Hoppa till innehåll

Månad: maj 2009

Besvikelser

Om jag blickar bakåt, är de minnesvärda besvikelserna i mitt liv så fjuttiga och fåniga att jag borde ställa mig i skamvrån med dumstrut på huvudet och clownskor på fötterna. (Vid närmare eftertanke försvårar dessa skor ståendet just i vrån. Man får liksom bli inåtfotad i en rät vinkel.)

  • Jag blev inte framröstad som lucia i fyran. Helt rätt, jag blev ju det i trean – inte ska man vara lucia två år i rad! Dessutom kom jag i trean av mig mitt i dikten och var tvungen att läsa i fusklappen som jag hade i handflatan.
  • Jag fick 4+ och inte 5 i betyg på en uppsats på höstterminen i ettan på gymnasiet. Skandal! ropade jag och sprang hem och grät. Och kom på att jag skulle skriva bättre nästa gång.
  • Jag fick inte stipendium för att åka till USA och läsa på high school. Jag föll ihop i en hulkande hög tills jag tio minuter senare fick reda på att jag hade förstått fel: jag hade visst fått ett stipendium, men värdfamiljen hade trott att jag skulle vara barnflicka och hade ångrat sig. Jag fick bara en annan värdfamilj så blev allt så bra så.
  • Jag hamnade i Idrottssektionen under Lundakarnevalen 1986 när allt jag ville var att stå på scen. Fem timmar senare visade det sig att jag hade fått plats på Nisses Stugas scen, som sedermera blev ”Karnevalens bästa attraktion”.
  • Jag blev i juli 1988 inte anställd på Nationalencyklopedin. Istället blev jag i augusti 1988 anställd på Nationalencyklopedin.
  • Jag fick missfall två gånger och trodde att livet var slut. Sedan födde jag fem barn.
  • Jag fick kicken som kåsör på Sydsvenskan. Och kom på att man ju kan blogga istället, vilket jag älskar.

Ni ser? Det ordnar sig! Nej förresten:

Malena Ernman, som ska försöka gå vidare till ESC-finalen i kvällens deluttagning, måste ha blivit besviken när hon i veckor hade förberett sig på att framträda på Idrottsgalan och tio minuter före entrén fick veta att det inte skulle bli något eftersom ”tiden hade tagit slut”. Så här såg det ut 2008:


Eftersom jag tycker att hon är synnerligen cool, tuff, duktig och dessutom rolig, är hon värd lite tröst. I form av ännu mer publicitet. I give you: Malena Erman!

Malena Ernman med det som skulle ha sjungits på Idrottsgalan 2009: ”Baksidan av Christian Olssons lår – elegi över ett förlorat idrottsår”. Maestro: Bengt Åke Lundin. (Källa.)

Uppdatering:
Texten finns i kommentatorsbåset.

Share
27 kommentarer

Bilparkerare Bergman

Om man som jag kör en gammal traktor till bil (Volvo kombi från 1987), parkerar man inte på en femöring. Däremot svänger bilen lätt på en femöring – svängradien är fantastisk.

Om man som jag bor relativt nära järnvägsstationen, cyklar man dit även om det tar 16 minuter och man sedan dryper av svett eftersom cykeln är tillverkad av någon som har stoppat in extra motstånd i alla kullager.

Om man som jag släpar på 25 kg böcker till alla föreläsningar, får man ibland faktiskt bita i det sura kunskapsäpplet och i alla fall ta bilen till stationen och riskera att jakten på den lagom stora parkeringsplatsen tar ett tag. (Detta har jag varit med om förut.)

Det gick sådär idag.

Jag klämde in bilen med skohorn, spett och femton korrigeringar fram och tillbaka mellan två bilar eftersom den till vänster hade parkerat snett och jag kommer säkerligen att få en arg lapp av bilen till höger. Jag har lagt tre kronor för lite i parkeringsautomaten och om kommunens lapplisor är riktigt snabba kommer de att lappa bilen precis när jag ikväll kommer älgande från tåget. Dessutom upptäckte jag att det är yttepyttelite luft i höger framdäck. Lapplisan kommer alltså att tro att bilen är en övergiven sopstation eftersom den dessutom är full av kartongåtervinning.

