Högt uppe från husets andra våning ser jag en uppfinning som utvecklas i trädgården. Det är Nioåringen (som har klättrat i bloggen förut) och Tolvåringen som far omkring i det kala äppelträdet. Från trädet går en … planka? En rutschbana? Ett rör?
*) Cool, inititerad uppdatering efter en kommentar:
”Nu vill jag inte förstöra stämningen så här på fredagen, men föremålet som lutar mot trädet är en hängränna. Det finns stuprör och hängrännor, men icke stuprännor.”
Tack, Pribus!
– Är det tungt?
– Nejdå, 40 kg böcker tar jag med lillfingret.
– Är 150 lådor med böcker normalt?
– Ja, så här ser det ut i alla hem.
– Ska jag öppna dörren åt dig?
– Nejdå, jag har superkrafter och går rakt genom den bara.
Och inget kaffe kokar jag åt dem heller.
Vi bor alltså kvar hemma hos Bästisgrannen. Visserligen är vi ju vana vid trång samvaro eftersom de bodde i vårt hus för tre år sedan. Men jag tror att vi är störigare än de, eftersom vi
- är sju personer
- har tonåringar som äter som Gargantua
- gör skidbacke på osten
- gör kratrar i smöret
- lägger tandborstar på spisen/i kylen/under tv:n
- inte kan vara tysta.
Felåt, liksom.
____________
Uppdatering: Cecilia N kom med det fullständigt självklara namnet på barnens uppfinning – äppelbanan.
