Hoppa till innehåll

Etikett: NE

Respiratorn, ventilatorn och “coronavirussjukdom 2019”

Fakta som är bra att känna till

En av Trumpens stollar till medarbetare over there, tyckte att vaccinet hade tagit alldeles för lång tid att framställa eftersom det ju var den 19:e varianten – ”it’s not like it’s the new Covid number one”. Sa Trumptokan och fnös.

Eftersom denna missuppfattning inte får spridas, kommer härmed NE:s definition:

covid-19 (av engelska coronavirus disease och 2019), luftvägssjukdom orsakad av ett virus i gruppen coronavirus; viruset identifierades första gången hos människa i Kina 2019.

Och som ni ser: det ska vara gement c på både corona och covid-19. Såja! Nu går vi vidare till den i dessa dagar så uppskattade respiratorn, som lika gärna kan kallas ventilator. Men respirator är lite bättre eftersom även ett stort ventilationssystem kan kallas ventilator. NE:s definition:

respirator (en bildning till respirera, ytterst av latin respiʹro ’andas’)ventilatorapparat för konstgjord andning vid nedsatt eller upphävd andningsförmåga.

Kuriosa som är kul att känna till

Respirator var för 130 år sedan inte alls en apparat för konstgjord andning, utan ett simpelt munskydd. Eller ett mer komplicerat munskydd.

Reklam för respiratorn ”Lungenheil” ur SvD 1920. ”Mot damm, giftiga gaser och syreavdunstning. Överträffar alla andra i industriellt bruk. Patenterad i alla kulturstater. I bruk över hela världen.”

Respiratorn kunde skydda hårt arbetande stenbrottsmän från damm i lungorna och skydda unga målbrottspojkar från kyssarnas farliga baciller.

[Ni lyfter blicken och undrar om jag skrev ovanstående bara för att få klämma in orden stenbrottsmän och målbrottspojkar i samma mening. Ni suckar. Och läser vidare.]

Se här vad man vet att berätta i en artikel i SvD 1891!

”En vetenskapsman i Berlin har sysselsatt sig med att analysera de faror som lurar i en kyss. Han har bl.a. räknat och klassificerat de bakterier som håller till i människans mun – över 20 olika arter. Han tycks ha kommit till den slutsatsen att de, som inte kan helt avstå från ett så livsfarligt bruk som kyssandet, åtminstone bör använda en respirator.”

Jag såg omedelbart framför mig hur folk kysstes med munskydd.

Betty Furness och Dennis Morgan repeterar en kärleksscen i ”Mama Steps Out” från 1937. Väldigt många källor säger att Dennis Morgan heter Stanley Morner, men det hette faktiskt hans rollkaraktär. (Foto: Keystone-France/Gamma-Keystone.)

Men förstod snabbt att det han – den icke namngivne vetenskapsmannen – menade, var att alla som envisas med att kyssas, till dagligdags bör använda munskydd. Vilken statussymbol (eller varningssignal?) munskyddet då skulle kunna bli. ”Jag har munskydd. Alltså är jag en människa som ofta blir kysst.”

Artikeln i gamla SvD fortsätter att berätta hur olämpliga kyssar faktiskt är, och att vi bör vänja oss av med dem. Men att det ju blir svårt.

”Om några tusen människoåldrar kan man möjligen ha utfunnit ett passande surrogat för kyssen. Men då är kanske bacillteorin föråldrad och doktorerna tillåter oss att gå tillbaka till en njutning, som vi då inte längre bryr oss om.”

Uppfinnare som kanske borde få mer cred

Man är i världen inte riktigt överens om vem som uppfann den moderna respiratorn, men vi i Sverige är av den bestämda uppfattningen att det var svenskar som gjorde’t.

En av dem är Bo Sahlin (SvD 1932). Föregångaren tillverkades av Torsten Thunberg 1924.

Och apropå att sluta kyssas: Anthony Fauci i USA (deras Anders Tegnell, liksom) tycker att det är dags att helt sluta ta i hand.

”I don’t think we should ever shake hands ever again, to be honest with you. Not only would it be good to prevent coronavirus disease; it probably would decrease instances of influenza dramatically.”

Stackars sydeuropéerna som kanske bör tvärsluta med puss på kind. Och åååååååååh så skönt för mig – jag som inte gillar att krama okända människor!