Observera att det har funnits ett streck där. Ni ser? Grrr.

Tror ni att ägaren av bilen till vänster hade lite bråttom? Tror ni att jag råkade gnida av mig mot båda bilarna och nu är smutsdammig både fram och bak? Tror ni att det är ok att skylla allt i hela världen på förkylningen from hell som har gjort mig halvdöd av kastrullock för öronen?

Share
9 kommentarer

Äras den som äras bör

Bloggessensen hickade till av förtjusning när blivande ständige sekreteraren Peter Englund röt till för drygt en månad sedan:

”Nådd av nyheten att religionsvetaren Mattias Gardell fått Jan Myrdals nyinstiftade Leninpris vill inte jag vara sämre.

Det pris som jag nu instiftat heter Pol Pot-priset. Juryn består av undertecknad samt mina två katter. [—] Även nästa år kommer Pol Pot-priset att tillfalla Mattias Gardell, förutsatt att det inte dyker upp någon akademiker som är än mer naiv och historielös, men det förefaller osannolikt.”

Igår skrev Staffan Heimerson i Aftonbladet:

”Därför log jag, när jag såg notisen, att Jan Myrdalsällskapet (ett sådant finns tydligen) instiftat Leninpriset. Uppkallat alltså efter en utpräglat mordisk skurk. Ordföranden i sällskapet, Cecilia Cervin medgav uppriktigt: ’I första hand är det meningen att få människor att haja till.’

Och hajar till gör vi. Lystet väntar jag därför nu på den förening som – den dåliga smakens anda – utlyser Hitlers hederspris, Stora Pol Potutmärkelsen, Mussolini-medaljen och Idi Amin-stipendiet.”

Har Heimerson googlat på ”pol pot leninpriset” och hittat Peter Englunds blogg som första träff och samplat lite bara? Eller har han kommit på samma idé och inte googlat för att kolla om någon annan var före?

Hur som helst är det irriterande. Det kliar i mig å Peter Englunds vägnar.

Share
8 kommentarer

Slitna ord och uttryck?

Det fanns en tid när jag hade för vana att avsluta blogginlägg med ett enkelt Häpp! Jag tyckte då verkligen att det var ett häppigt inlägg och att ”vad var det jag sa” var för snorkigt när jag egentligen bara ville vara lite tummarna-upp-käck. Matildas fikarum röt barskt att det där fick jag minsann sluta med.

Men nu är jag fast i gah- och mäh-träsket.

Gah!

Mäh!

Aldrig får man vara riktigt nöjd. Jag tycker att gah och mäh på ett perfekt sätt illustrerar vad jag (allför ofta) vill säga – men det har gått inflation i orden och … alla tolkar ju dem inte som jag. Ergo: jag måste ransonera dem.

Andra fastnar i ett överdrivet användande av ordet briljant, vilket får mig att rysa. Åter andra anammar (engelska) uttryck som låter så himla mycket coolare än motsvarande svenska. Ska vi testa?

I tell you
Förstår du, jag menar verkligen det här, därmed basta och så det så.

… is da shit
… är verkligen jättetoppen, fast på ett coolt sätt som jag har kommit på själv.

coolt
Jag skriver visserligen coolt, fast det ska läsas ironiskt för jag är mycket häftigare än det ordet.

note to self
Kom-ihåg till mig själv, fast inte på riktigt utan bara på kul för egentligen har jag stenkoll.

pun intended
OBS! Såg ni? Jag var nu jätterolig – och det till och med med flit!

pun not intended.
Visst var jag rolig nu, fast på ett kanske lite olämpligt sätt? Bli inte arga, det var inte meningen att reta någon, jag lovar.

