För sju år sedan lade vi in ett dyrt trägolv med breda plank och golvvärme i det nästan 30 kvadratmeter stora köket. För att ”få en varm känsla” och ”bryta av mot allt blankt” och dessutom skapa ”lantliga vibrationer” lackade vi inte golvet. Istället behandlades det med en olja som dock krävde speciell såpatvätt en gång per år. En gång per år, hur ska man kunna komma ihåg det?
Ett fulare golv har sällan skådats. Det blev snabbt missfärgat och ingrott med kökssmuts, skrapat av rangliga 50-talsstolar utan tassar och glipigt av allt vatten som jag hällde på lite då och då i förhoppning om bättring. Golvet gav igen för misskötseln och sprutade ut små stickor som borrade sig in i våra hälar. Min favoritrörelse – Sprint Medelst Glidstopp – har alltid varit helt utesluten i köket. Pincetterna bor i en kökslåda, need I say more?
Men. Idag och tre dagar framåt ska vi slipa och måla. Buffén med en miljard glas ska flyttas, lister ska sprättas bort, damm ska flyga och kvällsmaten intas på golvet i vardagsrummet.
Jag är redan trött.
—-
Uppdatering
