Hoppa till innehåll

Kulturfyra om sagor och ett avhugget huvud

Jag sitter fast i vinkelvolten för att jag vill be er att alla anmäla er till Kunskapståget i Stockholm nästa vecka, men jag vill inte blogga om att ni ska anmäla er till Kunskapståget i Stockholm nästa vecka eftersom jag liksom har svårt att göra reklam för mig själv, särskilt när det gäller evenemang i egen regi, som ju Kunskapståget i Stockholm nästa vecka är. Sa jag att det handlar om Kunskapståget i Stockholm nästa vecka?

Därför hoppar jag raskt över den delen och på sagotåget istället. Det handlar om Kulturfyran:

1. Vilken saga är den första du minns att du hört?
Det minns jag inte.

Men så trist kan man inte på några villkor svara, för vad är då poängen med att över huvud taget svara? I sådana här fall kan man 1) hitta på något 2) svara på något helt annat. Alltså svarar jag på en helt annan fråga som jag döper till 1b:

Vilken är din favoritsaga?
Det är absolut ”Det svarta skrinet och det röda” – en svensk folksaga som är lång som ett ösregn och har sensmoralen att om du är elak, snål, dum eller styvmor, brinner du upp för dina synders skull.

 Jenny Nyströms teckning av flickan som säger fuck you till hela världen.

2. Om du är barnvakt och när barnen ska somna blir ombedd att berätta en saga: vilken saga berättar du då?
Jag berättar denna:

Det var en gång en elefant som var ute och gick. Han hade en konstig, hög hatt på sig som hela tiden trillade av eftersom elefantens huvud inte är gjort för hattar utan mer för att dansa logdans på. Plötsligt mötte elefanten en myra.
– Hej Myra.
– Hej Elefant.
– Vad gör du idag då?
– Jag är på väg till igenkotten långt därborta i taggbusken, men det är så fasligt svårt att gå i de här pumpsen .
– Jag förstår. Vill du åka på mitt huvud? Du kan få hålla i hatten så att den inte trillar av.
– Ja! Hurra!

Och så gick de två mot taggbusken. Men mitt i vägen stod plötsligt en arg anka.

(Ja, sedan fortsätter sagan. Djuren och deras humör eller sysslor varierar från dag till dag och inte en enda gång har vi kommit till slutet. Logdans, pumps och andra krångliga vuxenord skapar nyttiga förklaringspauser.)

3. Vilken sagofigur skulle du vilja vara?
Gunnar i Njáls saga. Inte för att få bli fredlös och dödad utan för att få träffa Njál och slåss lite. Jag har aldrig slagits, nämligen.

4. Har du någonsin hittat på en egen saga? Vad handlade den om i så fall?
Se svaret på fråga 2.

Men min mest framgångsrika saga skrev och ritade jag när jag hade påssjuka den varma sommaren 1975. Den handlade om ”Föräldrarna Plopp”, som hade tio barn som föddes genom att växa som äpplen på ett väldigt speciellt träd. De hade alla namn som passade med respektive barns kynne och var klart inspirerad av Barbapapa-familjen. ”Framgången” består i att en på Sveriges Radio anställd kvinna sa till mig att den var mycket bra och att jag borde bli författare. Det sades 1976 och jag lever förstås fortfarande på berömmet och räknar det som en framgång.

Apropå det. Har ni läst Bröderna Grimms saga ”Äppleträdet” om kvinnan som slog huvudet av sin styvson och lurade sin dotter att det var hennes fel och sedan fick pappan att ovetande äta upp sonen? Det kan man kalla saga, det.

Bröderna Grimms barn- och folksagor, tryckt 1860. (Boken köptes när Akademiska Föreningen i Lund sålde ut sitt bibliotek.)
Share
Publicerat iBloggen

13 kommentarer

  1. Ännu en plötslig insikt:
    Att blogga är som att handla på Ikea: hur mycket jag än försöker hålla igen på pengarna (=antalet tecken), blir det ändå svindyrt (jättelångt) i slutänden.

