Hoppa till innehåll

Gårdagens outfit

Fjortonåringen och granntjejerna, som är tretton respektive tolv år, ringde plötsligt på dörren för att prata rappakalja och fnittra så att spott flög ur näsan och deras kroppsspråk liknade treåringars och alls inte de halvtruliga pubertetstjejers som jag är van vid. Jag vet fortfarande inte om de sa något eller om poängen bara var att jag skulle se att de var … tokiga.

Det är alltså en helt normalstor tolvåring i vagnen från 1972.

Swoooosch, så var jag själv i de tidiga tonåren igen. Utklädd nästan varje dag. Lillasyster Orangeluvan (som förresten var den som 1972 satt i den gröna vagnen) fick ofta agera statist när jag skulle föreställa något … tokigt.

Här kommer bilder från våren 1977:

Det där pianot har jag gråtit krokodiltårar i.

Enorma skjortsnibbar, blå plyschtröja, bolerojacka från min farmors balklänning, barnflickans röda, högklackade mockastövlar och en glad lillasyster i pälsmössa som fotpall. Helt naturligt. Den lila klänningen var även den farmors – och borta nu. Jag som sparar på allt, har alltså tappat bort farmors finklänning. (Blusen under var jag tvungen att ha – i brist på en bh – för att hålla enorma mängder sockor på plats.)

Ett halvår senare, under förvintern 1977, gjorde jag och grannen Bittan attacker mot främmande människors dörrar. Utklädda till något … tokigt … ringde vi på, pratade osammanhängande om precis vad som helst, vände på klacken och gick vidare. Hysteriskt fnittrande.

Den där lilla tyll-tutun har jag uppträtt i paw rihk-titt när jag dansade för Birgit Wettergren i Lund.

Och nu då? Jo, en gång per år är det maskerad i vårt hus. Men när man blir vuxen tappar man tydligen förståndet leklusten och vill inte längre se ut som något man inte är. För på maskeradinbjudningen måste det stå ”ni som inte vill klä ut er, behöver inte”, för annars kommer inte alla. Så tokigt.

Fast å andra sidan vill jag ju inte på några villkor dansa runt midsommarstången, så jag är väl lika knäpp jag. Inte heller vill jag sjunga karaoke eller äta svartsoppa. Om jag inte är utklädd till Madonna eller har en mitra på huvudet, förstås.

Två bilder till, kanske? Nu från våren 1978:

Så tokigt: Kulla-Gulla möter Oliver Twist? (Den där gråa kjolen var min mammas 1958 och vann maskeradpris förra hösten, sittande på Fjortonåringen här.)
Share
Publicerat iBloggen

9 kommentarer

  1. Lotten!
    Inte vet jag om du är rojalistiskt intresserad, men jag undrar om du inte skulle kunna klura ut vad jag är ute efter här.

  2. Jag släpade upp stora delar av mammas garderob på scen ett flertal gånger. Ibland utan förvarning. Där satt hon i publiken och undrade vad som egentligen var så komiskt med den där kjolen, men drog också slutsatsen att det var dags att låta den pensioneras.
    Pappas kostymer och sjuttiotalsslipsar/-flugor luftades också mer än en gång. Och lillasysters leksaker blev rekvisita – inte alltid till hennes glädje.
    Roligast var nog att sjunga Marie Bergmans “Sången om den eviga lyckan”, som försmådd brud, iklädd mammas brudklänning. Succé så klart. Att jag i nästa nummer, som var “I will survive” i Jonas Gardells översättning, drattade på rumpan i densamma, var bara bonus.

  3. Jag har en idé!

    (tadaa-tutelitut-fanfar!)

    Vi sätter upp en bloggpjäs!

    (fanfaren dör ut …)

  4. Bloggpjäs låter lika omöjligt som jag tyckte att rollspel på nätet lät, när min 15-åring (då 14) berättade att hon höll på med det!

    Jag slutade dessutom med teater efter min roll som Madam Flod i nian, pressen gav mig allt för lite feedback, medan både Carlsson och Gusten blev rosade som tvättäkta talanger!

  5. Hur gör vi en bloggpjäs? Ska vi bidraga med bilder på oss själva i lustiga kläder? Komma med replikförslag?

  6. Jag vill vara med!
    Och att blogga anonymt är ju redan lite som att klä ut sig…
    En skriftlig teatersport…
    Ja, jag är på!

  7. Jag förstår mig inte på den vänstra bilden näst längst upp. Är det du som är brunhårig och Orangeluvan som är blond?

  8. Menar du bilden där jag har Orangeluvan som fotpall? Aha, ser det ut som om jag har mörkt hår? Det är ju en sjalett! En svart med röda rosor på.

    (Ju mer jag tittar på bilden, desto säkrare blir jag på att jag just där har klätt ut mig till “vuxen”.)

  9. Just den, ja. Väldans vad jag ser dåligt mitt i natten. Men hon var väl blond i alla fall?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.