Hoppa till innehåll

Etikett: styrketräning

Styrketräning medelst darr på manschetterna

Publicerat av Lotten Bergman den 1 februari 2018 21:24

I morse gick jag som en fullständig vettvilling upp redan fem timmar efter att jag släckte lampan. Jag skulle nämligen testa att ”boosta morgonen” med två starka, föredetta elitidrottare till män, födda ungefär på 1980-talet.

Basketspelare, f.d. handbollsspelare, f.d. friidrottare.

Och just denna motionsmetod heter ”vibrationsträning”.

[tankepaus för alla läsare]

Nu ser ni väl framför er hur jag trasslar in mig i breda spännband, sitter på knöggliga tvättunnor och darrar som en bit sylta på centrifugen?

Lotten i chica träningssandaletter.
Lohotten skuhumpahar lohooosss.
Lotten håller hårt i shortsen eftersom hon har problem med brallornas resår.

Inte då. Man ställer sig i en ganska typisk träningsposition på en i och för sig lite fånig darr-mackapär som påminner om forna tiders personvågar, och så trycker man på en knapp och musklar sig lite. Tåhäv. Lårspänn.

– Knip och sträck, ner med hakan!

Det är inte mycket jobbigare än att stå rakt uppåner på golvet på samma sätt, fast utan plattans vibreringar. 

Friidrottsveteranen Daniel Jomalm fick oss sedan att krypa ihop till en liten bakvänd boll med tårna i höjd med hästsvansen, medan vi – handbollsveteranen Rickard Granander och jag – huffade och puffade och längtade efter bollar och handgemäng. Min hästsvans for åt skogen och Rickard började yra om att kaffet var på väg upp – och det var inte från nedervåningen.

Tydligen kan man även åka rutschkana och konståkning samt dansa breakdance med en vibrationsapparat.

När vi var färdiga, torkade vi svetten ur pannan och funderade över eventuell träningsvärk och konstaterade att det ju inte alls kändes så farligt.

Så då tog vi på oss underkjol och pälsbrämade silkesskor och körde ett varv till.
För att till sist serveras te av en kvinna i slips. Att få hårstrån i dekolletaget hade vi inte lust med, därav badmössorna.

Hur det hela utvecklas kommer jag att rapportera om under hela våren!

Share
47 kommentarer

Bildsafari från Göteborg

Publicerat av Lotten Bergman den 16 april 2008 21:50

Från en radiostudio i Sörmland till en hotellsäng i Göteborg via förstaklassresa per tåg – en på det hela taget perfekt dag. Kolla bara vilken balanserad och färgkomponerad lunch jag serverades.

Däremot är internet på tågen numera på 1996 års modemnivå. Kalla mig gärna bortskämd, men jag började hyperventilera och prata med medpassagerarna – som alls inte ville prata – när det tog två minuter att få fram en simpel kartbild som behövdes eftersom jag inte hittar över huvud taget i Götet.

Efter en bra stund gav jag upp mitt kartletande och bad Översättarhelena om hjälp. Hon lotsade mig först till ett kaklat café och pekade sedan med hela handen så att jag tog rätt buss – som förde mig helt bortitok. (Inte tokigt, bara långt bort.) Mitt hotell ligger denna gång liksom i Iowa eller South Dakota och heter som ett skivbolag respektive en dator. Och det är fullt med polacker, kineser, tyskar och grovarbetare i orangefärgade kläder.

Hotellet ”Hotel”?

Hotellet ”Hotel”?

I receptionen satt en pojkspoling på 28 år.

– Välkommen. Kan damen fylla i denna blankett?
– Huh? Vasaru, sa du ”damen”?

(Räkna till tio, Lotten!)

– Ja! Ni tog väl inte illa upp?
– Oj, jomen, inte behöver du nia mig om jag duar dig!
– Öh. Has det ett kontokort?

Påväg till mitt rum visade det sig att jag bodde fem kilometer in i huset.