”Vi rör oss lite grann … på två meters håll …”

Share
40 kommentarer

Mitt i natten är lärarvikarien minsann vaken

När jag jobbade på Nationalencyklopedin, var vi några som varje morgon berättade hur bedrövligt vi hade sovit den gånga natten.

– Kunde inte sluta tänka på amalgam.
– Jag drömde mardrömmar om abort.
– Magkatarren gjorde sig påmind när min man nämnde akvedukt.
– Andra världskriget tar kål på mig.

Det där handlade förstås om NE-artiklarna amalgam, abort, akvedukt och alfabetiseringen av andra världskriget. (Skulle andra världskriget hamna på a och första världskriget på f eller skulle båda ligga långt in i framtiden på v?)

Så här blev det förstås.

Nu är klockan strax halv tre på natten och här ligger jag vaken och kan inte annat. Igår svettades jag så mycket under skoldagen att jag  fick kramp i vaderna som hade jag spelat tre basketmatcher på raken. Eleverna klättrade av förklarliga skäl på väggarna och bad ideligen om att få gå på toa, om att få snyta sig och att få dricka vatten. I brist på sympativakna NE-kolleger ligger jag nu här och funderar på

  • det lämpliga att kalla diagnostiskt prov för ”diagnos” eftersom alla hela tiden även talar om medicinska diagnoser
  • det faktum att jag ena dagen i skolan inte hinner äta lunch och andra dagen hinner äta lunch två gånger
  • om jag imorrn kanske ska berätta lite om Bröderna Marx, Karl Marx, Helan & Halvan samt konsten att skriva nubbevisor.

Men först måste jag ju somna! Hur var det nu man gjorde? Ska jag räkna elever? Rätta uppsatser? Springa tre varv runt skolg… nej …

I morgon är en annan dag! Jag läser artikeln om andra världskriget på ne.se, gör några armhävningar, kokar mjölk och äter en banan! ZZZZZ på er, grevar och baroner!

 

Share
29 kommentarer

Bort gå de …

Jösses vad de dör, kulturpersonligheterna. Idag var det mannen med de tudelade glasögonen: Jan-Öjvind Swahn. Och att jag väljer att hänga upp ett blogginlägg här och nu bara för hans skull, kommer ni att förstå strax.

Så här satt han hela tiden med massa, massa uppslagna böcker. (Bildkälla.)

Pappa Sven-Öjvind fick med sin fru Anna fick fyra barn, som i tur och ordning hette

  • Jan-Öjvind
  • Cajsa-Lena
  • Sven Christer
  • Bo.

– Sven-Öjvind! Jag är på det viset igen!
– Det var då själva … var det inte tillräckligt med tre barn? Vad ska vi ta för namn till den då? Jag orkar inte!
– Lugn, kära du. Jag ordnar det.

Jan-Öjvind var en av några män som läste allt som skrevs till Nationalencyklopedins 20 band 1989–1996. Jag var redaktör för drama, teater, dans, geografi, litteratur och idrott och bestämde vilka uppslagsord som skulle vara med, hur långa artiklarna skulle vara och vem som skulle skriva dem samt vilka som skulle granska dem innan jag själv redigerade ihop alla åsikter och rättelser. Sedan skickades de förhoppningsvis korrekta och välskrivna artiklarna i ett stort, tjockt kuvert till bl.a. Jan-Öjvind Swahn. Han korrade alla artiklar med grön penna och en väldigt yvig, spretig stil.

Och han var inte mild och fin i sina kommentarer. Ofta strök han hela stycken och skrev interjektioner med utropstecken i kanten med sin gröna penna. När jag var alldeles nybliven redaktör inom ämnet geografi, fick jag tillbaka en artikel som var mer grön än vit som pappret den var skriven på. Längst ner stod det:

VAD ÄR DET FÖR JÄVLA KLÅPARE TILL REDAKTÖR
SOM HAR REDIGERAT DEN HÄR SKITEN?

Den artikeln satte jag upp på anslagstavlan så att jag kunde läsa versalerna varenda, vareviga dag.

Men skriva om allt det som han kunde, det kunde han – trots att NE:s redaktionshandbok, formatet och det begränsade utrymmet inte tillät några som helst utsvävningar. Uppslagsordet ”dröm” i NE avslutas Jan-Öjvindskt på detta stiliga vis:

”Rörande den medeltida tron på djävlars agerande som förförare i fromma människors erotiska drömmar, se incubus och succubus.”

