Hoppa till innehåll

Dag: 12 augusti, 2008

Att skälla på okända

Egentligen vill jag bara berätta om OS i dessa dagar. (Sverige har misslyckats i lerduveskytte, vunnit en fotbollsmatch och gått till kvartsfinal mot hopplösa Tyskland, vi har gått vidare i simning och en brasilianska har gjort mål med en bicykleta!)

När simmarna har gått ända in i kaklet, slänger arrangörerna ut stora handdukar i vattnet.

 

Bicykleta (alltså cykelspark) är som att dunka uppåner.

Men ok, här kommer något annat.

Vi har ju en skrytövning runt middagsbordet nästan varje kväll. Jag har beskrivit det tidigare, och så här lät det idag:

– Jag är den enda som har sprungit en orienteringsbana helt ensam, sa Åttaåringen.
– Jag är den enda som sov till efter klockan tolv, erkände Sextonåringen med (enligt sin mor) klädsam rodnad.
– Jag är den enda som ska delta i en live-chatt med Jonas Brothers idag, sa Fjortonåringen.
– Jag är den enda som vet hur en lök fortplantar sig, sa Elvaåringen (och fick till den samlade församlingen förvånansvärt nog rätt).
– Jag är den enda som visk visk visk, viskade Femåringen ohörbart och alla nickade medkännande eftersom det handlade om en toalettolycka.
– Jag är den enda som har sprungit upp för Vilstabacken, sa Den Djefla Mannen och var så nöjd så.
– Jag är den enda som har skällt ut en rysk man, sa jag och inväntade allas ”vaaaaaadåååååå?”.

För först hade jag ett kort och effektivt möte på Språktidningens redaktion. Visserligen gjorde jag först bort mig fullständigt genom att komplett ignorera en av medarbetarna och sedan rabbla strunt och trams med en kille som inte kunde svara eftersom han samtidigt var synnerligen upptagen med att tala i sin iPhone och sedan lämnade jag min kaffemugg odiskad i ett hörn och sa dessutom till chefredaktörn att han minsann var lite trög eftersom han inte förstod min finurliga fotbollsmetafor. Jag kanske håller på att förvandlas till en Karlsson på taket.

Sedan gick jag i en förvirrad malström av guidade grupper genom Gamla Stan. Trafikstockningen i Mårten Trotzigs Gränd var fenomenalt fascinerande, varför jag stannade till och skådade shortsklädda tyskar med ordningssinne kräva räta led av italienskor i minimala kjolar och höga klackar. Från Västerlånggatans bortre ände hördes samtidigt ett barns illvrål. Hu och hej, tänkte jag och vandrade mot skriket.

Det visade sig att det var en familj med två vuxna och två barn. De pratade ryska och var irriterade. Dottern skrek medan sonen tittade under lugg. Plötsligt gav pappan sonen en sjujädra hurring.

Jag vet inte om de förstod vad jag skrek till dem eftersom min ryska är värre än mitt pianospel.

– You don’t hit kids!
– Чего вы значите?
– You can’t hit children!
– Я не понимаю.
– Listen. You’re not supposed to hit kids. They don’t understand.
– Он тупоумн.
– Shit. Don’t hit your kids!
– Вы тупоумны.

Via mina flaxande armar och arga ögonbryn hoppas jag att budskapet gick fram. Om jag tror att det gjorde någon skillnad? Nej. Men Karlsson på taket mår bra.

Share
17 kommentarer