Dessa fyra korridorer ledde mig blott bort.

I ett hörn med mystisk trappa neråt hittade jag en intressant skylt. Bastun bryr jag mig inte ett dugg om, men Jim gillar jag ju. (Jag har aldrig tyckt om att basta, vilket tydligen är en helt felaktig åsikt som jag enligt goda men alldeles för envisa vänner bör botas från.)

Via låsta, knarrande dörrar, mystiska prång med döda krukväxter, trekantiga stolar och polska planscher tog jag mig framåt, allt närmare mitt mål.

På väg mot Jims rum visade det sig att jag verkligen var på landsbygden. Kanske till och med i en annan tid?

Jahaja. Kanske 1989? Men var var gymmet?

Tydligen används hotellet av patienter som hör hemma på ett närliggande sjukhus, där jag i morgon ska föreläsa. I de långa, underjordiska gångarna mötte jag haltande kvinnor, enarmade män och en och annan vilsen grovarbetare i stålhättade kängor. Föga anade jag att undergången var nära trots alla tydliga tecken.

Äntligen framme! Gymmet som nutiden glömde eller rummet där tiden stått stilla i 25 år. Lappar daterade 1987 och läckande madrasstoppning överallt … men inte en levande själ.

Under 25 minuters styrketräning (har inget vidare tålamod när det gäller träning utan bollar) var jag en av de överlevande. Världen hade gått under, jag var ensam kvar, men insåg förstås nyttan av muskler och kondition.

Hallå, kan någon komma hit med en kopp te? Jag orkar inte resa mig upp.

Share
22 kommentarer

Hemlisar

Publicerat av Lotten Bergman den 19 april 2006 09:39

Vi går omkring och skåpsuper allihop, till mans. Nu menar jag inte nödvändigtvis just super eller just skåpet, men … gör saker i hemlighet, gör vi väl?

Bästisgrannen snusar lite halvhemligt. Hon har ett speciellt trick som gör att man liksom inte märker när snusdosan åker upp, öppnas, och snuspåsen smusslas in. På sin höjd hör man klicket när locket stängs. Detta sker ungefär 20 gånger per dag, vilket är anledningen till att det är lite hemligt; alla (= jag) kommenterar hennes snusande och den plötsliga fislukten om hon inte smusslar.

Några dreglar framför Big Brother men säger att de inte skulle vilja ta i en dokusåpa med tång. Några äter smör direkt ur paketet, halvvägs inne i kylskåpet, och säger att de har ovanligt kraftig benstomme bara. Några säger elaka saker till barn när ingen hör. Några (många) kör för fort fastän de säger att de är laglydiga. Några gör läxan i smyg och säger att de hade tur på provet.

Men inte jag, tänkte jag. Jag är som en öppen bok, tänkte jag. Alla bara går omkring har hemlisar utom jag, tänkte jag. Pfaaahh!

Tsst, inte är jag som en öppen bok, inte. Nu ska det avslöjas: jag petar näsan jättemycket i hemlighet. (Jag är förresten rätt van vid hemliga sysselsättningar med händerna uppe i ansiktet eftersom jag bakom en lång lugg lyckades suga på tummen tills jag var 10 år. Även i skolan.)

Dessutom har jag under de senaste veckorna återupptagit en ny hemlis: jag smiter iväg och styrketränar när ingen märker det. Egentligen borde jag sitta hemma på min rumpa och jobba, eller öva upp armmusklerna på dammsugaren eller de smutsiga fönstren, men nej. När Olle inte är hemma, smiter jag iväg och styrketränar. Det är urtrist och ger inte alls någon mätbar effekt, men hemlig är jag. Var jag, menar jag. Nu vet ni ju.

Mina andra hemligheter? Dem behåller jag för mig själv.

Pfft. Ingen idé att låtsas. Jag har inga fler! Jag petar näsan och tränar styrketräning, det är allt. Nej, vänta! Jag kissar i duschen också! (Sicken rebell.)

Share
20 kommentarer