En stilla reflekt… äh.
*paus*
Reflektionen är inte alls stilla, jag far omkring och dammsuger och torkar golv och skurar toaletter och bryter av mina obefintliga naglar på fastkletade russin.
VEM I HELA FRIDEN LÄT OSS MÅLA KÖKSGOLVET VITT?
Say no more.
När vi ändå är i köket, ska jag berätta vad jag nästan inte kunde köpa i vår stoooora stoooohoora mataffär igår:
Hyllorna för bröd, morötter, rädisor och bananer hade sett bättre dagar.
Salladspåsar, tomater och ännu mer (mindre) sallad.Affären måste ha hamnat i en tidsmaskin och placerats i Östtyskland 1979. Eller Leningrad 1984. Precis så här såg det ut där. Då.
Likadant var det faktiskt i söndags på en av våra större hamburgerrestauranger, där man kunde stå i omständlig kö som vanligt – men inte få pommes frites, lökringar, extra sallad, minimorötter, stark sås eller bacon. ”Problem med leveransen” sa tjejen i kassan och log för att en liten stund senare inför alla kunder skälla ut en ung hantlangare som tydligen var skuld till världens ondska.
Nej, då är det roligare att skåda Sextonåringen och Trettonåringen här hemma. När jag var i den åldern lockade jag hela dagarna håret med locktång (som om det behövdes) och sydde in brallor så att de blev snävare än snävast och skulle inte ens död kunna tänka mig att bli sedd tillsammans med mina föräldrar.
De två tonåringarna på väg till Valborgsfirande tillsammans med alla oss andra igår.
Denna traditionella happening som avslutar allt siste-april-firande kallar jag ”Eldvin”.