Och så har vi ju alla finesserna i Bra Böckers gröna lexikon …

nosparning
Bildtexten i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsordet är ”parning”.
Share
48 kommentarer

Tandtrollen, forskarna och de sinnesslöa

(Om ni störs av de många länkarna: strunta i dem!)

Jag fick en fråga av Paula igår:

Tycker du (som tidigare redaktör/skribent) att man ska samla på nyutgivningen av NE?

Den där parentesen är viktig. För som gammal redaktör för NE vill man NE allt gott i världen. Man hejar på NE som en avlägsen kusin som har tagit sig till VM-final i en bedömningssport som konståkning eller gång, där inte alltid blott kvaliteten avgör. Man diggar NE, helt enkelt. Och man diggar Wikipedia samtidigt.

Men NE tävlar inte bara mot fantastiska Wikipedia (och, ok, de andra uppslagsverken) utan även mot dem som tolkar Wikipedia som den enda källan till sanning:

Läsarna!

Här har vi i dagens SvD en journalist som påpekar att Arla bedriver ”ganska försåtlig historieskrivning” på mjölkpaketen. (Mjölkpaketen i vår kyl kan jag dock inte konsultera, de är av fel sort.)

”De så kallade sockerförsöken, som ledde fram till dagens kunskaper om karies, har skrivits om eftersom försöken utfördes på Vipeholms sinnesslöanstalt, utan att de intagna själva eller deras anhöriga tillfrågades. Några patienter fick så mycket kola att tänderna helt förstördes. Men det är tack vare dem vi i dag vet att socker orsakar karies.”

Om vi bortser från syftningen som antyder att det är de förstörda tändernas förtjänst att vi vet vad som orsakar karies, kan vi ändå skåda något stort här: karies upptäcktes tydligen på Vipeholms sjukhus! (Tror faktiskt inte att ”sinnesslöanstalt” ingår i namnet. Rätta mig gärna om jag har fel.)

Men … forskningen under 1800-talets andra halva då? tänker jag spontant. Och så letar jag fakta på Wikipedia bara för sakens skull. Jag hittar namn som W.D Miller, F.E.R. Vargas och – jisses – Pierre Fauchard, som redan i början av 1700-talet påpekade att socker för tändernas skull bör uteslutas ur kosten. På Vipeholm må man ha utfört vidriga, oetiska, på intet sätt försvarbara försök. Men att socker bidrar till förekomsten karies var omvärlden redan då medveten om.

Strikt sett (nu går jag till NE istället) är det syror som orsakar karies:

”Syrorna (framför allt mjölksyra) bildas i bakteriebeläggningarna på tänderna, plack, när dessa kommer i kontakt med nedbrytbara kolhydrater.”

Fast vem är väl jag att påpeka detta – jag har ju inte ens haft hål i tänderna. Men det är synd att läsarna tror rakt av på det som står i tidningen bara för att … det står i tidningen. Och på Wikipedia bara för att det står i Wikipedia. (Eller på mig bara för att det står här?) NE har också fel ibland, jodå. Men bara ibland.

Ska man då köpa nyutgivningen av NE – den som bara innehåller de mest klickade artiklarna på ne.se och alls inte de som är ”viktigast” eller roligast eller mest välformulerade eller mest förändrade sedan första utgåvan 1989–96? Ja, om man

  • som jag är galen i uppslagsverk
  • gillar att bläddra i papper
  • skojläser uppslagsverk på måfå
  • inte har något annat uppslagsverk
  • har alla andra uppslagsverk
  • vill lära barnen hur uppslagsverk funkar
  • har eko i bokhyllorna
  • inte har tillgång till internet
  • har tillgång till internet
  • kan läsa
  • behöver något att höja sängens huvudände med så här i snortider.

Nä hörni, nu måste jag gå och borsta tänderna.

___
Mer om Vipeholm:
Cecilia Bornäs läser ”Sockerförsöket” (SDS)
”Obildbara sinnesslöa” matades med 30 ton godis (SDS)
”Det är väldigt lätt att vara efterklok” (berättar en av forskarna, SDS)

___
Relaterat: Skolungdomar och källkritik.

Share
23 kommentarer

Idag: begravning

Gerhard Voigt var en av mina kolleger på Nationalencyklopedin. Första gången jag träffade honom var han en nypensionerad professor (rättsmedicinare) som inte gillade att fiska och golfa och som istället ville arbeta dygnet runt med oss andra redaktörer.

För så var det. Vi jobbade hela tiden.