    Kanske ska jag acceptera detta faktum nu och sluta kämpa emot? Eller kanske bara skriva 140 tecken i stöten?

    (Snacka om att inte ha vettiga problem att fokusera på.)

  2. Den elefantsagan vill jag höra live. Jag får skaffa barnbarn eller något:)

  3. Jacob och Wilhelm hette de! Får jag medalj nu?

  4. Bokfrossaren

    Både IKEA och vi behöver överleva, och som bekant lever inte människan av bröd alena.

    Fortsätt att slösa, åtminstone med bokstäverna. De som tycker du skriver för långt får sluta läsa och skylla sig själv för alla klokheter som går dem förbi.

  5. Bröderna Grym, i sanning.

    Det finns en hel del forskning om de gamla ruggiga folksagornas terapeutiska funktion i ett repressivt samhälle.

  6. Var det möjligen Qui Nyström som var radiokvinnan?

    För alla som behöver en lite tankepaus rekommenderar jag ett besök här.

    flitigna tycker wv att vi ska vara.

  7. Åh! Kolla på Niklas länk, pippin bygger bo i elgitarren!

  8. Nej, det var inte Qui Nyström … men vad tusan hette hon?

    Måste kolla med mamma.

    Psst förresten, Bokfrossaren. Jag lyder dig så gärna så.

  9. Vatten-Sanna

    Jag har faktiskt skrivit en uppsats om just bröderna Grimms sagor och deras eventuella uppfostrande/terapeutiska funktion och hur det går att följa samhällsförändringar i de olika bearbetningar som gjorts. Mycket intressant, men inga avhuggna huvuden, bara uppätna organ.

  10. Ullah

    Jag minns också din favoritsaga, och tyckte också den var bra. Men jag tyckte ännu mer om Prins Hatt under jorden.

  11. Tiila

    Och jag vill bara säga att alla som inte anmäler sig till Kunskapståget missar något och får skylla sig själva!

  12. Agneta

    Blandade kommentarer om sagor.

    Den första saga jag minns att jag hörde via stenkaka var »Pojken som åt i kapp med jätten«.

    Den första bok jag lånade i första klass hette »Figge eskimåtroll«.

    Folksagan »Prins Hatt under jorden« gillade jag – men den läste jag själv. Ingivk i någon av Barnbibliotekets Sagas alla böcker som jag lånade på biblioteket.

    Sampo Lappelill av Zacharias Topelius minns jag att min pappa läste för oss. Mamma högläste gärna eftermiddagar om årstid eller dagens väder inte lockade oss till utelekar, ibland ur en bok betitlad "Skymningssagor".

    Jag är uppvuxen i barnkammare tillsammans med tre syskon. När storasyster var omkring elva och halvt år fick hon eget rum. Då var jag nästan åtta år, min bror närmade sig sex och ett halvt och lillasyster Lillan var fem. I vår familj rådde regeln att barn skulle ligga i sina sängar och lamporna vara släckta kl 19 på vardagar. Vi var inte helt trötta så dags, så i väntan på John Blund berättade jag en fortsättningsberättelse terminsvardagar under flera år för mina två småsyskon. Den hade det tjusiga namnet »Amerikansket och Spritköket«. Det var två olika stora byggnadskomplex som hette så. Amerikansket var ett hörnhus på fem våningar i mörkrött tegel och med en del tinnar och torn, Spritköket var ett tvåvånings vitputsat gårdshus. I de två husen med deras olika invånare och på gården mellan dem KUNDE ALLTING AV ALLA DE SLAG INTRÄFFA.

    Varje kväll bad småsyskonen »Snälla Agneta berätta om Amerikansket …« Då frågade jag hur långt de hade hört kvällen innan och det var ju aldrig lika länge som jag hade berättat i barnkammarmörkret, så jag tog vid där den som somnat först slutat lyssna och berättade rakt ut i mörkret ända tills John Blund även fick mig på fall.

  13. Tack, Agneta, för att du använder kommentatorsbåset som din egen blogg! Det är så trevligt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.