Find & replace är en bra uppfinning. När kommer den till verkligheten?I morse var för oss första skol-, dagis och jobbdagen sedan påsk. Vintervädret hånskrattade utanför dörren medan jag slet ut fingervantar och vårjackor på löpande band och förbannade den sköna, ljumma vårvind som lurades för ett par dagar sedan.
– Ring till dagis och fråga om overallen är kvar där! ropade jag.
– En stövel! Jag har hittat en stövel! skrek Nioåringen.
– Jag kan ha en stövel på ena foten och en sko på den andra! fnissade Sjuåringen.
– Vad betyder mening? sa Fyraåringen.
I sådana här röror med viss tidspress tenderar jag att tappa sans och vett och förmåga att tänka klart. Inte sällan förlorar jag även mitt glada humör och börjar skylla på omständigheter och min djefla man, som ju borde vara den som bär skulden till allt. Om inte, bör han ta på sig skulden bara för att. Jag beter mig alltså som när jag var i tonåren.
– Jag hittar inte mitt busskort, sa Tolvåringen lugnt.
– Inte jag heller, sa Femtonåringen lika lugnt.
– Mening? Mening? Mening betyder … funderade jag med fokus på den svenska grammatikens inte särskilt pedagogiska definition och blicken uppe i taklampan där mången fluga döden dött.
– För det var inte meningen, det var inte meningen! sa Fyraåringen.
Två busskort borta, två lågstadiebarn utan skodon, en Fyraåring som har gjort något … fast det inte var meningen. Och en mor som är på grammatiska irrvägar. Den djefla fadern dök då upp med overaller och gröna stövlar som inte var i samma storlek men näääästan. Det fick duga.
De tre yngsta kom iväg. De två äldsta letade efter busskort. Men hur gör de det, tror ni?
a) Med tjoanden, ropanden, slänganden i dörrar, rafsandes kläder ur lådor och tömmandes fickor rakt ut på golvet, springandes genom allt och krossandes viktiga saker och ting som kan vara bra att ha.
b) Lugnt och metodiskt, rabblandes ”jag hade det ju senast … och då sa jag … och så åkte jag till … och då …” och resonerandes med varandra.
c) Inte letandes alls, man kan ju ta pengar istället.
Jag har under hela mitt liv använt mig av metod a).
Min djefla man går kronologiskt genom alla tre: hysteri –> lugn –> uppgivenhet.
Tonårsbarnen är b)-are. Obegripligt, de kan inte vara våra barn. De uppträder som mogna människor. Och alla problem löser sig:
- Tolvåringen kom på att hon hade lagt busskortet i min ryggsäck. (Häpp!)
- Femtonåringen kom på att han ju redan för två veckor sedan hade tappat sitt busskort och att han sedan hade ”lånat” Sjuåringens och att han av en kontrollant hade blivit berövad på kortet eftersom han inte kunde bevisa att han var sju år och nu undrade han om han kunde få ”låna” Nioåringens busskort. (Nej.)
När jag nu tänker efter, finns det ju en fjärde letningsvariant:
d) Den som öppnar skåp, låda, kyl, frys, väska, vadsomhelst och till alla och ingen ropar ”Näe, den är inte här, jag har letat överallt” tills en lättlurad let-lurad tar över sökandet.
—–
Cliffhanger of the day: Nej, vi vet inte (än) vad det var Fyraåringen hade gjort fastän det inte var meningen.