– Har du suttit här hela natten? kunde man i ett helt naturligt tonfall fråga den som redan var på plats om man kom tidigt till kontoret.
– Retorisk fråga, va? kunde den jobbande svara.

Vi fick samsas om datorerna, som bara räckte till 70 % av oss. Några fick inte ens en stol att sitta på, utan satt på golvet med artiklarna utspridda runt omkring. När arbetsdagen var slut, samlade vi ihop och sorterade artiklarna i redigerade och icke-redigerade högar och hoppades vinna jakten på datorplats dagen efter. Det var kanske ok för en 25-åring som precis hade avslutat studierna.

Men till denna hierarkilösa miljö kom professor Gerhard Voigt, som var van vid sekreterare, delegering samt ordning och reda. Förvånansvärt snabbt föll han in i varje morgons datorkamp, accepterade order som att gå och koka kaffe, jobba 15-timmarsskift och dela telefon med fyra andra. Lunch åt han aldrig, men ibland kunde han ses tugga på en rå falukorv framför datorn. Många gånger när vi svarade i telefon var det någon förskrämd student eller av respekt darrande kollega som bad om ursäkt för att de fanns:

– Förlåt. Förlåt. Skulle det [gulp] möjligtvis [svälj] gå att bli kopplad till [harkel] professor Voigt? Förlåt.
– Aaarå. GEEERHARD! TELEFÅÅÅÅN!

Vem var då Gerhard Voigt? Jo, en ung tysk läkarstudent som blev inkallad i Hitlers armé, instängd i Stalingrad, överkörd av en stridsvagn, flyttad till Sverige och sedan legendarisk obducent, lärare, mentor och jag vet inte allt. Vi älskade honom.

Så här lät det på förmiddagsfikat på redaktionen en dag runt 1989:

– Jag har skoskav.
– Jag är trött.
– Jag ligger efter med 136 artiklar.
– Min mamma har blivit galen.
– Den här maten är inte god.
– Jahaja. Det påminner mig om när vi låg i Stalingrad och inte hade något att äta på flera veckor.

Sa Gerhard Voigt på sin brutna svenska. Här tystnade vi alla och begrundade detta faktum. Vi hade i alla fall mat. Vi var inte tvungna att kriga för Hitler och bli loppbiten inne i de knähöga stövlarna utan en chans att lufta fötterna på fjorton dagar. Men jag var inte riktigt nöjd, utan spärrade upp mina blåa, blåa ögon och sa:

– Men Gerhard. Vad åt ni då då?
– Då Lotten, sa Gerhard lugnt, då åt vi ingenting.

En annan gång satt en frustrerad och relativt högljudd redaktör och hamrade på tangentbordet. Hon tjoade, fnös, svor och gestikulerade mot den mörka skärmen med den blinkande, gröna markören. Precis när jag och Gerhard gick förbi henne, vrålade hon i falsett:

– Nej! Jag dööööör!
– Ja, gör det. Du hade blivit ett mycket vackert lik, sa Gerhard medan han fortsatte att gå.

Det var Gerhard Voigts forskning som såg till att Volvos bilar utrustades med nackstöd och säkerhetsbälte, det var hans rättsmedicinska kunskaper och yttersta noggrannhet som löste tusentals mordfall och det var Gerhard som förklarade passionen för sitt yrke så här:

– De döda hjälper ju oss andra att överleva.

Nu finns han inte i livet längre; idag var vi i Lund på hans begravning. Men han finns i alla citat och minnen som jag tänker släpa med mig resten av livet.

Där precis i mitten sitter jag på mottagningen i en för begravningar på tok för ärmlös klänning och planerar ett hyllningstal.
(Det gick bra.)
Share
27 kommentarer

Idag 2: Klädproblem

Igår tog jag på mig en halterneck-bh och vuxet diskreta kläder med axelvaddar och strass för att se proper ut. Tyvärr halkade bh:n ner hela tiden, så jag var sådär lagom proper runt midnatt.

Idag är det ännu värre. Ska jag (som jag redan hade planerat) ha på mig den röda t-shirten med ”Jag kom, jag såg, jag bloggade” i nyss nämnda bh-höjd? Stödjer jag då Burmas sak fastän jag inte har planerat att ha rött mot militärregimen utan bara för min egen skull? Ska jag ta på mig en svart tröja med ”Språkpolis” på bara för att visa att jag har en egen vilja och att jag stödjer Burma på något annat sätt än att ha på mig en röd tröja?