FAIL [fääääääjl]
Jag är 14 år och fiskar efter beröm genom att stämpla detta ord på mig själv. (Fjortonåringen här hemma håller inte med mig och kallar mig ett failure för att jag har fattat fel.)

back in the day
Förut, när solen sken och allt var mycket bättre.

japp, those were the days, really
Det var inte alls bättre förr och solen sken bara ibland och det vet du lika väl som jag.

helt random
Alldeles utan planering eller eftertanke, bara så där liksom spontant.

D’oh!
Men åh! Fattaruväl! Och Simpsons regerar!

Oh, the irony.
Så himla typiskt alltså.

contradiction in terms
Det här går bara inte ihop, inte ens på det här relativt intellektuella planet.

ergo
Alltså jag har förstått nu och det är så här vi måste lösa problemet och ni som inte kan latin får väl helt enkelt slå upp vad jag menar.

Har ni fler exempel? (Man måste inte vara irriterad på dem eller be om ransonering – det räcker med att bara ha lagt märke till dem.)

Share
59 kommentarer

Snedstreckens varande eller inte

Det kom en fråga. (Det kommer faktiskt många frågor, men vi är bara lite vårsega. Nu ska vi ta oss i kragen.)

Hej!

Har nästan blivit osams med maken till min kollega. Har för mig att jag lärt mig att ordet eller även kan ha betydelsen och. Minns även att det var helt självklart att man aldrig behövde skriva och/eller i sina texter, utan bara eller.

Hur jag än funderar, kommer jag inte på något bra exempel så att han blir tyst.
Han bara krånglar med ”… om du frågar om jag vill ha ett äpple eller ett päron, höhö, menar du att jag får båda …”

Hjälp!

/K. i Örnsköldsvik

Vad lattjo, att bli osams med maken till en kollega över ord! (”Maken till kollega” låter bara det väldigt roligt.) Maken till kollegan har rätt: eller kan inte betyda och. Det som förvirrar kanske är det myckna användandet av snedstreck som i och/eller.

Men nu kan det sägas. Jag hyser en aversion mot snedstreck. Lika mycket som jag älskar semikolon, tycker jag illa om snedstreck – eller som många säger: slash.

Snedstreck kan nämligen betyda

Det finns säkert fler betydelser – stoppar man in ett snedstreck i en smiley, kan det väl tolkas som både hatten på sniskan och en men-åh-vaddå-mun.

Jag fick en gång ett mejl med ärendemeningen ”Utbildning/Kurs”.

Jaha. Hm. Va?

  • Utbildning och kurs?
  • Utbildning eller kurs?
  • Både utbildning och kurs?
  • Utbildning i en kurs?
  • Kursutbildning?

Här, resonerar jag, handlar det om att den som skrev inte riktigt visste vilket ord som var lämpligast och därför garderade sig med båda. Är det en utbildning eller en kurs och – för böveln – vad är det i så fall för skillnad på en utbildning och en kurs?

Nu till ”och/eller”. Det jag rekommenderar är att man undviker snedstrecket och funderar ut vad det egentligen är man vill ha sagt. Alltså: skriv inte ”och/eller” utan tänk efter om du menar och eller eller. För läsarens skull.

Allmän rekommendation!
När du har skrivit ett snedstreck: lyft blicken, titta ut genom fönstret, tänk lite på det du ser och titta ner på texten igen och säg högt vad du egentligen menade med det där snedstrecket. Och skriv det ordet istället. (Naturligtvis behöver du inte radera snedstrecken i solklara fall som km/h.)

Kolla, här kommer ett användbart snedstreck:

/Lotten Bergman

Share
11 kommentarer

Jag är egentligen av fin familj, förstår ni

Nu ska vi resa lite i tiden.

Prosten i 45-årsåldern, prostinnan i 20-årsåldern.

Här ser ni min mormors farfar och farmor: prosten Jakob Albert Englund och hans maka, prostinnan Elisabeth Karolina Englund. Typ fett länge sedan. (Jag försöker verkligen att bli en patetisk mamma som slänger sig med tonårslingot.)

Prostinnan ser redan ut att vara tandlös och prosten har köpt sig ett sjangdåbelt löshår som han ibland ersatte med en käck kalott (som ses på en bild längre ner).

