Hoppa till innehåll

Dag: 15 april, 2008

Stolthet och fördom

Kemisterna förföljer mig.

  1. Min pappa är kemist.
  2. Min första på-riktigt-pojkvän var med i Kemiolympiaden 1982.
  3. Den djefla mannen är kemist.
  4. Den som sammanförde mig och den djefla mannen är kemist.
  5. Vår Tioåring här hemma är fullständigt uppslukad av kemi.

Så, vad vet man lite fördomsfullt om kemister? De har förstås foträta skor, vattenkammat hår, närsynta glasögon och periodiska systemet i en rulle under armen och blandar salpeter med svavel så fort de kommer åt. Åh, ett citat, ett citat kommer farande!

Du som för att lugna och trösta oss lidande människodravel
har lärt oss att blanda salpeter med svavel —
o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

(ur Dan Anderssons Baudelaireöversättningar)


Nåväl, så djupa behöver vi ju inte vara. Det handlar ju bara om lite kemi. I förra veckan kom Tioåringen hem med en läxa som utan att ha med kemi att göra löd:
”Skriv en dialog.” Aha. Man ska tänka på att ha pratminus, citattecken eller gåsfötter (ergo gåsögon) och försöka vara tydlig i vem som säger vad på ett inte alltför stolpigt sätt? Eller hur? Nå, han kommer väl och ber om hjälp om han behöver, tänkte jag och väntade. Men han kom inte.

Jag har svårt att låta bli att övervaka, och när barnen inte visar upp läxorna för att få beröm, brukar jag gräva i deras väskor på kvällskvisten. Mången gång har jag stått där i hallen med stoltheten översvämmande både i hjärta och tårkanaler.

– Åh! Hon kan minus! Som är så trist!
– Nä dra på trissor, en handskriven deckare på tio A4!
– Han har ritat av hela familjen! Jag döööör!
– Vad betyder NH4NO3 – hur kan han veta allt detta och dessutom tala latin?
– När lärde han sig att stava till ventriloquist?

Detta var vad jag hittade i Tioåringens läxbok:

Ett kemigräl.

När var mina föräldrar så stolta att de sprack?

Share
23 kommentarer