Snacka om att skaffa sig helt onödiga problem. Nu tar jag på mig min röda tröja som planerat och så tänkter jag extra mycket på artikeln om Burma i NE. Den färdigställdes och trycktes en dag innan militärjuntan bytte namn på landet (Myanmar). Kan ni se förtvivlade NE-redaktörer slita sitt hår 1989?

– De kan ju inte byta namn på ett helt land när vi redan har tryckt artikeln på B!

Fast nu blev det ju helt ok. Vi fortsätter att kalla Burma Burma och tar på oss röda tröjor.

Share
8 kommentarer

Wikipedia och NE i kökets mörker

Lyft blicken, titta ut genom fönstret eller in i närmsta vägg och gissa vad rubriken anspelar på.

Ok?

Läs nu vidare.

Det surrar om censur i Wikipedia. DN berättar att till och med artikeln om Oprah är petad i. SvD skriver att folk är upprörda för att CIA, FBI och Vatikanen ändrat ofördelaktiga uppgifter och ”många” ställer sig tydligen frågan om huruvida det faktiskt går att lita på Wikipedia.

(Liten förklarande parentes. Jag kan räkna upp åtminstone en av mina läsare som inte någonsin har stött på Wikipedia. Snabbförklaring: det är ett uppslagsverk som skrivs på nätet av … vem som helst. Nu tillbaka till den upprörda massan.)

Va? Kan man inte lita på Wikipedia? Vem ska man då lita på?

Jag har en liknelse. Man kan lita på Wikipedia på samma sätt som Dr. House litar på sina svettiga, prickiga, yrande patienter: de kanske talar sanning men de kanske ljuger eftersom alla förr eller senare ljuger och därför ska jag nog gå och höra med mina dumma kolleger vad de än tycker.

Om vi bortser från tramsputtar och löjlpottor som med flit går in i Wikipedia-artiklar och stoppar in felaktigheter på samma sätt som när de nästa dag skapar ett datorvirus eller sätter fram ett fälleben för den gamla tanten på Ica, lovar jag att det alltid blir fel i stora textmassor. Hur man än bär sig åt, uppstår faktafel. (Nu talar jag alltså inte om tillrättalagda fakta och PK-putsade fakta, vilket det också kryllar av överallt – jag menar rena faktafel.)

I tio år jobbade jag på Nationalencyklopedin. Pressade under ett tryckschema skapat av hin håle, kollade vi allt trippla gånger, fjuppla och ibland till och med fem gånger. Tio gånger vred och vände jag på ett gäng kanotister från 1800-talet, bara för att sedan stryka hela artikeln. Sju gånger talade jag med en regissörs f.d. hustru för att få ihop alla årtal på barnen hon födde. Ändå rinner floder åt fel håll i NE, folk både föds och dödförklaras fel år i NE och Tjörn och Orust sitter ihop på kartan i NE. (Vi på redaktionen skämdes, men döpte om platsen till Tjorust.)

Detta handlar förstås om den eminenta, tryckta versionen av Nationalencyklopedin [nathtscho naaahl änsyklo pehdiin]. Vi var tjugonånting redaktörer, nästan lika många assistenter, tusentalet experter och tusentals skribenter för att inte tala om alla granskare. Ändå blev det fel.

Ett av de bästa felen är professor dittendatten som inte alls heter ”Lars” – men som plötsligt kallas just Lars i sin artikel. Det var en av inskrivarna som hade tolkat en redaktörs handstil fel. Det skulle ha stått ”hans”.

Det allra bästa felet (förlåt, men fel kan vara både bra, roliga och nyttiga) är enligt min mening ändå boktiteln i Ebba Witt-Brattströms artikel. I den tryckta versionen av NE står det: ”År 1993 kom essäsamlingen Ur kökets mörker.”

Logiskt, va? Kvinnan som står vid spisen i kökets mörker och föder barn? Men det heter den ju inte, essäsamlingen. Den heter Ur könets mörker.


Intressant läsning i NY Times om hur Wikipedia faktiskt är helt fantastiskt.
Projekt Runeberg är en svensk (som har en wiki) slår mig med häpnad nästan dagligen. (Korrekturläsningen kan vem som helst göra, det är det som är wikipedialikt.)

(Verken här i kanten är i tur och ordning Nordisk Familjebok, Svensk Uppslagsbok, Bonniers Lexikon och NE. Alla fulla av fel förstås.)