Kuriosa:
Mamma har dessa två bilder hemma hos sig. ”Kan du skicka kopior till mig?” sa jag lättvindigt eftersom det är lätt som en plätt i dessa digitala dagar. Sedan gick tiden eftersom mamma

  • fotograferade bilderna
  • väntade tills kameran var full
  • gick till en framkallningsbutik
  • fick bilderna framkallade
  • gick till butiken och hämtade ut bilderna
  • skickade bilderna till mig i ett kuvert.

The times they are a-changin’.

Prostinnan Elisabeth Karolina var enda barnet till häradsskrivare Kristian Westén, som dog när Elisabeth Karolina bara var 12 år. Hennes mamma hette Hedvig Maria Klockhoff – som enligt släktpappren dog knall och fall av syndigt leverne. ”Död av åskan på Själevads marknadsplats.”

Min mammas släkt är full av dessa häftiga namn – Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius. Släktbanden är borta nu, liksom pengarna som hängde på namnen. Ah well. (Förbaskade Kreuger.)

Men (det gäller att hänga upp sig på viktiga detaljer) vad är då en häradsskrivare? Jo ”den som var ansvarig för den lokala skatteuppbörden”. Nämen se på fan! Jag har i min släkt inte bara haft fina namn och pengar utan även folk med ordningssinne.

The times they are really a-changin’.

Prostgården i Nederluleås församling i Gammelstad. Lägg märke till buskarna som skymmer halva huset – jag tror att det är ett medvetet, stilistiskt drag.

De tu där uppe – Jakob Albert (1823–1914) och Elisabeth Karolina (1831–1921) – fick sex barn i prostgården i Gammelstad, varav fem dog före sina föräldrar. Någon dog nästan nyfödd, andra drabbades av tuberkulos före tioårsåldern, åter andra blev schizofrena och dog på hospital i strax efter tonåren. Min mamma berättar:

”Efter allt detta trodde nog inte prästfrun på den gode Guden och stal utan att tveka ur kyrkkassan.”

För det var vad som hände. Kollekten och kyrkkassan sinade och skyldig var ingen annan än prostinnan. Man tror att det var ett av barnen som hade ”råkat i olycka” och behövde penningar. Efter att detta uppdagats, bodde Jakob Albert och Elisabeth Karolina i varsin ände av prästgården resten av livet.

Det var ju trist, för de blev båda två 90 år.

(Fina gener jag har, jag som gärna ser att min snarkande djefla man ibland sover i en annan ände av huset. The times they are maybe not a-changinso much.)

Prosten i kalott håller här – utan sin tjuv till hustru – litterär soaré för domprosten Wester (stående), pastor Lundblad (sittande bakom kakfatet), deras hustrur och två av von Essen-kusinerna. Lägg gärna märke till kaffebordet som skymmer halva församlingen – jag tror att det är ett medvetet, stilistiskt drag.
Inte Krösa-Maja, nej.

Här på bilden står prostinnan 1908 som blott 77-åring. Ja, tandlös i huckle (låter ju som en maträtt), med en åbroddsbukett i handen. Att jag vet att det är just åbrodd beror på att det står så antecknat i fotoalbumet där alla bilder är hisnande gamla.

Tydligen användes åbrodd som skydd mot löss, ormar och onda makter, som alltså sorterades in i samma kategori. Växten ingick ofta i kyrkbuketten eller ”kryddkvasten”, som man hade med sig till kyrkan. Inte som prydnad eller gåva utan som uppåttjack: för att sniffa på under alla tråkiga predikningar. Som ju prostinnans malande man – min mormors farfar – höll .

Den som tog de tre nedre bilderna var det enda barnet som hann bli gammalt: Ade, min mammas morfar – och mamma har fortfarande kvar kameran, en jättestor bälgkamera! (Ade har jag skrivit om tidigare.)

Det är här, längst ner, som man brukar reflektera över tidens tand och flykt samt jämföra devabättreförr med devakanskeannorlundaförr och dra paralleller mellan industriella och tekniska revolutioner.

