Nioåringen här hemma ska på skolresa, och det planeras minutiöst i klassen. Några föräldrar är nervösa som asplöv medan andra inte ens har fattat att det hela ska ske i övermorgon. Vissa kräver garanti för att tjejerna inte ska behöva sova i samma rum som killarna, åter andra rycker på axlarna och minns hur obrydd man var som nioåring.
Jag tycker faktiskt att man kan ta det hela lite på en höft och improvisera sig fram, men så är jag inte heller ett under av planering och ordning. Eller curling.
Exempel: idag (håll i er) fick Nioåringen och Sexåringen vara sjuka hemma … ensamma i fem timmar.
Det gick helt enkelt inte att ordna på något annat sätt. En har ögoninflammation, den andra har öroninflammation. Bästisgrannen och Skotten jobbar, Den djefla mannen är i Schweiz och så är det med den saken. Och vet ni vad som hände?
Ingenting. Allt gick bra. Huset brann inte ner, ingen bov ringde på dörren, barnen var vänner hela tiden och satt tillsammans och målade med vattenfärger vid köksbordet när jag kom hem. (Med andan i halsen och dåligt samvete upp över öronen. Helt i onödan.)
Tillbaka till skolresetemat, för jag minns min egen första – till Vassijaure i femman. Vi bodde huller om buller på vandrarhemmet som utan avspärrningar låg bara ett par meter från järnvägen, där malmtågen dundrade förbi ett par gånger per dag. Ledarna lärde oss hur man kunde lägga småpengar på spåren som när tåget hade kört över dem blev platta som oblat. Jag kan förstås här och nu göra en lista på hur ohyggligt olämpligt detta agerande var och är och får väl hoppas att alla ni som läser här har åldern inne när det gäller sådan här barnförbjuden information.
Två bilder från just denna resa:
Lollo kollar in platta pengar. Observera avståndet till järnvägsspåren under lek och gamman. (Man kan klicka på bilden för att få den större, men den platta pengen syns inte då heller.)Ett år senare åkte vi till Ammarnäs, där föremålet för min kärlek försvann med okända tjejer och enligt ryktet – som han själv såg till att sprida – bastade med dem. Ack, hur stor var inte min besvikelse. (Fast Maggan, som han var ihop med, gjorde slut eftersom hon inte var medbjuden till bastun. Så jag förlät honom.)
Mina fem barn är idag 6–17 år och jag klipper av navelsträngar på löpande band eftersom de utan mig åker utomlands, tar tåget till andra städer, åker buss till stan, cyklar till främmande bostadsområden, går hem till nya kompisar och på det hela taget växer. De plattar tydligen inte pengar och bastar inte med okända kompisar utan gör helt andra saker.
Det enda krav jag har på dem är att de ska komma hem levande, varför jag tycker att det där med hjälm i bilen – det är väl inte en så himla dum idé egentligen?
27 kommentarer