Gitarrist med känslig syn?Nope, det där på bilden är inte mitt vardagsrum. Det är Sveriges Radios väntrum.
I radiostudion får jag intervjua en vansinnig massa människor varje dag. Mina programledarkollegers roll är att säga:
– Men ska det verkligen vara på det här viset?
– Vad tänker just du göra åt saken?
– Hur länge ska det få vara på det här sättet?
– Ligger inte en stor del av ansvaret på dig?
– Hur känns det?
– Hur känns det?
– Hur känns det?
Min roll är att säga … äh, jag vet faktiskt inte, men det brukar bli:
– Åh … åh … kommer du ihåg hur det var 1979 när …
– När jag var liten kunde man …
– Men jag har läst att …
– Precis som jag!
– Fast min pappa som är kemist …
– Förlåt att jag avbryter, men vad menar du med ”alla säger att arbetarklassen inte finns längre”?
Den där sista flög ur mig häromdagen när vi intervjuade en mycket, mycket, mycket lyckad författare. Som fräste ifrån, blev arrogant och snorkig. Och liksom började föreläsa om marxistisk teori. Författaren är upprörd för att
- samhället i 20 år har påstått att arbetarklassen inte finns (visste jag inte!)
- arbetarklassen finns visst (självklart!)
- ingen respekterar arbetarna längre (vem respekterar inte vem saru att du sa?).
Arbetarna? Längre? Respekterar? Finns? Vabaha?
Jag menar … arbetarklassen? Here I am! (=Jobbar konstant, föder för många barn, bor i en industristad och är fattig som en kyrkråtta. Såvaddå? Men det duger nog inte. Som arbetarklass ska man tydligen jobba med musklerna. Men jag går ju på gym också ..?) Bah.
Men är det inte ..?
Då är det roligare att ta emot två fullständigt bedårande musiker: Joachim Nätterqvist och Jonas Olofsson, som kallar sig Narcissistic Street. Och ja. Det är Arn. (Ytlig? Vaddå, jag?)
—-
Bonuscitat
Tillie: I don’t care to see a member of my own race getting above himself.