Jag nöjer mig med: Tack, tack, tack för medicinsk forskning!

Share
36 kommentarer

Stoppa världen, jag är förkyld!

Här ligger jag (och min fot) hela dagen. Det blir bara stökigare och stökigare. (Den konstiga garderoben där borta är inte riktigt färdigbyggd eftersom jag bara har hållit på med den sedan sommaren 2007.)

Jag är inne på nionde dygnet som dunderförkyld och funderar på att anmäla mig till någon rekordinstans. Man skulle om inte annat kunna

  • väga snorpapperet
  • mäta nästippens rodnad
  • jämföra trumhinnornas buktningar och göra en graf
  • räkna hostningar per dygn.

Sedan kan man ju ställa de olika värdena i relation till varandra. Efter hur många gram utsnutet snor övergår näsans rodnad till skrapsår? Många frågor blire.

För första gången på 15,5 månader sjukskrev jag mig idag från radiosändningen. Vilket ju var hur frustrerande som helst. Det var precis som att sitta med kryckor på spelarbänken under en SM-final. (Som om jag skulle veta hur det känns.)

Alltså överöste jag den stackars programledaren med mejl under hela sändningen, skrev frågor som skulle kunna ställas till Christina Jutterström (som var i studion, fatta vad jag missade!), kommentarer om Albertus Pictor och information om personer som intervjuades ute på stan – som jag råkade känna.

Kan någon vara snäll och köpa en tvångströja till mig?

Uppdatering
Mobilen ringde. Från papperskorgen eftersom jag hade slängt den i senaste högen med snorpapper.

Bilden är inte arrangerad. Jag hann inte svara eftersom 1) jag har lock för öronen 2) allt därför får en lätt metallisk ton 3) jag inte förstod att ringningen verkligen var metallisk och kom från papperskorgen.
Share
18 kommentarer

Till alla som är trötta på att blogga (ibland)

Studiomannen (ojojoj så tokigt, nu länkar jag till honom fastän han nog inte vill blogga mer, tänk så det kan bli) har drabbats av bloggsvinspest, kombinerad med galopperande, galna grissjukan med bloggtwist:

Han orkar inte blogga.

Jag skrev dagbok mellan jag var 9 och 29 år. De sista fem åren var jag så upptagen med att vara yrkesquinna på Nationalencyklopedin att dagboksanteckningarna mest såg ut så här:

  • 25/3 1988 För tre månader sedan blev vi uppsagda från lägenheten på Skolgatan.
  • 31/5 Översvämning i köket.
  • 10/1 1990 Oj vad länge sedan! Vi har köpt en lägenhet för ruskiga 390 000. Räntan är uppe i 24 %.
  • 31/12 1991 Har inte skrivit sedan i september. Men allt är som vanligt. Är gravid förresten.
  • 2/10 1994 Har sålt lägenheten för 395 000. Köpt hus för ruskiga 600 000. Jag vill aldrig bliva stur.

Sedan slutade jag att skriva dagbok. För så är det ju – även om bloggar inte alls är dagböcker egentligen. Ibland skriver man mycket, ibland läser man mycket, ibland tränar man mycket, ibland reser man mycket. Och ibland inte. Och då är det bara att gooo with the floooow, gilla läget och acceptera.

Men om man nu vill skriva, men bara inte får till det? (Studiomannen vill inte.) Ja, då har jag några råd. Förstås. (Jag vill ju att alla i hela världen ska blogga alltid och hela tiden eftersom jag tror att gemene man och världen mår bra av bokstäver.)

1. Utsätt dig för något.
Det behöver inte vara en jordbävning eller ett brutet ben. Det kan räcka med att du tar bussen till stan istället för att cykla. Tänkbart resultat: ”Wow, en gubbe på bussen hade snus i öronen!”

2. Fundera inte på vad du ska skriva utan sätt dig bara vid datorn och knappa.
Detta funkar fantastiskt bra på mig. Jag inleder med:

”Prutt och fiiis vad trist väder. FIS kommer att för alltid få mig att tänka på Ingemar Stenmark. Vad är det som gör Björn Borg-trosor så himla poppis fastän de inte är skö…”.