Bilduppdatering
Skannern sparkade bakut, knäckte nacken och gav upp sin sista suck när den betungande NE lades att uppfläkt förevisas med alla fel och brister. Jag fick till slut fotografera Tjorust.

På pärmens bakre insida i band 1–5 ser kommunindelningen i Göteborgs och Bohus län ut så här. Nummer 82 är Orust, 88 Tjörn. Ergo: Tjorust.

Inte förrän i band 6 upptäcktes felet. Med lupp, kan man förmoda. Tjorust is no more.

(I Nationalencyklopedin på nätet är allt, allt, allt rättat förstås.)

Share
21 kommentarer

Våran Uno

På Nationalencyklopedin fanns 1988 allt från blåögda 24-åringar (jag) till gamla rävar som visste allt om uppslagsverk. Den absolut främste var den då nypensionerade Uno Dalén. I dagens dödsruna skriver Peter A. Sjögren om honom:

Unos av lågmäld humor präglade stilkonst firade triumfer i hans skriftliga ”undringar” till redaktörerna när han hittat svaga punkter i artiklar som dessa lämnat från sig. Av kritik från Uno tog man aldrig illa upp utan kände sig bara klokare. Hans arbetsinsats för NE var kolossal. Han satt i Stockholm och vi andra i Höganäs och Lund. När han någon gång hälsade på oss var det högtidsstunder. Redaktionen avgudadade Uno, och han verkade trivas med det. Anspråkslös och lågmäld var han, men också medveten om sitt enorma yrkeskunnande.

Ofta känner jag när någon slits bort ”åh, all kunskap i den hjärnan, allt är borta nu”. Men Uno lärde upp oss alla på redaktionen till fullfjädrade redaktörer och det går banne mig inte många dagar då jag inte skänker en tacksam tanke till Uno. All hans kunskap är inte borta, den knattras ner på tangentbord och förvandlas till korrekturtecken på tusentals papper hela tiden.

En gång skulle han föreläsa för oss, bl.a. om konsten att välja mellan divis och tankstreck. Han inledde med:

– Om ni som sitter längst bak har svårt att höra mig och dessutom tycker att det är en nackdel, säg till mig.

Share
6 kommentarer

Deadline

Djupingen:
– Mitt liv är en deadline. Livslinje och sedan död. Punkt.

Redaktören:
– Livet består av deadline:ar. Att lämna blåkopia var sjätte vecka. Sedan dör man.

Coolingen:
– Nä, haru ingen dölinje, närå fåru ingen artikel. Kante skriva utan dölinje.

Barnet:
– Deadline är den dära vägen dääär, men om du trycker på mellanslag när du kommer dääär, då får du nytt liv så då är det inte nån deadline längre.

Lotten:
– Olle, din deadline på nästa tvättmaskin är kl. 13.15!

Jag tror att jag sedan 1988 har sagt deadline en miljard gånger. Först var det på Nationalencyklopedin, där vi jobbade i bokstavsintervaller. Så här delades uppslagsordslistorna in:
a-ale
anp-ass
ast-bau
bav-bog
boh-bru
brv-car
cas-cob
coc-dat …

Kan jag rabbla alla dessa fortfarande? Ja. (Uppdatering! Nej, tydligen inte: hakke påpekar att det är ett hål i listan. Jag har ju glömt alf–ano! Ur NE:s djupa deadlinehjärta beklagar jag detta.)

Men precis som när det gäller att rensa ut skräp i källaren, måste jag rensa ut sådant här ur huvudet för att kunna koncentrera mig på mina nya deadline:ar som ju innebär inkomsternas förvärvande och familjens överlevnad. Jag ska även rensa bort sångtexten till ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” som kom sist i Melodifestivalen 1975. Behöver jag komma ihåg att mina gamla klasskamrater fyllde år t.ex. 15 januari, 18 mars, 24 mars, 20 maj och 7 juli? Nej, bort, bort! Mitt telefonnummer på Mätaregränden 8 åren 1969–1973 var 14 55 14.

Så, nu har jag bloggat om det, och då kan det glömmas.

Iiiiiiih. Det går inte. Jag behöver en Men in Black-penna. Tills vidare ska jag inventera och sortera och kompostera och kassera sådant som vi har för mycket av hemma i huset. Jag börjar i badrummet.

Deadline 1 i mitt nya, utrensade liv: fram till den 1 juni ska alla i familjen borsta tänderna fem gånger per dag så att vi får slut på några tuber.

Share
28 kommentarer