inte missgynnas av att inte hålla tider? Kanske beror på hur man är när man väl kommer fram. Supertrevliga vänner som alltid kommer försent gillar man ju ändå, och lär sig att de kommer försent. Kollegor som gör ett kanonjobb men har svårt med mötestider kanske är lite irriterande just när man väntar, men kan sen kompensera under övrig tid. Men en senkommare som dessutom är tradig, lat och inkompetent försöker man nog till sist stryka från inbjudningslistorna.

    Och på C svarar jag JA. Det tar tid att komma i tid. Men det kan vara ok, tycker jag, om det är viktiga/roliga saker man måste planera för att komma i tid till.

  65. Nämen är du här och slarvar i ett gammalt inlägg, Citronanka! (Ingen fara — jag ser ju även om du är sen. Höhöhö.)

    Det här med att inte komma i tid till skolan undrar jag alltmer över. I en klass med tre ADHD-diagnoser (som kommer i tid!) undrar jag hur det egentligen är tänkt när de sena barnen ramlar in och avbryter det som ju skulle har påbörjats i lugn och ro …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.