Pang! Så sitter jag plötsligt och skriver om min mormors mamelucker och stryker allt ovidkommande i början. Om denna metod ska ha ett namn, väljer jag att kalla den ”Stationsvaktsvarianten”.

3. Läs på om något som är nytt för dig och gör en liten utredning i ämnet.
Det här tar förstås tid. Men det kanske är det som behövs för tillfället? AB vandrar runt i Stockholm och tar bilder på miljöer som hon har hittat gamla foton på, och så skriver hon.

4. Läs någon som sammanfattar snackisar i bloggvärlden.
Exempel: Bloggvärldsbloggen (som skrivs av Mymlan), Deeped, Knuff, Beta Alfa. Den här metoden funkar inte alls på mig.

Jag läser mycket intresserat texterna och lär mig en himla massa om Ipred, Piratpartiet, fildelning, politisk vinkling, Spotify, Twitterrykten och det senaste inom mobiltelefonitekniken. Sedan skriver jag i alla fall bara om mormors mamelucker.

5. Fotografera tv-skärmen, ta skärmdumpar av kvällspressen, googla fram en fånig bild.
Och filosofera och associera sedan fritt. Ni ser – man behöver inte ens lämna sängen, hemmet eller den tryggaste av vrår.

De två ytterligheterna i den här listan är alltså nr 1 och nr 5. Listan kan utan problem göras 22, 37 eller 101 punkter lång. This is just the beginning. I shall return. (Se där – kan man skriva ett helt blogginlägg som är vettigt fastän allt består av berömda citat?)

Men det allra, allra, allra bästa rådet från mig är att inte bry sig om statistik. Kolla inte hur många som läser. Räkna inte kommentarer. Skit i om ingen länkar.

Nu ska jag hes som en sköldpadda åka till Stockholm och föreläsa! (Det kan man säkert blogga om. Om inte annat kan jag ju råka trampa i hundbajs, träffa en tossig tant på tåget, missa tunnelbanan med två jävla sekunder och bli tvungen att – ve och fasa – få vänta på nästa i en hel minut. It’s a jungle out there.)

Share
45 kommentarer

Än en gång har jag tappat rösten

Man kan helt enkelt se det som att jag har fått mitt straff för att jag förvandlades till häxa. (Men det har jag i så fall fått förut också. Det är ett extremt effektivt straff.)

Dagen har tillbringats i ett basketsekretariat. Där kan man ju trycka på en mistlursliknande tuta så fort man vill något – sedan blev det förstås värre när jag som varande Harpo skulle förklara mig för domarna eller coacherna. Då tog jag fram mitt jag-är-hes-notisblock.

Vissa lappar användes oftare än andra:

”Jag kan inte prata. Det beror inte på okunskap utan på att jag är hes.”
”Hesheten har även satt sig på ögonen. Vem var det som fick foulen?”
”Faan.”
”Jaja, jag vet. Jag har skrivit sådana här protokoll sedan 1979.”
”Du behöver inte viska. Det är jag som har tappat rösten.”

 

Den lilla högen efter bara en match. (Det är inte mina vackra naglar där borta vid pennan.)

Jag avslutar genom att citera mig själv ur ett åtta år gammalt kåseri som handlar om hur jag är helt utan röst. Observera att det är helt sant, det här:

Men nu går det rykten om mig. Jag har blivit en celebritet. Alldeles nyss ringde det på dörren. Jag stod med armarna i en läbbig propp i avloppet, men slet mig loss och fick med armbågen upp ytterdörren. Utanför stod Fyraåringens kompisar från dagis. Sex barn i fyra–femårsåldern tittade upp på mig, och jag vinkade käckt med en svart hand för att hälsa dem välkomna. Barnet som stod längst fram sa med både beundran och bävan:

– Hej, vi undrar om vi får titta. Alla i skolan pratar om dej. Har du verkligen tappat brösten?

Share
12 kommentarer